Sveriges politiska etablissemang har bestämt sig – Sverige skall in i Nato. Det har varit en hastig process, där regeringen snabbt bytt åsikt utan att någon mer omfattande förklaring till orsakerna eller motiven till beslutet givits. Bakgrunden tycks vara en allmän känsla, befordrad av ett starkt medietryck, att det efter den 24:e februari på något sätt skulle vara tryggare att vara en del av ett större sammanhang, att inte stå ensam i händelse av ett ryskt angrepp.
Detaljerna i analysen förblir dock vaga och konturlösa. Regeringen har publicerat en säkerhetspolitisk analys, men det föga omfattande dokumentet motsvarerar ungefär ett mera ambitiöst specialarbete på gymnasiet. Alla väsentliga frågor förblir obesvarade.
Huvudargumentet i regeringens analys är att de 20-tal försvarssamarbeten som Sverige i dagsläget har inte ger ett tillräckligt skydd, då de inte omfattar ömsesidigt bindande försvarsgarantier. En viktig fråga är dock vad dessa försvarsgarantier i så fall är värda, vad skulle Natos berömda artikel 5 betyda i praktiken?
Vi börjar med att ställa frågan: vad händer under ansökningstiden? Regeringen medger själva att det finns risk för olika former av aggressioner från rysk sida, det kan röra sig om allt från IT-attacker till betydligt allvarligare angrepp.
Magdalena Andersson verkar själv ha insett detta problem och försökt parera kritiken med att sluta ett avtal med Storbritannien. Den som läser dokumentet ser dock att det är ytterst osäkert vad denna hjälp skulle bestå i, det finns inga bindande garantier. Skulle Storbritannien vara beredda till ett storkrig om Ryssland skulle syna korten? Den obehagliga frågan blir hängande i luften.
Om det skulle hända något under ansökningstiden finns det också en uppenbar risk att Nato skulle använda det som en förevändning att inte bevilja Nato-ansökan. Ett likartat beteende från Natos sida har vi redan sett i Ukraina. Att utkämpa ett krig med andra länders soldater är ett drömscenario för Nato.
Men även om vi antar att Sverige lyckas med sin medlemsansökan, så finns det många frågetecken kring den mycket allmänt formulerade artikel 5, den artikel där de ömsesidiga försvarsgarantierna utställs. Den har bara prövats vid ett tillfälle, efter 11 september-attackerna i USA, och var i detta fall endast en förevändning för ett amerikanskt anfallskrig. Hur den skulle fungera i praktiken är högst osäkert; det finns inga konkreta löften om hur den militära hjälpen skall se ut. Vi är även med Nato-medlemskap i hög grad utelämnade till andra Nato-medlemmars välvilja.
Om vi faktiskt skulle få konkret hjälp kommer det också med ett pris. Det skulle exempelvis kunna ha en avskräckande effekt att ha Nato-trupp permanent stationerad i Sverige. Men vad är egentligen det för en lösning? Är det en lösning på risken att utsättas för ett ryskt angrepp att självmant införa ockupationsliknande förhållanden i Sverige?
En helt uppenbar alternativ lösning på Sveriges säkerhetspolitiska predikament övervägs över huvud taget inte – att helt enkelt hålla oss utanför konflikten. Detta förefaller vara det uppenbart säkraste alternativet. I stället för att hoppas på hjälp vore det möjligt att helt enkelt stanna utanför kriget, att hålla oss neutrala. Då det inte finns något rationellt skäl i ett sådant scenario att anfalla oss, vore det utan tvivel det säkraste valet.
Mer hederliga Nato-förespråkare medger också detta. Lars Calmfors, professor emeritus i internationell ekonomi och känd som en god analytiker, tillstår i en aktuell debattartikel att en Nato-ansökan minskar Sveriges säkerhet, men menar att andra aspekter överväger. Och i grunden är detta det enda sätt som det går att begripliggöra Nato-förespråkarnas argument – att det handlar om något annat än om Sveriges säkerhet.
Den som närläser regerings säkerhetspolitiska analys ser också efter hand ett mönster: inte ett enda kritiskt ord sägs om USA, utan USA hyllas tvärtom för sitt nyvunna Nato-engagemang. Det verkar inte ens finnas en abstrakt idé om att USA och Sveriges intressen någonsin skulle kunna skilja sig åt. Socialdemokraterna och övriga Nato-positiva partier ser alltså sig framför allt som den amerikanska världsordningens försvarare. Att Sverige i första hand skulle se till sina egna intressen, verkar inte ens finnas på kartan.
