Free Porn
xbporn
torsdag, 25 juli, 2024
torsdag, juli 25, 2024

Ett gigantiskt bedrägeri II: Skaffa barn med staten

Familjepolitik är kärnan. Om man vill förändra ett samhälle i grunden bör man börja med att splittra den minsta beståndsdelen, familjen.

Den 1 april 2016 blev den svenske mannen onödig. Åtminstone som far. Från det datumet kan ensamstående kvinnor skaffa barn med staten, utan att blanda in en man. Staten övertar mannens roll som befruktare och tar dessutom det ekonomiska ansvaret för barnets försörjning.

I Sverige har vi säkra preventivmedel sedan mitten av 1960-talet och fri abort från 1975. Mot den bakgrunden ger lagändringen 2016 om ensamstående kvinnors rätt till assisterad befruktning i praktiken kvinnan hela makten över reproduktionen.

Men inte bara kvinnan. Pappa staten tar på sig den bortvalde faderns roll. Mannen/fadern behövs inte längre. Det är en totalt omvälvande samhällsförändring – som har debatterats förvånansvärt lite. Frågan hanteras som en fråga om jämställdhet mellan män och kvinnor, inte utifrån barnets rätt till en far och en mor.

Jo, mannen behövs i en funktion, som spermadonator. Men han förblir i de flesta fall en anonym främling som aldrig får se sin avkomma – som heller aldrig får se honom – och han har varken juridiska rättigheter eller skyldigheter mot de barn han blir upphov till. Hans roll är begränsad till detta enda: några droppar sperma i ett provrör.

Barn som blir till genom assisterad befruktning berövas redan från tillkomstögonblicket den ena av sina föräldrar. Kvinnan blir enligt regeringens proposition och riksdagens beslut barnets enda rättsliga förälder. Faderns roll, i synnerhet hans ekonomiska ansvar för avkomman, övertas av den svenska staten med en riklig flora av bidrag, bland annat föräldrapenning, studiebidrag, A-kassa, sjukpenning, tillfällig föräldrapenning (tio dagars ersättning till en person som hjälper till den första tiden efter förlossningen), barnbidrag, flerbarnstillägg, bidragsförskott, bostadsbidrag och försörjningsstöd.

Ett politiskt/ideologiskt perspektiv
Den snedvridna eller uteblivna debatten beror på att en feministiskt hjärntvättad opinion ser förändringen enbart ur kvinnornas synpunkt. Som om det skulle vara en mänsklig rättighet för kvinnor att få barn även om barnet inte får någon far. Denna högröstade opinion har tilldelat sig själv tolkningsföreträde och bereds utrymme i alla media.

Feminismen är en av marxismens mest aggressiva och militanta grenar, och dess metoder och så kallade segrar granskas inte, eftersom den har infiltrerat både media, politiska församlingar och myndigheter. Den här texten är ett försök att från andra utgångspunkter än de gängse belysa ett av de områden som feministerna och den övriga vänstern med ideologisk krigföring har lagt under sig – fortplantningen.

Ett bredare och djupare perspektiv saknas i debatten. Lagändringen från 2016, framdriven av den feministiska S-MP-regeringen, är den perfekta pusselbiten i ett postmarxistiskt/globalistiskt styrt samhällssystem som vill slå sönder alla strukturer som skapar relationer och håller människor samman. Kärnfamiljen är den minsta och mest grundläggande strukturen som bär upp ett gott samhälle. Krossar man den går resten av upplösningen av sig själv.

Om man har som mål att förvandla människor till lätthanterliga, mobila enheter, utbytbara mot varandra och utan relationsband, är det en god idé att börja med att avskaffa kärnfamiljen. Resultatet passar som handen i handsken det multinationella kapitalets behov av lättrörlig arbetskraft över de nationsgränser som de vill avskaffa. Feministerna har inte förstått vilka som drar i trådarna, och att de i själva verket tjänstgör som globalisternas nyttiga idioter. Om man monterar ner familjen monterar man ner hela samhället, men den insikten finns inte.

Den 10 mars var det precis 100 år sedan den första socialdemokratiska regeringen tillträdde, en minoritetsregering med Hjalmar Branting som statsminister. Den satt visserligen bara i sju månader, men ledamöter som Rickard Sandler, Östen Undén och Per Albin Hansson skulle komma att ingå även i kommande socialdemokratiska regeringar, Per Albin Hansson som statsminister från 1932 ända till sin död 1946.

