test
torsdag, 20 juni, 2024
torsdag, juni 20, 2024

Ett gigantiskt bedrägeri: Så avskaffades hemmafruarna

Den här texten handlar om ett gigantiskt bedrägeri. Om hur kvinnor har låtit sig bedras av politiska och ekonomiska intressen med en dold agenda. När den starka staten (S) efter andra världskrigets slut ville förmå kvinnorna att lämna sina barn och gå ut på arbetsmarknaden var agendan tvingande – men kamouflerades med ideologisk täckmantel.

Mycket vatten har runnit under broarna på ett halvsekel. Det var på själva julafton 1965 som Dagens Nyheter publicerade feministen Barbro Backbergers (1932-1999) rasande angrepp på familjen, debattartikeln ”Den heliga familjen”. Artikeln finns att läsa här.

Artikeln var startsignalen – en av dem – till ett halvt sekel av samhällsomvälvningar utan historisk motsvarighet. Backberger var ingalunda ensam – det var under första halvan av 1960-talet som de feministiska stridsropen började skalla i Sverige. Tidpunkten för publiceringen – julafton – var heller ingen slump. Avsikten var att rikta en stor fet smäll rakt i veka livet på kärnfamiljen på årets största familjehögtidsdag.

I sin av ursinne fradgande text kallar Backberger familjen ”vår klart intolerantaste grupp”, ”vår allra mest riskabla institution”, ”en kvarleva från 1800-talets borgerliga samhälle” och ”ett sexuellt ägandeförhållande”. I slutet av artikeln klämmer hon till med ”utpressningsinstitut”.

Globalisterna, de multinationella finansintressena, skulle ha gillat det. Ett halvsekel efter Backbergers artikel vet vi att det definitivt ligger i globalisternas intresse att upplösa samhällets grundsten, kärnfamiljen, utplåna familjesammanhållning och nationer och klippa alla sorters band och relationer som håller människor samman.

Ta ifrån människor deras unika egenvärde och intala dem att alla är lika och alltså utbytbara mot varandra. Då blir det mycket enklare att göra människor rotlösa, sammanhangslösa och lättmanipulerade och flytta dem runt som schackpjäser efter globalisternas behov. Ingen kan säga annat än att de har lyckats. Att avskaffa hemmafruarna och upplösa familjerna är geniala drag om man vill skapa den globala människan som kan placeras var som helst på jorden.

På bara några årtionden har Sverige utsatts för omvälvningar som saknar motsvarighet i historien.

Att läsa och skriva om nutidshistoria när man själv har upplevt tiden och händelserna och har egna minnen är som att öppna dörren till en hemlig skatt- och skräpkammare. 1965 var jag omkring 20 år gammal och bodde i Härjedalen, långt utanför Dagens Nyheters räckvidd. Jag skulle snart påbörja min journalistutbildning vid Journalisthögskolan. Jag minns tydligt de jordbävningsartade skalv som Barbro Backbergers artikel utlöste. Hon sköt skarpa skott rakt in i svenska familjers julfirande, och Sverige var skakat. Jag måste ha hört skalven i radion, för vi hade inte DN.

Femtiofyra år senare kan vi se tillbaka på ett halvsekel som förändrade allt; familjen, samhället, ekonomi, idéer, politik och debatt, demografi – ja allt.

På bara några årtionden har Sverige utsatts för omvälvningar som saknar motsvarighet i historien. Några av dem ska jag berätta om här. Håll i er, för det blir en lååång text.

Blev det bättre? Det beror på vem du frågar. Det både fascinerande och brutala med att ha ett långt tidsperspektiv är att det i efterhand är lättare att urskilja de bärande, ofta dolda, politiska och ekonomiska linjerna än när man befann sig mitt i förändringarnas detonationer. I synnerhet om man då var förblindad av ungdom och brist på kunskap och erfarenhet.

Vi som föddes vid andra världskrigets slut föddes rakt in i ett samhällsomstörtande paradigmskifte, en skarv då precis allting skulle komma att vändas uppochner. Men det förstod vi inte då. Vi förstod inte heller vilka krafter som låg bakom.

