torsdag, 21 oktober, 2021
torsdag, oktober 21, 2021

Genomsyras västvärlden av rasism?

Vissa teorier vill förklara invandrares misslyckande på arbetsmarknaden med systematisk rasism. Dan Ahlmark, ekon. lic. och jur. kand., menar att detta sätt att tänka är djupt destruktivt och att de svårigheter som invandrare möter har naturliga förklaringar. Han förespråkar i stället verklig meritokrati och likabehandling.

Den syn på samhällssystemet, som den kritiska rasteorin (CRT) har, innebär i sig en anklagelse om systematisk rasism i ett land. Ideologins grundläggande samhällssyn har beskrivits i (1); dess system av många maktordningar, vilka skapar och vidmakthåller hierarkier, som orsakar privilegier för och förtryck av samhällets olika identitetsgrupper, saknar dock empirisk grund. Det gäller faktiskt allmänt de olika teorier, som utgör en väsentlig del av kulturmarxismen. Istället för systematiska och välgrundade empiriska studier tror man att på de olika områdena (kön, genus, ras, handikappade  osv) det räcker att förkunna sina teorier vara giltiga  (2). Detta är en del av förklaringen till, att teorierna ofta är spektakulärt felaktiga.

USA har av organisationer som Black Lives Matter direkt anklagats för systematisk rasism, men denna anklagelse har inte kunnat sakligt beläggas. En uppmärksammad del av denna påstådda rasism gäller systematiskt rasistiskt polisvåld mot svarta, men även den anklagelsen synes sakna empirisk grund. När man räknat bort alla svarta, som dödats av andra svarta (90 %), av vita civila (3%), av de, som gjort motstånd med vapen mot polis (7 %), återstod 2019  nio obeväpnade svarta, som dödats av polis. Även vissa av dem uppges ha hotat involverade poliser. Nio personer utav 330 miljoner innebär inte ett systematiskt polisvåld. Dessutom visar svarta poliser samma frekvens att döda svarta som vita poliser.   

Rasismbegreppet
Även i Sverige har påståenden om systematisk rasism förekommit bland annat knutet till CRT. Medan vita kan blir föremål för negativa handlingar baserade på deras hudfärg sägs det inte vara rasism, därför att ”Rasism handlar om strukturer, makt och privilegier i samhället som gör att personer konsekvent, medvetet eller omedvetet, gynnas eller missgynnas på grund av sin hudfärg eller etnicitet. Till exempel inom arbetslivet, skolan eller bostadsmarknaden”(3). Man använder alltså den rent kulturmarxistiska definitionen och argumentationen baserad på en samhällsteori, som inte är empiriskt belagd.  Acceptabla bevis för dess grund: maktordningar och hierarkier, privilegier och förtryck existerar helt enkelt inte. Att utifrån obestämda och luddiga makt- och privilegiebegrepp argumentera för att rasism konkret existerar i ett visst svenskt sammanhang imponerar inte. Den viktiga formen av rasism idag i väst gäller istället individers och gruppers negativa och uttryckta syn på andra beroende på dessas etnicitet och därmed kopplade karakteristika och vanor.

Svårigheterna för invandrare är sannolikt ofta naturliga. Många har kommit hit under de sista två decennierna. En betydande andel har kanske ännu inte en bakgrund och kunnande, erfarenheter, uttrycksförmåga eller ledarskapsförmåga gällande svenskar, som ger utslag i konkurrensen. Man bör inte ignorera kulturella skillnader och kunnande om områden svenskar uppskattar. Om invandrarnas åsikter i moraliska och politiska frågor dessutom domineras av religion, underliga rasuppfattningar såsom CRT eller ger uttryck för identitetspolitik och dess förtryckarfantasier, kan personerna uppfattas som ointressanta och stereotypa. För chefer är kraven dessutom betydligt högre. De kulturella och sociala aspekterna av ledarskap är viktiga.  

