tisdag, 20 april, 2021
tisdag, april 20, 2021

För den postmoderna vänstern handlar allt om makt

0
https://commons.wikimedia.org/wiki/File:M%C3%A4rta_Stenevi_2020.jpg

Tro, sanning, kunskap, mening och rätt har varit det som byggt det som är gott i den västerländska civilisationen. Andra inslag har förvisso inte saknats – dårskap, girighet, härsklystnad, högmod, liksom en rad andra mindre smickrande egenskaper, tillhör människans fallna natur och kan i denna värld aldrig utrotas.

Det har dock sedan länge, kanske i hela vår historia, funnits de som tvivlat på att det finns någon sådant som sanning och rätt, ja, velat förklara alla värden som uttryck för maktanspråk. Den grekiske filosofen Platon (427–347 f. kr.) polemiserade ofta mot en sådan uppfattning. I Staten låter han den vedervärdige Thrasymachos ge uttryck för idéen att makt är allt:

Så hör då, sade han [Thrasymachos]. Jag påstår att rättrådigheten ingenting annat är än det som gagnar den starkare. […]

Varje regering stiftar sina lagar efter vad som är förmånligt för den själv, demokratin demokratiska lagar, tyranniet tyranniska och de övriga på samma sätt. På det sättet visar de, att vad som är nyttigt för dem själva, det är rättrådigt för undersåtarna och den som överträder detta straffar de som lagöverträdare och orättrådig. Det är detta som jag påstår vara den rättrådighet som är gemensam för alla stater, nämligen det som är fördelaktigast för den existerande regeringen. Men den är det som är starkast. Således måste var och en som resonerar riktigt, dra den slutsatsen, att alltid just vad som är fördelaktigt för den starkare är det rättrådiga. (Citerat efter Magnus Dalsjös översättning, med några modifikationer.)

I mer sofistikerad form finns tanken formulerad bland annat hos Niccolò Machiavelli (1469–1527) och Friedrich Nietzsche (1844–1900). På 60-talet, hos de filosofer som senare kom att kallas postmoderna, kom dessa idéer att få en något modifierad form. Hela historien sades fortfarande bygga på makt, men det filosofiska projektet inriktades nu på att kritisera denna makt och dess perspektiv till förmån för underprivilegierade och deras perspektiv. Det kunde röra sig om sexuellt avvikande, psykiskt sjuka eller etniska minoriteter. Ingenting var sant, men det var tydligen sant att minoriteter diskriminerades och förtrycktes.

I denna motsägelse har den postmoderna vänstern levt fram till denna dag. Dess åsikter formuleras sällan med samma tankeskärpa som hos Michel Foucault (1926–1984), men i mer banal form är de ständigt närvarande i den dagspolitiska debatten.

Ett aktuellt exempel är en intervju med Miljöpartiets Märta Stenevi. I intervjun blir det tydligt att hela hennes samhällsanalys handlar om makt. Det handlar om mäns makt i förhållande till kvinnor, men också om invandrares makt i förhållande till infödda. Det sägs i en mycket avslöjande formulering: ”Ska utlandsfödda kvinnor få makt kommer vita, inrikes födda kvinnor att behöva flytta på sig.”

Vem som får olika uppdrag beror i språkrörets tankevärld alltså endast på makt. Att det kunde finnas något sådant som kompetens, verkar ligga helt utanför Stenevis horisont. Hon verkar inte ha reflekterat över att en uppgift kan utföras bättre eller sämre, utan en yrkesposition är för henne ett uttryck för makt och denna makt måste delas lika.

Vad är då slutmålet för den Steniviska politiken? Fullständig likhet i utfall mellan olika grupper, kanske någon svarar. Men med tanke på att varje grupp kan indelas i ett oändligt antal undergrupper, till exempel handikappade svarta kvinnor, inses det lätt att något sådant inte är möjligt. Maktkritiken har inget uppenbart slutmål, då makt alltid kommer vara ojämnt fördelad i varje givet samhälle.

Vad Stenevi och det slags vänster som hon företräder vill ha är alltså i stället den permanenta revolutionen. Under sådana betingelser kan inget samhälle äga bestånd.

Liberalerna riskerar att bli högerblockets motsvarighet till Miljöpartiet

0
https://commons.wikimedia.org/wiki/File:Nyamko_Sabuni_(12055654673).jpg

Bör man bry sig om vad Liberalerna tycker? Ett parti under 4 % som mest verkar ägna sig åt poserande och inbördes bråk om vem som är mest liberal. Det kan synas som att det finns viktigare frågor att ägna sig åt. Men också små partier kan få stort inflytande och det finns risk för att Liberalerna kan få ett mycket större inflytande än man kan tro.

Grundorsaken står att finna i Sveriges valsystem. Det proportionella valsystemet, där också de minsta partierna får representation, så länge de når upp till 4 %-spärren, har fördelen att det finns en sportslig chans för nya politiska rörelser att göra sin röst hörd. Nackdelen är att små partier kan få en fullständigt oproportionerlig makt.

Miljöpartiet är kardinalexemplet på detta. De fick inte mer än 4,4 % av väljarna förra valet, trots detta har de utövat ett inflytande som är svårt att överskatta. De lyckades exempelvis genomdriva en så kallad humanitär skyddsgrund i den nya migrationslagstiftningen – en juridisk slasktratt, vilken kommer driva på massinvandringen ytterligare.  

Liberalerna kan komma att inta Miljöpartiets roll i ett kommande högerblock. För all retorik åsido verkar innebörden av Liberalernas nya hållning vara att de kan tänka sig att stödja en regering ledd av Ulf Kristersson med någon form av stöd av Sverigedemokraterna. Detta öppnar upp för någon form av koalition mellan M, KD, L och SD efter valet (hur detaljerna ser ut är mindre viktigt).

Detta kan leda till en situation, där Liberalerna kan blockera alla möjligheter till någon reell kursändring i svensk politik. De kommer inte säga att de vill ha massinvandring och gängbrottslighet, men de kommer kanske att säga att rättstatlighet och internationella konventioner förbjuder några egentliga förändringar av förd politik.

Men kommer nu Liberalerna över huvud taget in i Sveriges riksdag? Jag tror att det finns en klar risk för detta. Den senaste Demoskop-mätningen visade ett resultat på 3,7 % för Liberalerna. Detta innebär en ökning med en hel procentenhet, vilket är mycket för ett litet parti. Den nya linjen verkar alltså vinna väljarnas bifall.

Anledningen är uppenbart ett slags taktiktänkande. Tanken är att Liberalerna, då de nu räknas in i högerblocket, skall ge det nödvändiga stöd som behövs för att högerblocket ska samla 50 % av mandaten i Sveriges riksdag. Min uppmaning till dem som överväger sådant taktikröstande: tänk om! Tvärtom riskerar just Liberalernas medverkan att lägga en våt filt över all verklig utveckling.

Någon kanske invänder att det inte går att jämföra Liberalerna och Miljöpartiet, då Socialdemokraterna egentligen velat genomföra Miljöpartiets politik och bara använt trycket från Miljöpartiet som en ursäkt för att göra det som man vill göra. Detta av två skäl: dels för att Socialdemokraterna innehåller en mängd kulturradikala multikulturalister, dels för att Socialdemokraterna tjänar väljarmässigt på invandrarnas röster.

Men den som säger så tänker inte på, att också Moderaterna och Kristdemokraterna innehåller många reinfeldtianer som mer än gärna skulle hitta en orsak att fortsätta som hittills. Liberalernas stöd är en utmärkt orsak till att överge sina löften. En annan aspekt är att många moderater egentligen bara är intresserade av sänkt skatt och i stort sett kan tänka sig vilken politik som helst i övrigt. Därmed är de öppna för de eftergifter som behövs.

Den som hoppas på att Sverigedemokraternas eventuella ståndaktighet ska driva fram en mer konservativ politik bör besinna att deras förhandlingsposition är svår. Går de inte med på Liberalernas krav, kan Liberalerna enkelt byta tillbaka till vänsterblocket, vilket väl inte ens skulle strida mot de vaga besked som nu givits. Liberalerna riskerar alltså, trots sin litenhet, att fortsatt spela en minst sagt problematisk roll i svensk politik

Talet om demokratin är ett fikonlöv för liberalismen

0
https://upload.wikimedia.org/wikipedia/commons/5/53/Acropole1.jpg

En av de främsta angreppspunkterna mot SD och andra konservativa partier och aktörer är att koppla samman dem med utvecklingen i Polen och Ungern. Det påstås att dessa länder håller på att gå i en ”auktoritär” och icke-demokratisk riktning. ”Forskningsinstitutet” V-dem, vilket är knutet till statsvetenskapliga institutionen i Göteborg, gick förra året så långt att de hävdade att Ungern inte längre är en demokrati utan en ”elektoral autokrati”.

När anklagelser av den har typen undantagsvis specificeras brukar kritiken handla om statlig inbladning i mediebranschen eller regler för hur domare utses. Denna kritik klingar minst sagt falskt i ett land som Sverige, vilket fram till 80-talet hade statligt TV-monopol, och där Högsta domstolens ledamöter, så kallade justitieråd, utses av regeringen.

Kritiken bortser också från att det skulle kunna finnas anledning att rikta mycket allvarligare kritik mot demokratins funktionssätt i många västländer. Genom att selektivt rikta blicken mot öst, blir det många frågor som inte blir ställda. Jag tänkte i det följande ställa några frågor om vår granne i syd, Tyskland, vars demokrati sällan ställs undan lupp.

Utmärkande för Tysklands politiska system är den starka ställningen för författningen, vilken upprättades med den nationalsocialistiska historien i åtanke och anses vara ett skydd för tendenser i denna riktning. Till skydd för författningen finns säkerhetstjänsten Bundesamt für Verfassungschutz (ung. ”Riksmyndigheten för författningsskydd”). Denna har på senare tid ägnat sig åt att bevaka Alternative für Deutschland, ett demokratiskt parti som, mutatis mutandis, kan jämföras med SD. Detta har lett till partiinterna förändringar, bland annat att en internorganisation för mer högerinriktade medlemmar lösts upp.

Är inte detta något mycket anmärkningsvärt? Att en tysk säkerhetstjänst övervakar ett demokratiskt parti och lägger sig i deras interna arbete, framstår för en opartisk bedömare som ett långt värre ingrepp i demokratin än mediepolitik och domstolsutnämningar. Grundläggande för demokratin är att opposition ska vara möjlig, att det ska vara möjligt att organisera sig i ett parti som utgör ett alternativ till den rådande makten. I förlängningen av BvF:s hotelser ligger hot om partiupplösning, någon som drabbat mindre rörelser och partier i Tyskland. I en annan västlig demokrati, Belgien, drabbades ett stort parti, Vlaams Blok, av detta 2004 – något som inte fått det politisk-mediala etablissemanget att ifrågasätta Belgiens demokratiska status.

Om nu demokrati stod så högt i kurs varför ifrågasätts aldrig totalitära tendenser i liberala västeuropeiska länder?

När man lyssnat ett slag på retoriken om demokrati, inser man dock att demokrati inte är det huvudsakliga ärendet. Det som saken verkligen gäller är i stället liberalismen. Därför ser man allt oftare hos politiker, i media och i statsvetenskapliga rapporter formuleringen ”liberal demokrati”. Denna försåtliga formulering innebär att liberalismen blir ett grundvillkor för demokratin, som blir långt viktigare än demokratin själv. Också inskränkningar i demokratin kan motiveras med hänsyn till den ”liberala demokratin”, vilket egentligen bara är ett annat ord för liberalismen.

Den som studerar pressklipp från tiden för demokratins genombrott ser att formuleringen inte förekom då. Då gällde saken folkligt inflytande genom allmän och lika rösträtt – det var där striden stod och vanns. Nu försöker demokratin omdefinieras till att bli ett annat ord för liberalism.

Talet om demokratin har blivit ett fikonlöv för liberalismen.

Exakt24 insikt vill erbjuda ett annat perspektiv

0
https://commons.wikimedia.org/wiki/File:Zeitungen-02.jpg

De senaste veckornas mediediskussion har i hög grad fokuserat på den nya, ”liberalkonservativa” nättidningen Bulletins sammanbrott. Det har varit hårda ord från läckta redaktionsmöten, skarpt formulerade avgångsbrev och till och med bråk i Sveriges Radios direktsändning. Det går att se det som rent personliga konflikter, ett exempel på bristande personkemi. Men jag tror att det finns en djupare poäng att ta med sig.

Vad gjorde Per Gudmundson och Ivar Arpi intressanta? Varifrån kommer deras stora berömmelse? Svaret är att de stack ut i etablissemangets egna kanaler, att de ställde obekväma frågor och pekade på motsägelser i den rådande diskursen. Men de erbjöd aldrig något verkligt annorlunda, förespråkade aldrig ett reellt alternativ. När de nu skulle ta steget ut och göra sin egen tidning, förväntade sig många att de skulle gå ett steg längre, att de skulle börja formulera ett alternativ till den liberala hegemonin. Effekten blev närmast den motsatta, att de ytterligare skulle markera sin tillhörighet till etablissemanget, exempelvis genom krystade beskyllningar mot Donald Trump om ”landsförräderi” och ”uppvigling mot statsmakten”. Straffrättsliga påståenden som är bevisligen felaktiga.

Om en alternativ mediepublikation ska vara intressant, måste den försöka utforska andra narrativ än de som formuleras i så kallad etablerad media. I vår tids stora konflikter, till exempel den mellan nationalism och globalism, finns det grundläggande perspektiv som inte belyses. Den invandringskritik som finns i etablerade medier rör ofta relativt perifera frågor som invandringens kostnader eller ”misslyckad integration”, medan fundamentala frågor som ett folks rätt till sitt eget land inte tas upp till seriös behandling. Att makt flyttas över till transnationella organisationer och globala företag diskuteras endast undantagsvis.

I etablerad media finns det en tendens till flockmentalitet. När ett visst narrativ gäller publiceras endast artiklar som stödjer narrativet, det gäller såväl på nyhets- som på ledarplats. Ett exempel på detta är metoo-drevet, där media unisont, utan någon som helst kritisk diskussion, publicerade påståenden om sexuella trakasserier. Det gavs bilden att hela samhället genomsyrades av sexuella trakasserier. Ingen ställde frågan om det kunde finnas överdrivna eller falska anklagelser. Än mindre fördes någon fördjupad etisk diskussion om vårt samhälles värderingar, då en sådan skulle kunna riskera att ifrågasätta den feministiska utgångspunkten och också ställa kvinnors beteenden under lupp. Det långt större problemet med importerade sexualbrott berördes inte alls.

Det behövs andra perspektiv. Detta kan ta sig uttryck på en mångfald olika sätt. Nyheter har haft en stor betydelse för alternativmedias utveckling, inte minst att man i opposition mot etablerad media publicerat mera fullständiga uppgifter om gärningsmäns bakgrund. För att åsiktsbildning över huvud taget skall vara möjlig krävs att läsaren först bildar sig en uppfattning om vad som händer i världen. Exakt24 insikt har redan en väl utvecklad nyhetsbevakning med internationell utblick. Jag hoppas att denna skall kunna utvecklas ytterligare.

Jag hoppas som chefredaktör kunna stärka opinionsdelen, ge perspektiv på dagens händelser. Men jag hoppas också kunna stärka den fördjupade idédebatten, liksom kulturdelen. Det är ofta idédiskussionen som på längre sikt formar hur vi tänker. Också våra motståndares idéer, till exempel begrepp som mångkultur och könsmaktsordning, var en gång en del av seminarierummet. Exakt24 insikt kommer också följa det slags debatt som har betydelse på lång sikt.

Till skillnad från de som startade Bulletin tror jag inte allt blir perfekt från början, utan jag avser att lära mig av mina misstag och värderar interaktion med läsarna. Jag hoppas att jag kan göra mig förtjänt av prenumeranternas förtroende.

Sveriges coronastöd till sydeuropeiska medborgarlöner “blev sådär”

0

Vem är Sveriges farligaste man?

0

Erik Almqvist: “Detta kan vi lära av vänsterns hemliga maktnätverk”

0

Lex Trump – allas våra friheter hotade

0

USA:s demokratiskt valde och formelle president Donald Trump (informellt är det oklart vem som har mest politiskt makt) är nu bannad från att kommunicera och verka på:

  • Världens största sociala nätverk
  • Världens största sökmotor
  • Världens största videoplattform
  • Världens största mikroblogg
  • Världens största musik- och poddtjänst
  • Världens största sociala nätverk för bilder
  • Världens största diskussionsforum
  • Världens största e-handelsplattform
  • Världens största sociala nätverk för film
  • Världens största sociala nätverk för att dela grafik och idéer

Den amerikanske presidenten och många med honom flydde till det fria sociala nätverket Parlor, men då svarade Google med att radera Parlor ur sin app-affär med hänvisning till att tjänsten inte genomför tillräcklig och rätt typ av censur för att platsa på Android-telefoner.

Budskapet är tydligt: Politisk opposition till vänsterliberal globalism har inget utrymme på de etablerade plattformarna på nätet och om du försöker skapa en friare plattform så bannas den från din mobiltelefon.

20 år med Putin

0
Efter två decennier med Vladimir Putin har levnadsstandarden i Ryssland förbättrats avsevärt. Att hitta ett foto på Putin ute bland ryssar i en positiv kontext var dock omöjligt med det amerikanska Googles sökmotor. Foto: Kremlin

När man ska bedöma Vladimir Putins Ryssland så tycks de flesta svenskar bryr sig mer om avsaknaden av HBTQ-privilegier i landet samt det faktum att vänsterliberala medier inte är dominanta i Ryssland.

Men om någon mot förmodan skulle bry sig om hur det vardagliga livet har förändrats för flertalet ryssar så kanske denna data kan vara intressant. Förändring under 20 år med Putin (1999-2019):

C-toppen Fredrick Federley i pedofilskandal – slutet för Stureplanscentern?

0

“Vi är redan i krig med vänstern – och det är dags att ge sig in i striden!”

0

“Etablissemanget kommer att rasa likt Ceaușescus regim”

0

Ledaren: Yttrandefrihet även för SVT-propaganda?

0

Aftonbladet ljög om mordet på Tommie Lindh

0

Ledaren: Regerings-oduglighetsförklaringen – början på en nödvändig islossning

0

Avsentimentaliseringsverket

0
Myndighetschefer och statsanställd personal måste lära sig att statens uppgift inte är att vara sentimental, menar veckans debattör. Foto: Pixabay

Den nye generaldirektören blickar ut över det femtiotal chefstjänstemän som tvångskommenderats till den nyinredda och eleganta föreläsningssalen. Där sitter också högt uppsatta chefer från Rädda Barnen och Röda Korset. De ser inte glada ut, men när makten kallar så lyder man. Det nyinrättade Avsentimentaliseringsverkets generaldirektör harklar sig och inleder:

”Välkomna alla ni som har blivit utvalda som deltagare i vår första kurs. Avsentimentaliseringsverket, denna nyinrättade myndighet, är den 342:a svenska myndigheten som lyder direkt under regeringen.”

Han går raskt vidare:

”I denna introduktionsföreläsning ska jag tala om vad staten är och kan göra. Vi ska också tala om vad staten inte är och inte bör göra. Enkelt uttryckt har godhetsindustrin tagit sådana proportioner att ett stort antal medborgare blivit godhetsknarkare. Det handlar med andra ord om ett slags missbruk av medborgarnas känslor. I detta har de gott eldunderstöd från medierna och deras sentimentaliserande verklighetsbeskrivningar.

Ett exempel är de så kallade ensamkommande flyktingbarnen. Det är ju ytterst sällan det är barn som kommer. De som beviljas asyl är unga människor, färdiga att påbörja eller redan en bra bit in i sina vuxna liv. Ensamkommande flyktingbarn är ett starkt sentimentaliserande begrepp. Barn, alldeles ensamma i världen! Det är naturligtvis en första gradens angelägenhet att hjälpa dem. Bara det att de är ju inte barn. Det är ensamkommande ungdomar och att använda en korrekt rubricering bör ni se som ett viktigt inslag i avsentimentaliseringsprocessen.

Sedan, ensamkommande blir ju också lite missvisande eftersom det antyder att de tagit sig hit på egen hand. I själva verket är det flyktingsmugglare som tagit präktigt betalt av ungdomarnas släktingar eller familjer för att föra dem till Sverige. Det är långt att åka, Afghanistan och Sverige är ju inte grannländer precis. Ni vet varför det sker. Dessa unga män – ja det är ju inte många unga kvinnor som kommer – har en mycket god chans att beviljas asyl här och på så sätt få en bättre framtid. Kanske kan de också ta hit sina nära och kära så småningom. Det är därför de emellanåt bland kritiker kallas för ankarbarn. Men barn och ensamkommande. Nej nej nej! Vi måste återerövra ett sakligt myndighetsspråk. Hädanefter ska de kallas asylsökande ungdomar, men bara om de är under tjugo år. Är de äldre än så ska de kallas för asylsökande, ingenting annat.

Detta är en avprogrammeringskurs. Det räcker därför inte med att ni lyssnar och antecknar vad jag säger utan nu vill jag att ni säger efter mig tre gånger: asylsökande ungdomar, asylsökande ungdomar, asylsökande ungdomar!”

Åhörarna gör det som myndighetschefen begär, inte taktfast och inte i kör. Motviljan går inte att ta miste på. Men de gör det. De är som sagt ditkommenderade och vet att om de sätter sig på tvären så kan det resultera i en plump i värdegrundsprotokollet.

”Från och med nu är det inte tillåtet att i tjänsten kalla ungdomarna för barn”, slår verkschefen fast. ”Som ni förstår får det konsekvenser. I avsentimentaliseringen ingår att stänga de institutioner som byggts upp för ungdomarna därför att de betraktades som barn. Och hör upp, dessa ungdomar ska hädanefter komma i andra hand. Staten har beslutat att prioritera svenska ungdomar!”

Det börjar sorla upprört i bänkarna. Generaldirektören tittar strängt på dem. Svenska ungdomar i första rummet! Nya revolutionerande idéer! Men han har sitt uppdrag och tror sig sitta säkert i sadeln.

Föreläsningen fortsätter:

”Ännu har vi inte någon lagstiftning, men vi arbetar tillsammans med Justitiedepartementet och har gott hopp om att på lite sikt kunna avsentimentalisera hela den svenska tjänstemannakåren. Åtminstone på arbetstid. Det finns emellertid områden där jag inte riktigt vet hur vi ska gå tillväga. Facebook och Twitter har kommit att bli ett slags godhetsimperier. Här frossar medborgarna i att visa upp sin empati för varandra. Det kunde de väl få göra utan att staten måste lägga sig i, om det inte vore så att det vanligtvis landar i att de ställer krav på staten. Empatiska krav! Sentimentala krav! Det är därför nödvändigt att säga några ord om vad som är statens uppgift. Kärnverksamheten så att säga.

Staten utgör och ska utgöra ett förutsägbart system av rättigheter och skyldigheter. Staten ansvarar för territoriets säkerhet och nationens långsiktiga finansiella bärighet. Detta är grunden för det välfärdssamhälle vi lever i. Vill vi behålla det samhället måste staten sluta att tumma på regelverket. Medborgare kan och ska vara empatiska, men det tillhör inte det statliga åtagandet. Kräv inte empati av staten. Staten har inte känslor. Staten tar inte individuella hänsyn. Staten pekar med hela handen och det är lagen som gäller.

Vi måste alla lära oss vad som är statens uppgift och här kan det inte finnas någon gråzon. Det gäller till exempel för de illegala invandrare som befinner sig i landet och som av bland annat Röda Korset och Rädda Barnen kallas för papperslösa. Lika vilseledande som att kalla inbrottstjuvar för nyckellösa. Ibland kallas de också för flyktingar, papperslösa flyktingar. Sentimentalt och avskyvärt som myndighetsspråk. Hur ska man veta om någon som inte har några identitetshandlingar är en flykting? Myndigheterna har fram tills nu betraktat dessa illegala invandrare som sitt problem. Från och med nu är det de asylsökandes problem och kan de inte visa upp godtagbara identitetshandlingar, så kommer inte deras asylansökningar att prövas. De kommer helt enkelt inte in i landet.

Som avslutning innan den säkert efterlängtade kafferasten tycker jag att vi ska sjunga en liten visa ihop. Att sjunga tillsammans har alltid varit kollektivt sammanbindande. Res er och kom upp här på scenen, allihopa! Det blir trångt men nu ska vi leka. Det är en mycket gammal lek som vi med en annonsbyrås hjälp format om för våra behov. Ni kan nog alla namnet: Bro Bro Breja.

Leken handlar om att man går över en bro, blir stoppad, och får betala tull innan man får fortsätta. Förr måste bönderna alltid betala tull vid särskilda tullportar innan de fick ta in sina varor i staden. Så vi utser två tullare, två gränsbevakare. Se här Röda Korset och Rädda Barnen, kom hit! Ni ska fatta varandras händer och sträcka upp dem så att de bildar en bro. Alla ni andra håller varandra i händerna och i en lång rad går ni under bron och så sjunger allihopa:

Bro bro breja
Stockar och stenar
Alla goda renar
Ingen slipper här fram, här fram, här fram
Förrän han visar sitt pass och sitt namn
Vad heter han?
Nu åker armarna ner och fångar en av dem som vill passera. Ingen släpps igenom som inte kan visa upp sina pass. Ni fäller ner händerna och fångar den som visar minsta tvekan. Se så, alla ni andra, fram med era plånböcker och körkort eller vad ni nu har för identitetshandlingar. Och ni gränsbevarare, när ni fångat någon så gungar ni den infångade fram och tillbaka medan ni sjunger:
Har du inga papper du
Papper du, papper du
Har du inga papper du
Ja eller nej?

De som svarar nej får gå och sätta sig igen. De får inte vara med!”
Deltagarna ser på varandra. Det är förvirrat. Vad är det som pågår? Var är ansvarstagandet för alla världens flyktingar? För barnen?
”Sätt igång nu, sjung och köa för att komma igenom. Sjung!”

Efter en viss förvirring hittar de en ordning och minerna blir lite gladare. Faktiskt, snart är stämningen på topp. De sjunger högt och viftar med sina körkort och andra inplastade identitetshandlingar.

Den nytillsatte generaldirektören ser ut över dem. Han frågar ”Tycker ni det här är galenskaper?” Han får visserligen inget svar men det verkar inte behövas. ”Ja, visst är det knasigt”, säger han. ”Men rätt kul också, eller hur?”
”Jaaa!”
”Och inte sentimentalt?”
”Neej!”

Politiska huvudpunkter

0
Skolan i Aten av Rafael.

Mitt politiska engagemang handlar om försvaret av en högre humanistisk kultur i traditionell mening.

Det finns en viktig och värdefull högre populism; den populistiska nationalismen är en nödvändig, spontan politisk reaktion som måste bejakas, men också ledas i rätt riktning.

Populismen i den problematiska lägre meningen – som har flera viktiga aspekter som noga bör analyseras – måste däremot motarbetas.

Även nationalismen i lägre mening måste avvisas, och nationalismen i allmänhet nedtonas: vad som, i viss mån och rätt sammanhang, bör försvaras är nationalitet, ej nationalism.

I stället måste det primära fokus bli Europa: vi behöver ett svenskt Europaparti som verkar för det sanna Europas enande och självständighet, genom ett från det nuvarande EU:s inriktning skilt, alternativt Europasamarbete.

Försvaret för “överordnade värden” fångar, som en socialistisk idéhistoriker på utmärkt sätt argumenterade på 80-talet, mycket av det väsentliga och förblivande relevanta i konservatismen; men dessa värden måste ges en viss filosofisk definition.

M och KD står inte för en meningsfull konservativ politik; det som varit av värde i dessa partiet kan idag bara räddas av SD.

Personer som argumenterar – mer eller mindre – för en meningsfull konservativ politik gör fel i att kvarstanna i dessa partier.

Motsvarande gäller om S: det som var av värde i arbetarrörelsen, folkhems- och välfärdsstatsprojekten, kooperationen, folkbildningssatsningarna, kan idag, efter S:s kapitulation för den förenade nyliberalismen och kulturella postmarxismen, politiskt bara räddas av SD.

SD är alltså idag det enda rätta partiet såväl för konservativa med bestående giltiga övertygelser som för socialdemokrater och vänsterväljare av äldre typ.

Den delvis icke-politiskt-korrekta borgerliga liberalkonservatism som representeras av vissa kultur- och ledarskribenter är också uppenbart otillräcklig.

Kritiken mot SD för dess ursprung och tidiga historia är överdriven, orättvis och missvisande, men det innebär inte att den dåvarande inriktningen och partikulturen var tillräcklig eller hållbar.

SD bör dock strikt kvarhålla sin ideologiska inriktning “bortom höger och vänster”, och vidareutveckla, fördjupa och renodla denna från övriga partier självständiga linje.

I denna allmänna linje finns, trots de tidiga bristerna, redan från början i partiet, i partiets själva populistnationalism, en tillräcklig ideologisk utgångspunkt för den nödvändiga vidareutvecklingen.

SD kan inte reduceras till och avfärdas som ett missnöjesparti eller ett enfrågeparti.

Ersättandet av nationalismen med socialkonservatismen som huvudsaklig ideologisk självbeteckning var ett stort och entydigt framsteg.

Men även socialkonservatismen måste ideologiskt vidareutvecklas och fördjupas.

Socialkonservatismen har ett akademiskt ursprung i viktiga filosofiska, statsvetenskapliga, sociologiska och nationalekonomiska riktningar under 1800-talet och det tidiga 1900-talet.

Idag fortlevande och dynamiska humanistisk-filosofiska riktningar som idealismen, personalismen och den värdecentrerade historicismen befinner sig i kontinuitet med dem och är oundgängliga resurser för socialkonservatismens ideologiska utveckling, och mer allmänt för förståelsen av överordnade värden.

Begrepp som nyskapande traditionalism, alternativ modernitet, högre kosmopolitism, mjuk traditionalism och kvalificerad pluralism kan, med hjälp av de precisa definitioner de erhåller genom de nämnda filosofiska riktningarna, ange vissa ramar för det fortsatta ideologiska arbetet.

Ideologin måste vara relaterad till en kultursyn, en moral och en filosofi, som kan artikuleras i dessa riktningars termer.

Den samhälleliga systemkritiken måste vidgas och fördjupas med hjälp av dessa resurser.

Socialkonservatismen måste vidareutvecklas till en socialistisk konservatism, en konservativ socialism.

Borgerligheten och högern under nyliberal dominans och överhuvudtaget som oupplösligt uppbundna i kapitalismen har de senaste årtiondena, såväl i Sverige som globalt, visat sig vara ett större hot mot och mer destruktiva för en de överordnade värdenas konservatism än socialismen.

Detta måste förstås i termer av en djupgående analys av den atlanticistiska finanskapitalismen och globaliseringen i deras nuvarande utvecklingsstadium och av deras såväl högern som vänstern sedan länge kontrollerande krafter och intressen.

Problemen med invandrings- och mångkulturpolitiken, såväl som andra extrema aspekter av den politiska korrekthet denna regim alstrat, måste belysas i detta perspektiv, och deras verkliga orsaker därmed identifieras och direkt angripas.

En avsevärd del av den energi som läggs på tillfälliga åtgärder inom ramen för det nuvarande, primärt ekonomiska systemet, måste i stället omdirigeras till den kritiska analysen av detta system och av stegen för den möjliga rörelsen utöver det, och till utvecklingen av den politiska kommunikationen av detta mål.

Nyliberalismens ekonomiska och politiska idéer, som står i centrum för mycket av den vanliga “högerpopulismen”, måste överges.

Libertarianismen är rent principiellt ohållbar, i alla varianter, men äger viss betydelse som ett historiskt idéarv.

I Sverige hyser dagens radikalnationalister och den nya alternativhögern kuriöst nog till stor del libertarianska åsikter, och det är inte minst detta som är deras svaghet.

Det är främst det direkta eller indirekta försvaret av kapitalismen, ofta i form av ett omedvetet förgivettagande som skapats under nyliberalismens årtionden, som nästan alla dagens nationalister i sak har gemensamt inte bara med den äldre borgerliga nationalismen utan också med den historiska fascismen i dess huvudströmning.

Marxismens och arbetarrörelsens främsta svaghet, som skadat dem oändligt, ja nödvändiggjort motståndet mot dem, har varit deras tidsbestämda, materialistiska filosofiska positioner rörande världen och människan.

De ledde till eller var själva en del av en långtgående, ensidig och destruktiv kulturradikalism.