1950-talet var hemmafruarnas årtionde. Det gick att leva på en lön, även en arbetarlön, och det var självklart att mammorna var hemma och tog hand om barn och hushåll. Men så skulle det inte förbli särskilt länge. Utan att familjerna visste det låg starka ekonomiska och politiska krafter i startgroparna för att underminera familjerna. En kärnfamilj med hemmafru var den familjemodell som många hade valt för att den fungerade och gav både barn och föräldrar trygghet. Men nu skulle den avskaffas. Ett led i strävandena var att kalla hemmafruar ”förlegade” och utmåla dem som ”parasiter”. Det var effektiva skam-ord i ett Sverige som alltid har hyllat modernitet.

Ungefär samtidigt som Barbro Backberger trädde in på scenen på julaftonen 1965 hade några andra kvinnliga författare och debattörer plogat terrängen.

Författaren Eva Moberg (1932-2011) publicerade 1961 en essä med rubriken ”Kvinnans villkorliga frigivning” som satte igång en intensiv och långvarig debatt om mäns och kvinnors ställning i familjen och i samhället i stort. Hon var en liberal feminist som förespråkade inte bara kvinnornas utan även männens emancipation. Hon protesterar mot att kvinnor i första hand värderas efter sina egenskaper som könsvarelser och kallar moderskapet ”en oerhört betungande uppgift” och moderskärleken ”historiens mest exploaterade känsla”.

1962 chockade Kristina Ahlmark-Michanek, född 1938, landet med ”Jungfrutro och dubbelmoral”, en kampskrift för sexuell frihet där hon förespråkar ”kärlek för vänskaps skull” och avfärdar ”den stora kärleken” som krav för att ha samlag. De kraftiga reaktionerna ska ses mot bakgrund av att de sexuella och moraliska normerna i Sverige 1962 var anpassade till att det ännu inte fanns några säkra preventivmedel, och lagen om fri abort skulle inte komma förrän 1975. En kvinna som blev gravid var därför utlämnad till mannens vilja och förmåga att ta ansvar för henne och barnet.

1967 kom nästa smäll, och den kom med betydligt större politisk tyngd. I jämförelse med Monica Boëthius (1928-2009) bok ”Har vi råd med fruar?” vägde tidigare feministiska kampskrifter lätt som små fjun. Boëthius var en opinionsmässig tungviktare, hemmahörande i socialdemokratin och syster till författaren Göran Palm (1931-2016). Hon var 1957–1960 redaktör för Fredrika-Bremerförbundets tidskrift Hertha, under mer än 20 år (1961–1982) verksam inom Sveriges Radio, 1966–1971 som chef för det ansedda programmet Familjespegeln. 1982–1987 var hon chefredaktör för kooperationens tidning Vi, 1978–1982 ordförande i Publicistklubben som den första kvinnan på den posten, och hon var ledamot av regeringens jämställdhetsdelegation – den som vid den socialdemokratiska extra partikongressen 1967 utmynnade i ett beslut om jämställdhet som överordnat politiskt mål i Sverige. Lägg märke till tajmingen mellan Boëthius bok och beslutet på den extra partikongressen! Knappast en slump.

Monica Boëthius ifrågasättande av hemmafruns existens var en välriktad smocka mot själva navet i familjen. Bokens titel anger att hemmafruarnas existensberättigande är en rent ekonomisk fråga och att samhället inte kan tillåta att fullt friska och arbetsföra kvinnor inte förvärvsarbetar. Hon hånar hemmafruarna öppet :

”Vad de gör? Åh, de bonar golv. Och polerar bord. Och stärker gardiner. Och stryker underkläder. Och torkar disk. Och skalar potatis. Och bakar småbröd. Och putsar fönster. Och broderar hyllremsor. Och stoppar korv till julen. Och dammar varje dag. Och gör kroppkakor. Och virkar sängöverkast. Och så vidare i det oändliga. Sysslor finns det ju alltid.

