fredag, 3 februari, 2023
fredag, februari 3, 2023

Fanns det bruna vikingar?

Var vikingarna vita med blå ögon och ljust hår, eller övervägande bruna sydeuropéer? En ny DNA-undersökning hävdar det senare. Är det hederlig vetenskap eller endast en lokal avläggare av globala försök att nedvärdera vita folks historia? Helmuth Nyborg, professor emeritus i evolutionspsykologi vid Århus universitet, går till botten med tidstypisk historierevisionism.

Många, kanske särskilt nordiska folkslag, har länge levt i stolt förvisning om att vikingarna var höga, vita, djärva folk med blå ögon och långt blont hår. Någon var kanske brutal och stal kyrkosilver och våldtog nunnor, men de flesta seglade vida omkring i eleganta vikingaskepp, bosatte sig i främmande länder, gifte sig med lokalbefolkningen och övertog makten på flera ställen. Det vet vi bl.a. från arkeologiska, antropologiska och språkliga studier.  

Men denna självförhärligande bild av vita är i grunden falsk, enligt en ny artikel i den ansedda facktidskriften Nature med titeln ”Population genomics af the Viking world”. Den bryter radikalt med den gängse uppfattningen och har väckt internationellt uppseende.

På St John´s Colleges pressavdelnings hemsida (16. September 2020) finner vi en intervju med forskargruppen bakom, det sex år långa, arbetet att sekvensera 442 vikingaskelett. Gruppen leddes av den danske professorn Eske Willerslev, som både är fellow vid St John´s college, knutet till den zoologiska fakulteten vid Cambridge-universitet, och direktör för Lundbeck Foundation GeoGenetics Centre vid Köpenhamns universitet.

Intervjun är särskilt intressant på grund av den speciella vinklingen av resultateten. En av medförfattarna, professor Martin Sikora från Köpenhamns universitet, använder nämligen utrymme i den korta intervjun till att framhäva, att genanalyserna otvetydigt visar, att många så kallade vikingar har höga nivåer av icke-skandinavisk härkomst (ancenstry) och att det skedde en löpande genöverföring på den tiden över hela Europa.

En annan medförfattare, professor Sören Sindbäck från Moesgård museum vid Århus, framhäver också, att det var bruna ”vikingar” av blandad skandinavisk och icke-skandinavisk genetisk härkomst, som exporterade tidens nya idéer, teknologier, språk, föreställningar, praktiker och sociopolitiska strukturer till andra länder. Vikingaidentiteten var absolut inte begränsad till genetiska skandinaver, försäkrar Sindbäck. Ja, hela idén om, att vikingar var blonda, ifrågasätts också av, att de keltisktalande pikterna, som levde i nordliga Skottland, kategoriserades som vikingar utan att genetiskt ha blandat sig med skandinaver.

Professor Willerslev är så övertygad om, att vikingaidentiteten genetiskt sett var dominerad av bruna människor med mörka ögon och hår, att han demonstrerade det bildligt genom att låta fotografera sig i ett vikingaskeppsmontage av den kände och aktuell konstnären, Jim Lyngvil. På bilden framträder Willerslev som en knäböjande, kedjad, blond träl med ödmjukt böjt huvud och stängda ögon. Över honom står en uppsträckt brun viking, som självsäkert stirrar direkt in i kameran – i form av ett fotografi av artikelns huvudförfattare, armeniern Ashot Margaryan. Symboliken låter förstå: vikingar var framför allt bruna.

”Nu måste historieböckerna om vikingar helt skrivas om”, fastslår professor Willerslev. ”De flesta vikingarna hade brun hud och mörka ögon och hår och deras ´främmande´ gener visar att de måste komma från Asien och Sydeuropa redan FÖRE vikingatiden blommade upp. Ingen före oss har kunnat förutsagt att dessa anmärkningsvärda genöverföringar i Skandinavien skett både före och under vikingatiden”, menar Willerslev.

