lördag, 18 maj, 2024
lördag, maj 18, 2024

Regeringen anträder en farlig väg

Efter den senaste tidens koranbränningar säger sig regeringen vilja analysera om det behövs förändringar i ordningslagen. Regeringen anträder med denna anpassning för ett upplevt yttre hot en mycket farlig väg. Om vi låter våra fiender bestämma vad vi får göra i Sverige kommer Sverige snart att sakna varje förmåga att försvara sin kultur.

Koranbränningarna har blivit en del av det storpolitiska spelet. Recep Tayyip Erdoğan använder dem som en del av sitt förhandlingsspel gentemot Sverige. Signalerna fångas upp i den muslimska världen och det finns risk att det får ekonomiska konsekvenser eller att terrorhotet mot Sverige ökar. I Bagdad stormade till och med arga demonstranter den svenska ambassaden.

Regeringen har redan tidigare intagit en svassande inställning till Turkiet och öppet fördömt koranbränningsaktioner. Nu går dock justitieminister ett steg längre och menar att regeringen skall analysera eventuella ändringar i ordningslagen.

Detta är minst sagt problematiskt av flera skäl. Först och främst finns det inga indikationer på att denna taktik fungerar. Ju mer eftergivet Sverige varit mot Turkiet, desto mer har man krävt. Frågan om koranbränningar var tidigare över huvud taget inte en del av Turkiets krav, utan fokus låg på terrorbekämpning. Om Sverige visar att denna taktik fungerar bör det inte förvåna oss om basarhandlaren i Ankara plötsligt kommer framställer helt nya krav som tidigare inte varit på bordet.

Men framför allt verkar regeringen inte förstå vilket slags situation Sverige är i. Det största säkerhetspolitiska hotet kommer inte utifrån, det har ingenting att göra med ett eventuellt Nato-inträde eller inte. Det största hotet mot Sveriges fortbestånd finns bland oss, intra muros. Det består i att Sverige håller på att tas över av främmande folk. Att i detta läge tala om något abstrakt yttre hot, som på något sätt skulle uppstå om Sverige visade den minsta självständighet gentemot herrarna i Washington, måste uppfattas som en kolossal brist på perspektiv.

Strategin har också uppenbara risker. Vem säger att det stannar vid koranbränningar? Nästa gång kanske det blir Mohamed-karikatyrer eller något annat slags kritik mot islam. Snart har muslimerna en lång rad särrättigheter som inga svenskar har. Redan idag åtnjuter invandrare fler rättigheter än svenskar vad avser bland annat hets mot folkgrupp- och hatbrottslagsstiftningen. Hur långt skall denna utveckling sträcka sig?

I det slags situation som västerlandet nu befinner sig, där det är befogat att tala om en kamp för vår kulturs överlevnad, kan vi inte ge en enda millimeter till dem som vill västerlandet illa. Den lutherske reformatorn Matthias Flacius skrev att ”nihil est adiophoron in casu confessionis ett scandali” (att ingenting är överflödigt i en bekännelsesituation eller i en anfallssituation). Detsamma måste gälla här.

Regeringen verkar inte alls förstå det här. Den verkar anse att den svenska kulturens överlevnad är en petitess gentemot Nato. För Nato verkar den beredd att offra allt. Det är bortom en nykter säkerhetspolitisk bedömning, utan börjar i stället närma sig religion.  

Vad skall vi med Nato till om det inte längre finns en svensk kultur? Vad skall Nato tänkas skydda om Sverige styrs av islam? Finns det någon gräns för var regeringen kan tänkas ge upp för Natos skull?

Detta rör sig inte om en idealistisk kritik mot en realistisk utrikespolitik. All form av realism måste handla om att man inser sina egna intressen och handlar därefter. Här handlar det tvärtom att regeringen handlar i andras intresse, blir ett redskap för utländska aktörer.

Över huvud taget ställer detta frågor om vem den svenska regeringen anser sig företräda. Om Nato överordnas Sveriges intressen företräder inte regeringen det svenska folket i första hand? Skall det uppfattas som regeringen inte ser den nationella ordningen som något som är värt att försvara, utan att det är den liberala världsordningen som alltid bör få företräde?

Regeringens trovärdighet bland Sverigevänner har i alla fall fått sig en törn.

Senaste