Varför försvaras de här sysslorna så hett? I åratal har jag undrat över häftigheten i det försvar som alltid kommer när hemmafruar upplever sig angripna. Försvarade sig hästkuskarna med samma förtvivlans mod den dag klockan slog för dem?”

Monica Boëthius kallar hemmafruars sysslor ”skriande orationella, otidsenliga och olönsamma”, och ”småkakor och vetebröd hör definitivt hemma under rubriken nöjesliv”. Tonfallet är militant, ofta föraktfullt och nedlåtande. Från bokens utgivning 1967 går en rak linje till de ekonomisk-politiska följderna i avskaffandet av sambeskattningen fyra år senare. Boëthius gav sina partikamrater i riksdag och regering de argument de behövde för att ta detta stora och avgörande ekonomiska steg. Hemmafruarna sysslade med onödigheter och utgjorde en ekonomisk belastning. Deras roll spelades ut samtidigt som hästkuskarna och mursmäckorna blev överflödiga, skriver hon.

När sambeskattningen avskaffades 1971 avskaffades också hemmafruarna. Det politiska svaret på frågan i Boëthius bok, ”Har vi råd med fruar?” var ”Nej”. Från och med 1971 införde Sverige särbeskattning och tvåförsörjarsystem. Två personer i varje familj måste förvärvsarbeta för att få ekonomin att gå ihop.

De samhällsomvälvningar jag beskriver handlar egentligen om en enda sak: att få den ekonomiska makten över kvinnors fruktsamhet. Om politikerna har ekonomiska styrmedel över reproduktionen har de i praktiken totalitär makt över samhället. Det visste Socialdemokraterna.

Frågan är ett dubbeleggat svärd och kan ses från minst två håll. Från kvinnornas – under hela människans historia har kvinnor varit slavar under sin fruktsamhet. Under årtusenden var spädbarnsdödligheten hög och kvinnors död i barnsäng och fattigdomens sjukdomar, som TBC, de vanligaste dödsorsakerna. Mot den bakgrunden var de metoder för barnbegränsning som kom under 1900-talets senare hälft en revolution. De skulle komma att totalt ändra kvinnors, men också mäns mest grundläggande levnadsvillkor.

Det betyder inte att det saknas anledning att kritisera olika preventivmetoder eller barnbegränsning som sådan. Frågan är som sagt dubbelbottnad och ska också ses ur samhällets och statens synvinkel – hur långt ska staten tillåtas bestämma över människors fortplantning och familjebildning?

Om man gör sig mödan att sätta sig in i hur kvinnors liv har sett ut bara i den närmaste släkten ett par generationer tillbaka kommer man att göra oanade upptäckter och kanske förstå varför de nya preventivmetoderna var så revolutionerande.

Så här såg det ut i min släkt.

Min morfars mor, född 1873, födde tolv barn. Det första, min morfar, föddes 1893. Hon arbetade som ung nyutexaminerad lärarinna i en liten byskola långt ute i Järvsös finnskogar. Barnafadern emigrerade till Amerika, sannolikt innan han fått veta att hans flickvän var gravid, och hans identitet har aldrig kunnat spåras. Åtta år senare gifter hon sig och föder sedan ytterligare elva barn på tolv år. Bara tre överlever till vuxen ålder.

Både min farmor och min mormor fick fler barn än de antagligen skulle ha fått om de hade kunnat välja själva.

Farmor (född 1902) fick sex barn, av vilka ett dog i späd ålder och min mormor (född 1896) fick också sex barn, av vilka två dog i späd ålder.