Socialismen måste idag förstås som skild från dessa positioner och denna kulturradikalism; den måste, i enlighet med den här antydda specifika förståelsen, bejaka andligheten och religionen och vara kulturkonservativ, värdekonservativ.

Det innebär att den även måste förstås som skild från stora delar av västmarxismen, postmodernismen, CIA-vänstern, “kulturmarxismen”, den syntetiska vänstern – alla de former av vänstern som kapitalismen själv skapat för att avväpna socialismen, och som inte har något att göra med socialism.

Politisk korrekthet är, med rätt definition, ett giltigt och viktigt analytiskt begrepp.

Dagens politiska korrekthet är till sitt väsen en anti-vit raspolitik.

SD-ledningens, Expos, DN:s och många andras angrepp på, kritik av eller uttalanden om mig som tillhörande ett radikalnationalistiskt eller högerradikalt läger är lätt vederlagda.

Rågången mot radikalnationalismen och radikalhögern måste vara tydlig och effektiv.

Men SD kan inte för den sakens skull styras alltför auktoritärt av ett litet antal personer; det kan leda till att partiet blir alltmer företagsliknande, maximerande väljarframgång och prioriterande formell maktställning som egenvärden, utan klar politisk insikt och fast politisk kurs.

En sådan ledning avskiljer partiet från nödvändiga, utifrån kommande kompletterande och korrigerande perspektiv såväl som från tidens verkliga politiska behov, och riskerar att förstöra balansen mellan nödvändigt ledarskap och den högre populismens sunda och autentiska kraft.

SD måste utvecklas vidare bort från det “gamla första”, radikalnationalismen, men också det “halvgamla andra”, den liberala anpassningen, och till vad som kallats det “nya tredje”.

Det gamla SDU, som använde denna term, hade i vissa, främst utrikespolitiska frågor men även i övervakningsfrågorna en bättre politik än “moderpartiet”, och det ägde betydande unga personella resurser.

Försiktigt och gradvis, genom intern dialog och övertygande argumentation, genom en tydlig “enhetslinje” mot splittringsbeteende och överdrifter på båda sidorna i den beklagliga konflikten 2015, borde denna politik ha introducerats i moderpartiets program och dessa personer lotsats fram till lämpliga positioner i moderpartiet.

Att båda sidor med största kraft – och dårskap – avvisade denna enhetslinje innebar en stor politisk förlust för dem och för Sverige.

Efter denna katastrof, efter att SDU uteslutits, borde AfS ha blivit det “nya tredjes” parti, men de återföll i stället till radikalnationalismen genom en strategi av “avståndstagande från avståndstagande” och upptagande av radikalnationalistiska aktivister.

Min kritik av radikalnationalismen är den som följer ur den av de ovannämnda filosofiska riktningarna bestämda åskådningen, och gäller frånvaron av dess nödvändiga förståelse och perspektiv, och i viss mån frånvaron av ideologi överhuvudtaget – den illusoriska tillräckligheten i det populistiska förlitandet på “sunt förnuft”.

Kritiken gäller normalt inte hittillsvarande enskilda, praktiska politiska förslag för att komma till rätta med problemen skapade av invandrings- och mångkulturpolitiken och övrig politisk korrekthet.

AfS, som jag vidhåller har flera bra personer i ledningen, kunde fortfarande haft en meningsfull framtid om det efter valet 2018 reformerats och politiskt och ideologiskt slagit in på den i dessa punkter antydda vägen.

Det kunde profilerat sig mot SD genom att låta dem vara det stora breda populistpartiet och i stället bli ett litet och skarpt idéparti av den typ som, när de var som bäst, SKP/VPK/V var för vänstern och, under det senaste halvseklet, FP/L för den radikala småborgerligheten; det är en nisch som behöver fyllas.

Reaktionen från AfS på dessa förslag blev emellertid nästan uteslutande negativ, hos aktivisterna ibland extremt fientlig och antagande formen av obegripliga, grova personangrepp, även anonyma sådana av den typ som tidigare förekommit också inom SD; detta visade att inget stöd fanns för min linje.

Den utbredda anonymitetskulturen på internätet visar rent generellt problemen med radikalnationalismen, och de åsikter, den anda, de attityder och det beteende – det kloakeri – som i alltför stor utsträckning är förhärskande där är i sig, som avspeglande ett tillstånd hos folket, ett centralt politiskt och kulturellt problem.

Den visar vilka krafter radikalnationalisterna mobiliserar, och är ett tillräckligt skäl att ta avstånd från deras partier och grupper.

Alternativhögern och de riktningar som uppgått i den har verkliga fascistiska och nationalsocialistiska inslag.

Den borde presentera en omfattande och djupgående utredning och förklaring av sitt förhållande till den historiska fascismen och nationalsocialismen, vad det är den bejakar och vad den förkastar.

Det kunde ge allmänt värdefulla resultat i en tid när etablissemanget regelmässigt svartmålar den populistiska oppositionen som fascistisk, uppreser en “fascismbarriär” mot alla verkliga politiska alternativ.

Den verkliga antisemitismen måste förkastas.

Det är inte antisemitism att kritisera judiska organisationer och individer, av olika radikala schatteringar, som i hög grad ligger bakom den politiska korrektheten; de historiska orsakerna till att de gör det är välkända och måste adresseras.

Det av mig använda begreppet “europeisk post-paleokonservatism” signalerar en identifikation med ett värdefullt arv från konservatismen före neokonservatismen.

Det uttrycker att det finns mycket att lära även av de förvaltare och förnyare av den traditionella konservatismen i USA som först använde termen paleokonservatism (USA är mycket mer än atlanticism), och inte minst av deras kritik av neokonservatismen; och att detta är av betydelse även för Europa.

Det finns ett stort, tomt “fält” i den svenska politiska debatten och kulturdebatten mellan, säg, Axess och Motpol, ett fält vars motsvarighet i USA fylls av konservativa av denna typ.

Men begreppet anger också att detta idag måste föras vidare inom en ny och större ideologisk ram.

En av kritisk urskillning präglad dialog med den europeiska s.k. nya högern är önskvärd, ja nödvändig.

De värdefulla delar som kan identifieras i den bör bejakas och införlivas; de utgör en viktig del av en framtida, Europagemensam politik, som gradvis kan frikoppla Europa från den atlanticistiska globalismen.

Den nya högern är inte i sig fascistisk eller neofascistisk, men där finns saker som bör avvisas av andra skäl; åtskilligt är yvigt och vildvuxet (i den mening som utförligt och precist förklaras i mina inlägg i övriga ämneskategorier och i övriga publikationer).

Namnet “den nya högern” är missvisande, eftersom dess främsta styrka är det sätt på vilket den transcenderar höger-vänsterskalan.

På motsvarande sätt bör även det nära relaterade tänkandet kring den “fjärde politiska teorin” selektivt bejakas och inkorporeras, samtidigt som också det justeras, och även vidareutvecklas, i enlighet med de ovan nämnda, mer centrala tankeriktningarna.

Inte minst relevant i den fjärde politiska teorin är dess förståelse, ur ett delvis traditionalistiskt perspektiv, av den andra teorin, socialismen, i förhållande till den första, liberalismen.

Den antiryska politiken och retoriken måste överges.

Accepterandet av närmandet till och samarbetet med NATO måste stoppas.

Den gamla bernadotteska utrikes- och säkerhetspolitiska linjen, som under lång tid allvarligt försvagats genom atlanticistiska kompromisser, måste återupprättas, förnyas och fortsättas, men gradvis anknytas till det alternativa Europasamarbetet och bidra till en på delvis motsvarande sätt självständig linje för det framtida enade Europa.

Motståndet mot den “västliga” imperialistiska (i en klassiskt konservativ men delvis också leninistisk mening) och interventionistiska krigspolitiken måste upprätthållas och förstärkas.

Satsningen på blockbildning med M och KD och det motsvarande europeiska (ECR), transatlantiska (Republikanerna i USA) och vidare internationella (israeliska Likud) partisamarbetet med den existerande högern är feltänkt och äventyrar meningen med och värdet av SD.

En stor, förenad grupp av de flesta större europeiska populistnationalistiska partierna bör bildas i Europaparlamentet, och även ett motsvarande europeiskt parti.

De bör, utöver det gemensamma i de nationella partiernas gamla program, verka för den alternativa, verkliga Europaenheten genom radikal reform av EU eller, om sådan visar sig omöjlig, genom nya samarbetsorgan och institutioner.

Utöver det europeiska perspektivet behövs en global humanistisk vision baserad på en fördjupad, historisk förståelse av universalitetens och partikularitetens förening i en mångkulturell värld.

Förlag, Tv-kanaler, konstnärer, politiker och företag böjer sig för BLM-rörelsen

0
Svart BLM-demonstrant i Tyskland. Foto: Pixabay

Förlag, Tv-kanaler, konstnärer, politiker från nästan alla partier och till och med stora globala företag ger i allt högre grad efter för ”antirasismens tyranni”. Det franska kosmetikaföretaget L’Oreal har just officiellt meddelat att man inte längre skall använda termer som ”ljusare” eller ”blekning” på sina hudvårdsprodukter, medan dess nederländsk-brittiske konkurrent Unilever tidigare har meddelat att man tänker ge sin ansiktskräm ”Fair & Lovely” ett annat namn med tanke på rasismdebatten.

Unilever har också förenat sig med Coca-Cola, Starbucks och en mängd andra varumärken i en bojkott av Facebook eftersom det sociala nätverket inte gör tillräckligt för att censurera oliktänkande åsikter till höger i det politiska spektrumet. Enligt en artikel i Marketing Week har mer än nittio stora annonsörer anslutit sig till kampanjen ”Stop Hate For Profit” för att tvinga Facebook, Twitter och Instagram att radera konton som uttrycker kritik mot mångkultur och den progressiva vänstern.

I ett uttalande sade Unilever: ”Att fortsätta att annonsera på dessa plattformar vid denna tidpunkt skulle inte tillföra mervärde till människor och samhället.” Vd:n för Coca-Cola, James Quincey, offentliggjorde en liknande bojkott av sociala medier och sade: ”Det finns ingen plats för rasism i världen och det finns ingen plats för rasism på sociala medier.” Företagets sockervattensprodukter säljs huvudsakligen i länder i tredje världen, i plastförpackningar för engångsbruk som förorenar världshaven, men den mer abstrakta frågan om rasism är en mer angelägen fråga, får man anta.

Kanske var det en reaktion på dessa företags påtryckningar som förvandlade den 29 Juni 2020 till något av en Svart måndag på YouTube när en mängd dissidenter med högeråsikter fick sina konton summariskt raderade, utan förvarning eller förklaring. Stefan Molyneuxs YouTube-kanal som han har byggt upp sedan 14 år, med nästan en miljon abonnenter, var en av de raderade, liksom Jared Taylors American Renaissance channel samt Richard Spencers kanal.

Den våldsbejakande Black Lives Matter-rörelsen fortsätter att skapa oreda i USA. Efter att flera varumärken meddelat att de skulle ändra namnet på sina produkter, beslutade Mississippis representanthus att avlägsna det blå korset med vita stjärnor mot en röd bakgrund från sin flagga. Mississippi var den enda delstat som hade behållit sydstaternas emblem på sin flagga.

Rhode Islands officiella namn var ”The State of Rhode Island and Providence Plantations”, något som inte bara refererar till slaveri, men som också påminner om att det även fanns slavar i Nordstaterna och inte bara i Sydstaterna.

John Wayne har också blivit en måltavla för Demokratiska politiker i delstaten Kalifornien som vill byta namn på flygplatsen i Santa Ana, i Orange County, eftersom den bär hans namn. De kritiserar honom för hans konservativa åsikter.

En intervju från 1971 dök upp igen för några månader sedan, där världens mest berömde cowboy gjorde rasistiska och homofobiska kommentarer. ”Många svarta är arga och frustrerade, kanske med rätta” säger han till Playboy Magazine. ”Men vi kan inte knäböja och ge dem viktiga ämbeten direkt. Jag tror på den vita rasens överhöghet tills de svarta har skaffat sig en viss känsla för ansvar” tillade han.

Den så kallade rörelsen för svarta har egentligen varit en kampanj mot vita. Varje positiv association med vithet bör, om vita inte självmant försvinner tillräckligt snabbt, elimineras så snart som möjligt.

För att uppnå detta har skaparna av den animerade serien The Simpsons beslutat att apartheid, eller rasseparation, åtminstone i vad gäller röstsynkningen, är rätt väg framåt. De har de senaste dagarna meddelat att de inte längre kommer att acceptera att icke-vita karaktärer skall ges röst av vita skådespelare i framtiden. Beslutet i sig är ganska förvånande, men för en tecknad serie vars karaktärer har gul hy i åtminstone 90 procent av fallen återspeglar detta en episk dumhet.

Den skotske parlamentsledamoten Humza Yousaf ondgjorde sig över att de flesta offentliga ämbeten innehas av vita i Skottland, som råkar vara… 96 procent vitt.

Oregon County i USA bestämde också att svarta inte längre behövde bära ansiktsmasker mot Covid-19. Anledningen till undantaget var att vi lever i ett vit-makt-samhälle.

Kelloggs Rice Krispies representeras av tre vita pojkar, vilket har upprört en före detta parlamentsledamot för Labour i Storbritannien. Ett annat märke av frukostflingor, Coco Pops, är chokladöverdragna och representeras därför av en brun apa. Detta var ännu värre, enligt labourpolitikern Fiona Onasanya: ”Jag undrar varför Rice Krispies har tre vita pojkar som symbol för varumärket och Coco Pops har en apa?”

Efter det att svarta protester blivit ett globalt fenomen de senaste veckorna har icke-vita ansikten försvunnit från reklam och förpackningar från ”vita företag”, och raskategorisering kommer sannolikt att bli den nya verkligheten. Den 19 juni meddelade PepsiCo att de skulle ta bort bilden av den svarta Aunt Jemima från förpackningen på sin pannkaksmix medan Mars utan vidare åthävor lynchade Uncle Ben, genom att ta bort hans vänliga svarta ansikte från sina risprodukter.

Ironiskt nog var det en svart man, George Floyd, som dödade Uncle Ben och Aunt Jemima – efter 130 års existens utan ett pip om att de skulle vara kopplade till rasism och slaveri.

Hollywoodskådespelare och Vd:ar som har dygdsignalerat i rasfrågan kommer säkerligen att fortsätta att leva i sin bubbla med sina kändiskompisar, långt bort från arméerna av våldsamma, plundrande BLM-demonstranter.

Vänsterns moraliska underskott

0
"Rättvisekrigaren" representerar den moraliskt bankrutta vänstern.

Godhetssignalerande
Yngre människor – och speciellt ungdomar – utnyttjar sociala media intensivt för att i sin kommunikation med vänner och likasinnade visa sina åsikt i många frågor – och därmed sin goda moral. Att visa att man tycker rätt, har samma syn som gruppen eller sammanslutningen är numera ett behov hos många inom vänstern. Tron att man är god i någon nämnvärd bemärkelse genom att ha en viss åsikt och dessutom offentliggöra den är numera vitt spridd. En annan faktor är, att många hämtar sina åsikter inte från det egna, självständiga tänkandet utan direkt från en grupp. Det kan nog skapa en osäkerhet om ens ståndpunkt egentligen är rätt, och personen behöver gillandet/andras bekräftelse på, att positionen verkligen är korrekt. Men riktig moral handlar det knappast om.

Att tro på något och yttra sig om det är ett ytterst billigt och torftigt sätt att vara god. Detsamma gäller en avsikt, som inte har lett till handling eller bekräftats av resultat. Men sådana uttalade ståndpunkter kan numera – om de eventuellt är fel enligt gruppen – fördömas kraftigt och medföra, att straff utmäts och ånger krävs. Gruppen ser sådana ynkliga men ”felaktiga” åsikter som – i deras ideologiska bubbla – viktiga. Bara i en miljö inriktad på åsiktskontroll, kan sådant anses vara betydelsefulla etiska frågor.

Känslor
Det är populärt idag att tala om känslor, och det viktigaste skälet är nog den postmodernistiska synen, att förnuftet är osäkert och ofta inget att lita på. Detsamma gäller logik, vetenskap och erfarenhet. Men om dessa grunder för kunnande inte beaktas, blir känslor istället en primär källa till kunskap och handlande. Men då är man ute på ett gungfly, eftersom känslor skapas inte bara av medvetna värderingar utan även av ytliga intryck, personliga mål, påverkan från andra och dessutom inverkar minnen och det undermedvetna. Ifall alla dessa känslor trycker i olika riktningar och sedan inte utvärderas av förnuftet, finns ingen god mänsklig styrmekanism. Dessutom har många personer värderingar, som helt eller delvis strider mot varandra, vilket skapar ytterligare kaos i känslolivet. En sådan situation kan i längden leda till personlig disharmoni och kanske psykiska problem. Än värre är att handlandet troligen blir fel.

Skälet till att känslor blivit så betydelsefulla är ju, att postmodernister/ kulturmarxister inte klarar av att argumentera mot förnuft och logik. Man har då valt att underkänna förnuftet och appellerar istället till känslor, som kan manipuleras och är effektiva för att påverka människor. Postmodernismen har lett till en samhällspolitik – kulturmarxismen. Den konkreta politiken på olika områden är – i likhet med programmen genomförda av nittonhundratalets totalitära ideologier – baserade på känslor och framdriven av en ideologi utan grund i erfarenhet eller objektiv kunskap.

Då känslor vanligen skapas av en persons värderingar, gäller att de senare bör vara förnuftigt valda, och att inga viktiga värderingar strider mot varandra. Detta kräver tänkande, visst kunnande och logik. Dessutom krävs självdisciplin, så att individen inte av tillfälliga känslostormar drivs till handlingar, som förnuftet säger nej till. Att främst lita till känslor som grund för handlandet leder nog oftast till olämpliga handlingar. Dessutom är det omoraliskt, eftersom det man gör kan bryta mot ens värderingar. Så att tro på postmodernismens syn på känslor är förödande för människor.

De onda “goda” människorna
En svaghet kulturmarxister har är, att i deras bedömningar av politik avsikten är så viktig. Påstås politiken man valt ha goda konsekvenser är de aktuella politikerna också goda och moraliskt högtstående. Så syftet är grundläggande, men de konkreta resultaten får inte samma uppmärksamhet. Och intresset är i alla händelser bara fäst bara vid de direkta och avsedda effekterna. Att konsekvenser i andra eller tredje led eventuellt skadar, så att totaleffekten blir negativ, fäster man inget avseende vid. Det är ett tecken på att den goda politikern kanske inte bara är inkompetent utan även ond.

Partierna till vänster är fulla av personer, som tror sig ha rätt, och att de därför är överlägsna andra människor. Man har ett överlägsenhetsproblem, som styr beteendet. Ett exempel är, när överlägsenhetskänslan är så stark, att man börjar anse att ”ändamålet helgar medlen”. Man tror då, att man har rätt att fatta och genomföra vissa beslut (som kanske främjar de egna väljarna eller i alla fall det egna partiet), trots att åtgärderna klart skadar andra medborgare och deras individuella rättigheter. Socialdemokratins samarbete och stöd åt AFA är ett exempel. En kollektivistisk ideologi respekterar särskilt inte individer, som kan komma i kläm. Har man makten, utnyttjar man den och hoppas, att maktställningen medför, att legalt motstånd elimineras. Motståndarna har kanske inte finansiella resurser eller kraften att driva en fråga under många år. Sådana politiker är exempel på onda ”goda människor”.

Identitetspolitik (IDP)
IDP innebär, att man på något område betecknar vissa personer som offer och andra som förtryckare. Det kan gälla vilken vanlig motsättning som helst i samhället, men där kulturmarxisterna kan se möjligheten att genom nya begrepp, ideologi och exempel radikalisera tillräckligt många människor, så att de börjar se sig som offer och motparten som någon form av förtryckare. Det kan gälla kvinnor mot män; homosexuella eller transpersoner mot heterosexuella; invandrare mot svenskar; eller många andra åsiktsskillnader. Det räcker att vara offer för att anses god, medan förtryckaren alltid är ond. Sedan har vänstern en hierarki av offer, som rangordnar deras grad av godhet. Muslimska mäns våldtäkter av kristna kvinnor är då ingen stor sak, eftersom männen här är muslimer, invandrare och troligen fattiga, vilka egenskaper alla ger pluspoäng, medan kvinnan bara är kvinna.

Synsättet att man kan helt bortse från alla andra egenskaper och karakteristika, som utmärker de personliga relationer, som egentligen måste vara grunden för anklagelser om förtryck, är löjeväckande. Om man granskar konkreta fall, visar sig troligen att de allra flesta offer respektive förtryckare inte är sådana. Att exempelvis män i sina parförhållanden med kvinnor automatiskt skulle vara förtryckare pga sitt kön, är en djupt omoralisk åsikt utan empirisk grund. IDP är en ideologiskt baserad politik, som genom sina förenklade, kollektivistiska och automatiska fördömande av hela grupper såsom förtryckare, brister så mycket i moralavseende, att ståndpunkten nog ofta kan karakteriseras som ond.

Beträffande vänsterns allmänna politiska beteende kan man minnas kloakdykningar som statsministerns frekventa brunmålningar av högern som fascister eller behandlingen av motståndare till invandringspolitiken på sätt, som helt motsvarar McCarthyismen i USA i början av 50-talet. Den svenska vänstern visar ibland inte bara ett moraliskt underskott utan moralisk bankrutt.

Privilegiet att uppfattas som förtryckt

0
Vit amerikanska går ner på knä och kysser fötterna på svart makt-aktivister. En allt mer vanlig företeelse de senaste veckorna. Foto: Youtube

Om det är något vi kan lära oss av de pågående raskravallerna och det alltmer hätska klimatet gentemot svenskar och andra vita människor så är det att fakta, statistik och sanning egentligen har en mycket begränsad betydelse för de liv vi lever. Det som i själva verket har betydelse är makt och pengar. Har man bara tillräckligt med resurser och inflytande, bränsle åt lögnmaskineriet, så kan vilket absurt påstående som helst bli en sanning. Det har blivit extremt tydligt de senaste veckorna.

Varför skulle annars miljontals människor världen över engagera sig till stöd för en multikriminell afroamerikan som på delvis eget bevåg råkade dö under ett polisingripande då han gjorde våldsamt motstånd? Vad är det annars som får tusentals svenskar att ha mer sympati för George Floyd än för de unga individer av det egna folket som blir våldtagna, rånade eller mördade av “George Floyd-typer”?

De pågående raskonflikterna drar många frågor till sin spets. Varför är vissa vita så kallsinniga gentemot verkliga offer inom den egna gruppen? Varför är eliten så fanatisk med att elda på den egna nationens undergång? Beror masshysterin med svarta Instagram-rutor på framförallt hjärntvätt eller på sjuklig konformism?

Den enda självklara slutsatsen man kan dra av detta är att vi lever i ett kafkaianskt samhälle. Allt är som media säger, fast tvärtom. Allt som svarta påstås bli utsatta för drabbar framförallt vit medel- och arbetarklass. Jag tänker inte ägna denna krönika åt fakta och statistisk. Den som söker sanningen finner den inom 20 sekunder på Google – om inte propagandamaskineriet har lyckats radera offentlig, amerikansk statistik än. Det finns inget, absolut INGET, empiriskt bevismaterial till stöd för BLM-narrativet. Bara ett lögnmaskineri på högvarv.

Allt är som media säger, fast tvärtom. Allt som svarta påstås bli utsatta för drabbar framförallt vit medel- och arbetarklass.

Det värsta med att vara vit i USA, och i ökande grad etniskt svensk i Sverige, är egentligen inte allt det man utsätts för – folkutbyte, anarkotyranni, diskriminering inom högre utbildning, grymma brott begångna av minoritetspersoner, terrorism, dumpade löner och livskvalitet, försvagad identitet, förlorad suveränitet, inskränkt frihet och ökade skattebördor för extra förnedring. Det värsta är att inget av detta ens erkänns som det förtryck det är. Även om rasismen och förtrycket mot svarta vore verkligt hade de åtminstone åtnjutit privilegiet att av alla betydande medier, politiker, storföretag, lobbyister och kändisar uppfattas som förtryckta.

Denna till synes obetydliga, men ack så viktiga, lyx besitter inte vita. Tydligen förtjänar de sitt lidande på grund av att en myriad av lögner motiverar det. Den allt svårare situationen för vita är ett resultat av det lapptäcke av lögner som både går in i och förstärker varandra. I ett samhälle utan så kallad ”antirasism”, föreställningar om ”vita privilegier”, ”vit arvsskuld” och annan långtgående psykologisk nedbrytning hade detta aldrig kunnat äga rum.

Men nu är vi där och minsta lilla motståndshandling från européer och andra vita ses konsekvent som något värre än de värsta utlänningsbrotten. Vi lever i ett samhälle där eliten ser valfri sjuklighet som mer önskvärd än invandringskritik. Där protester mot utlänningsvåld ses som värre än brotten som begåtts. Där minsta motsträvighet mot makten mer eller mindre likställs med det värsta man kan tänka sig.

Den viktigaste insikten varje svensk bör ha med sig efter detta är att det är “vi och dom” som gäller nu. Du mot ”dom”. Dina nära och kära mot ”dom”. De som vill dig väl och värnar dina intressen mot de som vill förtrycka dig, förminska dig och radera din historia. Ingen annan än du och jag kan rädda oss. Den enda vägen framåt är av egen maskin och på egna villkor!

Vita amerikaner avrättas i tysthet

0
När polismannen Mohamed Noor avrättade Justine Ruszczyk ledde det inte till några demonstrationer. Och den enda rasism-debatten som följde var om Mohameds 12 års fängelse hade varit kortare om han var vit. Foto: Amerikansk polis / Privat

Varje år dödas cirka tusen amerikaner av polis och det vanligaste är att den dödade är av vit etnicitet. Knappt var tredje amerikansk polis tillhör en minoritetsgrupp, vilket närapå återspeglar befolkningen. Trots detta tycks det enbart vara i de fall där en svart person har dödats av en vit polis som den mediala uppmärksamheten blir stor. Det verkar nästan som att det per definition är rasism om en vit amerikan dödar en svart, trots att det omvända förhållandet är långt vanligare.

George Floyd dödades till synes genom uppenbart övervåld från polisen i Minneapolis. Men det finns ännu ingenting som tyder på att rasistiska motiv låg bakom. Dödandet skedde efter att Floyd, som misstänktes för sedelförfalskning, gjorde motstånd vid gripandet och vägrade sätta sig i polisbilen.

I samma stad dödades för tre år sedan Justine Ruszczyk av en svart polis. Till skillnad från Floyd var Justine inte misstänkt för brott – tvärtom var det hon själv som hade ringt polisen till platsen eftersom hon misstänkte att ett övergrepp begicks i hennes bostadsområde. Till skillnad från Floyd gjorde Justine heller inget motstånd mot polisen – hon hann inte mer än närma sig polisbilen innan Mohamed Noor inifrån bilen sköt henne till döds genom ett öppet fönster.

Justine hann inte mer än närma sig polisbilen innan Mohamed Noor inifrån bilen sköt henne till döds genom ett öppet fönster


Mohamed Noor hade strax innan hyllats i media som stadens första somaliska polis. Men när han mördade Justine så ledde det inte till några internationella nyheter, demonstrationer eller kravaller. Och den enda rasism-debatt som uppstod efter mordet var om Mohameds 12 år i fängelse inte skulle ha varit kortare om han hade varit vit. Stadens somaliska förening gick öppet ut och krävde att Mohamed Noor skulle frias och att domen mot honom var “rasistisk”. Och under nuvarande kravaller skanderar afroamerikaner krav på att Noor ska friges.

Mordet på Justine förtjänar minst lika mycket uppmärksamhet som det på Floyd. Men det får hon inte på grund av den rasistiska och anti-vita agenda som de amerikanska och västerländska eliterna driver.

Livstecken från tankesmedjan Oikos

0
Mattias Karlssons tankesmedja Oikos har skrivit en debattartikel i Svenska Dagbladet. Skärmbild: SvD.

Intresset för tankesmedjan har varit stort. För de många som med spänning sett fram mot vad det ska bli av detta projekt måste artikeln tyvärr framstå som en ridiculus mus. Den är bara en liten snutt, ja, en pluttenuttsnutt, och innehållet är ganska tunt, ja delvis svagt.

Men till Oikos’ försvar måste sägas att det verkligen inte funnits något mons parturiens. Inte ens en officiell lansering av tankesmedjan har såvitt jag sett ägt rum, det finns ingen hemsida, och all information kommer fortfarande från ett kort TV-reportage för länge sedan.

Detta gör det i själva verket ganska märkligt att åtminstone Karlsson själv, folklivsforskaren Dan Korn och debattören Malcom Kyeyune överhuvudtaget redan kunnat presenteras som företrädare för Oikos – en tankesmedja som inte på något minsta annat sätt är manifesterad i sinnevärlden. Så presenteras även författarna till den nu publicerade artikeln, utöver Karlsson och Korn även norske statsvetaren Asle Toje och före detta ordföranden för Heimdal Arvid Hallén.

Kanske har coronakrisen gjort att allt behövt skjutas upp. Men oavsett orsak blir intrycket en frånvaro av alla anspråk, en stor blygsamhet från Oikos’ egen sida, som förebygger och a priori avvärjer den kritik, i såväl kvantitativa som kvalitativa avseenden, som annars skulle kunna riktas mot denna deras, som jag förstår det, första gemensamma produkt.

Oikos ska företräda konservatismen, till skillnad från och gentemot väl i första hand liberala Timbro och socialdemokratiska Arena. Budskapet i artikeln, förmedlat redan i rubriken (som Oikos inte kan ha haft några invändningar mot), är att det behövs mer konservatism. Ja, så mycket förstod vi ju. Det vet vi att de tycker. Nu har, hävdar de, coronakrisen bekräftat det.

Den konservatism som mer behövs av förstås i SD:s specifika, nationalistiska termer. Utan tvekan har de rätt i att viruskrisen konkretiserat flera problem med globaliseringen, ifråga beredskapslagrens skrotande och tillgången till skyddsutrustning och mediciner. Och förvisso har “den progressiva ideologi som i Sverige blivit statens” vänt sig mot den konservativa försiktighetsprincipen såväl som “värnandet av de naturliga och organiskt framvuxna gemenskaperna i form av familjen, civilsamhället och nationen”, genom sitt prioriterande av “individuell autonomi, klasskamp och internationalism”.

Ändå blir huvudintrycket det för mig gamla vanliga: intrycket av nationalismens otillräcklighet. Med tryckande, kvävande tyngd vältrar det sig åter över mig i formuleringarna, delvis använda i ingressen, om hur krisen har “blixtbelyst hur den globalistiska, postnationella världsordningen är en koloss på lerfötter, eftersom den inte bygger på en äkta känd gemenskap och solidaritet. När saker verkligen ställs på sin spets så ser alla i första hand om dem man känner närhet till och samhörighet med. I ett samhälle där de kollektiva gemenskaperna helt monterats ned skulle många individer stått helt skyddslösa.”

Och om hur det inte är “hos transnationella megaorganisationer som EU och FN som medborgarna kunnat finna stöd, hjälp, stabilitet och trygghet den senaste tiden, utan inom sina respektive nationer, närsamhället och familjer. Att EU-flaggan plockats bort och att statsministern prytt sig med en svensk flagga under sina framträdanden nyligen visar detta tydligt”.

Det negativa intrycket beror inte på att detta är fel i sig. Tvärtom finns här viktiga delsanningar. Vad som gör att det framstår som en inskränkt inåtvändhet är i själva verket bara frånvaron av kompletterande, balanserande och modifierande formuleringar utifrån ett större perspektiv: visionen av en annan internationalism, en verklig, kvalificerad inter-nationalism, en alternativ globalism, en enhet-i-mångfald, en syntes av universalitet och partikularitet, som faktiskt gör det möjligt att även från ett konservativt perspektiv se oss som tillhörande mänskligheten, och att agera utifrån denna insikt.

Visar inte krisen att det i lika hög grad är en sådan internationalism som behövs – en ny internationalism? Är inte de exempel på internationell solidaritet, hjälpinsatser och samarbete från enskilda nationer som vi faktiskt sett de senaste månaderna ett stort hjärtvärmande ljus i pandemins mörker? Är de falska? Vilar de på lerfötter? Är det inte de som inger hopp? Är det inte detta vi måste bygga på i framtiden? Är det inte också erfarenheterna av dem som vi “bör bära med oss in i framtiden och som bör ligga till grund för vårt beslutsfattande och våra vägval”?