Familj och fortplantning är två av de områden där Socialdemokraterna ständigt har bedrivit och fortfarande bedriver social och existentiell experimentverkstad med politiska förtecken, alltifrån de massteriliseringar av 63 000 svenskar (varav cirka hälften med tvång) som pågick under mer än fyra decennier, 1934-1976, till beslutet om fri abort 1975 och avskaffandet av mannen/barnafadern 2016.

Ministern som firade faderlösa barn med tårta
Efter riksdagsbeslutet 2016 att ensamstående kvinnor får rätt till assisterad befruktning firade dåvarande jämställdhetsminister Åsa Regnér (S), ansvarig minister, och hennes förra arbetsgivare, feministlobbyn RFSU, alla blivande faderlösa barn med tårta. Jämställdhet för kvinnorna, men inte för männen. Och definitivt inte för barnen.

Det var också Socialdemokraterna som med ”jämställdhet” som mål och närmast totalitära metoder förändrade de ekonomiska grundförutsättningarna för familjernas liv och tvingade ut kvinnorna på arbetsmarknaden genom att avskaffa sambeskattningen 1971. Det skedde genom en process som jag nyligen beskrev ingående i krönikan ”Ett gigantiskt bedrägeri: Så avskaffades hemmafruarna

Under framförallt de dynamiska 1960- och 70-talen kom samhällsomvälvningarna slag i slag. Under bara en tioårsperiod, 1965-75, togs beslut och inträffade händelser som totalt förändrade förutsättningarna för reproduktionen.

1965 kom de första p-pillren ut på den svenska marknaden, utvecklade av amerikanska forskare och aktivister. Pillren hade med början 1956 testats på fattiga, i många fall illitterata kvinnor i Puerto Rico, av vilka många dog av försöken med extremt höga hormondoser.
1968 Grupp 8 bildas av åtta vänsterkvinnor.
1968 Invandrarutredningen tillsätts.
1969 Olof Palme efterträder Tage Erlander som statsminister (S).
1971 Sambeskattningen avskaffas.
1973 Den amerikanska författaren Erica Jong ger ut boken ”Rädd att flyga” och lanserar uttrycket ”det knapplösa knullet” om ett ansvarsbefriat sexliv. Boken har sålt i 25 miljoner exemplar.
1975 Lag om fri abort (regeringsproposition 1974:70).
1975 Enigt riksdagsbeslut (regeringsproposition 1975:26) om att Sverige ska bli ett mångkulturellt samhälle.

Den sociala ingenjörskonstens ekvilibrister har på intet sätt förtröttats. De fortsätter sitt värv som programmerade robotar, drivna av en socialistisk ideologi med djupa rötter i marxismen.

Kvinnor är alltid de förtryckta, alltid offer. Männen är alltid förövare. I synnerhet vita män.

”Jämställdhet” är sedan mer än ett halvt sekel det främsta verktyget och framställs som målet för kvinnors befrielse från manligt förtryck. Men i själva verket är kvinnorna och barnen de stora förlorarna på jämställdheten, sådan den tagit sig uttryck sedan 1960-talet. Att båda föräldrarna i en familj är tvungna att förvärvsarbeta för att få ekonomin att gå ihop sedan särbeskattningen infördes 1971, och barnen måste lämnas till kollektiv barnomsorg utanför hemmet, är inte en framgång för någon, mer än för en stat som beskattar människor ända in på de avgnagda benknotorna.

Socialdemokraterna finns med oss under täcket i sängkammaren, hos barnmorskan, gynekologen, på BB och sedan länge också på landets inseminationskliniker. Hela tiden givetvis med vårt bästa för ögonen. Hur kan vi tro något annat?

De samhällsomvälvningar jag beskriver i några krönikor handlar egentligen om en enda sak: att få den ekonomiska makten över kvinnors fruktsamhet. Om politikerna har ekonomiska styrmedel över reproduktionen har de i praktiken totalitär makt över samhället. Det vet Socialdemokraterna.

