I det vardagliga nyhetsflödet kan man använda olika parametrar för att granska vår tidseras viktigaste fråga som rör de framtida livsbetingelserna för ett svenskt liv i Sverige. För det handlar numera om livsbetingelser, ja existens. Det existentiella har blivit politiskt och frågan handlar således om vilka som kommer att skriva framtidens svenska historieböcker och vilken kultur de kommer att utgå ifrån. För det är inte säkert att det vi kallar svensk kultur, eller för den delen europeisk kultur, kommer att vara dominerande på den region vi kallar Sverige i framtiden.
Bara denna vecka har vi två exempel på detta. Å ena sidan nåddes vi åter av nyheten att ett islamistiskt terrordåd inträffat i vårt grannland, Norge, å den andra ansåg partiledaren för det islamistiska partiet Nyans, att det nu var läge att avskaffa den svenska yttrandefriheten vad gäller konst som muslimer kan provoceras av.
Om vi börjar med terrordådet i Norge där fem människor miste sina liv handlade det om en konvertit till islam som radikaliserats. En norsk motsvarighet till Michael Skråmo med andra ord. Terrordådet skedde som vanligt på ett fegt sätt. Islamister utmanar nämligen aldrig sin motståndare på en ärlig kamp, utan utgår alltid från ett överläge. I detta fall var offren både äldre och chanslösa att värja sig. Dådet påminner därför om andra islamistiska terrorbrott i vår närhistoria. Jag tänker på tågbombningen i Madrid, massakern i Paris och som skedde på flera platser samtidigt, massakern på Charlie Hebdo, bombningen av World Trade Center, terrorattentatet på Drottninggatan i Stockholm, bomben på en skolbuss i London, attentatet på en julmarknad i Berlin och terrorattentatet i Nice.
Problemet i sammanhanget är nu inte det fåtal som utför terrorhandlingarna, utan det större numerära antal som verkar för samma ideologi som terroristerna men som använder ”demokrati” och ”infiltration” som strategier för att sprida islam och nå inflytande över institutioner, föreningar och partier. Det större problemet är att denna grupp, liksom majoriteten muslimer, alltid befinner sig i förnekelse över det faktum att det finns en korrelation mellan islam och terrorism. För oss som studerat islam finns det dock mer i både koranen och i profeten Muhammeds liv som stöder terrorhandlingar och tagande av slavar som krigsbyten än suror och hadither som uppmanar till fred. Fred enligt islam är nämligen alltid något som uppkommer efter att man blivit herre på täppan. Islam är inte i Europa för att domineras och underställas europeiska värden och kulturgemenskaper. Islam är i Europa för dominera.
Det som emellertid alltid inträffar efter ett terrordåd är att någon islamkritiker citerar våldsbejakande suror i Koranen, varefter kända islamologer och västerländska liberaler relativiserar dem och kallar det hela ”islamofobi”. Vilka suror handlar det om? Låt mig ge några exempel: Sura 2:191 uppmanar till slakt på alla icke-troende varhelst muslimer finner dem. Sura 3:28 förbjuder muslimer att ta otrogna till vänner. Sura 3:85 säger att av alla religioner är bara Islam den religion är acceptabel inför Gud. Sura 5:33 som uppmanar muslimer att korsfästa den som kritiserar Allah eller Muhammed. Sura 8:12 som uppmanar muslimer att terrorisera och halshugga alla som tror på andra skrifter än koranen. Sura 8:65 som kallar alla otrogna för dumma och uppmanar muslimer att bekämpa dem. Sura 9:5 som uppmanar muslimer att döda otrogna när de får chansen. Sura 9:123 som uppmanar muslimer att föra krig mot otrogna som de har som grannar. Sura 47:4 som uppmanar muslimer att inte ingå fredsöverenskommelser med otrogna. Fler exempel kan givetvis ges, men poängen är ändå att olika islamska grupper tolkar dessa suror olika. När media därför varnar för islamofobi i samband med ett islamistiskt terrordåd brukar de ofta intervjua en ”moderat” imam som förklarar att några av de ovannämnda surorna inte gäller för Sverige idag utan enbart rörde vissa krigstillstånd på profetens tid och att de således inte är aktuella. Om du däremot frågar en medlem som tillhör en våldsbejakande salafistisk grupp så säger de tvärtom att de dels erkänner att surorna kom till under vissa omständigheter som inte gäller idag, men att deras andemening och budskap fortfarande gäller för dagens omständigheter. Huruvida dessa våldsbejakande suror är relevanta idag beror således helt på vem du frågar.