Det finns något tröstlöst primitivt i vad som lätt blir ett enkelt bejakande av en mänsklighet som i krissituationer som den rådande bara separativt sluter sig i små “äkta” kollektiva egoismer och slåss om de för alla nödvändiga, knappa resurserna. Vi vi vet hur sådana slagsmål idag kan utvecklas.

En sådan den unkna instängdhetens konservatism är en ensidighet, en ofullständig realism. Behovet av en dialektisk utveckling av SD:s hittillsvarande populistnationalistiska konservatism, som nu även personer som Korn, Toje och Hallén skriver under på, blir återigen påtagligt och påträngande.

Så skulle kritiken kunna se ut. Den avväpnas alltså av frånvaron av varje annan manifestation av tankesmedjan, varje annonsering, varje programförklaring – som nästan kan tolkas som att Oikos medvetet bemödat sig att inte väcka några som helst förväntningar. Ändå är det svårt att helt förtränga det torftiga i detta alster från konservatismens nya ideologiska högkvarter, när alla väntade sig en tillbörlig, stor officiell lansering, inklusive något slags kvalificerad ideologisk publikation som gick utöver vad vi redan länge sett från SD.

Men några få ord tillagda efter undertecknarna och deras presentation kan ses som en första, minimal programmatisk formulering: “Oikos är en nystartad, partipolitiskt obunden tankesmedja som syftar till att befrämja en konservativ samhällsutveckling, bidra till ökad kunskap om konservativ ideologi, verka för konservativ fusionism och stimulera till en mer livfull idédebatt.” (Det enda som sticker ut är ordet “fusionism”, som det finns anledning att återkomma till.)

Utöver antalet undertecknare gör detta att artikeln framstår som det första verkliga resultatet av tankesmedjans ansträngningar. Det är alltså inte mycket. Men Mattias Karlsson är en av de, såvitt jag vet, ytterst få i SD som bevisligen hyser genuina ideologiska intressen, och hans initiativ att starta Oikos – och man måste nu tro att så verkligen har skett – är enbart och entydigt lovvärt. Det vore helt fel att bli skeptisk mot projektet på grund av den tveksamma början som denna artikel utgör. Tvivelsutan kommer vi snart få se mer och bättre.

Konsekvensnivåer

0

Det nationella kollektivet styrs i vår tid av politiker och givetvis har politiska beslut konsekvenser, även om en del av dem blir slag i luften. Det betyder emellertid inte att politiska beslut är det som betyder mest för kollektivet och mänskligheten. Innovationer betyder mera. I vår tid har exempelvis datorns och mobilens tillkomst större konsekvenser än det som politikerna bestämmer. Alltsedan den industriella revolutionen, som tidsmässigt är föga mer än en blinkning i mänsklighetens historia, har de teknologiska framstegen varit mer formande än något som tidigare hänt.

Jag ska inte ge mig längre ut på dessa knepiga farvatten utan begränsa mig till att diskutera konsekvenserna av politiska beslut, som jag vill rangera på fyra nivåer.

Den första nivån är den retoriska. Tänk er exempelvis ett möte i ett politiskt partis inre cirkel. Någon säger ”Vi måste öppna våra hjärtan och ta vårt ansvar för världens flyktingar, de som flyr för sina liv och därmed förlorar allt.” När gruppen bejakar detta och kanske till och med applåderar, så är det en konsekvens: ”Det var vackert och riktigt sagt!” Om någon invänder ”Men har vi råd med detta?” så är det ett förslag från den personen, att vi bör se konsekvenserna i ett lite längre perspektiv. Han eller hon kan därvid bli tystad med orden ”Vi kan väl inte bry oss om kostnaderna när det gäller att rädda liv”. På denna nivå bemöts också de med personliga skändningar, som anser att en känslostyrd invandringspolitik – just med tanke på konsekvenserna – är en dålig idé. Det måste vara något fel på personer som inte vill vara goda (det vill säga stannar kvar på den retoriska nivån). Den som pekar på andra konsekvenser tar med andra ord risken att ses som illojal med kollektivet och att bli utfrusen eller kanske till och med utkastad. Om man inte vill ”det goda”, så måste man vara en ond person.

På den här nivån gäller ett antingen/eller, därför att den som vill pröva de goda orden på andra konsekvensnivåer kan inte så sällan visa att godheten i själva verket är enfald – och det vill givetvis de goda personerna förhindra. Ödesfrågor som varje politiker borde ställa sig själv, när nu det svenska samhälle förverkligas, som är en konsekvens av godhetsretoriken:

Är detta ett gott samhälle?
Vill jag leva i detta samhälle?
Är detta det samhälle som jag vill lämna vidare till mina barn?

Att begränsa konsekvenstänkandet till den retoriska nivån är en politisk strategi som är utmärkande för beslutsfattare i vårt samhälle. Det är tyvärr något som tillräckligt många väljare belönar. Politiker som säger det goda och rätta, och gärna att ”Nu måste något göras!” behöver inte riskera att korten synas – att de verkligen följer upp med att göra något. Inte tillräckligt många medborgare är tillräckligt politiskt intresserade för att kolla om politikerna agerar så att de oönskade konsekvenserna elimineras. Det är skälet till att Sveriges statsminister fortfarande heter Stefan Löfven – han är något av en expert på tandlös godhetsretorik. Den retoriska nivån har också spritt sig till privat- och yrkeslivet, där det ofta är viktigare att det du säger låter bra än att beskriva verkligheten som den är. Det är först på senaste året som godhetsretoriken har börja krackelera för att verkligheten har blivit så brutal att den är omöjlig att förneka, även för den mest inpiskade retoriker.

Och för att ge ett konkret exempel så var Annie Lööf god när 9.000 afghaner fick en ny chans till uppehållstillstånd. Hon ansåg att de medmänskliga konsekvenserna blev för stora, om de utvisades. Jag ska inte här göra en lista över allt elände dessa afghaner ställt till med och hur svårt livet blev också för dem själva, utan endast konstatera att SVT räknat fram kostnaden 400 miljoner för 2018 och 1,4 miljarder för 2019. Den uträkningen har emellertid ingen konsekvens för Annie Lööf. Det är inte hon som behöver öppna plånboken. Inte heller ställs hon till svars inom det egna partiet. Frågan är vad väljarna anser i nästa val. Man kan alltid hoppas.

På den retoriska nivån återfinns också de politiker som varnar för orealistiskt och illa underbyggda konsekvenser. Al Gore är ett praktexempel. Med sin retorik lade han grunden för det globala uppvärmningsbedrägeriet. Konsekvenserna visar sig på ett annat plan, när en obefogad klimatångest sprider sig som en löpeld i synnerhet bland skolungdomar.

Den andra nivån är den problemlösande. Om vi tar massinvandringen som exempel, så utlöser den omedelbara behov. De som strömmar in över gränserna måste få hjälp! De känslostyrda godhetsretorikerna ställde sig med textade skyltar på de ställen dit migranter anlände: Refugees welcome. De måste ju få varma kläder och någonstans att bo! De måste få tillräckligt med ekonomiska bidrag för att klara sig. ”Problemlösarna” ser individer som måste få hjälp, men är oförmögna att se de samhälleliga konsekvenserna.

Alla medborgare som bejakar godhetsretoriken är emellertid inte beredda att omsätta den i konkreta handlingar. De flesta stannar kvar på den retoriska nivån och skulle aldrig drömma om att göra en insats, utöver att språkligt bejaka godheten. Blir det för många invandrare i deras barns skolor eller där de bor, så flyttar de, så snart möjlighet ges, till ”bättre” områden.

Den tredje nivån är den samhälleliga. Frågan är till vilket samhälle ett politiskt beslut leder på lite sikt. Exempelvis kunde nog aldrig de politiker som beslutade om att Sverige skulle bli ett mångkulturellt samhälle föreställa sig vilka enorma samhälleliga konsekvenser deras beslut skulle få. Flyktinginvandring – i arbetsinvandringens kölvatten – var för dem ingen viktig fråga. Det var klart att Sverige skulle kunna ta emot ganska många invandrare. Det var både lönsamt och etiskt/moraliskt föredömligt.

Det vi nu ser är det samhälle som växer fram som ett resultat av politiska beslut alltsedan 1970-talet, med tiden efter millennieskiftet som den mest betydelsefulla. Den verklighet som medborgarna nu måste leva i, får allt fler att förstå att de politiker som inte lyckats ta sig vidare från den första nivån, var och är inkompetenta (den snälla tolkningen). De som är mest upprörda över att ha blivit lurade och inte accepterar att politikerna skyller på naivitet, kallar dem för bedragare eller till och med för landsförrädare. Det är en konsekvens av att verkligheten inte alls blev som dessa politiker utlovade när de talade om faran med rasism och den berikande invandringen.

När detta skrivs kan vi se hur ett politiskt parti (Socialdemokraterna) gör krampaktiga försök att stanna kvar på den retoriska nivån medan ett annat (Kristdemokraterna) anstränger sig för att utforma politiken efter vad som händer på den samhälleliga nivån. I synnerhet när det gäller anhöriginvandring så delas Kristdemokraterna. Den ena halvan tycker det är omänskligt och en grym politik att splittra familjer. Den andra halvan inser att om ungdomar med uppehållstillstånd tillåts ta hit sina föräldrar, utan att behöva axla ett ekonomiskt ansvar för dem, fortsätter samhället att falla sönder Med andra ord, här kolliderar politiker som stannat kvar på den retoriska nivån med politiker som vill ta ansvar på den samhälleliga nivån.

Den fjärde nivån är den biologiska. Även om vi mestadels förtränger det, så är människan ett djur. Vi är visserligen kolossalt flexibla i jämförelse med alla andra däggdjur, men det betyder inte att vi är tomma blad när vi föds utan resultatet av en flera miljoner lång existens. Det är inte bara de 200.000 senaste åren i mänsklig gestalt, som format oss. Darwinismens ”survival of the fittest” gäller också för oss. Likaså styrs vi av våra gener.

När vi intresserar oss för denna nivå, måste vi inse att naturen inte är ”snäll”. Den vill varken det goda eller det onda. Om vi till exempel gillar demokrati, så fungerar det förmodligen inte som ett livskraftigt samhällsbyggarrecept, om vi inbegriper jämlikhet och ”alla människors lika värde”. Ett samhälle där alla människor är lika mycket värda har aldrig funnits och går heller inte att förverkliga, utan sanningen, så långt vi känner den, är att samhällen som söker förverkliga detta ideal går under. Och hur mycket vi än bejakar feminismen så har heller aldrig något matriarkat förverkligats och överlevt. Inte heller kan ett samhälle överleva om kvinnorna prioriterar sina karriärer och materiella livsvillkor framför att föda tillräckligt många barn. Demografin är obönhörlig. Likaså om männen ger upp sina genetiskt nedärvda dygder att skydda ett habitats/lands yttre och inre territorium. En sådan stam eller ett sådant folk/land som misslyckas med denna manliga uppgift kommer förr eller senare att gå under. Det gäller också intelligensnivån. Sjunker denna på grund av massinvandring, så går välfärdssamhället under lika säkert som amen i kyrkan. Man kan för övrigt också starkt ifrågasätta välfärdssamhället, eftersom det söker motverka utslagningen av samhällets svaga medlemmar. Det betyder att genetiska mutationer som borde gått i graven överlever, vilket i sin tur leder till genetiskt försämrade befolkningar. Mänskligt omhändertagande är nödvändigt för ett samhälle, men bara till en viss gräns. Om de svaga/minoriteterna får styra så kraschar vi.

Svaga samhällen riskerar också att förslavas eller utraderas av starkare och mer livskraftiga samhällen. Lika lite som vi är biologiskt fria att skapa vilka samhällen som helst, är vi geopolitiskt fria att göra det. Ett samhälle med en försvarsmakt där hälften av soldaterna av ideologiska skäl är kvinnor besegras av ett annat samhälle med enbart manliga soldater – lika säkert som att ett mycket skickligt damfotbollslag inte kan mäta sig med ett herrfotbollslag i samma liga. Det betyder naturligtvis inte att kvinnor är underlägsna männen utan att det finns annat som de är bättre på, lika nödvändiga kvaliteter. Så fungerar darwinismen. Samhällsideologier som går på kollisionskurs med darwinismen överlever inte.

Politikernas svåraste uppgift är att sätta sig in i villkoren för ”djuret människa”. Det är en ytterst krävande balansgång, att vara förändringsbenägna och bejaka optimal frihet men hela tiden vara medvetna om det finns gränser som inte bör överträdas, därför att då riskerar samhället att gå under.

I Sverige och hela västerlandet kan vi se hur politikerna, istället för att ta hänsyn till samtliga konsekvensnivåer, aktar sig mycket noga för i synnerhet den fjärde nivån och allra helst stannar kvar på den första nivån. Resultatet blir inte ”det goda samhället” utan tvärtom ”det onda samhället” – och dessutom ett samhälle som sätter sin egen existens på spel.

DEBATT: Covid 1984 – övervakning är ”det nya normala”

0
Skärmdump: Bill Gates talar på programmatiska TED-talk 2015.

Vad är det som egentligen händer?
I februari trodde vi fortfarande att pandemin var ett obehagligt naturfenomen. Nationalister kunde konstatera, inte utan skadeglädje, att den rådande globalistiska frihandelskapitalismen misslyckats med att skapa en robust ekonomi. I Sverige var det särskilt tydligt hur dålig krisberedskapen var. ”Nu måste väl äntligen folket vakna”, tänkte vi nog många.

Men svenska nationalister gjorde ett vanligt felslut: Allt som regimen gör är inte fel. Chefsepidemiologen Anders Tegnell försökte dämpa oron, men framställdes som en Sveriges ”Bagdad Bob”, framskickad för att dölja regeringens ansvarslösa släpphänthet. På det viset blev alternativmedia ovetandes globalisternas talesmän.

Det globalistiska programmet är i själva verket inte det minsta hotat. Vad vi upplever är den fräckaste användningen av chockdoktrinen världen skådat. Det följer ett urgammalt recept för hur en listig regim kan genomföra radikala förändringar som går rakt emot folkets verkliga intresse: Sätt skräck i folket med en konstruerad, påstådd, överdriven eller verklig fara. När paniken är som störst erbjuder du en lösning som folkopinionen praktiskt taget ropar efter. ”Vi har ett erbjudande du inte kan tacka nej till!”

Klimatnödläge
Är det någon som minns att den 9 oktober i fjol så utlystes ”klimatnödläge” i nittiofyra av världens större städer? Stockholms Stad var givetvis med och utlyste ett ”globalt” nödläge i Stockholm. Stockholms finansborgarråd Anna König Jerlmyr (M) försäkrade svävande att Stockholm skulle genomföra ”konkreta ambitionshöjningar och åtgärder för att minska utsläppen inom flera områden”, men hon menade också att egentligen hade ju Stockholm redan minskat utsläppen av koldioxid med 58 procent sedan 1990, så något lokalt deklarerat nödläge var inte aktuellt (enligt Supermiljöbloggen 13/10 2019). Man kunde väl i alla fall ha stängt kraftvärmeverket i Värtan som bland annat eldas med kol? Om det nu är ”nödläge”?

Pandeminödläge
Jämför det med vad som hänt i år!
Stora delar av världens befolkning är satt i husarrest. Övervakningskameror och drönare patrullerar gatorna. I Spanien kommer polis på besök om man går ut med soporna utan lov eller låter barnen leka i den egna trädgården. Den som trotsar utegångsförbuden riskerar höga böter.

Det nya normala” i ett kinesiskt klassrum våren 2020. Foto: Twitter

I Sverige har restriktionerna varit betydligt mer måttfulla, men det går inte att missa att det råder ett slags undantagstillstånd också här, med bland annat mötesförbud.

På Youtube har censuren skärpts. Alla förslag om behandlingsmetoder som inte är i linje med WHO:s rekommendationer riskerar borttagning. Det kan gälla så beskedliga råd som att ta större doser C-vitamin.

På 2000-talet kom inte diktaturen med ”högerextrema” eller med utländska ockupanter. Det var Världshälsoorganisationen (WHO) och FN som tog friheten från oss. På två månader hade man i praktiken dragit in flera av FN:s egna deklarerade och fundamentala Mänskliga rättigheter. Vem kunde för fyra månader sedan gissa att det skulle kunna ske?

Nu efter tre månader av pandeminödläge börjar man lätta på restriktionerna. Det märks inte så tydligt i Sverige eftersom vi aldrig varit helt nedstängda, men det är nu ”erbjudandet” rullas ut. Det är så mycket tydligare i länder som Frankrike, Spanien, Italien och givetvis Kina som varit hårt nedstängda.

I Spanien får man, enligt svenskar på plats, nu gå en kilometer från hemmet, frisörsalonger har öppnats, mindre samlingar av friska är tillåtet och familjemedlemmar får gå på begravning. Men när som helst kan en polispatrull stoppa en, ett coronaprov tas och snabbanalyseras på plats. Om testet visar att man är smittad blir man på stående fot beordrad karantän i hemmet i två veckor.

Om vi accepterar övervakningen så kan vi tillåtas gå till jobbet, ta en kortare promenad och släppa iväg barnen till skolan.
Telebolagen ska övervaka folks rörelser genom att spåra deras mobiltelefoner, som Nya Tider rapporterade i förra numret. På många håll tvingas människor att installera appar på telefonen, appar som inte går att stänga av och som samlar information om rörelser, vem man möter, hur länge man varit ute, hur långt från hemmet etc.

Övervakningskameror utrustas med ansiktsigenkänning. Nice i södra Frankrike hade redan ett avancerat system under uppbyggnad till skydd mot terrorism (sedan lastbilsattacken på strandpromenaden 2016) och det kommer nu till användning för att övervaka utegångsförbudet (lyssna på Sveriges Radio, Vetenskapsradion på djupet, 11 maj med titeln ”Corona och övervakningen – Hälsan före allt”, del 1.)

Amazing Polly” är en kanadensisk alternativmedia-journalist som har massor av kunskap om de innersta cirklarna av New World Order. (Vad hon heter egentligen har jag inte lyckats få fram.) Hennes Youtubefilmer bör ses av alla som vill förstå vad som hander. Bilden är en skärmdump från en av hennes videor. Stillbild: Amazing Polly

Allmänhetens och många politikers motstånd mot övervakningen trumfas bort med argumentet ”det handlar om att stoppa pandemin”, ”det handlar om att rädda liv”.

En massiv användning av artificiell intelligens är nödvändig för att hantera all data som samlas in. AI kan för övrigt bättre än mänskliga poliser skydda vår ”integritet”, argumenterar man.

I en intervju för LinkedIn den 14 april förklarar Bill Gates, medgrundare till Microsoft och genom Bill och Melinda Gates Foundation en av de mäktigaste sponsorerna av vaccinforskningen, under rubriken ”det nya normala”:

”… innan vi har det där vaccinet i bred användning kommer livet inte att gå tillbaka till det normala.”
”Vi kan öppna upp i vissa avseenden, förhoppningsvis i USA i början av juni om allt går bra, [men] det kommer inte att bli några publika folksamlingar eller fyllda restauranger. […] Det kommer att förbli halv-normalt ända tills vi har vaccinet ute där i miljarder doser.”

Bill Gates, WHO och ”Big Pharma”
Bill Gates som tagit rollen som Den Store Välgöraren lovar befrielsen med sju miljarder doser vaccin.
Ett gott råd när man vill studera maktordningar: Följ pengarna!

Börjar man nysta i trådarna finner man att Microsofts grundare Bill Gates är spindeln i ett nät som omfattar hela kedjan av centrala aktörer i pandemicirkusen. Först och mest offentligt är alltså Bill och Melinda Gates Foundation (BMGF) som finansierar ett tiotal vaccinprojekt. BMGF är också huvudsponsor i GAVI, en organisation för samarbete mellan vaccinproducenterna (det vill säga de största drakarna inom läkemedelsindustrin), WHO och världens regeringar.

En karta över sammanhangen kring Coronapandemin som ska valla världen fram till den stora vaccineringen. Bilden är en skärmdump från Amazing Pollys video: ”The Global Health Mafia Protection Racket”.

Inte lika känt är kanske att Bill och Melinda Gates Foundation är en av de viktigaste sponsorerna till WHO.

Global Preparedness Monitoring Board, GPMB, är en till synes självständig organisation för att öka beredskapen för pandemier, men är egentligen ett utskott av WHO och Världsbanken.

Ett av GPMB:s viktigaste uppdrag är att dra in pengar från nationerna och uppmana regeringarna att förbereda möjligheten att med auktoritet ta en stram ledning i en krissituation.

En viktig person i GPNB är kines-amerikanen Victor Dzau som genom sin organisation National Academy of Medicine har ett starkt inflytande över USA:s men också de olika nationella smittskyddsmyndigheterna runt om i världen.

En annan mycket viktig person är immunologen Anthony Fauci, som blivit talesperson för Vita Husets ”Corona Task Force”. Fauci är chef för the National Institute of Allergy and Infectious Diseases (NIAID) sedan 1984. Han är styrelsemedlem i GPMB och medlem i den vetenskapliga styrelsen i ”Global Grand Challenges”, en avdelning av Bill och Melinda Gates Foundation.

Detta är bara några nedslag. De som gräver i verksamhetsberättelser och rapporter och har förmåga att läsa mellan raderna kommer att finna ett närmast incestuöst samarbete mellan de som formulerar problemet, de som skapar policy för responsen och de största läkemedelsbolagen.

Det går över
Jag tvivlar inte på att vi faktiskt har en pågående pandemi som är mer aggressiv än en vanlig säsongsinfluensa. Sjukdomsförloppet kan vara avgjort påfrestande även för en i medelåldern, men det är åldringar och multisjuka som löper störst risk att dö.

Det är självklart att fysisk (”social”) distansering minskar risken för spridning. Det är klokt att särskilt skydda äldre sårbara människor, men det kan inte vara ett tillräckligt skäl för att stänga ner hela samhällen och avskaffa mänskliga rättigheter i väntan på ett vaccin som kanske aldrig kommer.

Är då inte den svenska lite mer avslappnade linjen att föredra?

Viruset sprider sig ändå. Till slut har tillräckligt många varit sjuka, i 995 fall av 1 000 lätt eller omärkligt sjuka och många är säkert naturligt resistenta, då uppnås flockimmunitet och sjukdomen avklingar naturligt.

Det är lätt att vi svenskar underskattar hur allvarligt nedstängningspolitiken drabbat de flesta andra länder. Det beror till inte ringa del på mainstream-medias undermåliga bevakning.

Det handlar många gånger om absurt missriktade åtgärder, med godtycklighet och trakasserier från polis som plötsligt fått extraordinär makt. Små och medelstora företag går i konkurs. Människors livsverk raseras. Livsmedelsproduktionen är hotad. De ekonomiska följderna av nedstängningarna leder till fattigdom, svält och självmord. Högst sannolikt kommer det i slutsummeringen att ha varit många fler som har dött av de ekonomiska sidoeffekterna än av själva sjukdomen.

Det är ytterst oroande att så många människor så lätt accepterar det som händer. Är det så lätt att genomföra en världsomfattande statskupp?

Det är uppenbart att de som i första ledet kommer att tjäna på pandemin är läkemedelsindustrin. Den som först kan få fram ett vaccin kommer att dra in tusentals miljarder. Man kan tycka att det är bra att marknadsekonomin fungerar och om det är någon som lyckas ta fram en bot som räddar miljoner människoliv, så är man väl värd belöningen. Vad som sker kring Covid-19 är dock inte så enkelt.

Det är fler än Bill Gates som driver på för att göra vaccinet obligatoriskt, med alla de bieffekter som ett vaccin som inte testats under lång tid kan innebära för folkhälsan. Man knyter det till lättnader i restriktionerna, för att slippa ut ur karantänen eller få lov att flyga. I flera länder diskuteras möjligheten med ”vaccinpass”, något som även WHO aktivt arbetar med.

Övervakningskapitalismen
Vaccincirkusen och läkemedelsindustrins exploatering av oron är i sig betänklig, men i nästa cirkel händer ännu värre saker. IT-industrin upplever ett sagolikt uppsving och Bill Gates har starka intressen och lojaliteter också där.

Nedstängning och karantän kräver övervakning och övervakning kräver i sin tur identifiering. De enorma datamängderna måste tolkas av maskiner.

Redan nu samlar teknikbolagen in data om våra intressen och subtila data som gör det möjligt att förutse våra önskningar, oro, vårt beteende. Vad är mer naturligt än att man använder detta inte bara till att ”ge oss en bättre upplevelse” utan också till att spåra smitta och ”rädda liv”?

Många faller för idén eftersom vi tror att vi befinner oss i fara och att det görs av omsorg och med goda avsikter.

Illusionen om den frälsande planekonomin
Det finns starka krafter som vill få oss att tro att med dagens fantastiskt kraftfulla teknik ska alla mänsklighetens problem kunna lösas.
Människor har kämpat med orimligheter och anarki i samhället sedan urminnes tid. Det är inte första gången tanken fötts att man skulle kunna räkna ut hur allt skulle kunna fungera så mycket bättre. Det krävs visserligen en stark hand som leder flocken, men nu när ledaren är god och drivs av visdom så kommer det gå, har man alltid sagt oss.

Ett storskaligt försök gjordes i Sovjetunionen med början på 1920-talet. Matematiker sattes i arbete med att räkna ut folkets behov och vilka resurser som måste engageras för att tillfredsställa dessa. Ingenjörer räknade ut hur jordbruket skulle organiseras och hur flödet av material skulle optimeras i fabrikerna. På papperet såg det perfekt ut.

Ett globalt problem kräver globala lösningar”, är ett återkommande argument för Globalismen som ideologi. Globalismen tar nu ett jättekliv frammåt med Coronakrisen som murbräcka. Bild: Logo för globalcitizen.org

Vi vet alla hur det gick. Trots goda avsikter, propaganda och matematik, efter 70 år av terror och omätligt lidande, kollapsade det sovjetiska experimentet.

I dag talar man inte om ”kommunism”, man kallar det i stället till exempel ”den fjärde industriella revolutionen” eller Agenda 2030, men idén är i grunden densamma.

Det finns i dag en helt fanatisk tro på att det finns tekniska lösningar till alla problem. Om överbefolkning och livsmedelsbrist hotar, då meckar vitrockarna med växternas gener så att grödorna växer större och tål mer gifter. Ännu mer futuristiska projekt går ut på att odla ”kött” från stamceller i näringslösningar. Om förbränning leder till ökande koldioxidhalt i atmosfären som orsakar klimatförändringar, då uppfinner man Carbon Capture and Storage, CCS-teknik, och samlar in koldioxiden och pumpar ner den i de hålor där oljan tidigare fanns. När fusionskraften blir kommersiellt förverkligad ”om 30 år” (prognosen har varit 30 år sedan 1950-talet) kommer alla energiproblem att vara lösta.

Listan kan göras hur lång som helst.

Hur coronakrisen möts med övervakningsteknik och, för all del, också med gamla beprövade metoder, det vill säga poliser och soldater som övervakar utegångsförbuden, borde skicka en skarp varning om att vi är på väg in i en global totalitarism.

Fängelseplaneten
Det är häpnadsväckande och allvarsamt att människor runt om i världen så allmänt bara tiger och tar emot. Man tror antagligen att åtgärderna i samband med coronakrisen är tillfälliga och motiverade för ”att rädda liv”. Men det är mycket stor risk att politiska makthavare och kommersiella aktörer finner att övervakningen och restriktionerna (till exempel mot folksamlingar och resor), censuren mot ”falska nyheter” med mera är idealiska för att behålla och utöka sin makt.

Det är inte orimligt att gissa att man med pandemiåtgärderna fått en förebild och omedelbart vågar gå vidare med ett skarpt ”klimatnödläge”, genom att införa till exempel personliga koldioxidkonton, reserestriktioner, globala skatter, med mera. Detta är för övrigt inte den sista pandemin. Kanske kommer nya utbrott redan i höst. Övervakningen och paternalismen är här för att stanna.
Just nu känns det som vi möjligen har sista chansen att revoltera.

Coronakrisen handlar inte om omsorg, eller brist på omsorg, om de äldre. Så mycket är några tusen multisjuka åldringars återstående månader inte värda. Det är en statskupp mot mänskligheten som pågår och det är vår värdighet som fria människor som står på spel. Om vi låter oss slukas av globalisternas till synes välmenande totalitarism kanske vi aldrig kan resa oss igen.

PK-isterna behöver vår hjälp

0
Ingen bra plats för ett samhälle. Invandringskritiker måste bli "kulturterapeuter" och hjälpa PK-isterna, menar krönikören. Foto: Jonatan Svensson Glad.

Anledningen till att det inte funkar är att samhällsdebatten är lika splittrad som samhället. Vi diskuterar inte ens samma sak. Vår sida diskuterar vad som är rätt och riktigt. Deras sida diskuterar, eller gestaltar, vem som är god eller ond.

Notera hur de argumenterar så förstår du vad jag menar. Du försöker övertyga dem om att t.ex. invandringen är vansinnig, men de försöker inte övertyga dig om motsatsen. De försöker bara underminera dina argument.

Det beror på att de egentligen inte vill övertyga dig, de vill bara försvara sin världsbild och självbild som god. Faktum är att om de faktiskt skulle lyckas övertyga dig så är det en förlust för deras del. En förutsättning för att de ska kunna tillhöra “de anständiga” är att det finns någon annan som inte är det.

Fall inte i deras fällor. Försök inte hitta källor och definiera vad massinvandring är eller hur länge invandringen har förekommit. Det är enbart argumentationsfel och ett sätt för dem att fördröja och komplicera diskussionen. Ska du diskutera så diskutera det som är den egentliga diskussionen: deras falska självbild.

Alla blir vinnare
Detta innebär att samhällsdebatten har kört fast eftersom det skapas en dynamik där båda sidor känner sig som vinnare utan att ha gjort några framsteg. Vi får känna oss smarta genom att det finns en motståndare som är helt galen. Det är en väldigt trevlig situation för oss. Vi får känna att vi säger och står för det självklara och kan blåsa upp vår självbild som intelligenta och sansade, utan en tanke på att det knappast kan vara en bedrift att säga det självklara.

Deras sida har byggt upp ett irrationellt moralsystem utifrån vad gruppen tycker. De gör anspråk på empati och känslor, men det är inte deras egna känslor främst, utan deras uppfattning om gruppens känslor. Utifrån det moralsystemet, värdegrunden, så engagerar de sig i diskussioner för att avgöra vem som är en god människa eller för att bli en god människa genom att ”ta kampen”. De får känna sig som vinnare eftersom de försvarar de goda åsikterna, medan du använder dig av fakta som hotar de goda åsikterna, vilket innebär att du ”går mörka krafters ärenden”. Deras självbild av att vara god blir uppblåst på samma sätt: genom att det finns en motståndare som står för motsatsen. Och precis som i vårt fall så handlar det om att de ser det som att de har de självklara åsikterna och kan känna sig goda trots att det inte borde ses som en bedrift att ha självklara åsikter.

På så sätt kan denna icke-diskussion pågå i evigheten.

Samhällsdebatten förs alltså mellan två läger av självgoda dårar.

Vi måste mötas som riktiga människor igen
Denna demokratiska polarisering har lett till en allt dummare och plattare debatt där ideologierna reducerats till karikatyrer av skattehöjare och skattesänkare, eller för eller emot invandring/klimatet/genus/osv. En svartvit världsuppfattning som omöjliggör verkligt tänkande och kännande, och som gör människorna själva till platta karikatyrer som bara upprepar ideologiska fraser de inte begriper innebörden av, och som är helt irrelevanta sett till de verkliga problemen.

Min önskan är att vi istället börjar mötas som människor. Människan är inte platt och enkel, och inget i hennes värld är heller platt eller enkelt. Så länge vi håller fast vid en endimensionell världsbild så kommer vi att vara endimensionella karikatyrer av människor. Människans natur kan inte kategoriseras på det sättet. En människa som är hel är motsägelsefull och paradoxal. En sådan ryms inte inom ideologier. Ingen människa passar heller in i de kategorier av rasist, PK-ist, liberal eller socialist på det sätt vi försöker använda dem.

Dessa människor behöver hjälp
Det vår sida måste göra är att erkänna att det inte är rationella människor vi har att göra med, och att vi själva inte heller är rationella som så länge upprepat samma beteende och hoppats på ett annat utfall. Dessa människor behöver inte övertygas, de behöver hjälp.

Vi måste därför börja med att ställa oss utanför höger-vänster-polariseringen och fråga oss ”vad är det egentligen som måste göras?” utan att hemfalla åt enkla ideologiska svar som ”mindre stat” eller ”bara vi får bort sossarna från makten”. Bara dårar resonerar så.

