Plötsligt, på ett sätt som liknar den muslimska världens reaktion på exempelvis Muhammedkarikatyrerna, har Sverige fått utstå hätska angrepp från stora delar av den muslimska världen. Den tycks nu genomföra en koordinerad påverkansoperation i syfte att få Sverige att ändra sin inställning till bland annat koranbränning och i praktiken ge muslimer en juridisk särställning i Sverige.
Det är lätt att i detta läge tänka att det är lika bra att vika ned sig, att göra vissa eftergifter och se till att det blir lugn och ro. Svenskar, särskilt kvinnor men också män, är till sin natur konfliktundvikande och benägna till ett sådant tänkande. Det visar sig till och med finnas en majoritet för denna uppfattning i opinionsundersökningar och jag har själv ofta mött attityden i samtal med andra. På liknande sätt var många svenskar kritiska till Lars Vilks och ifrågasatte kostnaden hans livvaktsskydd. Många tänkte helt enkelt att det är bättre att inte bråka.
Detta tankesätt måste dock sägas vara väldigt kortsiktigt. Det är knappast så att Sveriges motståndare kommer nöja sig med någon mindre eftergift, utan om de märker att taktiken är framgångsrik kommer de att fortsätta den.
Bristerna i Sveriges regerings strategi visar sig inte minst av det hittillsvarande utfallet. Trots att den svenska regeringen har förnedrat sig själv, bett om ursäkt för den svenska lagstiftningen och till och med luftat tankar om att ordningslagen bör ändras, är inte arabvärlden nöjd. Den ser att metoden fungerar och vill endast ha mera.
Det stora problemet med den svenska regeringens hållning är att den inte bara får utrikespolitiska konsekvenser, utan den göder också de krafter i Sverige som vill att vi skall utforma lagstiftningen med hänsyn till icke-svenskarnas snarare än svenskarnas intressen. Förutom en allt högljuddare invandrarbefolkning finns en lång rad debattörer som driver anpassningslinjen, däribland bland allmänheten respekterade personer som Carl Bildt och olika rättsvetenskapliga experter. Dessutom påverkar regeringens hållning den svenska opinionen och ökar acceptansen för utländskt influerad lagstiftning.
Det går alltså inte att begränsa synfältet till att få denna fråga att endast handla om något slags utrikesdiplomati. Vad regeringen gör och säger riskerar att få allvarliga konsekvenser för Sverige och svenskarna. Det handlar inte framför allt om Sveriges relationer till den muslimska världen, utan vem som skall styra i Sverige.
Regeringens försvarare säger ibland att detta inte är märkligare än de eftergifter som samlingsregeringen gjorde under kriget eller som gjordes i förhållande till Sovjet. Men jämförelsen haltar betänkligt. Sverige kommer inte invaderas av något arabiskt land, utan hotet mot Sverige ser ut på ett helt annat sätt. Hotet mot Sverige kommer framför allt inifrån, från vår oförmåga att försvara svenskarnas intresse i Sverige och att vi tillåtit utländska folkgrupper att gradvis ta över Sverige. Regeringens defensiva agerande hjälper knappast här.
Andra hänvisar till svenska företagsintressen, men de kan knappast vara av den omfattning att de är relevanta här. Dessutom är Mellanöstern i högre grad beroende oss än vi av dem, inte minst genom våra biståndspengar, men också genom den teknik vi levererar. Det känns inte som något framgångsrecept, som Irak nu har hotat med, att inte tillåta Ericsson verka i landet, när man är beroende av dess system.
Det finns också en möjlig positiv effekt av negativ uppmärksamhet i arabvärlden: att Sverige blir mindre attraktivt som invandrarland. Efter tidigare regeringars invandringsdrivande kampanjer riktade mot utvecklingsländer kunde detta vara en god motkampanj.
Sverige bör alltså inte backa en millimeter, utan tvärtom uttryckligen slå fast att svensk lag gäller i Sverige och att det inte ankommer på arabländer att ha synpunkter på det. Det handlar inte om något annat än försvaret av den svenska kulturen.