Det är därför ytterst rationellt för en icke-muslim att vilja hålla antalet muslimer på så låg nivå som möjligt i sitt närområde, då islam alltid för med sig en mångfald av olika inriktningar och grupper, vilket vi också har sett under senare år i Sverige och internationellt. Även om det går en våldsbejakande islamist på 10 000 muslimer så är det rationellt att ha mindre än 10 000 muslimer i sitt närområde (läs Sverige). Det handlar ju dessutom inte bara om konkreta våldsbejakande handlingar utan också om att det finns en större grupp bland dessa 10 000 muslimer som dels förnekar att islam rättfärdigar terror, dels har värderingar och attityder som är i linje med de målsättningar för samhället som också terroristerna har. Om en muslim av 10 000 således använder våld eller sympatiserar med våld mot otrogna (i själva verket är de sannolikt fler), är det över 2000 av dessa muslimer som vill ha samma samhällsmodell som terroristen eftersträvar, över 5000 som ser sig själva som offer för västerländskt förtryck och över 9000 som önskar att sharia skall tillämpas på frågor som rör civilrätt.
Detta baseras på en internationell undersökning som kartlade muslimers attityder i världen. Studien presenterades i tidsskriften Forskning & Framsteg 2013. Undersökningen kartlade inte så kallade ”extremister” utan vad muslimer i gemen hade för åsikter i vitt skilda ämnen och från olika islamska och europeiska kulturer och samhällen. Studien genomfördes av The Pew forum on religion & public life som har gott rykte för politisk neutralitet. Undersökningen visade majoriteten av världens muslimer är djupt troende och menar att sharia är Guds Ord i bokstavlig mening. I 39 av de undersökta länderna menar majoriteten muslimer att islam är den enda sanna läran och att sharia skall dominera juridiken. Undersökningen visade också att 4 av 5 muslimer från Pakistan och Afghanistan vill tillämpa sharias straffbestämmelser bokstavligt vad gäller homosexualitet, apostasi (att man lämnar religionen bestraffas med döden) och är positiva till offentliga avrättningar och bestraffningar på allmänna platser. De var också för stening vid äktenskapsbrott.
I Sverige tror däremot många att muslimer från Afghanistan och Pakistan byter värderingar när de kommer till Sverige. Detta motbevisas i ovannämnda studie. Majoriteten av de muslimer som lever i Europa idag är enligt studien positiva till att sharia blir lag. Således kan man inte skilja islam som tro från islam som politik. Islam är en politisk ideologi för majoriteten muslimer och inte bara för ett fåtal som tillhör en våldsbejakande tolkning av sharia i relation till icke-muslimer i Europa.
Det är därför lämpligt att här säga något om Partiet Nyans vars ordförande skrev en debattartikel om Lars Vilks konstverk Nimis i Göteborgsposten och där han menade att konstverket borde brännas ner eftersom det sårar Islam. Att Nimis inte har med islam att göra verkade han inte bry sig om. Det är nämligen fel på konstnären eftersom han påstås vara islamofob. Debattartikeln är relevant inte för att den är skriven av en islamist som vill verka genom samhällets partier och institutioner för att ”normalisera” islam och sharia, utan för att han uttrycker en åsikt som många muslimer delar.
För att knyta ihop säcken visar således veckans senaste händelser att det som står på spel är större än frågor om ekonomisk tillväxt och vår förestående lågkonjunktur. Det är nämligen också en demografisk lågkonjunktur för svensk kultur. Det är en kris av existentiell natur. Och denna kris går inte att integrera bort. Den kan bara repatrieras.