Vi måste se verkligheten som den faktiskt är och börja behandla människor utifrån hur de faktiskt agerar, inse att de inte är mentalt friska, att kulturen haft en skadlig effekt på deras tänkande – och på vårt.

Vi måste sluta försöka övertyga galningarna med fakta och sanningar och istället försöka hjälpa dem att hitta tillbaka till verkligheten genom att ta dem ur den falska självbilden. Vi måste agera som ”kulturterapeuter” och hjälpa människor att se sina automatiska tankar och beteenden, och visa på hur dessa är irrationella och skadliga. Vi måste hjälpa dem att hitta tillbaka till sina verkliga känslor och förklara att det inte är friskt att oroa sig för rasister istället för de våldtäkter och skjutningar som invandringen fört med sig; att den sortens felprioriterande rädsla är en inlärd störning.

Vi måste hjälpa pk-isterna att hitta tillbaka till sina verkliga känslor och förklara att det inte är friskt att oroa sig för rasister istället för de våldtäkter och skjutningar som invandringen fört med sig; att den sortens felprioriterande rädsla är en inlärd störning.

Det kräver att vi håller en personlig distans och inte dras in i en konflikt med den sjuke. För deras övertygelse bygger på dessa konflikter, att det finns en motståndare som bekräftar deras världsbild av gott mot ont. Det är ur den kampen som de hämtar sin energi som hjälper dem att hålla tvivlet borta. Var inte deras motståndare, var deras medmänniska.

Detta kräver att du också tar dig ur dina egna tvångstankar och fixeringar. Du måste lära dig ödmjukhet och erkänna att du inte är särskilt klok och sansad egentligen. Hade du varit det hade vi inte hamnat i den här situationen. Din övertygelse om din egen intelligens bygger bara på att du jämför dig med dem som helt tappat kontakten med verkligheten.

Det här kräver också att du hittar tillbaka till dina känslor – och framförallt, att du kommer ur din skräck för den andra människan. Det krävs mod att våga visa känslor, och det finns ingen effektivare metod för att komma nära en annan människa än att visa känslor, att visa sig mänsklig.

Om du bemöter deras rasistanklagelser med något annat än ilska eller rädsla, utan istället ärligt och öppet säger eller visar att du faktiskt blir ledsen och att det känns väldigt orättvist, så går luften ur konflikten. Det förväntade mönstret av ”men du då” uteblir och den andre måste förhålla sig till att det är en människa den talar till, med allt det ansvar det innebär.

Den avhumaniserande rasistanklagelsen
För en avgörande del i upprätthållandet av polariseringen är just denna avhumanisering som man gjort genom att stämpla människor som rasister. Det är ett sätt att komma undan den naturliga empatin, som annars skulle sätta gränser för vad man kan göra emot en annan människa. Man måste avhumanisera den andre för att kunna ha sina enkla sanningar och få känna sig god eller smart.

Genom att visa sig mänsklig och vägra acceptera deras avhumaniserande stämplingar så gör man den sortens beteende synligt för både mobbarna och svansen. Det blir svårare att t.ex. försvara utfrysningen av Sverigedemokraterna när svansen – den breda PK-allmänheten – börjar tvivla. Det framstår då inte bara som barnsligt utan som rent ondskefullt eller sjukligt. Och det om något är en kil i den falska självbilden som god.

De ständiga utfrysningarna som sker i toleransens namn är mycket allvarliga; för den mänskliga kontakten och erkännandet är något fundamentalt, och det sätter djupa psykologiska sår som kan bli permanenta ärr. Ilska mot en sådan behandling är väldigt berättigad, men den är inte konstruktiv. Den förstärker bara polariseringen genom att i efterhand legitimera elakheterna för PK-isterna. För dem blir det berättigat att mobba en person för att han reagerar och genom sin ilska visar att han är en fiende. Det är därför vi ser dessa återkommande, uppenbara provokationer. Det bygger på ett tvivel på den egna självbilden. PK-isten som tvivlar på sin egen godhet måste utagera för att provocera fram en respons.

Vi måste bli vuxna
Vi måste sluta spela med i deras spel och börja peka ut deras beteende för dem själva. När de beter sig som barn så ska vi inte sänka oss till deras nivå och ”ge igen” eller lillgammalt förklara att vi vet bättre. Vi ska ta rollen som vuxen och visa att om de beter sig som barn så blir de behandlade som barn. Om de vill bli respekterade och tagna på allvar så måste de börja bete sig som vuxna.

Men det kräver förstås att vi själva är tillräckligt mogna för rollen. Och nej, det är inte vuxet och moget att komma dragande med demokratiska principer eller liberala idéer om friheter. Det är lillgammalt. Det är att upprepa den förra generationens sanningar utan att förstå att dessa sanningar är orsaken till den nuvarande situationen. Dagens samhälle är resultatet av gårdagens samhälle.

Att vara vuxen är att se sitt eget ansvar för samhället och inse att det inte finns någon annan att peka finger mot.

Fördumningen – vart tog alla genier vägen?

0
Isaac Newton (1643-1727). Ett geni vars sort vi ser alltmer sällan i dagens samhälle. Målad av Godfrey Kneller 1689.

En av mina absoluta favoritforskare, psykiatern Bruce G. Charlton skrev tillsammans med den mycket kontroversielle och rasiststämplade antropologen Edward Dutton för några år sedan boken The Genius Famine med undertiteln Why we need geniuses, Why they’re dying out, Why we must rescue them (Newcastle University 2016). Resonemanget har i en text som ligger ute på nätet sammanfattats av den amerikanske journalisten Lance Welton (pseudonym).

Lance Welton är lika stenhårt utdömd som Edward Dutton. På RationalWiki kallas han för rasist, sexist, kvinnohatare, islamofob, homofob, klimatförnekare och konspirationsteoretiker. Eftersom jag själv har blivit utsatt för denna typ av attacker (om än inte av samma dignitet) blir jag inte avskräckt utan på mig får det motsatt effekt. Härligt med tänkare och skribenter som utmanar PK-vansinnet, som inte låter sig tystas av brunkletare. De kan krypa tillbaka under sina stenar (fritt efter Annie Lööf på Twitter).

Bruce C. Charlton har klarat sig bättre, även om också han fått känna på hård motvind. Åren 2003 – 10 var han redaktör för tidskriften Medical Hypotheses. Den lades ner med argumentet att där publicerades artiklar som ”could potentially be damaging to global public health”. Men Bruce Carlton har också fått stöd. 2012 publicerade 198 forskare från hela världen ett upprop som försvarade honom.

När jag under tidigt sextiotal, efter en rätt stökig och ojämn skolgång, började läsa på Stockholms universitet, tyckte jag omedelbart att jag hade hittat rätt. Det var en studie- och arbetsmiljö som passade mig. Min fil.kand. tog jag på tre terminer, samtidigt som jag arbetade i det närmaste full tid, först som assistent åt en pensionerad etnologiprofessor (Sigurd Erixon) och efter hans död med att skriva klart sista delen av Skultuna bruks historia. Medan många av mina studiekamrater antingen levde ett utsvävande studentliv, grävde ner sig i politisk extremism eller lade grunden för en byråkratisk karriär, så var exkursioner in i en helt ny kunskapsvärld mumma för mig. De föreläsare jag gillade bäst var de som ”tänkte högt”. Ibland gick det naturligtvis mindre bra, men det var en stil jag anammade. Så när jag själv blev universitetslärare, tog jag efter dessa förebilder. Avsiktligt nämner jag inga namn, därför att jag vill lyfta fram en universitetsmiljö som ännu erbjöd en professionell hemvist för denna typ av forskare och föreläsare. Jag var på inget sätt ensam om att föreläsa på det sättet, men vi var en minoritet.

Som jag minns det uppskattade studenter och doktorander mina föreläsningar. Däremot gnisslade det i relationerna med universitetsbyråkratin och en del kollegor. Jag var inte tillräckligt ”lydig” och heller inte självklart lojal med mina kollegor, men eftersom jag var högpresterande så lyckades jag ändå hålla mig kvar och hitta finansiering till mina olika projekt.

När det några år efter millennieskiftet var dags för mig att avsluta min föga imponerande akademiska karriär minns jag att studenterna inte längre uppskattade mina föreläsningar på samma sätt som tidigare. De klagade på min fria stil, tyckte inte de fick tillräckliga tydliga anvisningar om vad de skulle lära sig inför skrivningar. Jag var inte så naiv att jag svarade att jag försökte lära dem tänka, inte att klara tentamina, men det var så det var. Också på andra sätt blev jag varse att min akademiska karriär var över, men det lämnar jag därhän.

Det jag vill lyfta fram var att svenska högskolor höll på att byta grundparadigm. De var inte längre den självklara platsen för udda tänkare, de som med en lite pretentiös formulering ”sökte sanningen”. Fram till ungefär 1950 så var detta huvudspåret inom universitetsvärlden. Akademiker förväntades inte, som i dag, att regelbundet publicera sig i föga lästa vetenskapliga skrifter, för att få forskningsanslag. Deras huvuduppgift var just att lära ut hur det går till att tänka, i förhoppningen att det skulle leda till framodlandet av ett och annat geni. Här spelade religionen faktiskt en positiv roll, eftersom den tjänade som bas för universiteten. Deras rötter gick tillbaka till medeltidens lärda munkar, som hade som uppgift att bättre förstå människan, i betydelsen Guds skapelse. Att publicera sig var inte så viktigt. Det finns det som är mer angeläget än pengar, som Guds oändliga visdom.

Före den industriella revolutionen fungerade vad som i ett brutalt darwinistiskt språk kan kallas för det naturliga urvalet. Bortåt 50 procent av barnen dog innan de var vuxna, men detta skedde i första hand bland samhällets mindre bemedlade. De rika och mer framgångsrika skaffade flera barn än de fattiga, i medvetande om att långt ifrån alla nådde vuxen ålder. Fler av deras barn överlevde än barn med fattiga föräldrar. Konsekvensen blev att de med bäst gener överlevde och muterande gener klarade sig inte lika ofta som de gör i dag. Intelligensen höjdes – ungefär 80 procent av intelligensen är lagrad i generna. Människan utvecklade sin intelligens så att den industriella revolutionen blev möjlig och startade därmed inte bara de ojämförligt största och snabbaste framstegen i människans historia utan också, paradoxalt nog, fördumningsprocessen.

Med den industriella revolutionen och alla medicinska och hygieniska framsteg så överlevde många fler. En av konsekvenserna är att den genetiska förbättringen avstannade. Dessutom, i synnerhet med välfärdssamhället och kvinnornas plats i yrkeslivet blev det befolkningens ”nedre halva” som skaffade fler barn. De rika prioriterade sina yrkesutbildningar och skaffade färre barn.

Precis som tänkandet under medeltiden svarade mot en religiös ”samhällsanda”, svarar vår tids universitet mot ett av materialism genomsyrat medvetande. Majoriteten av vår tids framgångsrika medborgare består av ointellektuella och religiöst likgiltiga människor som ser som sin huvuduppgift att bli rika, att tjäna så mycket pengar som möjligt. Om de alls läser på universitet så gör de inte det för att lära sig tänka utan för att erövra akademiska titlar som öppnar dörrar inom byråkrati och näringsliv.

Med sekulariseringen och välståndet blir livet inte längre en existens ”på liv och död”. I en förgången värld där folk kämpade, både med att överleva och med att förstå vad livet handlar om, kunde geniet inte bara tolereras utan också dyrkas. Men således inte längre, geniet är en person som ställer till besvär, som ifrågasätter samhällets dogmer.

Under 1960-talet var den process redan påbörjad, som byråkratiserade universiteten. Jag var en liten fisk i ett slags miljö som ännu härbärgerade betydligt större fiskar av samma slag – dem som vi med rätta kallar för genier. Ett av de absolut mest välkända är Alan Turing, som lade grunden för datorvetenskapen. Det har skrivits ett antal böcker om honom, liksom åtminstone gjorts en väldigt bra film, ”The imitation game”.

Turing hade alla de karakteristika som brukar utmärka genier. Han hade just inga vänner, var mycket skygg, saknade social kompetens och hanterades rätt illa av sina kollegor. Att han var dem skyhögt överlägsen som matematiker och logiker gjorde honom inte precis populärare. Jag ska inte dra hans levnadshistoria, den är välkänd och lättåtkomlig, utan bara peka ut att han trots allt fick verka i en akademisk miljö. Det är inte alls säkert att han skulle beredas en plats i dag, när universitet och högskolor runt om i västvärlden är rena drivbänkarna för politisk korrekthet, vilket betyder att den som inte respekterar dogmerna mobbas ut. Längst har det gått i USA, det land som svenskarna mest beundrar, men svenska högskolor ligger inte så långt efter.

Andra drag som utmärker genier är att de ofta är rätt ointresserade av världslig framgång i form av makt och pengar. Det som hamnar i första rummet är de problem som de försöker lösa. De bryter mot etablerade regler, går mot strömmen och provocerar därmed sina mer framgångsrika kollegor, dem som universiteten gärna lyfter fram som förebilder. Som Charlton och Dutton skriver, är detta dem totalt likgiltigt. För att formulera sig metaforiskt så är de ointresserade av att färdas på vägar som redan byggts. De är helt upptagna av att bygga nya vägar.

För att vår civilisation ska överleva och växa är detta slags personer helt nödvändiga. De står bakom de innovationer som leder till paradigmskiften. Det som bekymrar Charlton och Dutton är att de blir alltmer sällsynta. De frågar vad det är som händer. Varför dör genierna ut?

Kvinnoemancipationen accelererar fördumningsprocessen, menar Charlton och Dutton. De påstår att den genomsnittliga intelligensen under 1900-talet har sjunkit med hela 15 poäng (hundragradig skala). Det innebär att det genetiska underlaget för att mänskligheten ska producera genier som Alan Turing efterhand blir allt mindre.

Så här långt I resonemanget är jag inte direkt överraskad. Alltsammans har jag läst tidigare på lite olika ställen. Helt nytt för mig är däremot resonemanget kring religionens nödvändighet, för att genierna inte ska dö ut. Även här är resonemanget i grunden darwinistiskt. Charlton och Dutton börjar med berättelsen om påfågelns stjärt, ett ofta anfört skolexempel som säger att påfågelhannarna imponerar på honorna med sin hopplöst stora och granna stjärt. Den darwinistiska logiken säger att honorna attraheras av hannar som är kapabla att överleva trots sin stora stjärt. Vilka fantastiska gener de måste ha, som klarar av det!

På samma sätt är religionen ett onödigt snedsteg. Men genetiskt har religiösa människor ett försteg, eftersom religionen signalerar att du är en samarbetsperson, har självkontroll, går att lita på och har tillgång till ett stort nätverk av likasinnade och kapabla personer. Du är tillräckligt framgångsrik på samma sätt som påfågeln med sin stjärt, detta trots att du har den boja om foten som ett religiöst engagemang innebär. Religiösa människor tenderar också att ha större familjer, eftersom antalet barn inte är föräldrarnas val, utan ”Guds vilja”.

Religiösa människor är bra på att bygga upp samhällen där medborgarna litar på varandra, där kontinuitet och arbete sätts i första rummet. Och nu kommer den tanke som är ny för mig: Religiösa medborgare skapar samhällen som kan härbärgera besvärliga genier, utan att stöta ut dem och utan att dessa tjänar som destruktiva förebilder. Det blir aningen paradoxalt, eftersom genier sällan tror på Gud, i varje fall inte i den utsträckning som gör att de binder upp sitt tänkande.

Dagens akademiska rutiner, med sina peer reviews, betygsjakter, konferenser och publicerandet av svårlästa uppsatser som bara de närmast sörjande läser, bygger inte miljöer som gynnar framväxten av genier. Varken Francis Crick eller James Watson, de två genier som upptäckte strukturen hos DNA-molekylen skulle i dag få något stöd i den akademiska världen. Istället är det en akademisk typ som Charlton och Dutton kallar för ”The head girl” som är idealtypen. På svenska skulle jag nog välja begreppet ”duktig flicka”. Påtagligt intelligent, socialt skicklig och noggrann men absolut inget geni. Det är det slags akademiker som klarar det akademiska spelet bäst och bli en mycket uppskattad kollega. Men det är som sagt ingen nydanande forskare.

Följer vi Charlton och Duttons resonemang blir konsekvensen att vårt samhälle och vår civilisation kommer att kollapsa, därför att intelligensen sjunker och vi frambringar allt färre genier. Framstegen stannar av och livet blir hårdare och mer brutalt, kanske också mer religiöst. För att stoppa denna utvecklingen behöver vi genier mer än någonsin. För att komma med en fungerande idé om hur den destruktiva utvecklingen ska stoppas, är genialitet nödvändigt. Vi måste känna igen genialitet för att kunna bejaka den och vi behöver intellektuella miljöer där genier kan verka, likt forna tiders universitet. Den mätbara intelligensen korrelerar med intellektet, det vill säga öppenhet för nya idéer och fascination av avancerade resonemang, något som bara innebär ett risktagande i politiskt korrekta miljöer.

Kommer vi uppleva väpnat politiskt våld i Europa?

0
Den franska proteströrelsen Gula västarna mötes av överväldigande våld från statsmakten. Foto: Pixabay.

Vissa EU-länder har en lugn inrikespolitik, färre invandrare och några har regeringar, som syns vara brett populära (som Ungerns och Polens), och vilka systematiskt söker eliminera orsaker till stort missnöje. Minst en regering – Spaniens – är nog skyddad genom landets historia, eftersom kunskapen om fasorna förknippade med ett inbördeskrig fortfarande är levande.

Större nationer med betydande politiskt missnöje är Frankrike och Italien, och där en fortsatt ökning av motviljan och misstänksamheten mot regeringen syns troligast i Frankrike. Men skälen till missnöje syns i mycket vara ekonomiska, vilka i intensitet knappast skapar förhållanden, vilka leder till brett och konsekvent fysiskt våld. I Italien är invandringen en mycket kontroversiell fråga, och som inte främst gäller ekonomi.

Grymma och spektakulära brott av invandrare mot italienare kan eventuellt leda till våldsamma reaktioner, men dessa blir troligen inte främst riktade mot regeringen. Tillgången till vapen för vanliga medborgare är låg i bägge länderna, och respekt finns för legala normer. Väpnade kontinuerliga konfrontationer mellan grupper syns därför osannolika idag.

Genom det ökade intresset för nationalism i många stater (med nationalism menas här rörelser, som vill att det egna landets befolkning har rätt att självständigt besluta i alla viktiga frågor och klart prioriterar landets intressen och sedvänjor (2)) är nog sannolikheten för väpnat våld så småningom mest förknippad med den möjliga omvandlingen av länder till medlemsstater i en federal EU-union.

En sådan leder till, att makten främst ligger i Bryssel, och de nationella regeringarnas – bortsett från Tysklands och Frankrikes – förmåga att agera och skydda sina medborgares intressen kommer sannolikt att vara mycket begränsad. Dessa frågor kommer att ha diskuterats utförligt före de val/folkomröstningar, som föregår bildandet av unionen, och motståndarna mot en sådan omvandling av EU kommer att vara välinformerade och någorlunda välorganiserade. Ett nederlag i det valet skulle säkerligen snabbt – liksom skedde i Storbritannien efter folkomröstningen 1975 att kvarstanna i EEC – bli inledningen i många länder till politisk aktivitet inriktad på att så småningom åstadkomma en omprövning av valet/folkomröstningen.

Om ett antal kontroversiella beslut sedan fattas i Bryssel, vilka av medborgarna i ett visst land uppfattas som skadliga samt en del av landets media understödjer missnöjet, kommer den nationella oppositionen kunna förbli samlad och välinformerad. Politik beslutad av EU, som syftar till ”avnationalisering” i olika länder, kan bli symbolfrågor och få motsatt verkan. Allvarliga sådana kan driva missnöjet mot våldsamma utbrott. Dessa aktivister står sig dock slätt mot det europeiska gendarmeri, som då kommer att finnas och som sätts in vid allvarligare upplopp, men sådana sammanstötningar kan få oförutsägbara konsekvenser på opinionen. En hård repression av en delvis redan uppretad befolkning i länder, där EU på intet vis representerar några liknande värden, som nationalismen brett står för, kan just förstärka länders nationalism. Möjligheten att någon form av ”EU-nationalism” skulle snabbt kunna inta samma roll – och i en situation där en stor minoritet redan ser federalismen som fiende – är osannolik.

Den nationalistiska oppositionen i olika länder kommer med all sannolikhet samarbeta mycket nära och snabbt lära av varandras erfarenheter och framgångar. Men om inte den federala regeringen begår spektakulära misstag, kan troligen möjligheten att via val nå beslut om EXIT från den politiska unionen hålla den politiska utvecklingen fredlig i EU-länderna, såvida inte några särskilt brännbara frågor inverkar.

Invandringens roll
Ifall EU genomför sina planer på stor fortsatt invandring från Afrika och Mellanöstern och utnyttjar kvoter för placering av dessa i olika länder, förvärras dock den politiska atmosfären. Detta torde komma att bli ett tungt skäl för opposition i olika delar av Europa, och som leder till rätt kontinuerliga protester och även våld mot och från tungt beväpnade och utrustade gendarmer. Ifall dessa ändå inte klarar medborgarprotesterna, kommer så småningom militär sättas in, vilket är mycket problematiskt. Om den då utgörs av EU-styrkor, skapar det möjlighet för nationalisterna att formulera slagkraftiga ockupationstema. Allt beror på hur skicklig och diplomatisk den egna regeringen är och hur anpassligt EU-regeringen agerar.

Eftersom invandringen till EU drivits på för att genom nya medborgare försvaga länders nationalism och stötta invandringsvänliga regeringar genom importen av utländska proletärer, kommer konflikter mellan invandrare och medborgare/nationalister självfallet också påverka synen på EU. Den organisationen ses ju med rätta som ett huvudskäl till inflyttningen av främmande människor med annan kultur och religion. Så minst två brännande frågor – medlemskapet i en federal europeisk union samt stor invandring – kommer tillsammans påverka attityden till EU. Det gör läget mera kritiskt. Men invandringen har också en självständig – och potentiellt ödesdiger – religiös och kulturell dimension.

Den troliga framväxten inom olika länder av en islamistisk rörelse med egen politisk representation i parlamenten, samtidigt som muslimer– på liknande sätt som i Sverige – också utgör en mycket viktig grupp inom de socialistiska/socialdemokratiska partierna, har viktiga politiska följder. Det kommer troligen att leda till allt starkare försök att islamisera länderna, där muslimer p.g.a. befolkningsutvecklingen får en allt större betydelse. Med tanke på integrationspolitikens misslyckande – inte bara i Sverige – och de socialistiska och socialliberala partiernas kravlöshet gällande invandrare, kommer de partiernas ständiga reträtter i religiösa/kulturella frågor att leda till direkta konflikter mellan islamister och nationalistiska (enligt definitionen ovan) medborgare.

Skälet är inte motsättningar mellan religioner – många medborgare är praktiskt sett ateister – utan orsakas antingen av islamska religiöst grundade krav på ingrepp i befolkningens mänskliga rättigheter eller krav på rätt för muslimer att separera i olika avseenden. Men religiös segregation på många områden är skadlig för den nationella samhörigheten och lägger en grund för framtida konflikter. Det förstärker viljan att antingen skapa ett allt betydelsefullare och självständigare parallellsamhälle eller krav att införa sharia-regler inom nationen. Det kan direkt orsaka allvarliga konflikter, vilka urartar till politiskt våld. Oavsett om EU eller en inhemsk socialistisk regering då stöttar de muslimska kraven p.g.a. sitt politiska beroende av muslimer, kommer konfliktnivån snabbt höjas vid sådana konflikter. Dessa kan utvecklas till ett direkt hot mot samhällsfreden, eftersom ingen sida ser skäl att ge efter. Den inhemska befolkningen vet, att den inte kan retirera längre. Muslimerna kan dock finna skäl att vara mera taktiskt flexibla, tills de vuxit ännu mera i storlek och styrka, vilket uppskjuter konflikten någon tid.

USA, inte Kina, öppnade sina gränser för coronaviruset

0
Donald Trump och Kinas president Xi Jinping under G20 mötet 2019. Foto: Vita Huset.

Den 31 mars hade 3 900 amerikaner dött av coronaviruset. Idag, bara en och en halv månad senare, har över 90 000 amerikaner omkommit.

Amerikanska dödsfall av covid-19 står för en dryg fjärdedel av världens, inklusive de i den outvecklade världen. Detta ”tredjevärlden-spöke” hänger över USA. Att ignorera detta är att avfärda de döda och döende.

Kina är värdelöst. Men om USA måste förlita sig på den kinesiska regeringen för att hålla sina medborgare säkra, vad är vi då? Ett Musse Pigg-land? Om det amerikanska folket kan övertygas av sin regering att låta en utländsk makt ansvara för deras existentiella välfärd – vilken typ av människor är vi då?

Kina tvingade inte förrädarna som styr den amerikanska ekonomin att flytta livsviktig produktion från sitt land och därmed lämna amerikaner utan kirurgisk utrustning, skyddsmasker och mediciner; kappvändarna på hemmaplan fattade det beslutet helt på egen hand.

Handla varor, inte platser
För flera årtionden sedan valde politiker och industriledare i västvärlden att binda samman sina formbara befolkningars öden med det energiska och glupska Kina.

Precis som USA har en annan hårt drabbad region – norra Italien – öppnat sina tullgrindar för Kina. Italien outsourcade hela produktionslinjer till Kina. Fri handel med varor är bra. Men handla med varor, inte platser. Globalismen har öppnat portarna för handel med människor: För ett befolkningsutbyte.

Sedan kineserna börjat bosätta sig och köpa upp tillgångar i norra Italien har unga italienare svårt att få ekonomin och livet att gå ihop i sitt eget hemland. Och nu är deras föräldrar och morföräldrar döende i covid-19.

Italien byggde glänsande landningsbanor för att rymma de många direktflygen till och från Wuhan. Mer än 100 000 kinesiska medborgare flyttade till Italien. I takt med att kineserna samlade på sig mer och mer förmögenhet under de senaste två decennierna flyttade ännu fler till norra Italien och köpte upp italienska företag.

Till och med en blind kan se sambandet: New York City är, enligt Wikipedia, hem för “den största kinesisk-amerikanska befolkningen av alla städer” i landet.

Med en variant av coronasmittan importerad från Kina via Italien har New Yorks storstadsområde blivit lika illa drabbat som norra Italien. I början av april sades det att “coronavirus dödade en person ungefär var fjärde minut i delstaten New York och ungefär var sjätte minut i New York City.”

Västvärldens politiker och företagsledare, inte Kinas, har öppnat sina gränser för kreti och pleti från alla världens hörn. Avtalen om utbyte av varor och människor återspeglar intressena för dessa upphöjda globala eliter, inte deras folks.

Ekonomisk elefantiasis
Den sägs att Bill Gates förutsåg pandemin. Gates var också banbrytande på outsourcing av amerikanska liv till Kina (och Indien). Jag säger “liv”, eftersom det har blivit mycket tydligt i kölvattnet av coronapandemin att det som har outsourcats är det som ger själva livet mening. Inte bara jobb; men karriärer, inte bara vissa produkter utan hela produktionslinjer; inte en eller två tillverkningsanläggningar, utan hela produktionsmedlet.

Ingenjörer som kan tänka själva hatar Gates. Amerikas bästa och smartaste har avsatt sin arbetstid för att övervaka och piffa upp smutsiga kinesiska fabriker som befinner sig långt under västerländsk nivå, när de visste att i stället för att producera billiga och otäcka engångsprylar kunde deras kollegor på hemmaplan levererat eleganta, attraktiva och hållbara produkter. Och dessutom gjort det i samhällen och städer som varit fyllda med liv och mening.

Istället har Gates och hans gelikars vision gett oss utbytbar arbetskraft som flyger mellan Wuhan och Washington, för dessa “globala bestar med sina enorma balansräkningar” är inte intresserade av den typ av ekonomisk tillväxt som äkta, organiska och varaktiga samhällen kan byggas runt.

Det amerikanska företagens inställning till ekonomisk tillväxt är inte förankrat i en hälsosam, gemenskapsbaserade praxis, vare sig inom eller utanför landet, utan i en ekonomisk gigantism och elefantiasis underbyggt av hybris och girighet.

Bill Gates, mannen som mästrar oss om hur coronapandemin bäst hanteras, tillhör den klick maktspelare som tillsammans med sina välgörare och nickedockor i Washington beslutade att motorn för den ”nya ekonomin” inte skulle ligga i USA utan i Kina och Indien.

Målet är inte bara ekonomisk vinst. Tech-superstjärnor som Gates är sanna troende i det gränslösa multikulturella tillståndets kult. Dessa arroganta verkställande direktörer och deras underhuggare är först och främst ”rättvisekrigare”; industrijättar i andra hand. Det är kosmopoliter som tror att konsumtionen allena får världen att gå runt. Gemenskap och sammanhållning? Det är när du ryggdunkar George och Amal Clooney på World Economic Forum i Davos!

Ingen mångkultur i Kina
För de förgyllda globalisterna är USA inte ett land som ska vara bundet av strikt kontrollerade gränser eller ett territorium som skyddas mot virus och skurkar. Bill Gates Amerika är snarare ett territorium för handel; en ekonomisk zon. Inte en nation.

Ett “köpcentrum med kärnvapen”, som en läsare uttryckte det.

Medan Kina har förberett sitt homogena folk för framgång, har den amerikanska härskande klassen, demokrater och republikaner, sedan länge sålt ut sina landsmän. Det är amerikanska ledare, till höger och vänster, som har övertygat sin befolkning om att amerikaner inte är någonting om inte främlingar strömmar in i landet i en takt av två miljoner om året. Nu finns det till och med ”wet markets” New York City. Det här är det amerikanska sättet. Det är ”vilka vi är”, som våra ledare säger till oss.

Inget sådant har den kinesiska regeringen utsatt sitt folk för. Det välkomnar inte invandrare. Kineserna vill inte ha invandrare. Flera [kinesiska] ”kvinnor lovar att hoppa över Kinesiska muren hellre än att gifta sig med en utlänning,” rapporterar The Economist bestört. I själva verket har det kinesiska folket inga samvetskval eller rädslor inför att uttrycka Han-kinesisk rasöverlägsenhet. Detta samtidigt som västvärlden omfamnar en mångkulturellt soppa som kommer döma oss till åratal av armod om det inte helt tar livet av oss.

Dumhet är inte en dygd.

Ironiskt nog, och trots att nästan all återinfektion i Kina involverar kinesiska medborgare, skapar man striktare regler för invandringen, och ”gränsen har stängts för de flesta av dem.” Omvänt var det amerikanska reseförbudet – vilket jag hoppas att du vet – ingenting annat än en omdirigering av den kinesiska tillströmningen till tilldelade amerikanska flygplatser, där en termometrar riktades mot deras pannorna, innan tiotusentals kineser skickades sin väg, glatt anförtrodda att gå hem och sätta sig i självkarantän.

Möjligheten att hindra framtida pandemier beror på det amerikanska folkets förmåga att ingjuta rädsla in i deras ledares hjärtan, oavsett partitillhörighet – en rädsla som kommer att göra det omöjligt för dessa håglösa karaktärer att kasta skulden för sina egna misslyckanden på det amerikanska folket.

Ansvarstagandets död
Den amerikanska regeringen och dess ombud vill få amerikaner att skylla på Kina, och enbart Kina, för att de lidande amerikanerna går igenom.

Ett fritt folk tar ansvar för sin egen välfärd. Federalismen dikterar att detta till synes fria folket delegerar vissa skyldigheter till statliga, nationella och lokala nivåer. Det är vad den amerikanska konstitutionen framtvingar. Definierade uppgifter har delegerats till våra regeringar. Att avvisa inkräktare är en av dem.

Således måste samma fria människor tvinga sina egna ledare, i Washington och i den nationella hälsoskyddsmyndigheten, att ta ansvar för den massdöd som pågår.

Utrikesministern Mike Pompeo har beordrat att Kina ska utredas för att tidigt dolt ”information om det nya coronaviruset.”

Bra. Jag säger inte att det inte finns någon fördel i anklagelsen eller utredningen. Bara så länge amerikanerna förstår vem som bär huvudansvaret för situationen i USA.

Kineserna kommer att fortsätta bosätta sig i detta land i tusental, medan deras släktingar hemma i Kina förser amerikanerna med viktiga varor och produkter.

Den federala regeringen och dess likar inom företagsvärlden inte har för avsikt att återbörda livsviktiga produktionskedjor till USA.

Hata den kinesiska regeringen om du vill, men håll din egen regering ansvarig för att Amerika urholkats tills bara ett tomt skal finns kvar, samtidigt som man bjuder in hela världen att invadera och infektera oss.

