Det har länge varit känt att det under lång tid förekommit olika trender och teorier inom den nationella ideologin. De flesta av dessa härstammar från olika underströmmar i 1800- och 1900-talens politiska idédebatter. Idag är de flesta bekanta med olika vänstersekter och deras bokstavskombinationer (vilka ibland också råkar motsvara psykiatriska bokstavsdiagnoser hos deras medlemmar), men för lite har jämförelsevis skrivits om pluralismen bland nationella. Ett tips är exempelvis att studera de många tyska tänkare som fanns före nationalsocialismen och utgjorde den så kallade ”konservativa revolutionen”. Bland dessa hittar man allt från kritiker av samma nationalsocialism men som ändå kallar sig nationella, till mer eller mindre anarkistiska element.
Ett annat exempel är den Giuseppe Garibaldi som stod bakom den italienska enhetsrörelsen. Garibaldi inspirerades av romantiken och kanske i synnerhet av Johan Gottfried Herder och av 1800-talets biologism. Det är den nationalism som också senare utmanar och söndrar det Habsburgska imperiet och mynnar ut framväxten av fascistiska partier och rörelser i Europa under mellankrigstiden.
Det är en nationalism som också då och då har gift sig med både liberalism och socialism. I Tyskland kallades detta äktenskap nationalsocialism. Man kan till och med säga att Josef Stalin öppnade för nationalism och nationalistisk propaganda i denna moderna mening för att vinna andra världskriget. En slags nationalkommunism om man så vill. I ”Fascismens Doktrin” vars första del Giovanni Gentile spökskrev åt Benito Mussolini heter det dessutom: ”Allt genom staten, intet utanför staten”. Idag ses till exempel liberalismen och nationalismen som varandras motpoler.
Ännu mer förvirrande för en del är det i den franska revolutionen och i de stridigheter som följde under 1800-talet ofta fanns en allians mellan liberaler och nationella i det att man utmanade det konservativa fredsfördraget vid Wienkongressen 1815. Nationalismen i Italien ledd av Garibaldi förenade sig med liberalismen och utmanade de självstyrande mindre italienska staterna och städerna och ville ha “nationell enhet”. Mussolini var alltså en fortsättning på detta italienska projekt. Vidare var upproren 1830 och 1863 nationalistiska och liberala och mot den konservativa ordningen som syftade till fred i Europa. Skandinavismen var både liberal och nationalistisk. Svenska liberaler som Gustaf Lallerstedt, August Sohlman och August Blanche hyllade Garibaldi.
Denna nationalism kan då kontrasteras mot den identitära ideologin som betonar regionalism och lokal nationell identitet och olika så kallade ”anarko”-förgreningar i modern tid. Ett aktuellt exempel på en sådan anarkoförgrening idag är det relativt nystartade projektet ”Folkungen”. På denna sida blandas dagsaktuella politiska blogginlägg till djupare artiklar och sidan tycks uppdateras dagligen. Bakom den står några libertarianer som försöker gifta in sig i det nationella lägret utan att behöva ge upp deras syn på kapitalism och frihet. En av grundarna till Folkungen är Klaus Bernpainter som tidigare varit ordförande för svenska grenen av Ludwig von Mises-Institutet, Sveriges största libertarianska tankesmedja. Urban Sylvan som är Folkungens redaktör skriver:
”Det finns några centrala frågor som definierar Folkungens linje: Frihetlighet, lokalstyre, samarbete och kultur rotad i fosterjord och kristenhet. Vi vill fokusera på uppbygglighet och vara en positiv kraft. Det betyder ändå att vi är emot centralmakt, representativ demokrati och översitteri. Den verkliga stridslinjen går mellan eliterna och riktiga människor. Vi skriver om detta ur olika perspektiv. Det är inte bara i syfte att upplysa och sprida kunskap. Vi vill dessutom inspirera och uppmuntra till handling.”
Den nationella trend som Folkungen med andra ord hoppar på är decentralismen och där man vill behålla nationen, men är kritisk mot nationalstaten. Den har mycket gemensamt med identitärerna, även om de vill stå på egna ideologiska ben.
Denna uppfattning, som avviker ganska mycket från en klassisk nationalkonservativ åskådning som vill stärka den svenska staten och ha ett övergripande ansvar för landet där de problem som följt i migrationspolitikens och mångkulturalismens spår får en övergripande lösning, tycks å andra sidan inte alls vara främmande för behovet av segregation och repatriering. Snarare verkar en del av sidans skribenter för segregation, även mellan svenska landskap och socknar. Men finns det då inte en svensk kultur? Svaret de anger är att det finns många svenska kulturer och att islamism inte ingår i någon av dessa.
I praktiken har nu liknande ”intellektuella och digitala socknar” som Folkungen.se och Motpol.nu alltid haft en tendens att stödja det nationella alternativet i riksdagsval när det väl kommer till kritan. Alla är nämligen eniga om att migrationspolitiken till Sverige och de demografiska experimenten med svensk kultur är den mest akuta frågan. Att en grupp har en vision om lokalt självstyre för skåningar och värmlänningar, en annan drömmer om en ny Kalmarunion med tre starka nordiska stater, en tredje tänker sig en stark svensk nationalstat som lämnar EU, men ändå behåller de flesta statliga verk och institutioner, och så vidare är i så fall inte en svaghet utan en styra så länge de kan enas om det väsentliga. En bred politisk och ideologisk debatt kan fånga in flera strömmar och ändå enas om det som vårt land faktiskt behöver just nu.
Innan man kan bygga ett nytt hus och spekulera om detaljer, måste man först släcka elden där man bor.
