fredag, 2 december, 2022
fredag, december 2, 2022

Konservatism, modernitet och radikalism

Carl-Göran Heidegren har gjort sig känd för att teckna mellankrigstidens radikalkonservativa historia. Den idéhistoriske skribenten Anton Stigermark låter hans senaste bok ”Den högra handens tendens” bilda utgångspunkt för en betraktelse över just radikalkonservatismen. Vad händer med konservatismen om det inte finns något kvar att bevara? Kan konservatismen bli radikal?

Carl-Göran Heidegren återvänder i den nya boken Den högra handens tendens (Bokförlaget Augusti 2022) till den tyska mellankrigstidens radikalkonservatism. Greppet är bekant från tidigare böcker. Det handlar om att säga någonting om samhället och dess idéer genom historiska nedslag hos personligheter som levde i dess omvälvningar. Turen har kommit till dramatikern Arnolt Bronnen, skriftställaren Valerie Marcu och konstnären Rudolf Schlichter, skiftande livsöden som bands samman genom anslutning till en radikal konservatism, eller det som Heidegren suggestivt kallar ”den högra handens tendens”.

Heidegren är författare till flera intressanta böcker om tysk politik och konservativ radikalism, tidigare utgivna är Två bröder: ett århundrade (2011) samt Preussiska anarkister (2016). En del av behållningen med hans författarskap är att han aldrig har moraliserat eller fördömt, lika litet som han ursäktat eller sopat under mattan. På den punkten har han en unik hållning inom svenskt akademiskt liv. Han äger emellertid en klar särprägel på ytterligare en punkt: han kombinerar sociologens och idéhistorikerns respektive sätt att studera ett forskningsområde. Därmed begagnar han sig av ett flertal verktyg som enligt min uppfattning inte vanligtvis ingår i idéhistorikerns arsenal.

Ansatsen blir därför någonting mer än att redogöra för idéer. Det blir snarast en fråga om att ringa in spänningen mellan idéer, personligheter, samhällets utveckling och dess avgörande skeenden. Det är inte ägnat att förvåna att just de tre ovan nämnda herrarna är de som figurerar i denna redogörelse. Samtliga av dem speglar tidsandan och erbjuder en öppning för diskussion och reflektion om tidens spänningsfält. Jag skulle säga att Bronnen är särskilt intressant i detta sammanhang; han förekom flitigt i Heidegrens Preussiska anarkister och det är välkommet att han får sin egen plats i rampljuset.

När det gäller att karakterisera Bronnens verk som dramatiker skriver Heidegren följande:

Bronnens dramer lämnade ingen oberörd. De utmanade och provocerade borgerligheten och den goda smaken, men utan att finna sympatier varken hos den radikala högern eller den radikala vänstern (Heidegren, sid 59).

Bronnen diskuteras som något av ett epicentrum. Onekligen befann han sig i mittpunkten av tidens händelser. Han exemplifierar kombinationsinstinkten: att inrymma skiftande perspektiv inom sig själv. Bronnen tillhörde den högra handens tendens, i så hög grad att det skulle ge honom avgörande problem senare i livet, när den politiska konjunkturen hade skiftat. På samma gång fanns beröringar till vänstern och det gick en avgrund mellan honom och vilhelminsk konservatism av ett äldre snitt. Bronnen tillhörde den tendens som han hade gemensamt med alla de något aparta tyskar som Heidegren gärna skildrar: motviljan mot borgerligheten.

Motvilja mot borgerlighet ska i detta fall inte förstås som aversion mot något enskilt politiskt parti. Snarast motvilja mot ett ideal, eller i varje fall ett föreställt ideal. Borgerlig ska härmed förstås som vurm för konvention, starkt trygghetsbehov och en kvardröjande lojalitet till institutioner som sedan länge förlorat innehållet de en gång hade omslutit. Den nya människan skulle tvärtom vara risktagande och framåtblickande; radikal snarare än konventionell. Det var ideal som hade att göra med den allmänna uppbrottsstämning som rådde i samhället, och än mer inom dessa kretsar. Tidens avgörande händelser tycktes ha blåst revelj för en framryckning som hade lämnat gamla ordningar obsoleta. Den omständighet som Heidegren i andra sammanhang benämner som ett ’ontologiskt undantagstillstånd’.