Vad du vet och vad du (inte) vill veta

0
Tänkvärt citat som tillskrivs Nietzsche: "En persons mentala styrka kan mätas i hur mycket 'sanning' han eller hon kan tolerera, eller mer exakt i vilken utsträckning han eller hon behöver få den utspädd, förklädd, sockrad, dämpad eller förfalskad."

En av mina mailkontakter skickar mig ett Nietzschecitat på engelska. Utan att ha en aning om hur långt jag avlägsnar mig från det tyska originalet (det kanske är en faktoid) gör jag en fri översättning:

“En persons mentala styrka kan mätas i hur mycket ‘sanning’ han eller hon kan tolerera, eller mer exakt i vilken utsträckning han eller hon behöver få den utspädd, förklädd, sockrad, dämpad eller förfalskad.”

Här passar det könsneutrala hen utmärkt in. Emellertid är kontexten fel. Tamejfan om jag vill sälla mig till könsförnekarna! Jag reflekterar också över det där med Nietzsche. Till och från i mitt liv har jag läst honom med stor behållning, men tänkvärda formuleringar vinner för mig ingenting på att knytas till den ena eller andra personen. Även om det hade varit Hitler, Stalin eller Mao – för att ta några av världshistoriens mest framgångsrika folkmördare – skulle jag tycka att det var en klok reflektion.

Anledningen till att jag tar upp citatet är att jag – som så många andra av oss som befinner oss på rätt sida av den PK-klyfta som delar landet – ständigt återkommer till en fråga som gäller såväl för politiker och andra offentliga personer, som för vänner och närstående: ”Vad vet du, vad har du förstått?” Det är ett spektrum som löper från ”globalist med makt” över ”mer eller mindre hjärntvättad” till ”nationalist med makt”.

Nedan prövar jag att ställa upp en skala. Avsiktligt lämnar jag dem utanför, som bär ansvaret för det pågående kriget mot nationalstaterna. För det första, de ytterst mäktiga och superkapitalistiska personer och familjeklaner som metodiskt och avsiktligt finansierat och byggt upp de överstatliga organisationer och tankesmedjor som eroderar och försvagar nationalstaten och därmed demokratin i dess enda giltiga definition, nämligen ”folkstyre”. Här hör namn som Rockefeller, Rothschild, Soros och Kissinger hemma.

För det andra bär de kulturmarxistiska ideologerna ansvaret. Efter att kommunisterna misslyckades med att få folket på sin sida, har de om inte precis erövrat så infiltrerat ”kulturen”, det vill säga universitet, politiska partier och myndigheter. Deras långa marsch in i institutionerna började på allvar bära frukt under 1960-talets slut och i dag delar de säng med sina forna fiender. Globalister och kulturmarxister har ett gemensamt intresse av att attackera nationalstaten, men deras framtidsvisioner ser olika ut.

Globalisterna ser framför sig en värld med en lågavlönad, arbetande, politiskt desarmerad och konsumtionsinriktad befolkning. Precis som de i dag kontrollerar världsekonomin är deras mål att kontrollera världspolitiken. Det betyder en värld utan nationalstater, alternativt nationalstater som är överstatligt kontrollerade och styrda, vilket i sin tur betyder en värld utan politiker som står på medborgarnas sida och försvarar deras intressen.

Vänsterpolitikerna är mer kortsiktiga och uppe i det blå. De har gett upp försöken att värva de notoriskt ”otrogna” arbetarna för sin sak. Nu handlar det om världens fattiga och förtryckta. Vänstern angriper nationalstaten därför att de anser att den representerar förtrycket. Eftersom de aldrig har bejakat demokratin som statsskick förstår de inte att de därmed angriper demokratins fundament. Oavsett deras försäkringar, så har hittills deras visioner alltid landat i en totalitär och repressiv verklighet.

Även om varken globalister eller vänsterideologer gillar Kina, så visar jättelandet upp en trolig framtidsmodell med en totalitär maktapparat gentemot vilken en folklig motståndsrörelse på politisk eller etnisk grund är helt chanslös. Men värre än så, de har befolkningsmajoriteten med sig. Välstånd och konsumtion är långt viktigare i Kina än individuell frihet. Medborgarna övervakas rigoröst och samlar poäng genom att vara lydiga. De lydigaste kan bosätta sig på attraktiva orter, de kan resa utomlands på semester, har makthavarnas öra och rent allmänt solar de sig i sina medmänniskors beundran.

Vi ser samma mönster i västvärlden och Sverige. En majoritet av befolkningen ställer sig på maktelitens sida, trots att denna inte längre representerar deras intressen. För att bara ge ett exempel av flera möjliga: Många kvinnor i Sverige röstar på massinvandringspartier, trots att detta innebär att risken stiger för att de själva och deras döttrar våldtas. Det mest skrämmande: även när de får kännedom om Sveriges extrema våldtäktsstatistik och vilket slag av män som är näst intill kusligt överrepresenterade, så skulle de aldrig drömma om att byta sida. De tror att de i så fall skulle sälja ut sin moraliska anständighet och bli ”främlingsfientliga”.

Det är bara att konstatera: Inte ens öppet illojala regimer skapar längre motståndsrörelser. Det finns ingen folklig ”mylla” och heller inte någon intelligentia där en sådan kan växa fram. Se Kina, se Sverige. Dissidenter och andra kritiska grupper i västvärlden kanske någon gång i framtiden kommer att få en politisk plattform genom det populistiska motstånd som växer, men i dag är de politiskt hemlösa och kan inte försvara sig mot skändningar i offentligheten.

Oj, det där blev lite långt. Även om det finns mer att säga i ämnet sätter jag punkt. Nedan följer den lista jag funderat ett tag över. Tycker du den är bristfällig eller felaktig på en eller flera punkter, maila mig gärna.

Om man tänker sig att information har sändare och mottagare, så är nivå 1 och 2 först och främst sändare. De sänder ett budskap som de mottagit från ”högre makter”:

  1. Globalister, som har verkställande makt och är ideologiskt övertygade. De hämtar sina ideal och instruktioner från en transnationell världselit. De har framgång, de blir rika och de är helt medvetna om att de inte står på det svenska folkets sida. Det stör dem inte därför att de anser att folket inte har förstått den nya världsordning som de verkar för. De anser sig vara demokrater, men är nog inte helt på det klara med att de har en i sak felaktig definition av demokrati. Lite förenklat: De tror att demokrati är liktydigt med mänskliga rättigheter. Fredrik Reinfeldt och Peter Wolodarski är två exempel. Som statsminister (nu f.d.) respektive chefredaktör för Sveriges största morgontidning har de stor makt. När de verkar för sina globalistiska ideal försvagar de nationalstatens suveränitet och förmåga att värna medborgarnas intressen. En allvarlig konsekvens, som de förmodligen inte reflekterat över, är att de också därmed förbättrar den transnationella brottslighetens villkor.
  2. Den svenska offentligheten. ”Den moraliska högplatån” är en metafor jag ibland använt mig av. För att få tillträde måste man haft framgång i sin yrkeskarriär och antingen vara intressant genom en talang (exempelvis kulturperson) eller genom sin position (exempelvis myndighetschef). Men det räcker inte, man måste också uppfylla vissa kriterier som aldrig satts på pränt. Det första är givetvis att man är lojal med makteliten, vilket gäller oavsett om man tillhör den eller står utanför. Det gäller också oavsett om man tillhör de religiöst devota eller om man mellan skål och vägg kan uttrycka starka tvivel. Oavsett om man är troende eller tvivlar, så måste man också på anmodan kunna visa upp rätt värdegrund, ungefär som en bilförare vid en poliskontroll måste visa upp ett giltigt körkort. Här hittar man både Stefan Löfven och Jimmie Åkesson, de bekänner sig båda till offentlighetens spelregler. Utan att kunna bevisa det tror jag att den väsentliga skillnaden mellan dem är att Stefan Löfven är obrottsligt lojal (elakt: han är lite korkad) medan Jimmie Åkesson av taktiska skäl demonstrerar systemlojalitet. Han kan exempelvis säga det som nu alla riksdagspartier säger, att invandringen måste begränsas, men han kan inte utan allvarliga konsekvenser säga att han inte ställer upp på värdegrundsdogmen eller öppet börja tala om repatriering.

Det finns tre meningsprovinser där man riskerar att råka illa ut, om man visar sig kritisk: Invandring, feminism och klimatförändringar. Att råka illa ut betyder i första hand att man inte längre får vistas i offentligheten, det vill säga på den moraliska högplatån. Grindvakterna hindrar katter från att smyga sin in bland hermelinerna. Samma vaktstyrka har också mandat att kasta ut de hermeliner som visat sig vara katter (”bruna råttor”). Den som har tur slipper det mediala gatloppet, men uppmärksammas illojaliteten i offentligheten, på jobbet eller i det sociala nätverket kan det leda till att man förlorar såväl jobb som vänner samt att närstående tar avstånd (frysta relationer till närstående, skilsmässa, får inte träffa barnbarnen etc.). Det intressanta (och skrämmande) är att här finner vi både de kulturpersoner och den intellektuella elit som i äldre former av totalitära system (kommunism, fascism, nazism) byggde upp en motståndsrörelse och en alternativ politisk plattform. I Sovjetunionen var dissidenter beundrade, i Sverige är de mer eller mindre föraktade.

  1. Den med makteliten lojala folkmajoriteten. Den stora skillnaden gentemot föregående gruppering är att detta är en grupp som inte verkar i elitserien utan i lägre divisioner. Maktelitens bedrift är att den lyckats med att politisera denna organisations- och institutionsnivå. Det gäller för våra myndigheter men också för de tre viktigaste moraliska institutionerna, dvs. etermedia, skolan och rättsväsendet.

I statliga radio och teve sker den överlägset effektivaste indoktrineringen, utan att denna kategori av konsumenter förstår hur styrd informationen är. I skolan fostras lojala samhällsmedborgare och rättsväsendet straffar de illojala. Gummiparagrafen ”Hets mot folkgrupp” är ett paradexempel, där vem som helst kan dras inför skranket om orden inte vägts på guldvåg.

Det är mot denna lojala folkmajoritet, ofta i statlig eller kommunal tjänst, som makteliten riktar sina skarpaste indoktrineringsvapen. Det är också denna kategori som gjort Sverige till ett angivarsamhälle. Lojala medborgare, som likt duktiga pojkar och (särskilt) flickor, rapporterar medmänniskors övertramp till sina överordnade. Här sker också den effektivaste sociala mobbningen.

  1. Medlöparna. De som ingenting vet och – vilket är det bärande kriteriet – heller ingenting vill veta, därför att de inte förstått att de är utsatta för propaganda. De tror därför också på den nidbild som MSM levererar av andra källor (hate och fake news på nätet) och personer som levererar annan information (rasister och nazister). Medlöparna är passiva men gör aktivt motstånd mot ifrågasättande information.
  2. Ignoranterna är de som ingenting vet och i stort sett är oemottagliga för information, men inte därför att de gör motstånd utan antingen därför att de är för korkade eller därför att de är helt upptagna av andra angelägenheter. Det som skiljer denna kategori från den föregående är att de är apolitiska. De är helt enkelt inte med i spelet, varken aktivt eller passivt. Behåller man bilden av ett spektrum befinner sig dessa på nollpunkten, skiljelinjen mellan systemlojala och dissidenter.
  3. De oväckta är de som ingenting vet men som är mottagliga för information.
  4. De plågade, som anar men inte är kapabla att ta till sig ofriserad kunskap, därför att den kolliderar med deras politiska självbild. (Jag tänker tamejfan inte bli nazist!)
  5. De uppvaknande, som börjar förstå vad som händer. Den ökande kriminaliteten och otryggheten, höjda skatter och avgifter, i kombination med försämrad välfärd utgör starka väckarklockor. Här hör Leif Östling hemma med sin klassiska fråga ”Vad fan får jag för pengarna?”.
  6. De partiellt uppvaknade är till exempel på det klara med massinvandringens förödande konsekvenser men har (ännu) inte förstått att klimathotet i första hand är en politisk konstruktion.
  7. De vakna men passiva sitter kvar på läktaren. De har genomskådat vad som händer men vill inte utsätta sig för risken för repressalier. De ser det helt enkelt som en rättighet att kunna förbli passiv. När det där dags att rösta undviker de ”sjuklövern” men i övrigt är och förblir de passiva.
  8. De vakna och förbannade som gärna skulle göra något mer än att bara rösta men inte kan göra just mycket mer än att högljutt visa sitt missnöje. I synnerhet sker det på nätet där de också hämtar sin viktigaste information.
  9. Dissidenterna, som i huvudsak är verksamma på nätet/i sociala medier, därför att de inte bereds utrymme på den moraliska högplatån. Där bygger de upp nättidningar, nätteve, Facebookgrupper, bloggar etc. med ärligare men också smalare information än den som MSM levererar. De har framgångar som opinionsbildare och det är huvudsakligen deras förtjänst att medborgarna blir alltmer resistenta mot MSM:s propaganda.
  10. Kritiker med rätt att vistas på den moraliska högplatån. Det finns ansatser, men inte mer – taktiska journalister, politiker och kulturpersoner som vill manövrera sig fram med hedern i behåll. De kan kritisera den förda politiken men har ingen möjlighet att liera sig med någon av de mera kända dissidenterna. De kan heller inte öppet ifrågasätta någon av den politiska korrekthetens dogmer.
  11. Propagandaresistenta nationalistiska dissidenter med politisk makt. I Sverige lika vanligt förekommande som rosa elefanter. Men lyfter vi blicken så kan vi hitta en och annan. I Europa är Viktor Orbán ett lysande exempel. En problematisk dissident i EU men en kompetent och hyllad statsman på hemmaplan.

Var placerar du dig själv? Var finns dina närstående, arbetskamrater och vänner? Är du på rätt plats eller vill du befinna dig någon annanstans?

Scrutons konservatism är högerns enda förtjänst

0
Filosofen Roger Scruton (1944-2020) avled 12 januari i år. Foto: Elekes Andor.

Scrutons kulturellt och filosofiskt utomordentligt rika konservatism gjorde att man på 80-talet var benägen att tolerera alltför mycket av de större politiska och ekonomiska sammanhang i vilka den hade sin nisch, att så att säga ge dem en chans. Men när man idag kan se att det till stor del var fel, gör hans livsverk att det är möjligt att ändå inta en försonlig hållning till dessa årtionden, att se ljust på dem. 2016 talade Scruton på en SD-konferens i Västerås. Att idag Sverigedemokratin mer än den gamla högern tagit till sig och byggt på hans verk är både signifikativt och glädjande. Utan tänkare som Scruton skulle högern ha saknat all tyngd och trovärdighet; Scrutons typ av konservatism är högerns enda förtjänst.

Carl Johan Ljungberg kan ha varit först, och i så fall sannolikt med en recension av The Meaning of Conservatism från 1980, Scrutons första större arbete om konservatismen, som väl också förblev hans huvudverk på detta område. Men annars tror jag att jag kan ha varit först med introduktionen – visserligen ytterst anspråkslös, ja inadekvat – av Scruton i Sverige med min korta recension av Thinkers of the New Left, en 1985 utgiven samling artiklar från Scrutons Salisbury Review.

Våren 2000 besökte jag honom i hans lägenhet i London. Diskussionen blev intressent inte minst därför att han hävdade att jag inte kunde vara konservativ (“You can’t be a conservative!”). Det fanns flera, ja många bottnar i detta uttalande, både för mig och för honom. Jag kan inte pejla dem här. Men jag har ofta under åren tänkt på detta och på det samtal som följde, och jag kan säga så mycket som att han i vissa avseenden – och med en viss förståelse av konservatismen – hade rätt, att han med förbluffande skarp intuition omedelbart såg åtminstone en viktig del av sanningen.

En sak som det definitivt inte innebar är att jag skulle ha stått så långt från honom att hans verk inte var en avgörande inspiration för mig i några avseenden. Jag delade visserligen inte i allo hans filosofiska utgångspunkter och av dem bestämda slutsatser. Hans grundläggande uppfattning av förhållandet mellan livsvärlden och den vetenskapliga världsbilden finner jag ohållbar och missvisande. Från mitt perspektiv var han ibland alltför mycket formad av sin “analytiska” bakgrund, det vill säga hans utbildning i den under hans studietid dominerande riktning inom inte minst engelsk filosofi som bär detta torftiga namn (som om inte all filosofi var mer eller mindre analytisk).

Men detta balanserades delvis av hans ovanliga förståelse av Hegel: en del hegelianska ståndpunkter kom att modifiera och ingå i hans egna positioner. Även hans förståelse av aspekter av den kontinentaleuropeiska fenomenologin var avsevärd. Under vårt samtal hävdade han, med anledning av mitt då pågående studium av personalismen, att hans bok Sexual Desire: A Philosophical Investigation innehöll en “komplett personalistisk filosofi”. Från hans perspektiv är det ett riktigt anspråk. Även utifrån vad jag ser som den felaktiga grundförståelsen gjorde han oerhört mycket av filosofiskt värde i sin strävan att “rädda livsvärlden”.

Med mina partiella filosofiska invändningar sammanhänger också det faktum att jag inte heller delade alla hans politiska ståndpunkter. Den burkeanska konservatismens historicistiska traditionalism, som han stod nära, kunde, under det inflytande från dels Tage Lindbom, dels den moderna idealistiska filosofin som jag stod, identifieras som otillräcklig. Även Claes Ryn hade påvisat dess behov av filosofisk uppstramning, och med sin värdecentrerade historicism tillhandahållit en sådan. Scrutons egen modifikation av denna tradition genom momenten av hegelianism, en modifikation som han delade med den tidige Oakeshott och apropå vilken jag i vårt samtal försökte få klarhet i hans förtrogenhet med och förhållande till den så kallade anglo-hegelianismen, en inte minst i Oxford viktig strömning under andra hälften av 1800-talet som jag själv berörde i min forskning, är dock en rörelse i samma rätta riktning som Ryn och dennes lärare Folke Leander, som medels Croce mobiliserade just Hegel i detta syfte.

Den tendens till vad som ibland kallas “liberalkonservatism” som är oskiljaktig från den burkeanska konservatismen tyckte jag ibland också hos Scruton manifesterades i form av en alltför okritisk inställning till “nyliberalismens” ekonomiska politik alltifrån Thatcher, som han gav starkt stöd. Alltså: det problematiska helhetliga högersammanhanget. Scruton hade dock inte någon personlig bakgrund i något av de övre skikten i den subtilt differentierade brittiska klasstruktur, som gynnades av denna politik. Av detta skäl lägger hans biografi en ytterligare dimension av intresse till hans verk.

Slutligen noterade jag ibland Scrutons förhållande till neokonservatismen, som han visserligen inte själv sammanföll med, men, som jag såg det, intog en ambivalent hållning gentemot. Även detta kom upp i vår diskussion. Han skrev förvisso en inledning till en av Russell Kirks böcker, och såg den amerikanska konservatismen som en stor mångfald av olika riktningar, men den klara urskillningen av neokonservatismens problematiska särdrag och ställningstaganden saknades, som jag uppfattade det. Men detta ska också ses i ljuset av att all neokonservatism, eller allt i neokonservatismen, inte kan eller bör förkastas. I sin konstnärliga och litterära spännvidd närmar sig den amerikanske kritikern Roger Kimball, som jag en gång skrev en huvudsakligen positiv artikel om, i någon mån Scruton. Kimball måste betecknas som neokonservativ.

I sorgen över Scrutons bortgång framstår mina invändningar nu som betydelselösa. På intet sätt kan de överskugga allt han betytt för mig, sedan mitten av 80-talet. Mitt omnämnande av dem här har snarast, och helt spontant, format sig till ett understrykande av hans förtjänster. Och hans verk rymmer så mycket mer. Jag behöver inte ge exempel på hans inte bara filosofiska utan allmänkulturella och historiska bredd och djup – de flesta av mina läsare är redan förtrogna med dem. På vad han exempelvis åstadkom inom estetiken, och där beträffande alla konsterna – en del av filosofin där hans insats var lika viktig som inom den politiska filosofin, som hans estetik också i mycket sammanhängde med. Det var framför allt i sina kulturella analyser som han visade vad som verkligen är fel med vänstern.

Denna bredd och detta djup gör att han är ojämförbar med de ytliga opinionsjournalister som utgör huvuddelen av neokonservatismen. Men de gör också att han överträffar de flesta andra verkliga konservativa tänkare i vår tid, ja de flesta filosofer överhuvudtaget. Jag räknar till fjorton böcker (han skrev säkert tre gånger så många) av Roger Scruton på min hylla, och en bok om honom. Han var ett kulturellt fenomen. Hans livsverk är ensamt tillräckligt för att garantera att det under överskådlig tid ska vara inte bara meningsfullt utan nödvändigt att fortsätta tala om konservatismen, tala i termer av konservatismen, även när vi avvisar mycket av det dagens politiska höger kommit att stå för.

Två hypoteser om islamism

0
Hijab, niqab och burkini är inte rester av ett äldre islam utan moderna markeringar. Foto: Wikimedia Commons.

Detta betyder att de med ett samhällsperspektiv destruktiva identitetsprocesser som i dag dominerar såväl socialt liv, som de högre utbildningarna och politiken, är okända under åtminstone de föregående tiotusen åren i mänsklighetens historia. Håller vi oss till Europa har människor levt i byar med jordbruk och boskapsskötsel där de sociala normerna är såväl fixa som begränsade. Den sociala hierarkin baseras på kön och ålder och alla inom respektive skikt gör samma sak, antingen det nu är jordbruket för männen och att ta hand om barnen och hemmet för kvinnorna. På så sätt levde byborna hela sitt liv i samma lilla gemenskap med samma släktingar, grannar och vänner. Religionen och föreställningarna om världen delades av alla och att välja ett annat liv någon annanstans var en möjlighet för ett så litet fåtal, att det i praktiken var omöjligt. Likaså var möjligheterna till social mobilitet ytterst begränsade.

Denna typ av samhällen är varken plurala eller mångkulturella. Där finns ingen mångfald och heller inga möjligheter för invånarna att välja livsform. Eftersom det inte finns just några alternativ utan det liv man lever är givet, är det meningslöst för individen att stanna upp och börja fundera över vem han eller hon egentligen är – alltså ställa frågor kring sin identitet. Individ och samhälle har inte separerat. Individerna har därför ingen inre identitet som står i opposition till samhället.

Separationen sker i flera steg. Jag ska inte här trassla in mig i en utredning om den inre identitetens födelse utan nöja mig med konstaterandet att det finns flera utgångspunkter. Man kan exempelvis välja Jacques Rousseaus ”Om samhällskontraktet”, franska revolutionen eller kanske den amerikanska självständighetsförklaringen (Thomas Jefferson). Den liberala demokratins genombrott spelar också roll, eftersom den tilldelar individerna en avgörande betydelse i tillsättandet av nationalstatens ledarskikt.

Jag skulle ändå satsa på industrialismen som den viktigaste orsaken. I sig är den en förutsättning för den moderna nationalstaten. Modernisering är ett sammanfattande begrepp som lägger grunden för den nationalism som blir den viktigaste nya ideologin i 1900-talets Europa. Men den ser olika ut i olika länder. Väljer vi mellankrigstiden så sticker ett revanschsuget och förödmjukat Tyskland, med Hitler och hans nationalsocialistiska parti ut. Andra länder som England, Frankrike, Sverige och USA går igenom samma brutala industrialiserings- och moderniseringsprocess utan att landa i lika extrema former av nationalism. Därmed är jag framme vid det som är ämnet för denna text, nämligen frågan om islamism bör ses som ett svar på den identitetskris som följer med Västerlandets modernisering.

Den patologiska nationalism som ledde till såväl första som andra världskriget har det gemensamt med islamism att de alla dyker upp vid dramatiska samhällsomvandlingar, närmare bestämt när traditionella och lokala bondesamhällen (Gemeinschaft) moderniseras och knyter an till världen (Gesellschaft). Uppbrottet från den lilla och självklara världen föder förvirring och frustration, det vill säga en identitetskris som ropar på en förklaring och allra helst en fiende, någon att skylla på, antingen det nu är en fientlig nation eller ”de otrogna”.

Den franske statsvetaren och Mellanösternexperten Olivier Roy har gjort oss uppmärksamma på att många av de terrorister som plågat västvärlden alltsedan millennieskiftet är andra generationens europeiska muslimer, som har brutit med föräldragenerationens islam. Under tidiga ungdomsår lever de samma slags liv som icke-muslimska ungdomar. De lever kompisliv, röker lite av varje och gillar alkohol, jagar tjejer och ägnar sig åt sport, vare sig de nu följer ett särskilt fotbollslag eller själva idrottar. Ingenting signalerar att de kan bli framtidens terrorister. Emellertid, de är inte framgångsrika med anammandet av den västerländska ungdomskulturen. De skaffar sig heller inte de utbildningar som är nödvändiga för att de ska vara gångbara på arbetsmarknaden. Arbetslösheten är hög, upp emot 30 procent. Många blir kriminella.

Andra generationens europeiska muslimer hamnar mellan två kulturer, sina föräldrars som de förkastar och det nya hemlandets, som inte helt och fullt ut accepterar dem. Det är här islamismen kommer med sin lösning. Radikal islamism erbjuder ett alternativt samhälle där de välkomnas och genom sina gärningar kan bli både respekterade och beundrade. De blir pånyttfödda inom islam genom att se på videos där radikala imamer värvar proselyter, eller så kan de omvändas av en fängelseimam. Det är alltså inte fattigdom, utanförskapet eller hatet mot den västerländska kulturen i sig som skapar terrorister. Inte heller har de hamnat där därför att de är religiösa sökare. Många av dem har medelklassbakgrund och har under största delen av sina liv varit såväl religiöst som politiskt ointresserade. När det visar sig att de gör sig skyldiga till terrorbrott eller dyker upp med långa skägg, som beväpnade och stridande islamister i Syrien, är nästan alltid deras egna familjer väldigt förvånade. För dem är transformationen obegriplig.

Olivier Roy menar att detta är en identitetsprocess. Det handlar inte om en radikalisering av islam utan om en islamisering av radikalism, det vill säga det är i grunden samma slags rotlöshet och alienation som skapat tidigare generationers extremister som Leon Trotskij och Ulrike Meinhof, för att ta ett par namn ur högen. Olivier Roy gör med andra ord en socialpsykologisk tolkning, istället för att söka förklaringen i religionen. Han lägger fram hypotesen att det i grunden är samma process som många västerländska ungdomar hamnar i, men som för deras del inte leder till muslimsk extremism (även om det finns exempel) utan till höger- respektive vänsterextremism, klimatalarmism, veganism etc.

Olivier Roy har fått hård kritik av en annan fransk statsvetare och islamexpert, Gilles Kepel, som menar att det inte går att förstå vår tids jihadism utan att ta med religionen, och då i synnerhet den ultrakonservativa salafism som exporteras av Saudiarabien. Att enbart eller främst se jihadismen som en identitetsfråga är alltför begränsat. Först och främst handlar det om religion. Jihadismen är en religiös pånyttfödelse.

I sin bok Identity. Contemporary Identity Politics and the struggle for recognition (2018) frågar den amerikanske statsvetaren Francis Fukuyama om de båda förklaringarna ändå inte kan ses som komplementära. Att det handlar om att identitetsmässigt hitta ”hem”, är svårt att tillbakavisa. Men varför är det just jihadismen som lockar? Dessa unga män med muslimsk bakgrund blir ju inte exempelvis anarko-syndikalister eller kommunister. Dessutom, andra former av extremt identitetssökande leder inte till att anhängarna tar livet av sig i självmordsattacker. Om man söker efter en egen identitet kan döden knappast vara något annat än en form av abort.

Muslimsk revitalisering har ju dessutom drabbat hela Mellanöstern. Bönder och beduiner har lämnat landsbygd och ökenliv för städer som Kairo, Amman och Alger. Den stora världen har sprängt sig in i det traditionella bylivet via satellitteve och stationer som Al Jazeera och CNN International. Traditionella människor som levt i traditionella byar med ytterst begränsade valmöjligheter med avseende på identitet, har fått stifta bekantskap med en pluralistisk värld med många olika livsval, som kanske enbart har det gemensamt att deras egna traditionella normer framstår som föråldrade och överspelade. Miljoner muslimer har också hamnat i Europa i sitt sökande efter ett bättre liv. De har slagit sig ner i städer som Marseille, Rotterdam, Bradford och Malmö och på så sätt konfronterats med en främmande kultur.

Sekularisering och integration är ett alternativ men också att muslimska befolkningar stärker sin religiösa identitet som ett svar på frågan ”Vem är jag?”. Det handlar om medlemskap i en större religiös gemenskap, umman, en världsomspännande gemenskap för troende muslimer, representerad av politiska partier som Egyptens Muslimska brödraskap eller Tunisiens Ennahda. Den respekt du inte kan få i omvärlden kan du få där, bland dina trosbröder och systrar.

Vi kan se det i kvinnornas klädsel. Hijab, niqab och burkini är inte rester av ett äldre islam utan moderna markeringar. Många av dessa kvinnor är naturligtvis djupt troende muslimer men andra är inte särskilt religiösa utan klädseln är för dem en identitetssignal. De är stolta över att bli identifierade som muslimer. Dessutom är framträdande muslimska aktivister djupt beundrade i de flesta muslimska länder. Islam är inte avklingande utan tvärtom, världens snabbast växande religion. Allt tyder på att den kommer att gå om kristendomen.

Libertarianismens arv

0
Friedrich Hayek (1899-1992).

I Thinkers of the New Left skriver Roger Scruton träffande om vänsterns attityd till marxismens kritiker. Vänstern gör anspråk på, ja, exproprierar “the entire store of human virtue”, vilket redan från början skapar en moralisk asymmetri i förhållandet mellan dem. Denna asymmetri åtföljs av en logisk, som består i att bevisbördan alltid antas åvila kritikerna. Och vad än värre är: det är omöljigt att fullgöra detta åläggande. Scruton fortsätter:

“Nor is it possible for this onus to be discharged. Consider the theories of Marx. From their first enunciation these have awakened the liveliest controversy, and it is unlikely that they should have remained undamaged. Indeed, it seems to me that all of Marx’s theories have been essentially refuted: the theory of history by Maitland, Weber, and Sombart; the theory of value by Böhm-Bawerk, Mises, Sraffa and many more; the theory of false consciousness, alienation and class struggle by a whole range of thinkers, from Mallock and Sombart to Popper, Hayek and Aron. Not all of those critics could be placed on the ‘right’ of the political spectrum, nor are they all hostile to the ideal of ‘social justice’. Yet none of them, so far as I know, has been answered by the New Left with anything more persuasive than a sneer. This is not because the New Left regards classical Marxism as defunct and the continued discussion of its tenets otiose. On the contrary, the central Marxist claims recur constantly in the works of the writers whom I consider. And as a rule they are neither refined nor qualified, but blankly assumed as the incontrovertible premises of social analysis.

The critic of left-wing doctrine is therefore compelled to reflect on his own position. If the writings of Weber, Sombart, Mallock, Hayek, Böhm-Bawerk, Mises and Popper have made no impact whatsoever on the fundamental items of left-wing belief, how can he hope to make an impact? And how is he to respond to the assumption that he bears the onus of proof, when thinkers of such power and seriousness have been unable either to discharge the onus, or even to attract the attention of those whom they have sought to persuade?

The least that can be said is that we are not dealing with a system of rationally held beliefs.”

Att alla Marx teser skulle vara vederlagda, eller vederlagda till alla delar, håller jag inte med om. Men när det gäller vänsterns och marxisternas allmänna förhållningssätt till sina kritiker tycker jag Scruton har rätt, eller åtminstone hade rätt när denna bok publicerades 1985. Det var så jag själv upplevde det vid denna tid, och tittar man idag tillbaka på 60- och 70-talsvänstern, både den nya och den nygamla (av vilka den senare, i den återupplivade marxist-leninismens form, under dessa årtionden i Sverige väl kom att bli lika inflytelserik som den förra), slås man verkligen av sanningen i Scrutons beskrivning.

Man får intrycket att denna allmänna hållning förklarar mycket av vänsterns politiska misslyckanden och problem sedan denna tid, åtminstone i sådana avseenden som inte direkt förklaras av den allmänna, ensidiga kulturradikalismen som en specifik, destruktiv tillämpning, eller feltillämpning, av historiematerialismen. Marx själv arbetade sig igenom det borgerliga tänkandet, sådant det utvecklats fram till hans tid; det var i mycket genom sin egen vidareutveckling och modifikation av detta som han uppställde sina teser. Men hans efterföljare tenderade att betrakta hans slutsatser om det som definitiva, och ansåg sig inte behöva följa upp hur det fortsatte utvecklas som svar på Marx. Från marxistisk perspektiv var det en gång för alla “historiskt övervunnet”. Detta var en förhastad slutsats, som redan i sig avslöjade svagheter inte minst i den marxistiska historiefilosofin.