1965 kom de första p-pillren ut på den svenska marknaden, utvecklade av amerikanska forskare och aktivister, som sjuksköterskan Margaret Sanger (1879-1966). Hennes mamma Anne Higgins genomgick 18 graviditeter på 22 år innan hon dog vid 49 års ålder. Kemisterna Carl Djerassi och Russel Marker, biologen Gregory Pincus och gynekologen John Rock är andra namn ur p-pillrets historia. Läkemedelsindustrin var snabb att fånga upp den lockande, gigantiska marknad som ett kvinnligt preventivmedel representerade. Industrins profithunger innebar att p-pillren släpptes ut för tidigt på marknaden, innan de var tillräckligt kliniskt testade. Historien rymmer klart oetiska inslag, som att pillren med början 1956 testades på fattiga, i många fall illitterata kvinnor i Puerto Rico. Pillren innehöll hästdoser av könshormonet östrogen, 150 mikrogram eller mer, och många av kvinnorna dog av försöken.

1960 godkändes de första p-pillren i USA, och 1964 godkändes de av dåvarande Medicinalstyrelsen i Sverige, till en början bara på indikationen menstruationsbesvär. Sambandet mellan blodpropp och p-piller är väl dokumenterat.

Nu kom samhällsomvälvningarna slag i slag:

1968 Grupp 8 bildas av åtta vänsterkvinnor.
1968 Invandrarutredningen tillsätts.
1969 Olof Palme efterträder Tage Erlander som statsminister (S).
1971 Sambeskattningen avskaffas.
1975 Lag om fri abort.
1975 Enigt riksdagsbeslut (proposition 1975:26) om att Sverige ska bli ett mångkulturellt samhälle.

I Sverige gäller aborträtten till och med den 18:e graviditetsveckan, mycket längre än i andra europeiska länder som vanligen drar gränsen vid tolfte veckan. 84 procent av de svenska aborterna görs före vecka 9. Trots att det i dag finns ett stort utbud av säkra preventivmetoder gjorde cirka 36 000 kvinnor abort i Sverige 2018. Det motsvarar 19 aborter per 1 000 kvinnor i åldern 15–44 år. En alldeles för hög siffra, som tyder på att abort i många fall används som preventivmetod.

Sett mot bakgrund av att socialdemokraterna under perioden 1934-1976 lät sterilisera 63 000 personer, varav cirka hälften med tvång, får p-pillren och aborträtten ses som framsteg. De är åtminstone i juridisk mening frivilliga. Bara några decennier tidigare, 1941, motiverade samlingsregeringens justitieminister Karl-Gustaf Westman (1876-1944, Bondeförbundet) en skärpning av steriliseringslagen (mer tvång) så här:

”Ett betydelsefullt steg framåt i riktning av att sanera den svenska folkstammen, att befria den från fortplantning av arvsanlag som leda till att i framtida generationer det förekommer individer, som icke äro önskvärda medlemmar av ett sunt och friskt folk.”

Bondeförbundet och Socialdemokraterna var de mest utpräglat rasbiologiska partierna under 1930- och 40-talen – något att minnas när de i dag talar om ”bruna rötter”. Lyssna på min podd om nazistiska rötter och tvångssteriliseringarna av vad som kallades ”undermåliga människor”!

Samhällskontroll över fruktsamheten var avgörande för den familjepolitik och arbetsmarknadspolitik som socialdemokraterna ville genomdriva på 1960-talet och framåt. Men vi får backa tillbaka ytterligare en bit i historien för att förstå varför det var så angeläget att avskaffa hemmafruarna och få ut kvinnorna på arbetsmarknaden.

I den offentliga debatten uppgavs skälen vara ideologiska och handla om kvinnans rätt till valfrihet. Men de verkliga motiven var ekonomiska. De kläddes bara i ideologisk förklädnad. Det gjordes så skickligt att kvinnorna verkligen trodde att de handlade enligt sin egen fria vilja när de i hundratusental tvingades ut på arbetsmarknaden.

Valfriheten stod inte mellan att vara hemmafru eller att lönearbeta. När kvinnorna gick ut på arbetsmarknaden hade de fortfarande allt hemarbete kvar att sköta. De fick två jobb istället för ett.