Intressant är också Bronnens anslutning till moderniteten, vilken han bejakade. Han lät sig gärna fotograferas i bilen han importerat från USA. När han blev varse om filmen lämnade han snabbt teatern för det nya mediet och han medverkade frekvent i tysk radio. När konservatismen börjar närma sig moderniteten så kan man ana att tiden är ur led. Kanske kan man här tala om någonting som är åtminstone ytligt besläktad med fascismens vision om en ‘alternativ modernitet’? Eller kanske i varje fall om en reaktionär modernism? Åtminstone en syntes mellan ett bejakande av den moderna tekniken och en kritik av samtidskulturen.

Ett av bokens centrala ämnen är vad som händer med konservatismen när den inte har någonting att bevara. Vad är konservatismen om inte en mänsklig grundinstinkt att vilja bevara det förutvarande och förhålla sig skeptisk till det som inte är för handen? En konservatism som saknar detta måste med nödvändighet vara en desperat konservatism. När Heidegren karakteriserar radikalkonservatismen som just en sådan tycks det som att han sätter fingret på en smärtpunkt som inte saknar betydelse. Bronnen, men också Marcu och Schlichter, visar en konservatism i upplösning. En konservatism där alla gränser tycks utsuddade.

Radikalkonservatismen var både desperat och sökande. Den sköt ut i alla möjliga riktningar och bitvis saknades klara gränsdragningar mot nationalsocialism såväl som vänsterradikalism liksom allmän estetisk dekadens. För en person som Bronnen var det inte märkligt att odla vänskapen med både Goebbels och Brecht. Vänskaper som för övrigt inte skulle överleva tidens prövningar. Det bör noteras att Bronnen inte skulle komma att tolereras inom de snäva ramar som ställdes upp inom nationalsocialismens Tyskland. Trots detta dömdes han senare ut som en medlöpare och det kan inte undgås att hans öde var ett tragiskt sådant.

Det är ibland frestande att tänka sig att Heidegren skriver samma bok gång på gång. Jag slås av att boken som föreligger för recension påminner inte så litet om de två tidigare publicerade vilka handlar om samma miljö. Men jag hejdar mig i tankesprånget, för omdömet är felaktigt. Böckerna tar upp liknande teman, men i grunden kompletterar de snarare än efterliknar varandra. Just denna bok tar på ett unikt sätt upp konservatismen och dess problem. Vad händer med konservatismen när den inte har något att bevara? Vad händer när den konservativa identiteten blir konturlös och dess följare skjuter iväg i en mängd olika riktningar?

Radikalkonservatismen är en märklig konservatism. Den saknade ett förflutet att romantisera, men kunde i gengäld vara öppen för framtiden. Den avvisade en borgerlig livshållning, men kunde å andra sidan vara öppen åskådningar som man sällan eller aldrig brukar associera med konservatismen. Tveklöst är den ett betydligt mer intressant studieobjekt än många andra former av konservativ ideologi. Kanske är det först när konservatismens identitet eroderar som den blir verkligt intressant?

Från början är det frestande att tänka sig att detta är en biografi, vilket inte är fallet. Läsaren får stifta bekantskap med tre intressanta personer, men det är inte detta som står i centrum. Inte heller är det en renodlad idéhistorisk framställning. Tankeexperimenten är för många och upptagenheten vid spänningar och motsättningar är för återkommande. Sociologens förmåga till problematisering tar över idéhistorikerns tendens att nöja sig med att redogöra för ett förlopp. Biografierna blir en ingång till att studera betydligt mer omfattande problem, som rör konservatismens identitetskris. Det bör emellertid sägas att de biografiska styckena är intressanta och utan svårighet väcker läsarens intresse. Denna bok är ytterst läsvärd, men bör läsas mot bakgrund av Heidegrens två tidigare böcker på samma tema.

Senaste