Under förmiddagen höll oppositionsledaren Magdalena Andersson från Socialdemokraterna sitt Almedalstal. I jämförelse med Märta Stenevis fullkomligt fanatiska Almedalstal kvällen före kändes talet till att börja med återhållet och sansat.
Ja, det kändes inledningsvis som att det på många sätt var riktat till högerväljare som Andersson önskade vinna åter. Det handlade om barndomens trygghet och frihet – en trygghet som nu höll på att gå förlorad. Andersson talade om ett eskalerande våld framför allt bland unga. Hon sade rent av att ”vi riskerar att gå mot den mest brutala sommaren på länge”.
Hon framhävde att Socialdemokraterna skärpte över 80 straff i regeringsställning. Hon framförde i detta sammanhang till och med att det är bra att Socialdemokraterna och regeringen är överens om straffskärpningar och ytterligare befogenheter till polisen.
Hon försökte i stället få skillnaden att handla om att Socialdemokraterna ville satsa mer på förebyggande åtgärder, men med tanke på att Ulf Kristersson ägnade en stor del av sitt tal åt att tala om detta, kan det ifrågasättas hur stor skillnaden mellan Socialdemokraterna och Moderaterna egentligen är i detta. Möjligen kunde det sägas att Socialdemokraterna har något mer pengar till kommunerna i sin budget som skulle kunna sägas finansiera detta. Men Kristersson hävdade i sitt tal att det skulle bli mer resurser i regeringens nästa budget, så också där är det svårt att se någon himmelsvid skillnad.
Vidare hävdade Andersson att regeringen står för en rad löftesbrott, bland annat vad gäller sänkta bränslepriser och stopp för höjda skatter. Denna kritik går alltså ut på att regeringen bryter sina löften och inte genomför några förändringar – men egentligen borde det ur Socialdemokraternas perspektiv vara bra att regeringen inte gör sådant som partiet ogillar.
En stor del av talet tycktes alltså lägga sig nära regeringens inriktning, med skillnaden att det med Socialdemokraterna skulle bli högre kompetens och effektivitet. Inga löftesbrott och inget schabbel. Eventuellt en vinnande strategi för att övertyga mittenväljare som står och väger mellan blocken.
Mot det stod ett annat narrativ som Andersson begagnat sig av på senare tid: att SD-regeringen, som hon konsekvent kallade den trots att SD inte ingår, hotar demokratin.
Så här hette det bland annat: ”Civilsamhällets finansiering hotas. Journalister hotas. Man ger sig på kulturen och enskilda kulturutövare. Den akademiska friheten. Man talar om utrensning av myndighets-Sverige. Man vill till och med strypa oppositionens finansiering.”
Samtidigt som den sakliga skillnaden mellan Socialdemokraterna och regeringen inte är särskilt avgörande, så driver alltså Socialdemokraterna ett narrativ om att regeringen hotar demokratin. Resonemanget är inte ovanligt, utan ett etablerat perspektiv bland liberala journalister och akademiker i en rad länder. Poängen är vid sidan av en viss retorisk utsmyckning att all politik som bryter mot ett något oklart definierad liberal konsensus är ett hot mot demokratin. Inte minst har Andersson enligt egen utsago låtit sig inspireras av den amerikanska journalisten Anne Applebaum som beskrivit alla möjliga från Polens och Ungerns regeringar till Donald J. Trump och Boris Johnson som auktoritära och ett hot mot demokratin.
Jag undrar om denna taktik i längden kan fungera. Anser det svenska folket att den nuvarande regeringen, som enligt Andersson själv inte genomför något av avgörande betydelse, avskaffar demokratin? De flesta väljare finner nog tanken absurd.