Kvinnans perspektiv
Omkring 1 000 assisterade, offentligt finansierade befruktningar har gjorts på ensamstående kvinnor vid landets sju universitetssjukhus sedan det blev lagligt våren 2016. Hundratals kvinnor står i kö, och väntetiderna skiljer sig kraftigt mellan regionerna, från några månader till flera år. För att undgå väntetiderna i Sverige reser många svenska kvinnor till Danmark och låter sig insemineras på danska kliniker.

”Man missbedömde fullständigt hur stor efterfrågan skulle vara” säger Anne Thurin Kjellberg, överläkare på Sahlgrenska universitetssjukhuset i Göteborg och tidigt övertygad om att möjligheten för ensamstående att skaffa barn på egen hand skulle bli vad hon kallar ”en storsäljare”.

”Nu har vi över 600 patienter i kö, och om jag var en av dem hade jag försökt skrapa ihop egna pengar för att göra behandlingen någon annanstans.”

De två vanligaste metoderna att bli gravid med assisterad befruktning är insemination, där donerade spermier injiceras direkt in i kvinnans livmoder, och provrörsbefruktning (IVF), där kvinnans ägg befruktas utanför kroppen för att sedan föras tillbaka in i livmodern.

Sedan den 1 januari 2019 får även privata kliniker utföra IVF-behandlingar. Sedan den 1 januari 2019 är det också lagligt med dubbeldonationer, där kvinnan får såväl donerade spermier som ägg. Den genetiska kopplingen mellan mor och barn är här helt avskaffad, och kvinnan blir alltså gravid med ett barn som inte har en enda cell eller ett enda arvsanlag från henne. I princip jämförbart med adoption, men av ett barn som burits i den egna kroppen.

Den kvinna som väljer att få barn utan en manlig partner kan komma med önskemål om spermadonatorns ursprung, längd, hårfärg och ögonfärg. Men det är alltid läkaren som väljer donator. Han/hon väljer en donator som så långt möjligt stämmer med kvinnans önskemål i det genetiska lotteriet.

Det är väl bra att ensamstående kvinnor kan få barn på egen hand? Det beror på ur vems perspektiv man ser det.

Av evolutionära orsaker (att säkra trygghet för sig själv och sin avkomma) söker sig kvinnor ofta till män som står några pinnhål högre på den sociala och ekonomiska skalan än de själva. Ett växande antal högutbildade kvinnor har därför svårigheter att hitta en manlig partner som motsvarar deras krav på en man som de vill bilda familj och få barn med. Den biologiska klockan tickar fortare för kvinnor än för män, och assisterad befruktning kan i den situationen ses som ett alternativ till barnlöshet.

Hittills har överläkaren på Sahlgrenska universitetssjukhuset, Anne Thurin Kjellberg, inte stött på någon yngre kvinna där beslutet att skaffa barn på egen hand varit ett förstahandsval. Hon säger att de flesta helst hade velat ha en partner.

Ett existentiellt/etiskt perspektiv
Ur ett existentiellt/etiskt perspektiv finns det stor anledning att ifrågasätta om en kvinna med staten som medaktör och finansiär ska ha rätt att få barn ensam och redan från början aktivt välja bort en far för sitt barn. Jag tycker inte det. Det är ett svek mot barnet. En kvinnas barnlängtan ska inte per automatik kunna omsättas i långtgående rättigheter som involverar en helt ny individ, barnet.

Man kan längta efter mycket, men det legitimerar inte någon universell rätt att få det man vill ha. Detta perspektiv problematiseras aldrig, inte ens från barnets synpunkt. I radions P1 hör jag ett program i serien ”Kroppskontakt” med Stina Wollter som programledare. Veronica Hedenmark, som lider av en medfödd svår skelettsjukdom, är 110 centimeter lång och sitter i rullstol, berättar om hur hon absolut ville ha barn trots sina fysiska begränsningar. Hon är den tredje kvinnan i Sverige med samma diagnos som har fött barn och har nu en fyraårig son, något som kräver att hon har personliga assistenter dygnet runt.

Hon framställs distanslöst och med beundran som ”ett mirakel” och får inte en enda kritisk fråga av Stina Wollter. Inte ett ord sägs om genetiska risker. Inte ett ord om samhällets kostnader för detta egoprojekt. Här är det gullegull på högsta växel. Det framställs som kvinnans självklara rättighet att ha barn fast hon inte klarar någonting själv.

