lördag, 2 mars, 2024
lördag, mars 2, 2024

Vita, heterosexuella män får inget erkännande

Etablissemangets åsikter formuleras ibland i termer av universella sanningar, ibland som ett uttryck för partikulära gruppers subjektiva upplevelser. Ett exempel på ett slags diskurs som mer fokuserar på enskilda gruppers identitet är den tyske socialfilosofen Axel Honneths teori om erkännande. Frågan är dock varför inte de grupper som traditionellt sades utgöra en grupp – män, kvinnor, vita och svenskar – skall få sitt erkännande.

I flera typer av moralfilosofiska övningar utgås från helt abstrakta och sammanhangslösa situationer, där identiteten på olika personer i exemplet är oväsentlig. Exempelvis: skall du skänka bort delar av din lön till en nödlidande eller bör du behålla dina pengar för dig själv? Detta slags tankeövning överförs också på politisk filosofi, som ofta, om än indirekt, blir till en förlängning av moralfilosofin. Det emblematiska exemplet för detta slags filosofi är den amerikanske filosofen John Rawls som rent av talade om ”veil of ignorance”, en slöja av okunnighet, och menade att varje politisk situation bör bedömas opartiskt, som om man inte visste vilken bakgrund någon av de inblandade personerna har. En människa i detta slags politiska filosofi är en abstrakt entitet, inte man eller kvinna, inte jude eller grek.

Även om många nog intuitivt föreställer sig att detta inte kan vara en praktisk utgångspunkt för det vardagliga livet, så kan det vara en svårare uppgift att sätta fingret på vad som exakt är fel med det. Det liberala rättighetstänkandet är de facto förutsättningen för en stor del av västvärldens politiska diskussioner och för att kritisera dess etiska grundantaganden krävs ett genomtänkt alternativ, som långt ifrån alla är förmögna att presentera.  

Det finns förstås andra utgångspunkter än denna individualistiska universalism. Den klassiska kristna etiken föreskrev särskilda plikter för de som tillhörde familjen, folket eller på andra sätt var närstående. Det heter bland annat i det fjärde budet att du skall hedra din fader och din moder, men också att ”om någon icke drager försorg om sina egna, först och främst om sina närmaste, så har denne förnekat sin tro och är värre än en otrogen.” (1 Timoteusbrevet 5:8). Detta slags hierarkier i ansvar är en helt omistlig del i klassisk kristen etik som ofta förfuskats av nutida utläggare. Ja, förkunnelsen i exempelvis Svenska Kyrkan har ofta fjärmat sig så mycket från klassisk kristen etik att själva motsatsen till detta uppfattas som kristen etik.

Det finns också mer samtida kritik av en universalistisk moral som helt bortser från olika människors sociala roller. Postmodernismen kom att kritisera alla slags universalistiska moraliska bedömningar och avfärda dem som maktanspråk. Det kunde ligga nära till hands att med detta synsätt avfärda tanken på all etik. Men det finns redan hos Michel Foucault en antydd etik, som också kunde kallas en anti-etik – nämligen de marginaliserade gruppernas etik, att de som tidigare förkastats av samhället, till exempel perversa och missanpassade människor, skulle lyftas fram. Hos tänkare som Jean-François Lyotard och Jaques Derrida fick detta klarare konturer och det har också talats om en etisk vändning inom postmodernismen. Denna ansats har enligt min bedömning, kanske särskilt i kraft av att den redan initialt vänder alla etiska begrepp på huvudet, inte lett till mycket intressant enligt min mening.

En person som är delvis inspirerad av den etiska vändningen inom postmodernismen, men som enligt mig lyckats göra något mera intressant är den tyske socialfilosofen Axel Honneth. Honneth (f. 1949) var tidigare föreståndare för det berömda Institutet för Socialforskning i Frankfurt, centrum för den så kallade Frankfurtskolan, där namn såsom Max Horkheimer, Theodor W. Adorno och Jürgen Habermas tidigare verkat. Han är i en rad böcker argumenterat för en annan typ av etisk teori än den universalistiska. Hans tänkande finns introducerat på svenska av sociologen Carl-Göran Heidegren (Erkännande 2003).

Tanken är i grunden enkel. Alla torde i sitt vardagsliv uppleva att man har särskilda plikter mot den som står än närmast, att det inte i normala sociala relationer går att kommande dragandes med begrepp som opartiskhet. En kärleksrelation är ett gott exempel på en sådan asymmetrisk relation. Det vore här absurt att säga att den älskade bör behandla föremålet för sin kärlek som vore det en främmande person. Över huvud taget blir den fulla innebörden av ett begrepp som omsorg svår att förlika med en universalistisk etik. Som ett sätt att angripa problemet har Honneth i detta sammanhang plockat upp begreppet erkännande (Anerkennung) från den tyske 1800-talsfilosofen Georg Wilhelm Friedrich Hegel.