Denna märkliga vinkling av genresultaten har emellertid fått ett bittert efterspel. Journalist Marta Sørensen från Weekendavisen (4. december 2020), har intervjuat två av artikelns norska medförfattare, historikern Sturla Ellingsvåg och anatomiprofessor emeritus Per Holck, som bägge två kritiserar undersökningen. I en video på YouTube-kanalen ”Survive The Jive” berättar Elingsvåg bl.a. att det är av kritisk betydelse, att insamlingen av det genetiska skelettmaterialet inte var representativt för vita norska vikingar. Några skelettdelar kom från bönder, fiskare och slavar från områden i Nordnorge, men det var inga skelett från någon av de platser, där ursprungliga norska vikingar antas ha bott (t.ex. Viken i Sydnorge och längs kusten i sydligaste Tröndelagen). Andra skelett var bl.a. från Grönland, Ukraina, England, Skandinavien, Polen och Ryssland. Upplysningen att DNA från Sydeuropa har kommit in i Skandinavien, betyder inte heller nödvändigtvis att vikingarna var sydeuropéer, tillfogar Ellingsvåg.

Kritiken fick Willerslev till att omgående avbryta samarbetet med Ellingsvåg och här tog saken en ny vändning. I ett mail, som Ellingsvåg offentliggjort, klagar Willerslev bl.a. över, att Ellingsvåg kritiserar honom på nämnda Youtube-kanal, som kopplas samman med white supremacists, alltså med personer som hävdar den vita rasens överlägsenhet. ”Vi önskar inte bli associerat med sådana miljöer och önskar inte heller att centret blir associerat med sådana”, säger Willerslev.

För det första är det här tal om odokumenterad ”guilt by association”. För det andra har både redaktören för Youtube-kanalen, Tom Roswell, och Ellingsvåg tillbakavisat associationen. För det tredje var Willerlevs första reaktion på den allvarliga kritiken om tvivelaktig vikinga-gen-representativitet. Man måste nöja sig med det skeletturval, man en gång har. För det fjärde är Danmark i dag överraskande homogent, vilket inte borde vara fallet.

Bakgrunden är, att Willerslevgruppen använder en icke-representativ genundersökning till att revidera eller dekonstruera vita vikingars historia, skriva om vikingarnas bildkonst, och fördöma kritikerna.

Det måste därför ligga något djupare bakom Willerslevs och andras dekonstruktion av vitas roll i historien. En förklaring kan finnas i deras tidigare häftiga kritik av teorin om kalla vintrar, som i korthet säger, att ju längre förhistoriska svarta invandrare från Afrika nådde norrut till stadigt kallare ekologiska zoner, desto hårdare blev det evolutionära urvalet. De nordligaste migranterna överlevde endast via stadigt vitare hud, en 100 cm3 större hjärna, 30 poäng högre i IQ, och mer altruism än deras svarta förfäder. Det är dessa väldokumenterade rasskillnader, som får Willerslev och andra evolutionsbiologier uppe i det röda fältet att tala om rasism, missbruk av naturvetenskap, vetenskaplig oredlighet och fuskforskning.

Befolkningsskillnader får under inga omständigheter användas politiskt, säger de. Varför inte? En gång, för att: ”Om vi lovordar vårt humana och starka samhälle, är det endast som resultat av årtusendens biologiska och kulturella smältdegel av påverkningar från hela världen”. Nu, för att bruna vikingar är överlägsna vita. Både argumenten är svaga. En historiometrisk undersökning visar, att den högsta formen av civilisation är exklusivt vit, manlig och europeisk. Annan forskning visar, att hudfärg, hjärnstorlek och IQ korrelerar mycket starkt med avstånd från ekvatorn, mätt i längdgrader.

Därmed faller Willerslev-sympatisörernas politisk-moraliskt underbyggda motiv och empiriskt svaga försök att framställa vita nordiska vikingar som bruna sydeuropéer till marken och skiftar till ett överlagt försök till historierevisionism, det ligger i förlängningen av tidens omfattande globala strävanden att riva statyer av vita förebilder, att öka inslaget av färgade i universitetspensa och forskning, att skuldbelägga vita för en skamlig forntid (som nog inte är värre än de flesta andras) och av BLM-rörelsens angrepp.

Det nya är att Willerslev-gruppen nu blandar in sin icke-representativa genetiska undersökning i revisionen av vitas förhistoria. Det bör inte stå oemotsagt.  

Senaste