Är det rimligt? Får en dröm om att bli mamma kosta hur mycket som helst? Vem ska barnet knyta an till i denna evigt växlande skara av mammans personliga assistenter? Vilken hjälp får barnet att hantera att hans mamma är väldigt – annorlunda?

De ratade männens perspektiv
Sett ur de ratade männens perspektiv är de feministiska ”framstegen” katastrof. Män som aldrig får fortplanta sig, som sorteras bort och tvingas leva i ofrivilligt celibat, präglar samhället på olika sätt som också drabbar kvinnor.

Sverige har sedan 2015 ett överskott av män som i vissa åldersgrupper innebär en ännu skevare könsfördelning än i Kina och Indien.

Bland 20-åringar i Sverige i dag går det mer än 125 män på 100 kvinnor. 2015 blev män i majoritet i Sverige, för första gången sedan folkbokföringens början på 1600-1700-talen. Majoritetsskiftet och den skeva könsbalansen i yngre åldrar beror på den manligt dominerade invandringen under senare år.

”Samhällen med ett överskott av män tenderar att utveckla fler våldsbrott, egendomsbrott och brott riktade mot kvinnor. Unga vuxna män utför fler brott än någon annan kategori i samhället, och marginaliserade män känner ett än större utanförskap när det dessutom råder ett underskott av kvinnor i deras åldersgrupp.”

Det skriver Valerie M Hudson, professor och ansvarig för the Program on Women, Peace and Security, Texas A&M University, USA, i en debattartikel i Göteborgs-Posten i januari 2016.

Det hon skriver har besannats ännu mer i dag:

”Dessutom tenderar dessa marginaliserade män utan partner att samlas i grupper eller gäng. Forskningen visar att sådana grupper av män är benägna att ta avsevärt större risker och uppträda utanför de sociala ramarna än vad de skulle gjort var och en för sig.

Grupptrakasserier och ofredanden av kvinnor är fler exempel på asocialt beteende hos dessa gäng. Under sådana omständigheter blir kvinnors möjlighet att röra sig fritt på offentliga platser avsevärt svårare.”

Barnets perspektiv
Vem tänker på barnet? När regeringens proposition om rätt till insemination för ensamstående kvinnor behandlades i riksdagen var det bara två partier som hade allvarliga invändningar: Sverigedemokraterna och Kristdemokraterna.

Per Ramhorn och Carina Herrstedt (båda SD) begärde att riksdagen skulle avslå propositionen. De ansåg att det är självklart att barnets bästa och barnperspektivet, det vill säga barnets rätt till två föräldrar, ska väga tyngre än kvinnans önskan om barn. Även Emma Henriksson med flera (KD) yrkade på att riksdagen skulle avslå propositionen. De talade för döva öron.

Ett barn behöver både en far och en mor. Föräldrarna har delvis olika roller. Båda är viktiga, och de är inte utbytbara mot varandra. Den nära anknytningen, symbiosen, har barnet under det första året vanligtvis med sin mamma. Mannen/fadern ska ombesörja allt yttre så att mamman ostört kan vara i symbios med sitt barn. För flickor är modern identifikationsobjekt, för pojkar har fadern den rollen.

Med berått mod har alltså Sveriges regering och riksdag berövat hälften av inseminationsbarnen – pojkarna – deras manliga förebild. Här brukar manliga vänner och släktingar åberopas som substitut av kvinnor som pläderar för assisterad befruktning. Men ingenting kan ersätta en far. Bit i det sura äpplet, alla feminister.

Den svenska föräldraförsäkringen utgår från en illusion om föräldrars utbytbarhet, och de så kallade pappamånaderna, införda 1995, 2002 och 2016, har därför inte blivit den framgång för jämställdheten som Socialdemokraterna drömde om. Särskilt lågt intresse har den tredje pappamånaden väckt. Föräldrar är nämligen oftast kloka nog att göra de val som passar den egna familjen bäst.

Människan klåfingrar obekymrat på existensens grundvillkor. Vem gav oss lov till det? Har vi blivit så självsvåldiga, så besatta av teknikens framsteg att vi har anser oss ha rätt att upphäva det som från början gjorde att vi finns till som människor?

Senaste