Alla de nämnda tänkarna tillhörde, som Scruton framhöll, inte “högern”, eller åtminstone var alla inte distinkt konservativa. All marxismkritik behöver inte komma från höger, på samma sätt som all kapitalismkritik inte behöver komma från vänster. Men de flesta var liberaler av olika slag, och några vad som numera kallas libertarianer. Dessa hade stort inflytande i den nyliberala revolutionen, som när Scruton skrev detta var i full gång under Thatchers och Reagans politiska ledning; ja det var i hög grad från libertarianerna i Mont Pelerin Society som denna revolutions ideologiska inspiration utgick. Scruton själv var delvis påverkad av dem, moment av deras tänkande upptogs i hans form av konservatism, även om de där underordnades de från liberalismen skilda konservativa principerna.

Den av libertarianismen i hög grad inspirerade nyliberalismen höll inte vad den lovade, och i synnerhet inte vad den lovade de konservativa. Detta var möjligt att se på ett ganska tidigt stadium. Den radikala marknadsfrihetens propaganda var inte bara verklighetsfrämmande, utan också på andra sätt bedräglig. Men det innebär inte att libertarianismens kritik av marxismen var betydelselös. De främsta libertarianerna var inga obetydliga tänkare.

Jag skulle vilja föreslå att vi står inför en ny risk här. Även när, och där, den i viss reell mening producerar välstånd och tillväxt tycks den globala finanskapitalismen till sin struktur vara sådan att den faktiskt leder till en alltmer generaliserad ofrihet, inte bara för individer utan för de starkaste stater. Den situation som skapats av de tillämpade marknadsmodeller till vars utformning libertarianerna bidragit ställer oss inför de alltmer uppenbara effekterna av kapitalismens egen irrationalitet: inkomstklyftor av en storlek som vi kanske inte sett på flera århundraden och som även konservativa, om inte annat utifrån deras värdehierarkis kriterier, reagerar mot; en ny fattigdom och nöd för många även i västerlandet; en minimal finansoligarkis växande makt; skuldekonomins ofta allt lättare genomskådbara fasad av framgångar; militarismens fortsatta härjningar och hot; ett alltmer organiserat åsiktsförtryck; en kommersiell masskulturs obeskrivliga vulgarisering; en historiskt unik typ av massmigration som på nya konkret sätt iscensätter upplösningen av nationalstaterna och deras historiska kultur; och en tilltagande allmän samhällsupplösning med en statsmakt, helt i globalkapitalismens tjänst, som varken vill eller kan ta sig an ett sig ständigt alltmer utbredande våldskaos.

Inför allt detta kan många intellektuella komma att hals över huvud kasta sig inte bara i den populistiska nationalismens armar, utan också, med tiden, i den marxistiska socialismens igen, utan de perspektiv och den urskillning som idag är möjliga och nödvändiga. Det vore en motsatt ensidighet, en överdriven pendelsvängning som riskerar att upprepa gamla misstag och omöjliggöra nya problemlösningar och en verklig väg framåt. Den politik som kan övervinna dessa misstag, kan bara göra det genom att verkligen inifrån gå igenom, förstå och organiskt övervinna liberalkapitalismens tänkande, och därmed övervinna den på nya sätt i jämförelse med den historiskt existerande socialismen.

Därför är libertarianismens arv viktigt. Många libertarianer har länge själva presterat en åtminstone delvis giltig kritik även av delar av nyliberalismens och kapitalismens utveckling under inflytande av positioner och krafter utanför de klassisk-liberala ramarna sådan de uppfattar den. Icke att förglömma är också att många libertarianer, inte minst i USA, på föredömligt sätt, ett sätt som delvis är oberoende av deras ekonomisk-politiska positioner och huvudsakligen bygger enbart på deras moraliska, kritiserat neokonservatismens och i hög grad vänsterliberalismens interventionistisk-imperialistiska krigspolitik. Alldeles oavsett deras åsikter ifråga om ekonomin, ja stora delar av deras kritik av statsmakten, förtjänar libertarianer som Murray Rothbard, Ron Paul, Lew Rockwell, Justin Raimondo och Thomas E. Woods stort erkännande för sina insatser på just detta område; inte sällan har deras argumentation där varit den bästa som överhuvudtaget framförts, oaktat det helhetliga åskådningsmässiga sammanhang den hos dem är insatt i och beroende av. Här behövs de verkligen ännu, när till och med vänstern i sådan grotesk och avslöjande utsträckning blivit krigshetsare.

Johan Wennström påminner i sin understreckare om Scruton med anledning av dennes frånfälle att han var särskilt påverkad av Hayek. Utan tvekan är Hayeks The Constitution of Liberty från 1960 ett av de viktigaste verken i den liberala traditionen under 1900-talet. Och den politiska stridsskriften The Road to Serfdom från 1944 var, även om den på giltiga grunder avfärdades av den konservative idealistiske filosofen Michael Oakeshott som ett uttryck för en doktrinär rationalisms tyranni, ett åtminstone delvis begripligt sätt att tolka den dåtida situationen, med större tonvikt på centralplaneringens problem, både till följd av de västliga demokratiernas krigsekonomi och i de totalitära systemen, än på den fria marknadens alternativ som sådant.

Den logik som bestämmer Hayeks hela analys bygger emellertid på den alltid underliggande, postulerade modellen för marknaden. Denna möjliggör ett distinkt, enhetligt analytiskt perspektiv på de problem den antas lösa, och tillåter en, inom de uppställda ramarna, helhetlig förklaring. Det är den klassiska liberalismens och nationalekonomins modell som här, i mer renodlad och utvecklad form, ges en radikal ny tillämpning i en historisk situation som inte längre präglas av den revolutionära borgerlighetens kamp mot de kvarstående feodala hindren för dess nya ordning, utan av en icke längre revolutionär borgerlighets kamp mot den framväxande postrevolutionära statsmakt som gradvis omformats och utvidgats under inflytande av modernitetens fortsatta revolutionära process. Nya, ur dessa förändrade historiska betingelser uppkomna problem som länge vridits och vänts på av moderna ekonomer, förstås nu genom en ny mobilisering av den idealtypiskt rekonstruerade marknadsmodellen. Med en ny ensidighetens analytiska kompromisslöshet förklaras de som följder av intervention av denna nya statsmakt, på ett sätt som effektivt skapar ett intryck av ny klarhet, av en lösning inom räckhåll.

I begreppet nyliberalism ligger inte att det är en ny liberalism, utan att det, åtminstone i stor utsträckning, är den gamla, klassiska liberalismen som ånyo lanseras, i en ny historisk situation. Den riktar sig mot den under mellantiden utvecklade socialismen och socialliberalismen. Att den uppfattats som så radikal beror förstås på längden av denna tid under vilken såväl marxismen som välfärdsteorin faktiskt blev dominerande i stora delar av världen, och det sätt på vilket de – och särskilt marxismen med sina historieteoretiskt grundade anspråk – bröt kontinuiteten i den klassisk-liberala åskådningen. Debattskiftet och återvändandet till denna liberalism blev något abrupt, och vad som i själva verket har en djup historisk förankring och i verkligheten ingalunda var i dess helhet överspelat, framstod rentav som någonting nytt och främmande. Men givetvis är det också så att den klassiska liberalismen nu blev vidareutvecklad och erhöll nya tonvikter och tillämpningar på grund av de nya och annorlunda omständigheterna.

De samtida ekonomerna har helt enkelt, hävdar Hayek, aldrig tillräckligt förstått marknadsekonomin. Man har haft en otillräcklig och ibland rent felaktig uppfattning av dess funktionssätt, en uppfattning som givit upphov till den oriktiga förståelsen att statsmaktens uppgift är att genom intervention korrigera marknadens misslyckanden. Redan på 30-talet möjliggjorde denna förståelse för Hayek en tillfredsställande förklaring av hur den så kallade stagflationen kunde uppstå. Någon konsensus rörande den empiriska bekräftelsen av hans allmänna teori gick visserligen inte att uppnå. Hayek underlät att polemisera mot Keynes General Theory när denna utkom 1936, eftersom han helt enkelt tog för givet att Keynes skulle tvingas närma sig hans egen ståndpunkt. Så skedde emellertid inte; det blev i stället Keynes teori som för flera årtionden blev dominerande. Hayek kom att betrakta denna sin passivitet som sitt största misstag. Först mot slutet av sitt liv fick han se hur de svällande välfärdsstaternas problem och de nya ekonomiska kriserna ledde många ekonomer att närma sig hans ståndpunkt: att sådana missförhållanden var konsekvenser av interventionism och centralstyrning, och att det var fel att ge marknaden skulden för dem.

Intressant nog delades det ekonomiska Nobelpriset 1974 av Hayek och Gunnar Myrdal, med en oundvikligen något vag och svepande gemensam motivering: “for their pioneering work in the theory of money and economic fluctuations and for their penetrating analysis of the interdependence of economic, social and institutional phenomena”. Signifikativt nog, i ljuset av Scrutons beskrivning av vänsterns hållning, sägs Myrdal ha sett det som en förolämpning att behöva dela priset med Hayek. Men vid denna tid sattes det nyliberala skiftet på allvar igång, och Hayeks analys av välfärdsteorins brister och hans insisterande på att prioritera inflationsbekämpningen började få genomslag.

Emellertid måste ju marknadsmodellen i sin tur försvaras och legitimeras. Vad är det som gör den plausibel i den utomordentligt långtgående tillämpning som Hayek vill ge den? Med tiden blev den hos honom också alltmer renodlad; moment av statlig intervention som kvarhållits på 30- och 40-talen föll bort. Det är, tror jag, när vi tittar på den mer allmänna filosofiska motiveringen av marknadsmodellen som vi finner inte bara Hayeks utan även Mises’ och andra libertarianers specifika intellektuella bidrag och utveckling av den klassiska liberalismen.

Wennström framhåller att vad Scruton tog till sig från Hayek var dennes insikt “att informationen som krävs för rationell styrning av ett samhälle är spridd på många människor och institutioner och aldrig kan samlas i en hand, såsom man ansåg i planekonomierna”. Detta är Hayeks djupast liggande antagande, den verkliga premissen och utgångspunkten för hans analys, det som enligt honom nödvändiggör och rättfärdigar marknadsmodellen: hans förståelse av informationsproblemet.

Anledningen till att marknadsekonomin är överlägsen planekonomin är för Hayek att den mer effektivt kan tillägna sig den utspridda informationen. Det kan genom prismekanismen ske utan den insamling och bearbetning av information som planekonomin kräver men samtidigt aldrig helt kan lyckas med. Prismekanismen, vinstmotivet och den privata äganderätten samordnar individernas handlande, fastän helheten alltid måste förbli oöverblickbar för var och en av dem. Detta är ett sätt att beskriva den “osynliga handens” reglering av homo oeconomicus. En av de fördelar marknaden på detta sätt äger är att även smal och kvantitativt mycket begränsad efterfrågan, som centralplaneringen inte ens skulle kunna upptäcka, kan tillfredsställas med ett motsvarande utbud.

Eftersom detta enligt Hayek är förhållandet mellan informationsproblemet och marknadsekonomin, erhåller den senare för honom en politisk betydelse som går utöver den som den ägt hos tidigare klassiska liberaler, eller åtminstone artikulerar han denna betydelse på mer fullständigt sätt. I den beskrivna analysen identifierar Hayek vad som också blir från marknadsmodellen än mer oskiljaktiga politiska principfrågor för det moderna samhället. Här måste man säga att han med beundransvärd konsekvens och väl även i viss mån moraliskt och humanistiskt engagemang leds från den som lösning av informationsproblemet omfattade klassiska ekonomiska modellen, med dess alltfort krassa och begränsade antropologi, till vad han menar vara diskussionen och försvaret av det fria samhället i vidare mening.

Slutsatsen blir förstås att den ekonomiska centralstyrningen, planekonomin, inte är förenlig med friheten. Det är i The Constitution of Liberty från 1960 som Hayeks tänkande anses vidgas till att utifrån de vunna insikterna ge än mer omfattande svar på de stora frågorna om vilka förutsättningar det fria samhället som helhet vilar på, och hur detta samhälle ska kunna upprätthållas. Eftersom en central myndighet omöjligen kan inhämta all information om individernas olika preferenser, viljor och värderingar, skulle det bli nödvändigt för en makthavande minoritet att påtvinga samhället sina beslut. I det kollektivistiska system som planekonomin utgör måste individerna underkasta sig centralplanerarnas vilja. Hela produktionsapparaten blir de senares redskap, inte längre “neutrala medel” som kan tjäna en mångfald olika, och oöverblickbara, syften. En centralplan är en enhetlig helhet som syftar till att uppnå i förväg fastställda mål. Dessa måste då ersätta eller överordnas den individuella friheten och rättssäkerheten som riktlinjer för samhället.

Detta är ju i högsta grad reella problem. De sammanhänger också delvis med den centrala frågeställningen rörande den konstitutionella demokratin. Det finns ytterligare dimensioner av dennas tematik, som saknas hos Hayek, och som måste vägas in för den fullständiga behandlingen av dessa problem. Men libertarianismens formuleringar av dem bör för den skull inte försummas.

Hayek intar den principiellt och definitionsmässigt riktiga ståndpunkten att demokrati och frihet inte är identiska. När demokratin otillbörligt utsträcks till att omfatta beslut bortom vad Hayek avgränsar som dess legitima, begränsade kollektiva sfär, och inkräktar på de privata sfärerna, blir demokratin “totalitär”. Demokrati som sådan är fullt förenlig med en tillfällig, eller för den delen icke-tillfällig, majoritets diktatur. I dess namn och utifrån dess okvalificerade princip kan politisk opposition undertryckas och förbjudas, liksom även oönskade åsikter i allmänhet, kulturella uttryck, religionsutövning. Vi känner här igen grundkonturerna av en mycket gammal diskurs, men Hayeks formulering av dessa oundvikliga frågor i ljuset av hans samtid bidrar, oavsett hur vi uppfattar hans analyser och slutsatser, åtminstone till deras nödvändiga fortsatta klargörande.

Mot dessa hot måste uppställas en ny analys av vilka institutionella former som bäst kan bevara och utveckla friheten. Men resultatet av denna analys blir hos Hayek egentligen endast den ytterligare radikaliserade versionen av den marknadsmodell som redan i den mer begränsat ekonomiska analysen visats vara det enda alternativet. Frihetens institutioner – frihetens grundvalar, som titeln på den svenska översättningen av Hayeks verk lyder – är helt enkelt just marknadsekonomin, den fria företagsamheten, den enskilda äganderätten, den (nu än mer) begränsade statsmakten, och lagstyret, de tydliga och konsekventa regler som måste gälla för både styrande och styrda. Vad Hayek på delvis nytt sätt vill visa är hur inte bara den ekonomiska friheten utan också den politiska friheten och åsikts- och yttrandefriheten är oskiljaktiga från marknadsekonomin. Vi serveras så att säga den borgerliga erans helhetliga samhälleliga paket, återlanserat i uppstramad form efter marxismens lika helhetliga utmaning.

Min poäng här är att det är viktigt att dessa frågor inte tappas bort, att de som sådana inte tappas bort. Så kan nämligen lätt ske, ja så kommer med vad jag tror är ganska stor säkerhet i större eller mindre utsträckning ske, när de verkliga förhållanden den nyliberala revolutionen mot de välfärdssystem och socialistiska system som omedelbart föregick dem i sin tur framföder en politiskt effektiv reaktion.

I den populistiska nationalismen ser vi en form av denna reaktion. Vissa av de former den redan antagit låter oss åtminstone ana de konturer denna nya utmaning kan erhålla. Än så länge är den populistiska nationalismen i likhet med den historiska fascismen i mycket teorilös, ideologilös, vilket ger dess hittills mer eller mindre latenta borttappande av de antydda frågorna en karaktär som, om detta förhållande inte förändras, endast kan beskrivas och förstås från en position utanför den själv, med ett analytiskt metaspråk som inte är dess eget. Men detta, denna beskrivning och förståelse i sig, kommer inte erbjuda några större svårigheter, eftersom borttappandet, om det inte kan förhindras, utan tvekan kommer åtminstone i det väsentliga följa välkända historiska mönster, för vilka en adekvat konceptuell apparat sedan länge föreligger.

Denna utveckling av den populistiska nationalismens reaktion är emellertid inte oundviklig. Den kan undvikas genom att den höjer sig till en ny form av socialkonservatism, som förmår såväl teoretiskt-ideologiskt formulera som praktiskt-politiskt implementera en systemkritisk reformism. Till skillnad från den blotta populistiska nationalismen bör en sådan socialkonservatism kunna genomföra detta utifrån ett grundligt genomarbetande av de frågor som libertarianismen och hela den klassiska liberalismen lämnat i arv åt oss, i stället för att i blindo falla i den långtgående plebiscitära demokratins, bonapartismens och fascismens välkända historiska fallgropar.

Den populistiska nationalismens opinionsmässiga framgångar är naturliga, givet den av nyliberalismen i förening med den postmarxistiska vänstern skapade situationen. Och det är inte så att den helt saknar ideologi. Den äger en fullt användbar och hållbar utgångspunkt för den vidareutveckling jag föreslagit. Men den är fortfarande oroväckande svag i förhållande till de utmaningar och uppgifter den står inför. Den förblir alltför hänvisad till ad hoc-artade, atomistiskt fragmenterade, sakfrågeorienterade “sunda förnuft”-appeller och specifika, situationsbetingade responser, på ett sätt som går utöver vad som tillräckligt kan motiveras som nödvändig pragmatism. Den instabilitet detta medför leder oundvikligen till problematiska politiska utslag i skilda frågor, och den relativa tomhet det är ett uttryck för utsätter den för kompenserande ideologisk och politisk påverkan utifrån, från krafter och intressen med andra politiska mål, krafter som den inte själv förstår.

Den inte minsta av dessa krafter är faktiskt just libertarianismen. Större delen av den riktning inom populistnationalismen som är mer radikal, utan att gå över gränsen till nationalsocialismen, är idag såvitt jag kan se åtminstone i Sverige starkt påverkad av libertarianismen, ja har till och med ett mer eller mindre reguljärt samarbete med libertarianer och erhåller stöd från sådana. Om detta skulle förstås kunna sägas att det synes garantera att denna kategori populistnationalistser inte tappar bort en Hayeks frågor och problemformuleringar. Det är delvis en rimlig tolkning.

Men samtidigt måste man notera att de libertarianer det här är fråga om är sådana som går utöver Hayek och är benägna att följa Hans-Hermann Hoppe i hans rent ickedemokratiska, monarkistiska frihetsförsvar, och att sympatisera med sådana auktoritära regimer som upprätthåller just denna version av liberalismen. Det libertarianska stödet för Pinochet är väl det bäst kända historiska exemplet på vad det handlar om här. Mises var också ekonomisk rådgivare åt Dollfuss. Men det visar sig att man här också snabbt förflyttas in i en ny gråzon, där föraktet för den icke-libertarianska liberalismen, vänsterliberalismen eller socialliberalismen, såväl som för socialismen, alstrar vad som framstår som motsägande sympatiyttringar för fascismen även från libertarianerna, som går utöver Mises’ initiala erkänsla gentemot Mussolini. Vad som blottläggs, trots en Hayeks till synes klara och definitiva principer, är den libertarianismens och den klassiska liberalismens egen svaghet och instabilitet, som följer ur vissa av dess distinkt moderna och delvis med dess ideologiska motståndare gemensamma filosofiska utgångspunkter och förutsättningar.

Men även om den populistiska nationalismens i dess hittillsvarande form oundvikliga inre löshet leder till en anpassning till eller ett sammansmältande med libertarianismen av sådant slag att Hayeks frågor inte tappas bort, innebär det att den förlorar sig själv och sin egen unika utvecklingspotential, och därmed blir oförmögen att fullgöra vad som måste identifieras som dess legitima historiska uppgift. Att förstå och på rätt sätt beakta Hayeks frågor betyder inte att man också måste acceptera hans svar.

Idag kan vi nämligen se att åtminstone vissa av dessa svar är huvudorsaker till de problem den populistiska nationalismen har uppstått för att hantera och lösa. Själv urskilde jag vid mitten av 80-talet några men långtifrån alla dessa svårigheter; plausibiliteten i det som gjorde Scruton till en anhängare av Hayek framstod då av flera avgörande historiska skäl som långt större. Till och med den framstående engelske marxisten David Harvey hävdar att nyliberalismen delvis var en begriplig reaktion och hade ett ganska stort folkligt stöd åtminstone under det tidiga 80-talet. Det var inte minst Hayeks kritik av centralplaneringens totalitära potential och verklighet som motiverade Scrutons modiga arbete bland de underjordiska dissidenterna i Östeuropa vid denna tid, ett arbete som han nu, alldeles före sin bortgång, vederbörligen hedrades för av de tjeckiska, polska och ungerska regeringarna. Vad det gäller är endast att kvarhålla och seriöst integrera Hayeks frågor i syfte att just medels själva deras nya genomarbetning stärka, förbättra och vidareutveckla de egna, nya svar som idag är nödvändiga.

Med inflytandet från libertarianismen sammanhänger delvis en annan följd av den populistiska nationalismens hittillsvarande ideologiska ofullständighet, nämligen den påverkan den alltför motståndslöst faller offer för när den, i det på intet sätt orealistiska syftet att nå den politiska makten, eftersträvar en allians med dagens etablerade höger. Denna höger är ingalunda renodlat libertariansk, men det är den som faktiskt genomdrivit den nyliberala revolutionen. För att lyckas med detta har den varit tvungen att blanda upp och späda ut libertarianismen med de modifierade och icke-klassiska formerna av liberalism. I detta har den också fått indirekt, mer eller mindre omedvetet och avsiktligt stöd från den postmarxistiska vänstern. Även här riskerar populistnationalismen att fastna i en politisk motståndares – eller vad som borde vara en sådan – svar, och därmed avväpnas som politiskt alternativ med förmåga att hantera de problem denna liberala höger skapat. Och även här är räddningen en ideologisk utveckling av socialkonservatismen.

Om populistnationalismen en form av reaktionen mot nyliberalismen, är den andra, som jag tror kan komma, helt enkelt vad som på med den senare analogt sätt kan betecknas som nysocialismen. Nyliberalismen kan synas stark, dess skapelse, den utvecklade globala finanskapitalismen, kan tyckas väl konsoliderad som system och maktordning. I verkligheten är de försvagade, i någon mån av den populistiska nationalismen även i dennas hittillsvarande vacklande oavgjordhet och oegentliga självförståelse, men också av andra faktorer, av vilka kapitalismens egen konstitutiva irrationalitet och dysfunktionalitet, och därmed dess alltmer extrema och groteska konkreta resultat, är de mest framträdande – ja idag påträngande. Det tydligaste tecknet på deras nedgång är väl det pågående upphävandet av den geopolitiska unipolaritet som de i hög grad byggde på och förutsatte.

Socialdemokratin verkar för närvarande visserligen paralyserad och neutraliserad av sina under nyliberalismens årtionden enorma nya borgerliga anpassningar och kompromisser, samtidigt som den gått i spetsen för det förenade höger-vänster-etablissemangets uppbindning i den politiska korrektheten och postmarximen. I allt detta sitter den nu fast, i detta hörn har den målat in sig. Därmed har den gjort sig politiskt handlingsförlamad och irrelevant inför den ständigt alltmer påträngande och icke längre bortträngbara verklighetens krav, och de senaste åren har vi sett en förbluffande snabb nedgång i Europas viktigaste länder.

Men det innebär inte att det är omöjligt att den finner en väg upp ur sitt moras. Ledningen för den nysocialism det finns anledning att vänta sig kommer dock med större sannolikhet växa fram ur andra vänstergrupper, som i högre grad bygger vidare på marxismens ursprungliga ansatser. För att förstå nysocialismen är det viktigt att komma ihåg att nyliberalismen aldrig segrade globalt, något som också är en viktig bakgrund till dagens förändrade geopolitiska situation. Med alla dess kapitalistiska modifikationer har kommunistpartiet ett obrutet, fast grepp om världens andra supermakt. Det styr med framgångsrik, effektiv planenlighet ekonomin, och har en klar vision om vart det är på väg. En rad länder i den globala södern har fortfarande kommunistiska och socialistiska regimer, om än ofta mer nominellt än reellt.

Vidare kvarstår fortfarande på ett akut sätt, och oavsett nyliberalernas upprepade löften och prognoser, fattigdomen i världen. Liksom arbetarklassen, i oförändrad form, utanför västerlandet, och i mycket men ingalunda helt förändrad i västerlandet. Den försvinnande medelklassens icke-försvinnande människor utgör en enorm västerländsk väljargrupp som knappast i dess helhet kommer fångas upp av populistnationalismen. Nya generationer på större avstånd från 70- och 80-talens kritik av den realexisterande socialismen har vuxit upp. Allt fler marxistiska intellektuella genomskådar nu också postmarxismens mekanismer och avslöjar, tillsammans med de analytiskt mer klarseende bland populistnationalisterna och vissa mer genuina konservativa, dess länge dolda verkliga innebörd.

Men även här står vi inför risken att libertarianismens eller den klassiska liberalismens arv glöms bort, att dess klart formulerade, förblivande viktiga principiella frågeställningar än en gång viftas bort i en ren illusion av att de, som sådana, teoretiskt och historiskt har övervunnits. I synnerhet står vi inför denna risk eftersom den klassiska liberalismens kapitalism nu också, till skillnad mot vad som var fallet på Marx’ tid – för honom var den ju ett nödvändigt historiskt utvecklingsstadium som markerade ett entydigt framsteg – och i stor utsträckning ännu för de “nyvänsterns” efterföljare som Scruton kritiserade. av så många uppfattas som komprometterad av den delvis artificiella nyliberala återuppvärmningens faktiska resultat.

Det är här man trots denna nya historiska vederläggning måste insistera på att dessa frågeställningar fortfarande, i sig, tillhör de centrala, och klassövergripande, för den politiska moderniteten som sådan. Man måste påminna om att den realexisterande socialismens historia visar att den inte fullt förstod och med tillräcklig framgång förmådde besvara dem. Därmed innebär en nysocialism som endast representerar ett enkelt, ohistoriskt återvändande en stor risk för ett upprepande av tidigare mer eller mindre katastrofala misstag.

Fastän marxismen i dess fortsatta utveckling under 1900-talet i stor utsträckning kom att involvera ett grundlöst och teoretiskt illegitimt ignorerande av det borgerliga tänkandets parallella fortsatta utveckling, har den ändå generellt rätt i att libertarianismens egna svar är otillräckliga, ja ofta helt ohållbara. Språnget från informationsproblemets allmänna beskrivning hos Hayek till anammandet av just marknadsmodellen, med tillhörande antropologi och minimala politiska institutioner, och av den “spontana ordning” denna skapar, som tillräcklig lösning, framstod redan från början som problematiskt och bristfälligt grundat i Hayeks argumentation, inte minst i ljuset av modernitetens och kulturutvecklingens helhetliga historiska förlopp sådant det redan då klart kunde överblickas. Och sedan dess har modellens primitivitet i dess långtgående hayekska tillämpning alltså i än högre grad bekräftats.

Liksom den till kvalificerad socialkonservatism utvecklade populistiska nationalismen kan erbjuda nya svar på den klassiska liberalismens av libertarianerna vidareutvecklade frågeställningar, kan givetvis också en vidareutvecklad, modifierad och uppdaterad marxism, som nysocialismens ideologi, göra det. Förhoppningsvis kommer nysocialismen, om den kommer, att präglas av en sådan marxism, som kvarhåller och med nytt allvar och noggrannhet förstår och arbetar sig igenom allt detta.

Sedan kommer förstås kvarstå för den eventuella nysocialismen att göra upp med den oftast dominerande, ensidiga och generaliserade kulturradikalism som marxismen själv till stor del bar på från början, och som oundvikligen blev rent destruktiv även för socialismen som sådan. Den ledde till att den blev ett lätt byte för kapitalismens subtila exploatering, ett ofta omedvetet redskap för dess konsolidering, som alltmer antagit postmarxismens och postmodernismens nya former. Min gissning är att vänsterns mer eller mindre indirekta insyltadhet i dagens finanskapitalistiska globalism – ett slags nytt falskt medvetande – gör en nysocialismens uppgörelse med den generaliserade kulturradikalismen omöjlig utan det ideologiska och politiska trycket från en ny socialkonservatismen, och för den delen även från de mer autentiska uttrycken för den nationalistiska populismen som sådan. Nysocialismen torde ju dock personellt i ganska stor utsträckning fortfarande behöva bygga på långsamt uppvaknande representanter för dagens vänster.

Hursomhelst bör libertarianismens arv – som jag här med viss ensidighet, och på grund av den särskilt av Hayek inspirerade Scrutons bortgång, kort refererat med hänvisning endast till Hayek, under utelämnande av allt annat som finns att säga om libertarianismens olika ekonomiska, politiska och filosofiska ståndpunkter – och mer generellt den klassiska liberalismens arv beaktas av båda de sannolikt historiskt oundvikliga reaktioner mot nyliberalismen som jag angivit. Mitt syfte här har varit att fokusera på det värde detta arv äger genom sina i mycket riktiga eller förblivande giltiga frågeställningar, inte på den kritik som är nödvändig på grund av de svar som är uppenbart felaktiga när de förstås på liberalismens eget sätt, som abstrakta och tidlösa sanningar.

På lång sikt – vi kan tala om hundratals, tusentals, tiotusentals år, men det är inte helt uteslutet att det räcker med tiotals – kan det nuvarande globalkapitalistiska och liberaldemokratiska systemet inte bestå. Det kommer ersättas av ett eller flera andra. om mänskligheten kan räddas undan användningen av de massförstörelsevapen som blir en ständigt alltmer central del av detta systems användning av sina produktivkrafter.

Den avgörande frågan i detta större perspektiv är om detta eller dessa andra system kommer bevara och vidareföra den tillräckliga frihetens, den högre moralens, och den allmänna humanitetens drag och hittillsvarande landvinningar åt den framtida mänskligheten att bygga vidare på. Om de kommer möjliggöra de fortsatta framsteg – och de behöver inte bara definieras i moderna vetenskapliga termer, utan kan även förstås i vad jag kallar den “mjuka” traditionalismens andliga – som det nuvarande systemet, efter att ha lämnat sitt historiska bidrag, nu står i vägen för. Den klassiska liberalismens politisk-filosofiska brister till trots har både dess historiskt betingade, av modernitetens faktiska utveckling organiskt nödvändiggjorda frågeställningar och den historiska epok den i så stor utsträckning bidrog till att forma, i några avseenden inneburit ett allmänkulturellt framsteg på dessa områden. Frågan om dessa framstegs förvaltande implicerar en positiv uppgift för dagens systemkritiker.

Om att inte låta sig luras

0
Är det feminismen och manshatet som är orsaken till västvärldens undergång?

”Efter att ha bott snart 20 år i Schweiz är det för mig väldigt tydligt att skillnaden mellan detta land och Sverige nästan enbart beror på att kvinnorna här fick rösträtt 50 år senare. Allt det som man i backspegeln kan se som tydliga tecken på, inledningen till förfallet i Sverige, kommer nu på bred front i Schweiz.

Skolan, polisen, domstolarna. Feminiseringen har inletts överallt. Kvinnliga politiker som smugglar in asylanter och inte blir straffade. Män som går runt med barnvagnar. Ungar som bara SKRIKER rätt ut överallt. Skatter som har börjat gå upp rejält. Massiva framgångar för ”gröna” vänsterpartier. Ständiga kampanjer för fler kvinnor i politiken. Osv, osv. Det är som att återuppleva min ungdom, allt är som Sverige på 70 – 90 talet.”

Ovanstående reflektion har jag under någon vecka vridit och vänt på. Det stör mig mer och mer att de som med rätta kritiserar den svenska katastrofala politiken glömmer att masspsykosen (för att välja en av flera möjliga beteckningar) drabbat så gott som hela västvärlden.

Reflektionen återfinns i kommentarsfältet till en artikel på ”Det goda samhället”. Man skulle kunna tycka att sajten, som ändå är jämförelsevis etablerad och har många följare, inte bör plocka med sådant här provocerande strunt i sitt kommentarsfält. Så här får man inte skriva, därför att då angriper man ju den utveckling mot jämställdhet, som skapar ett mer rättvist samhälle. Eller? Nå, vem bryr sig om vad som står i kommentarsfältet till en av alla dessa sajter som vänder sig mot etablissemangets politik?

