onsdag, 17 april, 2024
onsdag, april 17, 2024

Bör man tänka på Romarriket?

De senaste veckorna har en minst sagt besynnerlig diskussion utspunnit sig. Kvinnor på sociala medier har kommit på att män tänker på Romarriket. En intressantare fråga är dock: vilken slutsats kan dras av att tänka på Romarriket? Förskräckande paralleller mellan dåtid och nutid blir uppenbara.

En oväntad trend

De sista dagarna har jag noterat på X, det sociala medium som jag själv oftast frekventerar, ett ständigt tjat om hur mycket män tänker på Romarriket. Själva poängen tycks vara att kvinnor genom att ha frågat sina män, pojkvänner, bröder, fäder och andra män i sin omgivning, kommit till insikt att män går omkring och tänker på Romarriket mest hela tiden.

Enligt en artikel i Forbes som förefaller vara sakkunnig har trenden framför allt ägt rum på Tiktok och trenden skall ha startats av en profil som går under namnet Gaius Flavius. Han skrev följande fråga på Instagram och sedan på just Tiktok: “Ladies, many of you do not realise how often men think about the Roman Empire. Ask your husband/boyfriend/father/brother – you will be surprised by their answers!” (Damer, många av er inser inte hur ofta män tänker på det romerska imperiet. Fråga er man/pojkvän/fader/ – ni kommer överraskas av svaret!) Denna enkla fråga skapade en närmast osannolikt omfattande trend och Forbes räknar med att hashtagen visats hela 1,1 miljarder gånger.

Kvinnor över hela världen förvånades av att män kunde tänka så mycket på Romarriket. De kunde inte föreställa sig att någon skulle tycka det var intressant att gå runt och tänka på det. En kvinna skrev: ”Folk tjatar om att män tänker mycket på romarriket. Jag tänker på vädret.”

Ett stort antal män försvarade sitt intresse på olika sätt på sociala medier. Till exempel skrev alternativmedieprofilen Anton Stigermark på X: ”Tjejer: om din pojkvän inte dagligen tänker på Romarriket så har du en flickvän. Nuff said.”

Andra menade att de faktiskt inte tänker särskilt mycket på Romarriket. Matprofilen Edward Blom skrev: ”För alla som är intresserade: Jag tänker nästan aldrig på romarriket – förutom på garum det tänker jag på flera gånger om dagen – men desto mer på Athen och Sparta (alla filosoferna och Spartas sunda inställning till arbete), och den älskade salig Kyrkostaten – och det medeltida Europa. Mest förstås på Heliga landet under biblisk tid. På Gilgamesh och Mesopotamien, en gång i veckan, allra högst. Knappt ens det om jag ska vara ärlig.”

Forbesartikeln tar upp ett antal argument som män på sociala medier anfört för att tycka om just Romarriket. Det handlar bland annat om imperiets storlek, om gladiatorer och om arkitektoniska framgångar.

Egentligen behöver man nog inte göra det så väldigt komplicerat. Liknande resultat skulle uppnås om samma fråga gällde exempelvis andra världskriget eller någon annan historisk epok. Det som detta egentligen torde handla om är att män är generellt sett mer intresserade av historia än kvinnor, liksom av allt annat som inte direkt anknyter till vardagen. Trots att kvinnor genomgår allt längre utbildningar och får allt finare arbetstitlar återstår det för feministerna besvärande faktumet att detta inte synes få dem att tänka på annat än det som omedelbart finns framför dem.

Själv får jag väl säga att frekvensen hos mina tankar på Romarriket kan variera, beroende på vad som just för tillfället engagerar mig, men att det genomsnittliga antalet tankar nog blir tämligen högt.

Bör man tänka på Romarriket?

En intressantare fråga är kanske om man bör tänka på Romarriket? Vad kan det tillföra för oss nu? I en trivial mening är Romarriket alltid relevant, då den romerska kulturen, vid sidan av den grekiska och kristna kulturen, är den kultur som påverkat den europeiska kulturen mest. Men många föreställer sig nog att den romerska kulturen skulle vara särskilt aktuell nu. Kanske särskilt att Romarrikets undergång kan kännas skrämmande aktuell i en tid då marken skälver under våra fötter.

En dagsaktuell diskussion för några månaders sedan illustrerar för mig hur romarriket plötsligt kunde få en tydlig aktualitet. En man, Fredrik Kärrholm, tänkte litet på Romarriket och skrev i mitten av juli på X (som då fortfarande hette Twitter) följande: ”Att lösa upp segregationen och återskapa ett mer sammanhållet Sverige kan förväntas ta tid. En klok politik kan skynda på processen, men historien visar hur svårt det är: I romarriket, det muslimska kalifatet, de kinesiska rikena och USA tog assimilationsprocesserna generationer.”

För ovanlighetens så tänkte en kvinna på romarriket och han fick hård kritik av professorn i antik historia Ida Östenberg som skrev: ”Detta är bullshit. I romarriket fanns inga nationsgränser. Själva begreppet assimilering existerade inte. Man var romare oavsett om man kom från Italien, Gallien, Nordafrika eller Syrien. Gick allldeles utmärkt att kombinera olika identiteter. Och så varade Rom i tusen år också.” Flera påpekade i diskussionen att Kärrholm inte uttalat sig om medborgarskap och nationsgränser och att reglerna för medborgarskap dessutom förändrades över tid och långt ifrån alltid var så liberala. Östenberg visade sig dock inte ta diskussionen som en man, utan svarade på alla invändningar med hån och verkade inte ha någon vilja till diskussion i sak.

Den intressantaste invändningen från mitt håll skulle dock vara att ifrågasätta om romarrikets oklara identitet verkligen var en styrka. När Rom blev stort genom dominerades det av italiker, men efter hand kom medborgarskapsreglerna att bli allt slappare. Det är osäkert om någon kejsare var en riktig neger, då de kejsare som nu ofta beskrivs som svarta i aktivistisk historieskrivning, som till exempel Septimus Severus, sannolikt endast var något mörkare i hyn.

Klart är dock att den etniska identiteten blev alltmer flytande. I äldre litteratur brukade det beskrivas som negativt. För exempelvis Ida Östenbergs företrädare i ämnet, den förste professorn i vad som då hette klassisk fornkunskap, var det självklart att det var just Roms brist på etnisk sammanhållning som gjorde det skört och ledde till dess undergång.

Själv är jag nog benägen att hålla med. Rom hade förvisso en dittills oöverträffad förvaltning, men utan något som gör att undersåtarna är lojala, utan något som gör att folket håller samman, kan det inte hålla samman.

Och detta är den obehagliga parallellen till vår tid. Västerlandets framgång har byggt på starka nationalstater. Detta har varit förutsättningen för en stark kultur, sammanhållning i folket, effektiv statsförvaltning och låg korruption. Vad händer om dessa förutsättningar försvinner?

På ett sätt som är värre än under Romarriket blandas nu allsköns människor i ett land som Sverige. Vilken identitet skall då bygga Sverige? Varför skall alla dessa olikartade människor med olika mål för sina strävanden över huvud taget bygga något tillsammans?

Dessa obehagliga frågor kan en man som tänker på romarriket ställa.

Senaste