lördag, 2 mars, 2024
lördag, mars 2, 2024

Blir Sverigedemokraterna EU-kritiker igen?

Jimmie Åkesson har i en aktuell debattartikel flaggat för att partiet återigen skall driva en mer EU-kritisk linje. Med tanke på hur kringskuren regeringen är av EU är hållningen nödvändig och förebådar en debatt som förr eller senare måste komma.

Jag har länge observerat ett slags paradox i svensk politik. Å ena sidan flyttas alltmer makt till EU. Brännande frågor som invandringen, elmarknaden och politiken gentemot Ukraina sköts i hög grad på EU-nivå. Det finns inte heller någon uppenbar gräns för vilka frågor som i framtiden kommer att regleras på EU-nivå. Arbetsmarknaden är ett exempel på ett område som inom snar framtid kan komma att omfattas av EU:s expanderade beslutsmakt. Till detta kommer att Sverige är en stor nettobetalare och därmed egentligen förlorar en hel del på att vara med.

Å andra sidan har EU-debatten varit i stort sett frånvarande i svensk debatt. Jag har i tidigare ledare, exempelvis här, hävdat att denna disproportion förr eller senare måste åtgärdas.

Jag gladdes därför när jag i dag läste en färsk debattartikel från SD:s Jimmie Åkesson ”EU är på väg att bli en tvångströja för Sverige”. Partiordföranden vidgick förvisso att partiet på senare år inte har förespråkat ett EU-utträde: ”Även om Sverigedemokraterna i grunden har en skeptisk inställning till EU, har vi på senare år valt att inta en mer konstruktiv hållning till medlemskapet. Vi köper – om än motvilligt – att EU i dess nuvarande form, på kort och medellång sikt, är den europeiska samarbetsform som är realistisk.”

Men huvudbudskapet tycktes vara att detta nu är under omprövning: ”Sverige har helt enkelt skänkt bort betydande delar av vår rätt att bestämma över oss själva. Även om vi representeras i unionen av våra egna politiker så är vi alldeles för små i sammanhanget för att åstadkomma någon verklig skillnad.

Det gör att tyska, polska eller franska politiker i praktiken kan bestämma över vilken bil du ska få köpa, hur dyr bensinen ska vara, eller vilka träd du ska få hugga ner på din egen mark.”

Det kunde alltså tyckas som att Åkesson dragit ungefär samma slutsats som jag, att EU bestämmer över ett så stort antal områden, att det helt enkelt inte är möjligt att driva verklig förändring utan att ifrågasätta den europeiska tvångströjan.

Det förefaller rent av som att Sverigedemokraterna är på väg att återgå till den linje som rådde före 2019, då partiet valde att inte längre driva utträde.

Varför genomfördes då denna förändring från början? Det enklaste sättet att förklara förändringen är att Sverigedemokraterna ville genomföra en frontförkortning. Partiet ville inte att väljare som understödde dess invandrings- och kriminalpolitik skulle stötas bort av EU-motståndet, som enligt opinionsmätningar hade lägre folkligt stöd.

Nu svänger de åter. Varför? Kanske börjar det inse att partiets trovärdighet utmanas om de företräder en union som i grunden undergräver deras hållning på hemmaplan. Alla som ägnar frågan tillräcklig uppmärksamhet torde inse att ett verkligt systemskifte i svensk politik kräver att EU:s makt utmanas.

Det kan också finnas en begynnande insikt om att inte driva EU-frågan också gör att en stor potentiell opinion förblir icke-exploaterad. Att inte fler är kritiska till EU har också att göra med att ingen vågar driva frågan och att ingen offentlig debatt förekommer. Senast en mer omfattande debatt fördes om en EU-relaterad fråga, inför Euro-omröstningen, ledde det till att den EU-kritiska sidan vann. Det bör framhållas att den EU-positiva opinionen till stor del hålls uppe genom felaktig propaganda om en kommande ekonomisk katastrof vid ett EU-utträde – ett slags propaganda som var särskilt framträdande under tiden för Brexit-omröstningen. Detta slags argument torde vara enkla att sticka hål på. Storbritannien har redan tjänat stora summor på utträdet bland annat genom att inte behöva betala till EU:s coronafond.

Det går även att nyansera frågan om att det skulle finnas ett så litet antal EU-skeptiker. Det finns en betydande minoritet, ungefär lika stor som Sverigedemokraternas väljarunderlag, som förespråkar EU-utträde och en långt större andel väljare som har vissa EU-kritiska ståndpunkter och som sannolikt inte skulle ha några större synpunkter på en mer klart formulerad EU-kritik.

Sverigedemokraternas omsvängning ägde också rum vid en tidpunkt då partiet trodde sig kunna attrahera en långt mycket större väljarbas än vad som under nuvarande omständigheter är realistiskt. Nu verkar en mer sansad bedömning ha skett. För att göra en företagsekonomisk parallell satsar partiet mer på värde än tillväxt.

Åkessons utspel kan tolkas som en signal inför kommande års EU-valrörelse – en valrörelse som troligen i högre grad än den förra kommer att präglas av EU-kritik från Sverigedemokraternas sida. Om Sverigedemokraterna börjar tala om utträde har de positionerat sig som det naturliga valet för den EU-skeptiska väljaren; konkurrensen från de andra riksdagspartierna är inte heller direkt mördande. En sådan hållning skulle också försvåra för utmanarpartiet Alternativ för Sveriges EU-valrörelse. AFS skulle annars ha en unik hållning som kunde tänkas generera röster.

Åkessons manöver kan också ses som ett sett att blidka kärnväljarna som torde vara alltmer missnöjda med att regeringen skjuter alla väsentliga reformer på framtiden. Kärnväljarna torde också ha särskild anledning att vara missnöjda just nu, då den populära riksdagsledamoten Elsa Widding känt sig så ovälkommen i partiet att hon valt att avsluta sitt medlemskap. Att då komma med ett förslag som partiledningen vet kommer tilltala de väljare som just nu är missnöjda, liksom dem närstående opinionsbildare i alternativa medier, förefaller som en överlagd bedömning. Det torde knappast vara en slump att Åkessons artikel kommer just nu.

Hur blir det då med trovärdigheten? Ja, till skillnad från i Nato-frågan och därmed sammanhängande utrikespolitik, där Sverigedemokraterna till och med intagit en mer neokonservativ och globalistisk inställning än både den svenska och amerikanska regeringen, torde det med någon grad av trovärdighet vara möjligt att svänga. Det går att hävda att partiet hela tiden varit EU-skeptiskt, men att omständigheterna förändrat det konkreta ställningstagandet.

Vi får hoppas att Sverigedemokraternas ledning visar sig så dristig att den till slut väljer den EU-skeptiska linjen. Det skulle kunna vara början till en mer omfattande EU-kritisk debatt – en debatt som förr eller senare måste komma.

Senaste