Jag ställde nyligen frågan om Sverigedemokraterna hade blivit EU-kritiker igen. Anledningen var en debattartikel som lyfte frågan om EU-medlemskapet. Debattartikeln lyfte fram de stora problemen med EU och hur EU kringskär den nationella beslutsmakten. Det kunde ses som ett tecken på att SD återigen hade för avsikt att profilera sig som ett EU-kritiskt parti, efter att ha kraftigt tonat ned frågan på senare år. Det kunde också i bästa fall vara startskottet på den EU-debatt som saknats i så många år.
Problemet var dock att konkretionen saknades, vad det innebär att ”utvärdera konsekvenserna av vårt medlemskap i EU” är långt ifrån klart. De tydligaste formuleringarna var att vi bör ”titta på hur vi kan begränsa den överimplementering av EU-lagstiftning som Sverige hittills ägnat sig åt”, liksom ”vi behöver få undantag från EU:s direktiv för att politiken i Sverige i högre grad ska kunna rimma med folkviljan.” I dessa formuleringar fanns en antydan om en annan förhandlingsstrategi och ett annat sätt att förhålla sig till vad EU beslutat än den nuvarande dörrmattestrategin.
Nu har dessa formuleringar blivit klart tydligare. I en aktuell debattartikel av Charlie Weimers och Jimmie Åkesson kommer en rad förslag hur Sverige skulle kunna utveckla sin EU-strategi. Både kritiken och förslagen på lösningarna har här blivit tydligare.
Angående problemen med EU skrivs: ”Ett axplock av rättsakter som gått Sverige emot är den höjda EU-budgeten och coronafonden, minimilöner, kvotering av bolagsstyrelser, lönetransparens, föräldraledighet, obligatoriska husrenoveringar, detaljregleringar av skogsbruket samt blyförbud i ammunition, vilket slår hårt mot jakten i Sverige.” En klar illustration över EU:s makt över stort och smått.
Sverige föreslås förhandla hårdare med EU, genom att låta fler ärenden avgöras i EU-domstolen, i stället för att ha överimplementering som norm och aldrig utmana gränserna för EU:s rättsakter. Det föreslås också att Sverige skall införa ett så kallat folkomröstningslås, en lagstiftning som föreskriver folkomröstningar före större maktöverföringar till EU. Detta förslag är kalkerat på det slags lagstiftning som infördes i Storbritannien några år före Brexitomröstningen – i sig ett slags signal.
Det viktigaste förslaget är dock att EU-medlemskapet inte längre skall grundlagsskyddas. Det motiveras främst med att det skulle skapa en starkare förhandlingsposition, men slutsatsen att en sådan förändring är ett steg mot utträde är inte alltför avlägsen.
Det kan jämföras med Sverigedemokraternas och Kristdemokraternas tidigare, numera övergivna, hållning i abortfrågan. I stället för att omedelbart förespråka att abort förbjudes, så förespråkades sänkta veckogränser, samvetsfrihet och andra åtgärder som i alla fall håller frågan levande. På liknande sett kan dessa frågor hålla EU-frågan levande och bereda vägen för radikalare framöver.
Jag får säga att Sverigedemokraternas position härvidlag är listig. Även om jag själv hade önskat ett klart och förespråkande av EU-utträde, så tillfredsställer denna linje ändå i hög grad en EU-kritiker. Den innebär konkreta åtgärder i sinnevärlden och inte orealistiska föreställningar om att det skall spela någon roll vad några inflytelselösa EU-parlamentariker gapar om i talarstolen i EU-parlamentet. Den sticker också ut tillräckligt mycket för att väcka EU-debatten till liv och innebär att Sverigedemokraterna blir det naturliga valet för EU-kritikern i vårens EU-val. Ett visst utrymme återstår givetvis för den verkligt hårdnackade EU-kritikern som kan rösta på Alternativ för Sverige, som explicit förespråkar EU-utträde. Nischen blir dock tämligen smal och jag tror den verkliga möjligheten för AfS i EU-valet snarare blir att nyttja missnöjet med regeringen.
Det största frågetecknet är vem som skall formulera denna EU-kritik. Om Sverigedemokraternas ledande Europaparlamentariker Charlie Weimers blir förstanamnet i EU-valet har Sverigedemokraterna – vad mån än må tycka om dennes neokonservativa böjelser i utrikespolitik – en kandidat som med mycket stor sakkunskap på ett trovärdigt sätt kan artikulera denna EU-kritik. Om Sverigedemokraterna skulle vara okloka nog att välja en i EU-frågor okunnig trotjänare kan det dock gå avsevärt sämre.
Om det går väl och EU-debatten får en positiv skjuts kanske det rent av skulle vara möjligt att SD börjar förespråka folkomröstning om EU-utträde inom några år.
