Det är märkligt att behöva kommentera frågan om svensk Nato-anslutning som en viktig angelägenhet. Frågan var så gott som politiskt dödförklarad tills det att Ryssland invaderade Ukraina. Ett tecken så gott som något på att en fråga blivit inaktuell är att den främst hanteras av Liberalerna. Det är när L kan hävda ägarskap kring en fråga som man kan vara förvissad om att den glidit ut i politikens periferi. I debatten är det i första hand detta parti som alldeles oavsett den allmänna opinionen med en dåres envishet fortsatt argumentera för att det är betydelsefullt för svensk säkerhet att gå med i Nato.
Ett rimligt antagande är att den enda anledningen till att de övriga borgerliga partierna bordlagt frågan är att de är mer känsliga för den politiska konjunkturen än vad L kan sägas vara. Nato är inte en viktig fråga bland svenska folket, den är inget man vinner val på, och de opportunt lagda drar därför slutsatsen att den inte är värd att driva. Efter Rysslands invasion vädrade emellertid Nato-vurmarna morgonluft och såg snabbt till att föra upp frågan på dagordningen. I stället för att vara en perifer fixering inom vissa delar av borgerligheten gick den till att vara allmänt intressant och med hög insats för rikets säkerhet.
Det är tragiskt att borgerliga regeringar verkar ha ett inbyggt självskadebeteende som gör att man aldrig på allvar lyckas bryta den socialdemokratiska dominansen. Det dyker alltid upp någonting som gör att folk finner det för gott att återgå till Socialdemokraterna, alldeles oavsett hur missnöjd man var efter deras senaste regeringsperiod. Om det inte är Centerpartiet som spränger borgerliga samarbeten genom att ta strid någon apart miljöfråga så är det regeringen Bildt och 90-talskris som ger väljarna en sur eftersmak. Denna gång blir det sannolikt hanteringen av Nato-frågan ett betydande skäl till varför det får räcka med en mandatperiod för regeringen.
Regeringen Kristersson tillträdde med historiskt goda chanser. Efter åtta år med S vid makten delade många slutsatsen att den avgående regeringen hade misskött ett flertal frågor: lag och ordning, ekonomin, invandring och integration och framför allt vår energiförsörjning. Det är ingen överdrift att den stora valfrågan 2022 var de höga elpriserna och att valvinnaren var löften om subventioner för ökade kostnader och nyetablering av kärnkraften. Av detta har vi inte sett något. Tidsperioden sedan regeringen tillträdde är naturligtvis för kort för att den ska kunna dömas ut fullständigt. Men det hade varit klädsamt om man hade kunnat presentera någonting, åtminstone när det gäller kompensation för de som drabbats av elpriserna.
Just därför blir det närmast osmakligt när man förefaller lägga så mycket tid på Sveriges anslutning till Nato. Svenskt Nato-inträde har som bekant komplicerats av att det konstant motarbetats av Turkiets president Erdogan. Redan där borde man fått anledning till eftertanke. Hur seriös kan en militärallians vara om ett land som Turkiet tillåts att inneha en så betydelsefull roll? Regeringen intog i stället den motsatta ståndpunkten och inledde en charmoffensiv för att övertyga Erdogan om att bli mer vänligt inställd. Det är bortom anmärkningsvärt att man inte förstår hur illa det ser ut att göra sig till för en diktator av Erdogans kaliber.
Ingenting annat kan sägas än att regeringen har gjort sig till i sitt ynkliga försök att vinna Erdogans favör. Det kan exempelvis gälla försöket att genomföra utvisningar av kurder med svenskt medborgarskap som Erdogan missuppfattar som politiskt misshagliga, vilket stoppades av Högsta domstolen. Nu senast gick utrikesministern Billström ut med ett pressmeddelande med anledning av att en docka föreställandes Erdogan hade hängts upp i anslutning till Stockholms stadshus. En makaber demonstration kan tyckas, men utrikesministerns inställsamma sätt att uttrycka sig om Erdogan och Turkiet gick oaktat detta bortom alla gränser. Hans vägran att delta i den efterföljande diskussionen var inte heller klädsam.
Statsminister Kristersson gick till och med så långt att han kallade aktionen för ”ett hot mot svensk säkerhet”. Och för vad? För ett medlemskap i en organisation som inte fyllt någon egentlig funktion sedan Sovjetunionen föll. Nato fyller heller ingen funktion för svensk säkerhet. Ett medlemskap förpliktigar i meningen att det kommer att innebära kostnader och ansvarsområden. Däremot gör det ingenting för att förbättra vårt säkerhetsläge. Hur ska man då tolka högerregeringens vilja att ansluta Sverige till Nato? Troligtvis på samma sätt som när det gäller anslutning till andra mellan- och överstatliga samarbeten. Saken gäller prestigen i att få delta och ytterligare internationella karriärmöjligheter för avgående politiker. Ideologisk lojalitet till globaliseringen är inte oväsentligt.
På ett sätt är det fel att skylla allt på den sittande regeringen. I grunden finns det en bred konsensus om att Sverige ska gå med i Nato. Partiet som Sverigedemokraterna och Socialdemokraterna, vilka tidigare varit mot medlemskap, har på kort tid lagt om kurs och de bjuder inget motstånd i frågan. Därför finns det ingen anledning att tro saken hade varit annorlunda om Magdalena Andersson hade varit statsminister. Det spelar dock ingen roll. Det är den sittande regeringen som får klä skott för alla pinsamheter som uppkommer under processens gång.
Det blir ett dubbelt problem. Fokus flyttas från frågorna de verkligen borde arbeta med och därmed finns risken att allmänheten upplever att de inte fick vad de röstade för. Att Nato-processen sköts så dåligt gör att man tappar i trovärdighet rent allmänt. Ytterst tjänar detta enbart till att kratta manegen för ett socialdemokratiskt maktövertagande under 2026. SD ingår visserligen inte i regeringen, men de är en del av regeringsunderlaget. Missnöjet kommer att rinna över även på dem. En dålig mandatperiod riskerar att bryta förtrollningen som partiet åtnjuter bland sina väljare. Besvikelsen kan komma att drabba dem hårt.
Därför finns det goda skäl att släppa ansökningsprocessen. Anslutning till Nato är en ideologisk fixering inom delar av borgerligheten, och det borde också ha stannat där. Regeringen måste komma till insikt om att det enda sättet att förtjäna ytterligare en mandatperiod är att skaffa trovärdighet i de inrikespolitiska frågor man valdes för att hantera. Uppfyll löftena som gjorts inom energi- och kriminalpolitiken och släpp de utrikespolitiska äventyren.
