söndag, 25 februari, 2024
söndag, februari 25, 2024

Har Sverige förnedrat sig i onödan?

Vi har nu under året tvingats åse en svensk regering som visat en närmast exempellös undfallenhet inför Turkiet. Nu visar sig det att Sveriges förnedring förmodligen har varit helt onödig. Det verkar i stället handla om en amerikansk vapenaffär.

Turkiet var fram till nyligen ett bespottat land i Sverige. Tidigare idéer om att Turkiet skall utveckla sig till ett mindre islamistiskt och mer liberaldemokratiskt land, som till och med skulle kunna kvalificera sig för EU-medlemskap, har kommit på skam. Senast efter den misslyckade militärkuppen i Turkiet 2016 och Recep Tayyip Erdogans därpå inledda utrensningsaktion av oppositionella, torde de mest naiva liberalerna ha dragit öronen åt sig.

Något hände dock förra året. Plötsligt blev svenska politiker försiktiga att formulera kritik mot Turkiet och började i stället rent av uttrycka sig positivt om landet. Nu tävlade svenska politiker rent av i att uttala sig insmickrande om landet. Ja, det gick längre än så. Sveriges lagstiftning skulle anpassas efter turkiska önskemål.

Först rörde det en förändring av terrorlagstiftningen – en förändring som förvisso kunde diskuteras, med tanke på att den svenska lagstiftningen har varit tandlös och också en produkt av en lugnare tid. Det är inte heller någon förlust för Sverige om en del kriminella kurder kunde utvisas till Turkiet. Samtidigt finns det också seriös kritik mot den nya lagstiftningen, vilken inte kommit upp till ytan på grund av det forcerade införande av ny lagstiftning som nu blev fallet.

Vad värre är har Sverige till och med börjat tumma på vad vi skall tillåtas yttra om islam i Sverige. Det började med att den svenska regeringen bad om ursäkt för att vi tillåter manifestationer mot islam, det vill säga koranbränningar. Sedan har regeringen rent av börjat föreslå förändringar av ordningslagstiftningen; Socialdemokraterna har i stället föreslagit en utvidgning av hets mot folkgrupp-lagstiftningen.

Detta är ytterst allvarligt, då det innebär att svenska politiker inte ställer sig på det svenska folkets sida i den kulturkonflikt som nu råder i Sverige. De tycker att utländska folks värderingar skall väga starkare än det svenska folkets. De menar att det svenska folket inte skall kunna värja sig.

Orsaken till detta knäböjande för Turkiet, ja, denna förnedring, är förstås att de svenska politikerna över allt annat suktar efter ett svenskt Nato-medlemskap. Av något skäl anses det nu mer önskvärt än något annat att vara en del av den amerikanska krigsregimen. Om vi skulle se till svenska intressen är det uppenbart att det skulle vara bättre att helt enkelt stå utanför konflikten.

Men om vi nu skulle medge nyttan av att bli USA:s dräng finns det också många frågetecken kring taktiken. Är det verkligen en god taktik att visa Turkiet att vi är beredda till precis vad som helst? Är inte det snarare ett sätt att visa svaghet och möjliggöra utpressning?

Faktum är att det till och med finns en del som tyder på att Erdogan inte är så intresserad av svensk inrikespolitik som vi tror, och att all denna förnedring, allt kryperi, varit förgäves. I samband med det nyligen avhållna G20-mötet diskuterade nämligen Erdogan och Joe Biden återigen frågan om de amerikanska F-16-planen, som Turkiet vill komma i åtnjutande av. Den självklara brickan i detta förhandlingsspel är det svenska Nato-medlemskapet. Bakom vad som kan uppfattas som turkisk-svensk angelägenhet framträder storpolitiken och är med all säkerhet utslagsgivande.

Joe Biden verkar ha givit något slags löfte om denna vapenaffär, men den måste samtidigt avgöras av kongressen. Det innebär att också det republikanska partiet måste ge sitt godkännande, ett parti som är betydligt mindre positivt till Nato och internationella åtaganden än Demokraterna.

Det kan till sist alltså visa sig att all kryperi, all förnedring från den svenska regeringens sida, kommer att vara förgäves och att det svenska ordförandeskapet strandar i Washington. Om frågan fördröjs ytterligare skulle saken till sist kunna kompliceras av en eventuell republikansk president.   

Senaste