Jag leker med tanken att kommentaren publicerades i Dagens Nyheter (ja, jag vet att nu spänner jag trovärdigheten till bristningsgränsen) och inte uttalades anonymt utan av någon av de mer kända av de tiotusen svenskar som bor i Schweiz: Percy Barnevik, Erik Penser eller Annika Falkengren. Vilket liv det hade blivit!

För inte så längesedan såg vi det drev som drabbade Leif Östling efter att Mikael Willgert intervjuat honom i Swebbt-tv. Och då sa han ändå ingenting som han inte borde kunnat ha sagt i vilket medium som helst. Plus att Mikael Willgert är en lugn och oaggressiv intervjuare. Det vi får ta del av är ett sympatiskt samtal, som inte borde ha retat upp någon. Det största felet var emellertid inte vad Leif Östling faktiskt sa utan att han ställde upp för ett medium som var förbjudet, till på köpet det som etablissemanget kanske är allra räddast för, nämligen Swebb-tv som näst intill explosivt ökar sina tittarsiffror.

Att hålla rågången mellan godkända och icke godkända medier helt klar, är en av systemmedias och politikernas viktigaste angelägenheter. Det ska finnas ett ingenmansland av samma slag som på sin tid fanns mellan DDR och Västtyskland. Den som prövade att korsa riskerade att bli dödad, inte av västtyskarna men av den tyska demokratiska republikens prickskyttar. Här i Sverige utsätts man för ett socialt mordförsök och de som agerar prickskyttar är journalister, kulturarbetare och andra av etablissemangets frontsoldater.

Varför måste alternativmedia bekämpas så till den milda grad? Svaret är, att om svenska väljare börjar finna dem mera trovärdiga och angelägna än systemmedia, då är det rätt många av de politiker och journalister som livnär sig på att skjuta det svenska välfärdssamhället i sank, som får kasta in handduken.

Det som sägs på av etablissemanget icke godkända medier som ”Det goda samhället” eller i ”Swebb-tv” är falskt, rasistiskt, högerextremt etc. Så drevet gick inte bara mot Leif Östling utan också mot Swebb-tv, som bland annat påstods ha kopplingar till vit makt-rörelsen. Hur då, kan man fråga och då visar det sig att det har med mig att göra. Någon gång påstås jag ha skrivit ”den vita rasen” – vilket gör mig till medlem av vit-makt-rörelsen, vilket i sin tur smittar ner Swebb-tv. Ingenting av detta är sant utom kanske att jag i något sammanhang använt begreppet ”den vita rasen”. Om jag gjort det vet jag faktiskt inte och tänker inte försöka ta reda på det. Jag har skrivit regelbundet om massinvandring och politisk korrekthet i bortåt ett decennium. Det har blivit ett antal böcker och ett par tusen sidor på bloggen. Bloggen har funnits i fem och ett halvt år och om vi räknar lågt så har två bidrag per vecka publicerats, med sammanlagt ett lågt räknat snitt på 7 sidor.

Det är därför mycket lätt för en hederlig journalist eller annan läsare att konstatera att jag inte är någonting av det där som jag beskyllts för. Och vit makt? Att påstå något sådant är att politiskt slå under bältet. Frågan är bara om den typen av skändningar fortfarande fungerar. Påståendet blev i det närmaste utskrattat av de anklagade. Det var så bortitok att det blev roligt!

Men om vi tar den mer allvarsamma sidan, det skrämmer att så kan man göra i Sverige utan att någon kommer till den skändades undsättning. Händer det kan det tolkas som att han eller hon själv har orent mjöl i sin påse! Ganska snabbt har Sverige omvandlats till ett angivarsamhälle där de som rör sig i offentligheten egentligen inte är så rädda för nazister, rasister, vit makt eller vad det nu kan vara. De är däremot väldigt rädda för varandra. Vem som helst kan dra ner brallorna på vem som helst och vad som är sant eller inte sant betyder föga i det sammanhanget. Och den här frågan är det nog fler än jag som ställer sig: Vill jag verkligen fortsätta att bo i ett land med en så elak och ohederlig offentlighet (nu befinner jag mig i Thailand).

Min andra reflektion var att den som läser uttalandet om det schweiziska förfallet har två alternativa infallsvinklar. Den ena och den som jag misstänker är den för det svenska etablissemanget fullständigt självklara, är att skribenten inte har förstått att tiden gått ifrån honom (jag har svårt att tro att det är en kvinna som skrivit, men det är givetvis fullt möjligt). Det är den sedvanliga mobbartekniken, att transformera ner kommentarer man ogillar från sak till person. Det här har skrivits av någon som är så mossig och ur takt med tiden att han till och med retar sig på att män går runt med barnvagnar. Och varför i all världen skulle det vara negativt med jämställdhet? Honom behöver man inte dra ner nattmössan över ögonen på. Det har han klarat av alldeles på egen hand.

Alternativet är givetvis att se kommentaren för vad det är, en hypotes om varför förfallet drabbat också Schweiz. Skribenten påstår att i Schweiz har en utveckling (avveckling?) som påminner om det svenska inletts och att det finns ett samband med att kvinnorna sent omsider fått rösträtt. Även om jag själv inte skulle formulera mig på samma sätt, tror jag skribenten är ett viktigt samband på spåren. Det betyder inte att jag gillar hypotesen. Tvärtom, jag önskar att det inte förhåller sig så, därför att det vore ett skott under vattenlinjen på demokratin. Men vad jag önskar respektive inte önskar är rätt likgiltigt. Inte heller hjälper det om 90 procent av väljarna (för att välja ett godtyckligt procenttal) intensivt vill att det inte ska förhålla sig så. Jag vill påstå att det är en hypotes som har tillräckligt underlag för att förtjäna en vetenskaplig prövning.

Tänk om feminismen är huvudanledningen till att inte bara Sverige utan flertalet länder i väst, utan att alls behöva det, är i färd med att ta kål på sig själva. I synnerhet gäller det för Nordeuropa, alltså de länder som mer än andra varit modernitetens, feminismens och jämlikhetens banerförare under förra seklet. Det är kvinnor, och särskilt de unga, som röstar och verkar för öppna gränser och därmed i förlängningen bereder plats för islam.

Nästa fråga är om feminismen alls ska kritiseras, och i så fall från vilken utgångspunkt. Den kritik som finns på nätet har ofta en evolutionsbiologisk utgångspunkt. Kvinnor har under mänsklighetens historia utvecklat sin kompetens, inte för att bygga, skydda och bevara samhällen, utan det som de är odiskutabelt bättre på än männen, att göra dessa samhällen behagliga att leva i.

Det reser i sin tur frågan varför feminismen är så framgångsrik och ofta har support från männen? Har männen inte förstått att feminismen är samhällsdestruktiv? I så fall, varför har de inte förstått det? Varför inser männen exempelvis inte något så elementärt som att när de mest begåvade kvinnorna satsar på sin karriär istället för att föda (tillräckligt) många barn, så går samhället på sikt under, alldeles oavsett hur goda och jämställda medborgarna blivit?

Jag landar (tills vidare) i uppfattningen att den katastrofala samhällsutvecklingen ytterst är männens och inte kvinnornas fel. Svaga män släpper fram starka kvinnor. Starka kvinnor för fram kvinnliga värden som överordnade i samhället. Och då går det som i det schweiziska exemplet ovan. Iakttagelsen handlar således inte om en vad en reaktionär mansgris tycker utan om en process, en samhällsdestruktiv process. Men det är klart, sådant får man ju inte ens så mycket som andas om. Vit makt får änglavingar i jämförelse.

Sociala media och narcissismen

0
Kan vårt sökande efter förlorad unicitet och identitet ligger bakom sociala medier-beroendet? Foto: Facebook.

Människan är ingenting idag. Hon är bokstavligen en på sju miljarder, och det känns inte särskilt unikt och speciellt. Med ett så stort underlag för statistiska modeller så kan hon effektivt reduceras ner till grupptillhörighet utifrån egenskaper och beteende mönster. Hon blir till en klon. Hon har ingen förankring i sin värld och ingen gemenskap som hon inte väljer själv. Valfriheten och det enorma urvalet gör att hon kategoriserar och stämplar sig själv.

Jag tror också att den kollektiva barnomsorgen är skadlig. Både i den mening att barnet blir osett, och i den mening att det stöper alla i samma form. Staten kan inte se och älska dig på samma sätt som din mor kan. Den socialistiska likriktningen är alltså förödande även för människors identitet och inte bara för samhällets kritiska tänkande.

Jag vill nu, av narcissistiska skäl, ta mig själv som exempel på hur system som sociala medier förändrar människor. När jag kom igång på riktigt med min Youtube-kanal så märkte jag hur systemet tog kontroll över mig som skapare, jag gick in i systemet med en vilja att föra ut ett visst budskap, men för att nå fler på Youtube så börjar man sakta marknadsanpassa budskapet. Och till sist sitter man där och pratar skit om Star Wars istället – eller som i mitt fall; man försöker tvinga fram något meningsfullt att säga om den senaste politiska nyheten för att det ger mer klick. Ofta blir det inte det minsta meningsfullt utan bara argt och irriterat. Inte för att jag själv egentligen blir särskilt arg alltid, utan för att människor använder Youtube som ett sätt att få höra sina egna tankar och känslor upprepade. Det är lätt att sluta som många andra invandringskritiker i sociala media och göra ilskan till sin identitet.

Det är därför jag lite ogenomtänkt slängde in en liten slogan i introt om att min kanal var för de som “inte bara vill få sina egna åsikter upprepade”.

Det är en sorts narcissistiskt speglande. Jag som youtuber drivs delvis av ett behov att bli hörd och sedd, och ju mer perfekt jag svarar mot publikens efterfrågan och i praktiken mot deras åsikter, desto mer uppmärksamhet får jag. Jag utplånar min egen identitet i min iver att synas.

En perfekt youtuber reducerar sig själv till en spegel för de andra narcissisterna i samhället att spegla sig och sina åsikter i. Man blir ett verktyg för att ge publiken en upplevelse av det som de saknar i sina liv, en gemenskap där de spelar roll.

Det är som att vi alla sakta flyter samman till en enda punkt där allas identiteter inom gruppen eller filterbubblan speglar varandra. Vi blir till karikatyrer eller arketyper. Kluster av associerade åsikter och normer som styr oss som marionett-dockor.

Särskilt vidrigt blir denna marknad när det kommer till t.ex. Twitch där tittare betalar pengar för att internetkändisen ska säga deras namn och läsa upp deras åsikt eller fråga. Det är ren prostitution, särskilt med tanke på att en urringning ger en klart större inkomst.

Det är djupt tragiskt att människor är så ensamma och osedda att det uppstår en industri kring illusioner av gemenskap och vänskap. Där byggandet av ett community är en essentiell del för framgång och överlevnad på den där störda relationsmarknaden. Människors fundamentala behov av t.ex. gemenskap har tagits ifrån henne och prissatts av marknaden. Återigen, precis som i fallet med demokratin, så reduceras människor till medel; för kapitalet eller narrativet.

Det som räddat mig undan att helt falla i den fällan själv är det faktum att jag är både osympatisk och inkompetent. Jag har en tvångsmässigt behov av att synas och höras genom att provocera. Jag rationaliserar det förstås med att jag bara är ärlig och att det är en dygd idag i Konformistsverige att våga vara kontroversiell, och det må väl vara sant, men det är en efterhandskonstruktion. Jag kunde faktiskt låta bli att säga att kvinnlig rösträtt var ett misstag eller att feminismen är en cancer, och även om jag nog inte kan låta bli att säga att demokratin som sådan är en katastrof, så kunde jag lägga fram mina tankar på ett sätt som inte provocerar. Jag kunde t.ex. anpassa mig genom att bara basha vänstern och gulla med högern, men icke. Jag är förstås tvungen att säga att båda sidor är idioter och därmed alienera mig totalt.

Det är inte lätt att vara ett fan av Kulturkriget.

Jag tror dock att den sortens contrarian-narcissister som jag tillhör är de som behövs idag om vi ska ta oss ur PK-ismens vansinne. Särskilt om man klarar av att vända sin kritik mot sig själv och kan bryta sig ur de narcissistiska mönster som upprätthåller PK-ismen.

En ny nationell vänster

0
Markus Allard, Örebropartiet och Nils Littorin, Malmölistan. Foto: Swebbtv/Pressbild.

Kommunistiska partiet försökte möta nuets krav och anknyta till mer nationellt-populistiska perspektiv i den äldre vänstern under förre ledaren Robert Mathiasson, Proletärens redaktör Jenny Tedjeza och några till. Detta sägs ha mött motstånd, även om jag ännu inte kunnat se någon förändring i detta avseende. Med hänvisning till detta motstånd bröt sig hursomhelst en grupp under ledning av Nils Littorin ur partiet, och bildade det nya lokala Malmölistan, med typisk populistnationalistisk profil. Malcolm Kyeyune representerar den populistnationalistiska tendensen som debattör, anmärkningsvärt nog främst i rent borgerliga publikationer. Markus Allard, som driver en podd tillsammans med Kyeyune, har lämnat Vänsterpartiet i Örebro, startat Örebropartiet, gjort sig känd för distinkt populistnationalistisk retorik i videoklipp från kommunfullmäktige, och åtminstone för en mycket skarp debattartikel.

Många debattörer i SD-sfären har, litet förvånande, uttryckt oreserverad sympati för allt detta, medan partiledningen hittills varit tyst, på den inslagna vägen mot blockbildning med högern. Är det så att fler än vad man hittills kunnat se – och man har sannerligen inte kunnat se många – i verkligheten förstår problemen med SD:s omorientering och den ideologiska anpassning den föranlett? Eller hoppas de att det bara handlar om en vänster som rör sig åt höger och mot nationalismen i största allmänhet? Detta är något som förtjänar att uppmärksamt följas framöver.

Mest ambitiös av de nya organiserade populistnationalistiska satsningarna från vänstern – åtminstone såtillvida som den, även om den ännu inte har någon hemsida utan bara en Facebook-sida – ser ut att vara eller ha för avsikt att bli rikstäckande, är Framåt Sverige, ett “nätverk” under ledning av Joe Nilsson, såvitt jag förstår liksom Littorin tidigare en framträdande profil i Kommunisterna i Malmö, som lämnat partiet av samma skäl som denne. De presenterar följande nio programpunkter:

Stoppa invandringen och arbetskraftsimporten! Påbörja en kontrollerad återvandring! Förändra Sveriges flyktingpolitik! Nej till ett mångkulturellt Sverige! Inför en kravfylld integrationspolitik! Ja till Swexit! Stoppa roffarkapitalismen och de ökande klassklyftorna! Stoppa privatiseringarna! Höj pensionerna – inga fattigpensionärer!

Detta skriker givetvis efter nyansering och precisering, men sådant kan inte alltid finnas med i den politiska agitationen, och det är möjligt att det är ett slagkraftigt formulerat och riktigt urval av paroller i dagens situation. När den gamla högern och borgerligheten, genom sin konstitutiva oskiljaktighet från kapitalismen och sin kontinuerliga, motståndslösa degradering i takt med denna, under de senaste årtiondena visat sig mer destruktiva i kulturellt, moraliskt och värdemässigt avseende än de mer och mindre socialistiska samhällssystem de rullat tillbaka, är det från socialkonservativt perspektiv ett bättre program än SD:s, så långt det nu sträcker sig.

Dock är Framåt Sverige också det vänsterprojekt som går längst i nationalistisk riktning. Nyligen deltog de nämligen i en offentlig debatt med AfS’ Jeff Ahl, arrangerad av Ingrid Carlqvist, som sedan länge har samarbetat med de radikala nationalistgrupperna i Sverige. Det gör att jag från mitt perspektiv naturligtvis i deras fall i särskilt hög grad känner mig behöva upprepa samma reservationer och invändningar mot den nya populistnationalismen från vänster som jag alltid framfört mot SD:s, nämligen att populistnationalismen i sig är uppenbart otillräcklig. Det gäller inte bara om den, som i allt högre grad SD:s, är höger, utan lika mycket om den är vänster.

Ingendera varianten tycks inse detta, och därmed behovet av att gå utöver den, att modifiera och komplettera den genom vidareutvecklad och uppdaterad socialkonservativ ideologi. I båda fallen är populistnationalismen förvisso en oundviklig och legitim reaktion. Det populistiskt folkliga och antietablissemangspräglade är gemensamt för dem, liksom värnandet av den nationella kulturen. Men populismen måste förenas med verkligt, systematiskt politiskt tänkande, och det nationella kan bara bejakas och odlas på ett ansvarsfullt, civiliserat och attraktivt sätt inom ramen för en kvalificerad internationalism, en högre kosmopolitism.

Både till höger och vänster riskerar den oundvikliga och legitima reaktionen fastna i en tanklös populism och en unk-inskränkt nationalism. Spontan folklig reaktion, hur sympatisk och begriplig, ja hur nödvändig och värdefull den än är, hur viktigt dess förkastande av etablissemangets falska anspråk på att veta bättre än är, räcker inte. All historisk erfarenhet visar att den, och dess “sunda förnuft”, förblir alltför utsatt för mer eller mindre subtil och indirekt manipulativ kontroll, utnyttjande, avväpning. I den historiska processen förblir folkets och dess allmänna medvetandes utveckling givetvis den avgörande faktorn, men den spontana reaktionen måste åtföljas av den systematiskt reflekterande, synskarpa, på djupet förklarande och förstående, och långsiktigt framtidsorienterade ledning det självt utvecklar.

Tio års försök att få igång en debatt om dessa saker inom SD-sfären, och under halva den tiden inom själva partiet, om än merendels på avstånd från det formella engagemanget, har lärt mig att mottagligheten för detta varit högst begränsad. Ljuspunkter har inte saknats: ett viktigt framsteg för mig var den helt nya, positiva allmänna inställningen till Europa som man plötsligt uppvisade inför Europaparlamentsvalet förra året – ett av mina alla mest centrala desiderata genom åren. Och Mattias Karlsson har en ny tankesmedja på gång.

Men oförståelsen för denna problematik säger ändå något om populistnationalismens principiella begränsningar, som också bekräftas av att partiet generellt rört sig i riktning mot den höger jag ville lämna när jag anslöt mig, så som kan iakttas i det successiva och ibland gradvisa övergivandet av flera tidigare definierande profilfrågor. Strävan att utveckla populistnationalismen utöver sig själv, i den riktning jag antytt, måste fortsätta om den överhuvudtaget ska kunna erhålla en positiv historisk betydelse.

Är öppenheten för en ny, kvalificerad socialkonservatism, med alla de analyser och ståndpunkter på olika områden som den kontinuerligt och organiskt måste generera, större inom den nya populistnationalisiska vänstern, den vänsterfalang av populistnationalismen som nu tycks vara på väg att formeras? Det är inte helt omöjligt.

För det första har vänstern i större utsträckning än den i högerpopulism övervältrande populistnationalismen, och även än nationalismen och konservatismen generellt, en utvecklad intellektuell, teoretisk, ideologisk tradition, ett arv av politiskt tänkande på hög nivå. Detta gäller i viss mån så att säga även oavsett de karaktäristiska bristerna i detta tänkande. Relationen mellan det å ena sidan och arbetarklassens politiska praxis å den andra har skiftat genom tiderna, och även i sig – och inte minst just den – varit föremål för avancerad tankemässig bearbetning. Det är svårt att tänka sig att en tämligen radikal vänster, som är vad det är fråga om i de nya initiativen, hur mycket man nu än vill anpassa sig till den allmänpopulistiska vågen, plötsligt kan bli endast eller helt övervägande populistisk i den nya nationalismens och högerpopulismens mening, utan att ta med sig någonting av vänsterns omfattande teoretiska resurser – att den plötsligt bara skulle tappa bort dem och förlita sig uteslutande på “sunt förnuft”.

De nya satsningarna pekar förstås åt det hållet. Det nya anslaget ligger i tiden och behöver inte vara fel, så långt det nu går. Men hur stark populismen än för närvarande må vara, är den långtifrån allt som krävs för att åstadkomma det den just nu råkar vilja. Det vore en entydig förlust om de nya initiativen lämnade bakom sig hela det arv av solid teori som vänstern som sådan är nästan definitionsmässigt bestämd av, åtminstone i de former som på något sätt och mer eller mindre är relaterade till marxismen – och det är, genom deras politiska bakgrund, alla de ovan nämnda personerna.

Detta innebär givetvis inte att den nya populistnationalistiska vänstern okritiskt ska upprepa äldre positioner och tankemodeller. Även utöver den postmarxistiska deformationen finns naturligtvis mycket som måste omprövas, och som förstås redan har adekvat analyserats och kritiserats av verkliga, kvalificerade konservativa tänkare. Men processen av kritisk självprövning är i sig ett arv just från den teoretiska tradition som är vänsterns. Den skulle, även med bevarande av det nya tilltalet, med fördel kunna tas upp av denna vänsterns framväxande senaste upplaga, när den övriga vänstern i sådan förbluffande utsträckning själv uppgivit den teoretiska traditionen nästan i dess helhet, och koopterats och transformerats av sin gamla motståndare. Och den riktning den nya vänstern då av såväl inre som yttre nödvändighet skulle behöva röra sig i är den som motsvarar vad jag avser med socialkonservatism.

I detta sammanhang blir det förstås än mer lämpligt att använda de förstärkande termer jag för tydlighetens skull, och förhoppningsvis med tillräckliga preliminära definitionsmässiga avgränsningar av den typ som givetvis redan från början är absolut nödvändiga, använt även i mitt eget hittillsvarande, nämligen socialistisk konservatism och konservativ socialism. Termer som anger inte bara hur den idag meningsfulla konservatismen måste utvecklas, utan i lika hög grad den meningsfulla socialismen. Termer som ömsesidigt indikerar både svagheterna i bådas historia, och styrkan i deras övervinnande i en ny ideologisk formation. Termer som antyder hur en kapitalismkritisk höger måste förenas med en kulturkonservativ vänster, samtidigt som båda i och genom själva föreningen modifieras och gemensamt frambringar något nytt och självständigt.

Trots deras karaktäristiska fel och begränsningar rymmer vänsterns tanketraditioner alltså viktiga resurser, ja ett arv av avancerad tematisering inte minst av populismens problematik åtminstone i vid mening. Så är inte i lika hög grad fallet när det gäller nationalismens fenomen, men även det har åtminstone i viss utsträckning och i några avseenden behandlats på ett förblivande relevant sätt, och inte minst i den riktning från vilken Littorin och Nilsson kommer.

Dessutom är det så, dristar jag mig att föreslå, att just detta fenomens icke-behandling bär vittnesbörd om en av vänsterns viktigaste dimensioner av betydelse för den restriktion och underordning av nationalismen inom ett större åskådningsmässigt sammanhang som populistnationalismen generellt är i så stort behov av. Jag tänker helt enkelt på vänsterns centrala arv av internationalism i sig, som sådan. Detta är det andra och mer specifika skäl som gör att vänsterns populistnationalism kan tänkas vara mer mottaglig för en ny, reviderad socialkonservatism än den hittills dominerande populistnationalismen.

Det var först vänstern och arbetarrörelsen som överhuvudtaget förverkligade en substantiell och principiell internationalism inom ramen för moderniteten, och detta är ett verk som förblir aktuellt inte minst i ljuset av högerns och naturligtvis i än högre grad nationalismens, av den dominerande typen, oförmåga att formulera och ännu mer praktisk-politiskt och konkret förankra en sådan i något slags effektiv och organiserad politisk rörelse. Kapitalismen förblir högerns enda internationalism; den övriga globalistiska organiseringen är idag oskiljaktigt förbunden med den, och till största delen undandragen politisk artikulation, kontroll och genomskinlighet.

Den marxistiska vänsterns internationalism är förstås den proletära internationalismen, arbetarklassens solidaritet över nationsgränserna, hur de senare än betraktades. I dess historiskt föreliggande form är den otillräcklig; en lång historisk erfarenhet visar att den behöver modifieras och kompletteras på ett sätt som omvänt avspeglar det sätt på vilket nationalismen behöver det. Filosofiskt föreligger redan huvuddragen av den nödvändiga förbättringen i en utarbetad form som inte bara SD, om de ville, skulle kunna omedelbart ideologiskt integrera och implementera, utan även, och med samma lätthet, den nya populistnationalistiska vänstern.

Men redan den hittillsvarande internationalismens blotta existens och centralitet i den historiska arbetarrörelsen gör att det väl, trots den nya orienteringen, borde vara sannolikt att den inom denna nya vänster fortfarande åtminstone i någon mån kan tjäna som ett incitament för ett mått av ideologisk utveckling som kan begränsa och styra nationalismen och inordna den i det nödvändiga större globalt-politiska sammanhanget. Så länge SD inte fortsätter utveckla sin socialkonservatism i detta avseende, utan i stället rör sig mot vanlig högerpopulism, ja mot allians med den gamla högern, och dessutom under nytt problematiskt atlanticistiskt inflytande, har den nya vänsterpopulismen potentiellt redan från början ett försprång. Jag kan bara hoppas på samma socialkonservatism från vänstern som jag hittills hoppats på från det SD som idag alltmer ser ut som högern.

George Orwell om nationalism

0
George Orwell var en frihetlig socialist som motsatte sig vänsterintellektuellas "anglofobi". Foto: Wikimedia Commons.

Till att börja med skiljer Orwell mellan patriotism och nationalism, varvid han ser patriotism som något entydigt gott, som det gäller att inte blanda samman med nationalism. En patriot är knuten till en särskild plats och det liv som levs just där och tycker livet där är bäst i världen, men har inget intresse att tvinga det på andra människor. Patriotismen är defensiv, såväl militärt som kulturellt. I vår tid skulle Orwell nog ha sagt att patrioter röstade för Brexit.

Orwell utvecklar inte definitionen men det är rätt uppenbart att han inte bara, eller ens främst, knyter patriotismen till nationen. Han tycks ha haft samma grunduppfattning som den nutida författaren David Goodhart, som skiljer mellan somewheres och anywheres. Patriotism kan knytas till somewheres. Ett annat ord för anywheres är globalister.

Nationalismen däremot, är knuten till strävan efter makt. Alla nationalister vill samla på sig mer makt och mer prestige – inte till sig själva men till nationen. Är en nation inte framgångsrik militärt så är den ändå säkert överlägsen när det gäller landets eller platsens skönhet, konsten, litteraturen, sport, språk, klimat eller matlagning, you name it.

Oavsett om man anser att nationalism är något förkastligt eller positivt, så är begreppet i dag entydigt kopplat till nationalstaten. Orwell hade en vidare definition. Han kallar kommunism, politisk katolicism, sionism, antisemitism, trotskism och pacifism för nationalistiska ideologier och rörelser. Även om han mest intresserar sig för nationalismen som en negativ och destruktiv kraft, så anser han också att det finns en positiv nationalism. Det handlar om nykonservativa (neo-tories) som är emot Ryssland och i viss mån även Amerika. Han nämner ett antal namn. De flesta är okända för mig men där finns Evelyn Waugh och T.S. Eliot med.

Kommunismen beskriver han föraktfullt som intelligentians form av nationalism och menar därmed inte bara stalinister utan mer allmänt ett vänsterperspektiv. Russofiler hör också dit och gemensamt är att de hyllar Sovjetunionen som ett slags moraliskt fädernesland och känner skyldighet att alltid vara lojala och legitimera rysk politik, liksom att i alla lägen se till ryska intressen. Han skriver det inte i klartext men det han syftar på är brittisk intelligentia, som han tillskriver stor makt både direkt och indirekt. När man läser detta bör man minnas att Orwell själv stod politiskt till vänster. Han var frihetlig socialist och med lite god vilja kan han också beskrivas som en revolutionär patriot. Ett särskilt ont öga hade han till pacifismen som han ansåg var ”objektivt profascistisk”. Orwell var för gammal för att som soldat delta i andra världskriget men gick med i det brittiska hemvärnet.

Som Orwell beskriver nationalismen kretsar den alltid kring begrepp som seger och nederlag, triumf och förnedring. En nationalist ser historien, särskild nutidshistorien som en evig kamp mellan makter. Den egna makten ska hyllas och andra makter ska förnedras. En nationalist har alltså ett jämförande perspektiv. Makter konkurrerar med varandra och de finns ingen gräns för hur partiska, ja till och med ohederliga, nationalister kan vara, både i maktkampen och när de skriver tidens historia. Historiska övergrepp som sker i nationens intresse hyllas eller fördöms i varje fall inte, som när Cromwells soldater med rakblad skar sönder irländska kvinnors ansikten. Det gjordes ju för en god sak. Minnet kan också vara kort. 1927 lät Chiang Kai Shek koka hundratals kommunister levande och ändå hade han mindre än tio år senare blivit en hjälte för vänstern. Vissa nationalister, och här tänker Orwell nog främst på kommunister, är i det närmaste schizofrena, i det att de lever lyckligt i sin drömvärld, och saknar kontakt med den verkliga världen.

När det gäller sin egen tid exemplifierar Orwell med att den liberala tidningen News Chronicle publicerade bilder på hur chockerande barbariska tyskarna var när de hängde ryssar. Två år senare hyllades en närmast identisk bild där ryssar hängde tyskar. Orwells grundsyn på nationalism som maktkamp relaterar naturligtvis till andra världskriget, som mer än något annat kan beskrivas som en kamp mellan olika stormakter.

Trotskismen såg han som en entydigt negativ form av nationalism. Den är inte bara fientlig till stalinismen (Stalin och Trotskij blev bittra fiender) utan också till Sovjetunionen. Detta utan att samtidigt vara lojal med något annat land eller någon annan enhet eller ideologi.

Han skriver också, vilket har försvunnit ur vänsterns historieskrivning, att den europeiska fasciströrelsen i stort rekryterade sina medlemmar från kommunisterna. Han höll inte för otroligt att processen också kunde löpa åt andra hållet, det vill säga att kommunisterna lika gärna kunde dra till sig fascister. Den ena totalitära rörelsen var lik den andra.

Orwell skriver också kritiskt om hur de intellektuella är oförmögna att uppamma någon patriotism för sitt eget land, vilket vi ju känner igen också från Sverige, men här ofta tenderat till att se som specifikt svenskt. Att ta ställning för Storbritannien var i dessa vänsterintellektuellas ögon att ta ställning för den engelska överklassen, att bejaka det engelska klassamhället.

Vänsterintellektuella trodde att engelsmännen hade förlorat kriget år 1940 och borde ha gett upp, att tyskarna skulle ta Egypten 1942 och att det var helt omöjligt att vinna tillbaka förlorat land från Japanerna. I utrikespolitiken var det många som följde principen att allt som Storbritannien företog sig var fel. Orwell hade till och med hört intellektuella saluföra missuppfattningen att amerikanska trupper fraktades över till Europa inte för att slåss mot tyskarna utan för att ta England. Ingen vanlig verklighetsförankrad engelsman var så stollig att han satte tilltro till ett sådant rykte. Många vänsterintellektuella var också antisemiter men aktade sig för att erkänna det. Istället sa de att de ogillade judar.

När japanerna tog Singapore från Storbritannien och när de egna soldaterna drevs ut ur Grekland, så var det väl inte precis positivt men intelligentian var inte särskilt upprörd. De undvek också att lyfta fram när det gick bra för England, som i slaget vid el-Alamein eller att engelsmännen sköt ner många tyska plan i slaget om Storbritannien. De ville väl inte precis att Tyskland och Japan skulle vinna, så långt gick de inte, men många av dem fick en kick av att se det egna landet förnedrat. De ville hellre att den slutliga segern skulle tillfalla Ryssland och kanske Amerika, i varje fall borde inte England få ta åt sig äran. Orwell använder begreppet Anglofobia.

Att stänga ner, eller inte stänga ner ekonomin är frågan

0
Skyddsmask på gäller för stora delar av världen utom Sverige. Foto: Pixabay.

Varenda land med undantag för Sverige har funnit det nödvändigt att stänga åtminstone en del av ekonomin och samhällsapparaten för att förhindra att det mycket smittsamma coronaviruset överväldigar sjukvården.

Den exponentiella infektionsgraden, tillsammans med bristen på tillräckliga sjukvårdsresurser skulle uppenbarligen innebära ett överrumplat sjukvårdssystem som inte skulle kunna ge vård för dem som lider av andra sjukdomar och dödliga tillstånd, till exempel hjärtattacker.