Orsaken till de tvingande besluten var den här: vid andra världskrigets slut 1945 låg stora delar av Europa i ruiner, men Sveriges infrastruktur var oskadd eftersom vi aldrig blev ockuperade av nazisterna. Vår industri gick på högvarv och skrek efter arbetskraft. Från sent 1940-tal kom arbetskraftsinvandrare från Finland och Sydeuropa. Men det räckte inte. Kvinnorna utgjorde halva den vuxna befolkningen. Om de kunde fösas ut på arbetsmarknaden skulle skattebasen i ett slag fördubblas och den svenska ekonomin nå himmelens höjder.

LO-ekonomen Per Holmberg, sekreterare i Låginkomstutredningen, skriver i boken Kynne eller kön från 1966:

”Samhällsekonomiskt innebär dagens outnyttjade arbetskraftspotential att den svenska nationalprodukten och nationalinkomsten skulle kunna stiga med 25 procent… Dessa 25 procent anger också hur mycket det genomsnittliga svenska hushållet skulle kunna höja sin köpkraft och levnadsnivå med om arbetskraftstillgångarna tillvaratogs upp till potentialen.”

Jakten på hemmafruarna handlade om att göra dem till samhällsnyttiga varelser. Det stötande med hemmafrusystemet var, enligt Monica Boëthius och andra tongivande debattörer, att outnyttjad arbetskraft gick förlorad när en stor del av befolkningen ägnade sig åt ”sysslor med ren hobbykaraktär”. Den gamla familjestrukturen med hemmafrun som sammanhållande kraft framställdes som oförsvarlig och färdig att skrota.

Under loppet av några år genomfördes en rad reformer som drevs fram av röststarka representationer för påstått kvinnliga intressen. De överordnade ekonomiska intressena höll sig diskret i bakgrunden och lät vänsterns nyttiga idioter sköta grovjobbet genom att svepa en ideologisk täckmantel över de ekonomiska motiven. Vänsterns kvinnokämpar kunde på något mirakulöst sätt åberopa ”Vi är många, vi är hälften” – samtidigt som man krävde särskilda rättigheter med argumentet att kvinnor är en diskriminerad minoritet.

Men det var inte förrän 2015 som kvinnor blev i minoritet i Sverige, för första gången sedan folkbokföringen reglerades i 1686 års kyrkolag, och då på grund av den övervägande manliga invandringen – som välkomnats av i synnerhet kvinnor.

Genom hela feminismens historia har kvinnor varit duktiga på att i alla lägen dra offerkortet och utropa offerstatus åt sig själva för att nå sina mål.

Kampanjerna för ”jämlikhet” och ”kvinnlig frigörelse” fick effekt: med ”valfrihet” som paroll gav sig mer än en halv miljon svenska hemmafruar ut på arbetsmarknaden från slutet av 1960-talet till början av 1980-talet. Ökningen var särskilt stor mellan 1968 och 1970, då cirka 100 000 kvinnor per år nyanställdes. I praktiken hade de inget val. ”Valfriheten” var ett tvång i och med särbeskattningen. Framför allt var det den offentliga sektorn som växte.

Med en väloljad propagandaapparat lyckades politiker, näringsliv och feministiska aktivister få svenska kvinnor att överge sina modersinstinkter och ge sig ut i lönearbete. I dag har svenska barn och ungdomar större psykiska problem än någonsin tidigare. Samband, någon?

Sverige gick in i en rekordlång högkonjunktur som varade från krigets slut till början av 1970-talet, och den bars fram av kvinnorna. Krafterna bakom kampanjerna visste exakt vilka knappar de skulle trycka på för att nå resultat. Man använde sig av det beprövade receptet att i propagandan anspela på modernitet och vetenskap, som svenskar alltid nappat på, och drog sig inte för att spela ut ”barnens bästa” mot mödrarna.