Identitetspolitik och dess konsekvenser
Huvudmetoden för kulturmarxister att nå makt och inflytande (och därmed så småningom målet: ett socialistiskt samhälle) är just identitetspolitik. Precis som i den marxistiska grundläggande offer–förtryckarmodellen (arbetarklassen vs kapitalisterna/borgarna) använder denna metod samma tudelning. På det här området utgör då vita förtryckarna och de icke-vita är offren. Förtryckarna anklagas då för många övergrepp mot offren, och målet är att skapa illvilja och motsättningar mellan grupperna, helst så småningom hat. Dessutom är anklagelser utan nämnvärd grund mot vita en form av rasism – människor anklagas ju för olika övergrepp bara pga att de är vita. Att strida mot kapitalister är idag inte så lönande och effektivt som att nyttja icke-ekonomiska egenskaper som bas för angrepp. Skadorna på samhällsgemenskapen och sammanhållningen i landet av kulturmarxistiska anklagelser för exempelvis rasism kan nog även bli större än den traditionella klasskampens. Att på basis av det material, som finns om ”rasism” i Sverige, utnyttja identitetspolitiska metoder och hets mot vita är ur etisk och politisk synvinkel mer än oansvarigt. Dessutom skadar det kanske människorna, som den politiska agitationen påstår sig stödja.

Hos dem, som övertygas att de utsätts för rasism, byggs ett emotionellt tryck upp. Det kan gälla ilska och vrede, och dessa känslor kan vid ihärdig påverkan omsättas till våldshandlingar. En annan känsla, som CRT och dess agitatorer bidrar till, är pessimism eller hopplöshet. Individer får höra att vad de än gör, kommer de troligen att misslyckas beroende på diskrimineringen av dem. Om de då av andra skäl inledningsvis inte lyckas, tolkas det av dem, som om agitatorerna hade rätt. Självfallet kan detta medföra lägre ambitioner hos många, och att en del personer inte satsar så hårt de kunnat, eller att de vid motgångar snabbt ger upp.

I (4) pekar författarna på Lukianoffs & Haidts väsentliga synpunkt, att vad CRT psykologiskt gör är att verka tvärtemot vad Kognitiv BeteendeTerapi utför. Istället för att som den behandlingen skapa större livsmod, högre ambitioner och ansträngningar och bättre mental hälsa hos de behandlade, kan anhängare av CRT genom förkunnelsen av sin ideologi bli nedslagna, förlora allmän motivation och falla ned i passivitet och deprimerande känslor. Företrädarna kan alltså allvarligt slå ned förväntningar och mål hos sina anhängare och sympatisörer genom sin förkunnelse, som inte har någon empirisk grund. Kanske skadar detta supportrarnas liv allvarligt. För ideologer och politiker, som försöker bygga upp sin maktposition genom identitetspolitik, är dock detta troligen ett pris man är villig att betala för rörelsens framgång.

Föreslagna åtgärder
Rasistargumentet har använts i de mest skilda sammanhang och gällande mängder av åtgärder och beteenden. Det verkar som när en kulturmarxist saknar skäl eller bevis i en viss fråga, tillgriper hon omdömet ”rasism”. Det är ett uttalande, som kan användas och täcka allt. Metoderna, som de sedan föreslår för att motverka påstådd rasism, är tyvärr defekta. De innebär ju, att vi ska plötsligt börja noggrant observera och ge betydelse åt människors rastillhörighet; acceptera alla anklagelser från icke-vita om rasism i samhället, hur felaktiga de än är; tro på den kritiska rasteorin och använda därtill knutna metoder som intersektionalitet; ge förtur och privilegier till människor pga deras ras osv.

Men sådana åtgärder är fundamentalt felaktiga. Vi bör istället få människor att helt glömma vilken ras de tillhör. Omedvetenhet om ras och fullständig färgblindhet är framgångsvägen. Ifall några samhälleliga regelsystem, lagar verkligen är diskriminerande, ska de självfallet genast ändras. Huvudvikten ligger dock på individers skyldighet att avhålla sig från att yttra eller bete sig diskriminerande och rasistiskt. Rasproblemet har i grunden minskat långsamt sedan andra världskriget och kommer sannolikt fortsätta så, givet att rasistiska teorier som CRT och därtill knutna rörelser inte ändrar den trenden.

1. https://insikt24.se/kritisk-rasteori-de-grundlaggande-tankarna-bakom-en-ny-rasism/

2. Pluckrose, Helen & Lindsay, James, 2020, Cynical Theories, s.181f. Swift Press, Storbrittanien.

3. https://portal.research.lu.se/portal/files/77616857/NI2020.pdf

4. Pluckrose, H. & Lindsay, J., a.a., s.132.     

Senaste