Behovet av att minska trycket på sjukvården påverkades också av osäkerheten kring hur viruset bäst behandlas. Det har bara varit genom experiment som vårdpersonal har hittat framgångsrika behandlingar och lärt sig att respiratorer orsakat dödsfall. Kunskap om viruset och dess attack på vitala organ växer fortfarande fram. Den långa inkubationsperioden och det faktum att människor kan sprida viruset utan att själva har symtom gör viruset mycket mer utmanande än influensa, som det ofta felaktigt jämförs med. Det faktum att människor i alla åldrar och hälsotillstånd har dött av viruset, eller från olämplig behandling och av tidigare sjukdomar, och omöjligheten att i förväg veta hur allvarlig varje patients fall är skapar en situation som lätt skulle kunna spår ur.

Den politik som förespråkar isolering och social distansering har fungerat. Den har minskat infektionsgraden till en hanterbar nivå på de flesta ställen. En följd av denna framgång är en ökad känsla av säkerhet och tron på att viruset är ett bluff som används för att ta bort medborgerliga fri- och rättigheter. Det råder ingen tvekan om att den djupa staten och andra maktkonglomerat med dolda agendor kommer att använda viruset för sina syften. Men viruset är definitivt verkligt och inte ett bluff.

Framgången för social isolering har skapat en övertygelse om att faran med viruset är överdriven och har fått vissa människor att ifrågasätta social distansering. Folkmassor som bryter mot den sociala distans-politiken protesterar mot de påtvingade nedstängningar, några som marscherar till och med med vapen.

Det råder ingen tvekan om att policyn med isolering och social distansering har baksidor som delvis tynger ner fördelarna. Men frågan kvarstår om protester är en intelligent respons och inte bara ett uttryck för själviskhet och en egen paranoia.

I kinesiska och japanska städer där spridningen av viruset framgångsrikt dämpats har en andra infektionsvåg rullat igång så fort städerna har öppnats upp på nytt.

I kontrast till dem har stängningen av stränder och semesterbostäder i norra Florida resulterat i att området i huvudsak är fritt från virusfall. Baserat på den kinesiska och japanska erfarenheten, kan vi förvänta oss att en öppning av ekonomin och samhällsapparaten, som provoceras fram av otålighet, leder till att infektionsgraden återigen går upp.

Eventuellt har sjukvården lärt sig hur man bättre behandlar sjukdomen och kanske har utbudet av skyddsutrustning för läkare och sjuksköterskor förbättrats och masker blivit tillgängliga på en återöppnad arbetsplats. Om inte kommer otålighet att slänga in oss i samma kris igen.

Om vi hade varit förberedda med skyddsutrustning, med ett tillräckligt utbud av tester som fungerar, med en förståelse av viruset och dess behandling, hade nedstängningar på andra ställen än i de mest tätbefolkade städerna, som exempelvis New York City, med sitt starka beroende av kollektivtrafiken, kanske kunnat undvikas.

Personerna som nu demonstrerar mot nedstängningarna har fel om de tror att låga dödstal skulle göra viruset ofarligt. Det är säkert möjligt att många fler människor blivit smittade av viruset än som är känt och att många av de dödsfall som tillskrivs viruset är resultat av andra orsaker. Men viruset är ändå farligt eftersom det är mycket smittsamt, eftersom allvarlighetsgraden av fall i stor utsträckning skiljer sig utan förmågan att i förväg veta hur allvarligt det är, eftersom behandlingar är osäkra, eftersom människor utan symtom sprider viruset och eftersom vissa återhämtade människor har otillräckliga antikroppar för att förhindra återinfektion.

Näringsliv och politiska intressen vill att ekonomin öppnas igen, men om vi är oförsiktiga med processen kan resultatet bli en ännu värre ekonomisk kris och hälsokris.

Tron på att den bästa politiken är att låta viruset sprida sig för att utveckla “flockimmunitet” undermineras av graden av återinfektioner. Det finns ingen immunitet mot förkylningar eller influensa. Jag känner människor vars vinterförkylning följs av sommarförkylning och människor som får influensa varje år, influensavaccin eller inte.

Det finns många lärdomar vi borde dra av virusutmaningen. Den ena är att ett vinststyrt sjukvårdssystem resulterar i otillräcklig struktur för att hantera en pandemi. Vi måste bryta det läkemedelsindustriella komplexets – Big Pharma’s – grep över vår sjukvård och sjukvårdsutbildning och ersätta vinstintresset med människor motiverade av folkhälsan. En annan lärdom vi måste dra är att vi måste förhindra att själviska dagordningar tillåts använda sjukdomar till nackdel för allmänhetens hälsa och rättigheter. Att politisera viruset, som har gjorts, är extremt ansvarslöst.

Försvarsmekanismer och argumentationsfel

0
Ångest och ilska blir följden av den politiska korrekthetens institutionaliserade lögner. Detalj ur Edvard Munchs "Skriet".

I de tidigare delarna talade jag om hur PK-ismen bygger på en förljugenhet som är sprungen ur en avsaknad av värderingar och mening, att dessa lögner eskalerat till ett kulturellt vansinne som tycks innebära historiens slut, och hur lögnerna konstruerat en falsk moral i form av värdegrunden. I den senaste delen beskrev jag avståndstagandets hierarki, vilket är ett exempel på hur lögnerna, i form av försvarsmekanismer och argumentationsfel har strukturerat kulturen och samhället. I denna del vill jag ge en kortare beskrivning av den dynamiska process där ångest, försvarsmekanismer och argumentationsfel skapar denna typ av strukturer.

Eftersom PK-isterna inte kan erkänna verkligheten som den är så tvingas de försvara lögnerna med fula knep och argumentationsfel. Detta är något som sker rätt så omedvetet och ett exempel på hur psyke och kultur hänger ihop i PK-vansinnet.

PK-isten lever i en kultur fylld av tabun som kontrollerar vad man får tycka, tänka och känna. De hjärntvättar sig själva genom att uppfostra och bestraffa andra för struntsaker som pronomen eller liknande petitesser, samtidigt som de utsätts för samma sak av de andra. Det leder till att de begränsar sitt tänkande och kännande och blir korkade och oempatiska. Det blir problematiskt att till exempel känna empati för ett våldtäktsoffer om förövaren var av en etnisk minoritet, för det är så associerat med förbjudna tankar och känslor att man istället måste flytta fokus. Den förtvivlan man borde känna över det fruktansvärda dådet förvrängs till en förtvivlan över att “detta kan spela främlingsfientliga krafter i händerna”, och de flickor som drabbas blir istället till statistik över “anmälningsbenägenhet”. På så sätt får man utlopp för sina förbjudna känslor på ett sätt som dessutom ger en moralisk status i samhället. Det är alltså ett ideal att förhålla sig helt oempatisk över offrets situation i såna lägen.

Det skapas ur denna förljugenhet en ångest hos individerna över deras egna känslor – särskilt som känslorna förstärks av den utveckling som förnekelsen skapar – vilket gör att ämnet blir ännu mera laddat på en kulturell nivå och därmed ännu mera tabu. Vilket leder till ytterligare ångest. Man bygger upp en sorts neuros genom att förneka sina egentliga känslor och sitt egentliga jag och hela ens liv blir plågsamt förljuget.

För att kunna hantera dessa jobbiga känslor som man har men inte kan erkänna så svarar egot med att ta till försvarsmekanismer, och den mest intressanta försvarsmekanismen är antagligen projektion – men även många andra försvarsmekanismer brukas, så som förnekelse, förträngning och affektisolering.

Det som gör projektioner särskilt intressant är för att det handlar om att rikta sina tankar och känslor mot någon annan istället för att erkänna dem som sina egna. På så sätt har den en mer direkt social effekt än många andra försvarsmekanismer. I exemplet med gruppvåldtäkten är den naturliga reaktionen att bli rasande och förtvivlad, men eftersom det är tabu att tänka och känna den sortens tankar då det bryter mot värdegrunden och hotar ens egen självbild, så riktar man det mot någon annan. Kanske mot personen som man fick informationen ifrån. Man intalar sig att det gjordes just i syfte att väcka dessa tankar och känslor. På så sätt är man själv inte ansvarig för sina egna reaktioner utan ett oskyldigt offer för den andres försök till manipulation. De förbjudna tankarna och känslorna finns inte hos en själv, resonerar man, utan hos denna andre som nu är i full färd med att försöka väcka samma känslor av hat och oro hos alla andra. Man behöver inte ens erkänna oron över att orden hade effekt, för man intalar sig att det inte är ens egna känslor som skrämmer en utan det är alla andras känslor man oroar sig för. Man anklagar honom för att vara ute efter att “sprida hat” och “gå mörka krafters ärenden”, vilket är skrämmande för att alla andra är så lättpåverkade. Själv är man förstås helt opåverkad…

Projicerandet har en särskilt förödande effekt i kulturen eftersom det bygger på en ångest som finns hos nästan alla i samhället. Det leder till att det även blir en norm i kulturen, och det skapas därför en kulturell fiende genom projicerande av den kulturella skuggan. Man skapar en syndabock. Även de övriga försvarsmekanismerna har kulturella effekter, men projicerandet är den mest avgörande eftersom den skapar den för PK-ismen så nödvändiga fienden: den avhumaniserade andre.

Det uppstår alltså en rundgång av ångest mellan individ och kultur på grund av att kulturens normer och moral är så fullständigt oförlåtande. På sätt och vis kan man se det som att man ofrivilligt med lögnernas hjälp introducerar något heligt i det sekulära.

En mer generell beskrivning av denna process
Jag bör antagligen göra ett försök att beskriva denna psykokulturella process lite mer generellt:

Individerna befinner sig i ett stressat tillstånd eftersom moralen är helt omänsklig och oförlåtande. Det är en rundgång av ångest och följugenhet där man tvingas att ljuga, både för sig själv och för andra, och framställa sig bättre än vad man egentligen är. Det leder till två saker: de moraliska kraven i kulturen blir än mer extrema vilket ökar individernas ångest, samtidigt som individerna också blir allt mer neurotiska när de desperat trycker undan sina egentliga tankar och känslor, och förnekar sitt egentliga, naturliga jag.

I processen av förnekande och utplånande av sig själv använder man sig av egots försvarsmekanismer. Till exempel förnekar man de känslor man har och förtränger minnen som motsäger den falska självbild som vuxit fram. Eller som ovan, att man projicerar sina “mörka” sidor, sin skugga, på andra. När en hel kultur består av ångestdrabbade individer som beter sig så här så lyfts försvarsmekanismerna upp till nästa nivå och blir till offentliga lögner. Ingen minns längre att man helt nyligen tyckte bögskämt var hysteriskt roligt eller att negerboll var ett helt normalt ord. En kollektiv glömska uppstår, och liknande mönster gäller alla andra försvarsmekanismer.

Försvarsmekanismerna som tjänar till att försvara ens falska självbild upphöjs till att försvara de gemensamma lögnerna och kommer till uttryck i form av argumentationsfel och fula knep. Projicerandet uttrycks som brunkletning och guilt by association. Förträngande uttrycks som historierevisionism. Intellektualiserande uttrycks som “anmälningsbenägenhet” och “socioekonomiska faktorer”. Jag ska gå in djupare på dessa samband och effekter senare.

När samma argumentationsfel används så systematiskt i kulturen så övergår de till att bli offentliga sanningar och givna mönster för tänkandet. På individnivå så var man oförmögen att själv tänka kritiskt kring de ångestladdade ämnena, och dessa spärrar och mönster lyfts också upp på kulturnivå så kulturen blir lika oförmögen att tänka och känna “fel”. Politiker kan säga saker som “vad det beror på tror jag inte det är någon som vet” eller “vi kanske inte såg det komma” och bara delvis ljuga eftersom det bara utgör den sista halvsanningen i ett helt system av lögner och självbedrägeri.

När alla dessa kulturella argumentationsfel och försvarsmekanismer börjar bli dominerande så kan man tala om PK-ismens sociala “rättvisa”. De kollektiva försvarsmekanismerna blir då till sociala lagar/normer som upprätthålls av de mest hysteriska, cyniska eller hatiska i samhället.

Nästa steg är när man gör denna sociala “rättvisa” till del av samhällets verkliga lagstiftning – vilket t.ex. kan ses i den diskriminerande diskrimineringslagen – och när de lynchmobbar och häxjägare som upprätthållit de sociala lagarna börjar finansieras av staten.

Processen sker naturligtvis inte i en enda riktning utan det är en dynamisk utveckling där de olika nivåerna förstärker varandra, så att till exempel de sociala lagarna och den systematiska utfrysningen gör att stressen och rädslan stegras ytterligare vilket förvärrar hela systemet. Samtidigt som effekterna gör kontrasten mellan Sverigebild och verklighet allt mer akut och ångestskapande.

Resultatet blir att hela samhället och kulturen struktureras i enlighet med dessa psykiska störningar. Precis som individerna förnekar sina egna tankar, känslor och sitt egentliga jag så förnekar kulturen sin egen historia, sina traditioner och sina värderingar, och förnuftet brukas bara till att hitta bortförklaringar av verkligheten.

Efter coronaviruset föds en ny värld

0
Paul Craig Roberts var USA:s vice finansminister under Ronald Reagans tid som president.

”Big Pharma” och regeringen vill ha mer makt och kontroll
Det läkemedelsindustriella komplexet ”Big Pharma” ser potentiellt massiva vinster i viruset, regeringen ser möjligheten till mer makt och kontroll. Starka intressen, exempelvis Bill Gates och Big Pharma, är fast beslutna att vaccinera oss alla och att kontrollera våra rörelser med ett internt hälsopass som bevisar att vi är vaccinerade. Nya spårningstekniker som påminner om djurmärkning kommer att tas i bruk för att reglera tillgången för olika kategorier av människor till olika områden och förmåner.

Experter påpekar att precis som vi inte kan vaccineras mot förkylning, förutom kanske för det senaste årets version, så kan vi inte vaccineras mot covid-19 och andra muterande virus. Men experterna tystas redan ned. Inget expertutlåtande får tillåtas stå i vägen för ekonomiska vaccinationsvinster.

Inte heller får närings- och vitaminförespråkare ställa sig i vägen. Bill Sardi förutspår att orkestrerade rädslor genererade av obligatoriska återkallelser av “giftiga” vitaminer väntar runt hörnet. Big Pharma är fast besluten att skaffa sig kontroll över vitaminer och homeopatiska medel, och FDA, den amerikanska livsmedels- och läkemedelsmyndighet, är Big Pharmas lydiga bonde.

Vaccination har höjts ovan botemedel, eftersom Big Pharma och dess bondfångarkumpaner på CNN tystar ner den positiva effekten som läkare rapporterar om framgångsrika behandlingar med hydroxiklorokin och Azitromycin, och effektiviteten av C-vitamin, D3-vitamin och zink för att stärka immunförsvarets förmåga att bekämpa viruset. Big Pharma-påverkad medicinsk ortodoxi kan inte ta sig ur den tankemässiga tvångströja den sitter fast i. När nytt tänkande och nya experiment behövs blockeras de av FDA:s förordningar och dogmatism.

Den permanenta regeringen och dess säkerhetsbyråer ser i befolkningens rädsla och förvirring möjligheter att införa mer tyranniska åtgärder; mer motstånd till konstitutionella rättigheter, fler försämringar av yttrandefriheten. Friheten att motstå förtryck minskas hela tiden.

Olika beskrivningar av den förväntade dystopin erbjuds på internet. Men det behöver inte bli på detta sätt. Det är upp till oss. Demoraliserade och rädda kan vi luras att acceptera mer regeringsmakt så som vi gjorde efter 11:e septemberattentaten. Eller så kan vi istället kollektivt erkänna det enorma misslyckandet av västvärldens ledarskap och konstruera ett mer livligt och hållbart samhälle.

Bristande ledarskap är en möjlighet till verklig förändring
CNN, New York Times och resten av de kontrollerade medierna berättar varje dag att president Trump representerar ledarskapets misslyckande. Men ledarskapets misslyckande inkluderar, och

går bortom, alla politiska ledare under de senaste 30 åren. Misslyckandet ligger i själva systemet. Global, “självreglerande”, girig, finansdominerad och själlös kapitalism kan inte förmå människor att skapa ett hållbart samhälle.

Det bristande ledarskapet avspeglar sig i det långsiktiga misslyckandet som gjorde västerländska samhällen sårbara genom att flytta högproduktiva och högt värderade arbeten utomlands för att öka storföretagens vinster på bekostnad av inhemska inkomster. Det har inneburit ”outsourcing” av förmågan att producera mediciner, skyddsmasker och andra nödvändiga resurser för nationell överlevnad. Det har inneburit beroende av utländska makter. Det har inneburit oförmågan att fungera utan massiv import. Hur man än betraktar det är globalismen är en dödsdom för de västerländska samhällena. Dess enda fördel är för de rika, och fördelen kommer till dem i form av billig arbetskraft och svällande vinster, medan det krymper inhemska inkomster och befolkningens köpkraft.

Utan inkomster för att driva ekonomin förser eliterna befolkningen med lån och utökade krediter för att tillhandahålla köpkraft baserad på personlig skuld. Allt för att konsumera de utländskt producerade varor som förts hem för att säljas på den amerikanska marknaden. Kostnaden för universitetsutbildningar har stigit kraftigt samtidigt som kvaliteten minskat. Utbildningsbidragen har minskats och studentskulder skjutit i höjden i dess ställe. Inflationen hålls nere för att fattigpensionärers levnadskostnader ska vara hanterbara. Sjukförsäkringsbetalningar till vårdgivare pressades ner. Det sociala skyddsnätet revs itu gång på gång. Fler och fler människor föll mellan maskorna och den hemlösa delen av befolkningar växte och blev till en bördig odlingsplats för covid-19.

Inkomst- och förmögenhetsfördelningen i USA förvandlades från rättvis till extremt ojämlik på kort tid eftersom de rika tjänade på att centralbanken Federal Reserve pumpade in biljontals dollar i finansiella tillgångar och på att företag återköpte sina egna aktier med lånade pengar och därmed återkapitaliserade företaget medan det sattes i skuld. Allt för att kunna ge högre bonusar för chefer och mer kapitalvinster till aktieägarna. Eliterna dödade ekonomin för att nå kortsiktigt fördelar för sig själva.

Dessa destruktiva strategier genomdrevs av giriga kortsiktiga tänkare – människor vars enda vision var ”jag vill ha ännu mer.” Och det är dessa ovärdiga människor, inte deras offer, som Uncle Sam nu räddar. Den enorma icke betalbara statsskulden som redan hänger tungt över ekonomin blåses upp ännu mer. Federal Reserve och det amerikanska finansdepartementet håller på att förstöra den amerikanska dollarn i sina meningslösa ansträngningar för att rädda de superrika från sin egen girighet.

I stället för denna vansinniga inställning till den ekonomiska krisen finns ett förnuftigt tillvägagångssätt. De räddade företagen och bankerna köps i själva verket upp av regeringen. Därför bör de behandlas som de nationaliserade företag som de är. När staten har nationaliserats dem kan regeringen, till skillnad från företagen, skapa pengar för att betala löner och hälsopremier. Den förutsagda arbetslösheten på 30 eller 40 procent kan undvikas. Det är bättre att betala löner än att betala arbetslöshetsersättningar. Enbart den psykologiska skillnaden är värt enormt mycket.

Ineffektivt sjukvårdssystem hämmar USA
Oförmågan hos det privata amerikanska sjukvårdssystemet att hantera den nuvarande medicinska krisen är uppenbar. Ett vinstdrivet sjukvårdssystem är det dyraste systemet av alla.

Vinsten är inbyggd på alla plan, vilket höjer kostnaderna till nivåer som vare sig privata försäkringar och eller statliga sjukvårdssystemet Medicare kan ersätta. Resultatet är minskning, inte expansion av systemet. Titta till exempel på antalet sjukhus, särskilt på landsbygden, som nyligen har stängts.

Dessutom har finansieringen av det privata systemet – och Medicare själv – enorma luckor. Motståndet mot ett nationaliserat sjukvårdssystem är löjligt, särskilt eftersom en nationaliserad tjänst kan samexistera med en privatiserad. Två är helt klart bättre än en.

Nationalisering har många fördelar. Det gör det möjligt för de stora företagen, skapade till exempel genom sammanslagningar av jättebanker som Chase Manhattan och J.P. Morgan, att delas upp och separationen mellan sparbanker och investeringsbanker kan återupprättas. Nationaliseringen gör det möjligt för regeringen att ta hem den utländska produktion som outsourcats av globala amerikanska företag och återskapa bra medelklassjobb för den amerikanska befolkningen. Det är win-win-situation för det amerikanska folket.

När de gigantiska monopolföretagen är uppdelade kan de privatiseras och återlämnas till privat ägande på ett rättvist sätt baserat på deras verkliga värde. Pengarna som regeringen får från sin försäljning kan användas för att minska statsskulden.

För enskilda personer bör de livsförnekande och ekonomiska kvävande skulderna skrivas ner till nivåer som kan hanteras av deras inkomster. Michael Hudson och jag föreslog en ”skuldjubileum” som en lösning. Andra har också hakat på vår idé.

För närvarande socialiserar Federal Reserve skuld utan att skriva ner det. Detta är nonsens eftersom det utjämnar skuld genom att utöka den.

I USA finns det så mycket dogmatiska fördomar mot allt som innehåller ett uns av socialism, även bara som tillfälliga åtgärder, att det hindrar oss från att handla på ett förnuftigt sätt i krisen. Om vi inte kan övervinna dessa hinder står vi inför mycket svårare tider.

Kan gemenskapen återställas eller kommer USA degenerera i klaner och tribalism?
Den största utmaningen vi står inför är att återställa begreppet samhälle. Det fanns en tid då USA var ett samhälle, ett unikt sådant, eftersom det bestod av en mängd etniska grupper. När varje våg av invandrare anlände genomgick de ett test på konstitutionen, lärde sig det nationella språket och blev assimilerat i det amerikanska samfundet.

Denna gemenskap har förstörts av en mängd olika krafter, varav det senaste är identitetspolitik. Identitetspolitik förhindrar gemenskap genom att dela upp befolkningen i ömsesidigt fientliga grupper: utefter kön, sexuell preferens, ras, ja efter varje klassificering som kan uppfinnas eller föreställas. Resultatet blir inte ett samhälle utan ett Babels torn.

I stället för samhälle är USA en plats där hat odlas av dem som hävdar att ens status bygger på hur väl man kan utmåla sig själv och sin grupp som offer. Hatet kommer från dem som anser sig vara hatade, medan de som blir utsatta för hat själva blir anklagade för att vara fyllda av hat. Ursprungligen var vita heteromän de främsta hatobjekten, men nyligen har vi sett transsexuella som hatar och attackerar feminister som säger att en kvinna är en kvinna, och inte en man som påstår sig vara en kvinna. De transsexuella attackerna mot kända feministledare är våldsamma i sitt språk och kommer sannolikt att utvecklas till våldshandlingar. Olika icke-assimilerade invandrargrupper bekämpar varandra om vem som kan utmåla sig som det största offret. Israels omänskliga behandling av palestinier har förargat muslimska invandrare mot judar. Våldsamma rasattacker på vita människor blir allt vanligare.

I decennier har kvinnostudier lärt ut hat mot män, och svarta studier har lärt ut hat mot vita. Detta lärda hat kompletteras nu av New York Times 1619-projekt. I stället för assimilering har vi nu ömsesidiga hat. Hur tar vi oss ut ur detta?

Kanske kommer utmaningen från covid-19 att tvinga oss att komma samman igen för att segra över viruset, som i muterade versioner kan vara med oss för alltid. Ett ekonomiskt räddningspaket som uppfattas som rättvis snarare än ett som ensidigt är riktat mot den finansiella eliten skulle vara behjälpligt för att återuppbygga gemenskapen. Även en skuldavskrivning är nödvändig.

Genom att bara tänka på sig själva står eliterna i vägen för möjligheten att samla människor. Om vi inte kan komma samman igen kan vi glömma tanken på enhet utanför gränserna för vår egen ”offer”- eller identitetsgrupp. I stället för ett samhälle kommer vi att organiseras i klaner av separata identiteter. Frånvaron av enhet på hemmaplan kommer att göra oss till lätta måltavlor för fiender utomlands.

Vi vet vad som står på den dystopiska önskelistan. Kan vi möta den med en antidystopisk önskelista om ett ömsesidigt samhälle med stöd för alla? Eller har eliterna lyckats atomisera oss till olika stammar som inte delar någonting förutom hatet och misstron mot varandra?

Meningen med livet

0
Stefan Löfven tillber vår tids gudar.

Hittills har jag sett kursändringen som inkompetens, eller kanske som en form av missriktad och naiv välvilja. Typ: ”Sverige är världens bästa land och alla borde få ha det lika bra som svenskarna”. Men efterhand har jag börjat inse att det finns en annan förklaring, nämligen att den politiska eliten hade ett prioriterat intresse av att skaffa en ny moralisk legitimitet för den utökade välfärdspolitik, som det rådde stor enighet om. När både nationalismen och den kristna etiken hade förpassats till historiens sophög blev det nödvändigt med en ny moral. Inget pris var för högt, eller rättare sagt, vad den nya moralen kostade var en icke-fråga. Jag kan visserligen undra om folk i gemen förstår hur helt avgörande för samhällets stabilitet efterkrigstidens ekonomiska tillväxt var, men det hjälper inte. Kapitalismen och konsumtionskulturen gav inte legitimitet åt välfärdssamhället.

Hur vet jag det? Svaret är att det vet jag inte, men man kan gå ”bakvägen” och fråga om det finns några samhällen som inte har något moraliskt perspektiv och heller inte bryr sig om att besvara frågan om meningen med livet. Såvitt jag vet finns det inga sådana samhällen.

Emellertid, eftersom det faktiskt fanns ett pris som medborgarna skulle tycka var för högt, välfärdssamhällets framtida kollaps, så gällde det att inte röra vid den frågan. Vilket också förklarar det efterhand alltmer absurda försvaret för mångkulturen. Inte minst det som alla, utom anhängarna av den nya religionen, tidigt förstod, att det omöjligen kunde bli lönsamt när de bidragsförsörjda välfärdsmigranterna från tredje världen växte i antal. Det blev till och med politiskt nödvändigt att blåljuga, som om de ensamkommande barnen. De är varken ensamkommande eller barn.

Se ovanstående bild från år 2015, sanktionerad av regeringen, där vår statsminister påstås vara omgiven av ensamkommande flyktingbarn. Stefan Löfven ger visserligen inte intryck av att besitta någon högre intelligens men så dum är han knappast att han tror att det är sant. Han accepterar en lögn därför att han och regeringen bedömer den som politiskt nödvändig. Och som vi vet staplas den ena lögnen på den andra. Välfärdsmigranter kallas för flyktingar etc.

När jag och många med mig uppfattade detta som den yttersta formen både av politisk dumhet och ohederlighet, så hade vi givetvis rätt, men ändå missade vi poängen. Det handlade inte om sanning eller lögn utan om den nya moralens nödvändighet. Och att en majoritet av Sveriges medborgare faktiskt accepterade lögnen blev ett långt viktigare kriterium på att den nya moralen fungerade, än om de hade accepterat en företeelse som alla kunde inse var både rimlig och sann.

På samma sätt förhåller det sig när dagens makthavare, inte bara i Sverige utan i hela västvärlden, byter ut den ekonomiska tillväxten mot miljön och klimatet, som första prioritering. Nu ska planeten Jorden räddas och då är inga kostnader för höga. Det höjs till och med röster för att vi måste skrota demokratin för att klara det självpåtagna uppdraget.

För att inse hur oerhört destruktiv denna nya religion är för västvärlden, måste man förstå de villkor som hänger samman med den demografiska utvecklingen. Ett åldrande Sverige och Europa kräver mer tillväxt än tidigare. Det är en mycket enkel matematik: med en åldrande befolkning så blir de närande färre och de tärande fler. I ett Välfärdssverige , där skatterna och avgifterna på grund av åldrandet, men också på grund av att bidragen till oanställningsbara invandrare, i stort sett slagit i taket, är det bara tillväxten som kan rädda oss. Kan tillväxten inte täcka upp, är loppet kört – det är inte en gissning, inte ens en prognos, utan hårda fakta.

Med den insikten om tillväxtens avgörande betydelse kan man undra varför ledande politiker skiftar fokus och skapar ytterligare ett ekonomiskt slukhål, vid sidan av massinvandringen. Svaret är att utan en ny moral som legitimerar den förda politiken och utan att det finns en mening med livet (stora ord men det är precis det som det handlar om), så kan ändå inte vårt välfärdssamhälle överleva.

Det är människans öde: På grund av medvetenheten om både sin ensamhet som art och sin dödlighet, måste de stora livsfrågorna besvaras. Även om svaren för det rationella förnuftet är fullständigt orimliga, så är de nödvändiga. Värdegrunden, antirasismen, feminismen, globalismen och klimathysterin – det som vi, den nya tidens agnostiker, kritiskt sammanfattar under begreppet politisk korrekthet – är en religion som i likhet med buddhismen varken har himmel eller helvete. Följer vi dess påbud så vet vi att vi är goda (moralen) och ser vi sedan till att med vår klimatlära (religionen) rädda jorden från undergång, så vet vi att det finns en mening med att vi lever.

För oss icke troende är priset på tok för högt. För att bara ge ett exempel, Brå har nyligen levererat statistik som visar att antalet rånade barn sedan föregående år har stigit med 31 procent, till 2 480 polisanmälda rån. 587 fler rånade barn 2019 än 2018! Hur många blir det år 2020?

Varför samlas inte mödrarna framför Rosenbad och kräver politikernas avgång? Varför letar inte svenska män rätt på sina knölpåkar och går hem till dem som rånat och skändat deras barn? Det skrämmande svaret är att de gör det inte, därför att det skulle vara att angripa samhällets nya religion. Alla människor är lika mycket värda och då ska inte invandrarna kopplas samman med dessa problem, hur mycket de än är skyldiga. Ni vet motargumenten, dels att en förkrossande majoritet av invandrarna varken våldtar eller rånar skolbarn och det är minsann ett strukturellt samhällsproblem och blablabla…

Om vi nu ändå gör det förbjudna, nämligen skjuter den nya moralen och den nya religionen åt sidan och tillämpar en gammal ”hederlig” materialistisk sanning, behöver Sverige fler som arbetar och fler lönsamma företag, för att kompensera den åldrande befolkningen med en högre tillväxt. Vi behöver nationalistiska ledare som Donald Trump och Viktor Orbán. Men tyvärr, alltför många bland oss är slavar under den nya religionen och gör tvärtom. Vi drar på oss högre kostnader, därför att det är viktigare att rädda flyktingar och planeten. Det är ett ohållbart samhällskoncept. Ekonomiska realiteter kommer att sänka Välfärdssverige. Det är ett ödets ironi, men logiskt, att det är den nya moralens politiska banerförare som leder detta undergångsrace. Den politik de förespråkar ser inte till de ekonomiska konsekvenserna. Massinvandringen skadesköt välfärdssamhället och den gröna agendan förfaller bli dess undergång.

Västvärldens konkurrenter, med Kina i täten, gnuggar naturligtvis händerna. Ekonomiska världsmakter med starka nationalistiska agendor – utan slukhål som massinvandring och klimatsatsningar – kan ta över ledningen. Det intressanta är att den i västvärlden så hatade Donald Trumf har förstått detta. Okvädningsorden haglar över denne världsledare som varken vill lägga pengar på att rädda klimatet eller på mexikanska invandrare. USA har en nationalistisk president. Han skiljer sig inte från sina medtävlare. Kina, Ryssland och Japan har också nationalistiska ledare. Trump må ha sina personliga defekter men han levererar och USA har en starkare ekonomi än landet kanske någonsin haft, i alla fall innan coronan, men det är väl knappast hans fel. Samtidigt är Trump förmodligen den av etablissemanget mest hatade ledaren som USA någonsin haft. Till skillnad från sin föregångare Barack Obama och sin förlorande medtävlare om presidentposten, demokraternas Hillary Clinton, så bekänner han sig inte till den nya religionen. Han tror inte på den, han tror att tillväxten och ”jobben” är ojämförligt mycket viktigare. Det kommer han emellertid aldrig att få några applåder från etablissemanget för. De mörkar hans goda sidor och lyfter fram de dåliga, att han är en skrävlande narcissist, som inte alltid håller sig vare sig till sanningen eller den politiska regelboken. Ändå pekar allt på att han blir återvald. Sådant kan hända i fungerande demokratier. Ett parallellt förlopp har vi i Sverige, inte knutet till en person, men till ett politiskt parti, de av etablissemanget skändade och hatade Sverigedemokraterna. Jag misströstar emellertid om deras förmåga att med en tillräckligt radikal politik vända utvecklingen.