Begreppet var centralt för Hegels samhällstänkande. Det handlar om att det är centralt för en person att en person får erkännande för sin sociala roll. Att en kung erkänns som en kung, en man som en man, en kvinna som en kvinna, en tjänare som en tjänare och en herre som en herre. Själva tanken är att varje persons frihet är att förverkliga sitt eget väsen och den kan skattas lycklig som också blir erkänd för detta. Fokus i en sådan samhällsetik handlar i högre grad om vem man är och vilka plikter som följer av det än vad man bör göra i en enskild situation.  

Hegels i hög grad konservativa slutsatser om den sociala ordningen delas inte av Honneth. Begreppet erkännande får här litet vagare konnotationer och det handlar mycket om kampen om erkännande som något för alla människor konstitutivt och en viktig utgångspunkt för samhällsdiskussionen. Det blir därmed också en kritik av en abstrakt samhällsdiskussion som endast handlar om liberala rättigheter, men ingenting om att få erkännande för sig själv och sin egen identitet – något som i praktiken ofta visar sig vara helt avgörande för människors konkreta vardag. Ett banalt exempel är att det kan vara viktigare för en anställd om den får erkännande för sin arbetsinsats eller inte än exakt hur hans formella rättigheter ser ut.  

Det går förvisso att följa det Honnethska spåren ut i de politisk-korrekta tassemarkerna, då det finns en omfattande diskussion om olika minoritetsgruppers erkännande, såsom samer, sodomiter och invandrare. Men detta slags erkännande blir i grunden ingenting annat än attackera etablerade identiteter i namn av nya identiteter – en process som bryter ned snarare än bygger upp och därför knappast kan vara meningsskapande. Ett typiskt exempel på detta är den aktuella transdebatten, där vad som framställs som ett erkännande för en könsidentitet i själva verket blir till ett ifrågasättande av könsidentitet över huvud taget. Det blir till ett upplösande av gränser, där människornas sanna identitet inte framträder. Det är alltså inte fråga om något verkligt erkännande av människors verkliga identitet – utan motsatsen.

Jag skulle därför föreslå något mer genomgripande, nämligen att på ett ännu radikalare sätt gripa tillbaka på Hegel, att våga en tydlig kritik mot det liberala, identitetsupplösande paradigmet. Om detta görs går det också enkelt att ses vilka som inte får sitt erkännande, vilka som i dagens samhälle inte erkänns för dem de är.

Det tydligaste exemplet på några som inte får sitt erkännande som jag kan se i dagens Sverige är utan vidare svenskarna. Vi har till leda fått höra att det inte finns någon svenskhet eller någon som kan kallas svensk. Vi har fått höra att en invandrare likaväl kan kallas svensk som en som verkligen är svensk. Det politiska etablissemanget, och ibland till och med vissa Sverigedemokrater med sin öppna svenskhet, har därigenom förnekat svenskarna sin identitet.

Detta är på ett djupare plan vad invandringsfrågan handlar om: ett folk som berövats sin identitet, som inte får erkännande för vilka det är. Detta ligger i botten av varje sann frihetskamp: kampen att få vara den man verkligen är. Inte den man konstruerats att vara, inte den man valt att vara, inte den man vill vara, utan den som man verkligen är. Kampen om erkännandet är därmed också en kamp för verkligheten, för att inte tvingas att leva i lögnen. Att år ut och år in inte få uppge sin etniska identitet och få erkännande för den är förstås en tärande upplevelse – en närmast ofattbar försvagning av ett folks själsliga uttryck.    

Samma sak gäller förstås också kampen för att få vara en man eller en kvinna – och inte ett oklart tredje. I stället för ständigt problematiserande, kritik och hyllande av olika slags avvikare, könsbytare eller självhatare, skulle det behövas en rörelse för att stå fast vid det som verkligen existerar och bygga vidare på det. Att frimodigt kunna acceptera verkligheten som den är och vila i detta är en befriande upplevelse. Ja, en befrielse av ett slag som inga liberala rättigheter i världen kan ge.

Kampen för erkännandet är också en kamp för livet, att bejaka de krafter som skapar och inte förstör. Det är att resa sig från självförnekelsens mörker och se en ny dag gry. Ja, det är bejaka det friska snarare än det sjuka. Att våga tro på det som existerar och dess möjligheter.     

Senaste