Vem skulle ta hand om barnen när mödrarna gick ut i arbetslivet? Daghem byggdes i rasande takt över hela landet. Det handlade inte bara om att frigöra mödrarnas tid. Kollektiv barnomsorg erbjuder fantastiska möjligheter att tidigt forma barnen så som staten vill ha dem. Barn är formbara, det visste redan de ryska bolsjevikerna, och det visste de svenska Socialdemokraterna. En av teoretikerna som formade det revolutionära sovjetiska skolsystemet efter statskuppen 1917 skrev:

”Vi måste förvandla de unga till en generation av kommunister. Barn är som mjukt vax, de är mycket formbara och av dem kan man skapa goda kommunister. Vi måste skydda barnen från familjens skadliga inflytande… Vi måste nationalisera dem. Redan mycket tidigt i deras unga liv måste de hamna under det välgörande inflytande kommunistiska skolor erbjuder… Att tvinga modern att överlämna sitt barn till den sovjetiska staten – det är vår uppgift.”

(Ur V. Zenzinov: Deserted. The Story of the Children Abandoned in Soviet Russia. London 1931, sid. 27. Återgiven i Orlando Figes’ ”De som viskade. Tystnad och terror i Stalins Sovjet”.)

Vid 1970-talets slut fanns mer än 350 000 barn inskrivna i den offentliga barnomsorgen. Daghemmen påstods ge barnen större förutsättningar att utvecklas till självständiga individer än om de tillbringade hela dagarna hemma med mamma. Mamman kunde ju överbeskydda sina barn, och barnen riskerade att utvecklas till ”modersfixerade neurotiker”.

Mamman var hursomhelst bara en outbildad amatör utan pedagogisk skolning, medan daghemmen kunde erbjuda professionell vård och en stimulerande miljö där barnen tränades i kollektiva grupprocesser. Radikala debattörer argumenterade i termer av vetenskap och modernitet på exakt samma sätt som när en av de starkaste förespråkarna för tvångssteriliseringar, socialdemokraten Alva Myrdal, på 1930-talet drev kampanj i marxistisk anda för att barnen skulle lämnas in i ”storbarnkammare”, ”där barnen kunde leka under uppsikt av skolade sköterskor som för övrigt borde vara av en särskilt glad och munter människotyp”(!).

Lyssna på den här underdåniga intervjun. Är det barnens eller sitt eget bästa Alva Myrdal talar om?

Jämställdhetsdebatten blev tvingande politik. Kraven på en ny familjepolitik kom inte från folkets djupa led. De teg stilla och var i stort sett nöjda med sakernas tillstånd.

Förändringen drevs fram av en liten högröstad elit, en grupp vänsterintellektuella akademiker som angav tonen – i princip samma vänsterklick som i dag driver frågor om massinvandring, lobbar för HBTQ-intressen och klimatet.

Vänsterextrema Grupp 8 är ett typexempel. Det var vänsterkvinnor från över- och medelklass som skrek marxistiska teser högt men inte hade någon förankring i folkdjupet.

På 1970-talet fogades alla pusselbitar ihop: p-pillren, den fria aborten, särbeskattningen, den feministiska propagandan som påstod att könet är en social konstruktion och att män och kvinnor är lika – men ändå krävde särbehandling av kvinnor. Det är viktigt att se att det var tvingande statliga beslut och åtgärder som under paroller om modernitet och jämställdhet raserade familjen. Den starka staten styrde med järnhand. Det var därför omvälvningen gick så fort. Kvinnokämpar och feminister var bara lydiga verktyg som utnyttjades i hanteringen. Argumenten möttes inte i öppna debatter.

Här ligger det stora bedrägeriet. Vi förespeglades något helt annat än det vi fick. Vi lovades frihet men fick tvång. Vanliga människor hade inte en chans att hävda sina intressen mot en socialdemokrati som gick fram som en gigantisk armé, in i våra sovrum och plånböcker.

Hur många kvinnor (och män) lever med den baksmällan i dag?

En annan lärdom är att se socialdemokraterna som manipulationens mästare. De står inte kommunisterna efter när det gäller att dölja sina verkliga mål.

Om vi räknar från 1960-talet är det nu den tredje generationen föräldrar som lämnar sina barn till kollektiv barnomsorg. Dagisbarnen har vuxit upp och fått egna barn som också är dagisbarn. Ett halvt sekels jämställdhetsprojekt är i hamn. Och alla är nöjda.

Eller?

Senaste