onsdag, 29 juni, 2022
onsdag, juni 29, 2022

Dessa mina minsta – ett tal om fosterfördrivning

Varje år aborteras närmare 40000 ofödda foster. Essäisten och sångaren Anders Bylander ger en fördjupad inblick i den etiska diskussionen kring detta historiskt och i dag. Försvaret för livet blir till ett ledmotiv.

Detta är det viktigaste ämne jag kan komma på, för kyrkan, för samhället och oss alla som hoppas på en värld i frid. Det finns inget renare, inget svagare, inget oskyldigare och inte heller något mera hjälplöst än ett barn i livmodern. Och det dödar vi och intalar oss att vi handlar rätt. Jag ska behandla ämnet Kyrkan och aborterna utifrån tre punkter, allmänt och historiskt, juridiskt och medicinskt. Till vissa delar blir det mycket summariskt, till andra delar något mera utförligt. Till grund ligger den D-uppsats jag skrev i idé- och lärdomshistoria och som finns i Lunds universitets databas under rubriken Person och politik. Den har också getts ut som bok i tre upplagor under samma namn, senast våren 2018.

1. Allmänt

Det finns som alla vet spontana missfall. Därför skiljer man dessa från den provocerade eller avsiktliga aborten, abortus provocatusDen har med undantag för vissa brutala kulturer, som Romarriket och Stalins Sovjet, alltid fördömts ur ett människorättsligt och religiöst perspektiv. Är det så att vi söker Gud för att vi är rädda för döden? För livet och döden? Vi söker i alla fall efter vår existens’ grund, vi söker efter vårt ursprung; Gud. Själva ordet religion kommer av “Re-ligio” – som betyder återförening. Vi ger samvetet domsrätt över livet. Det kan förklara att alla religioner är samstämmigt emot abort, att döda vad vi vet är en människa, en helt oskyldig och försvarslös människa. Vi vill helt naturligt att livmodern skall vara den tryggaste platsen i världen, inte den otryggaste. Profeterna talade om sin kallelse redan i moderlivet, det finns hos både Jesaja och Jeremia. Det finns i NT, i Lukas 1, där Elisabet, Johannes’ mamma, kallade Jesus för Herre redan när han låg i Marias mage. Paulus talar samma språk som profeterna och nämner sin kallelse redan i moderlivet i Galaterbrevet 1.

Ett par reminiscenser från populärkulturen talar samma språk som dessa urkunder: Filmen The Three Godfathers (1948) regi John Ford, i huvudrollen bl a John Wayne, den store västernhjälten (sv titel Flykt genom öknen). Tre robusta cowboys tar hand om ett litet barn vars mamma dött efter förlossningen. Det är faktiskt riktigt rörande att se hur de bara inte kunde låta den lille pojken dö. De äventyrade i stället sina egna liv och två av dem dog på vägen genom öknen, före scenen då John Wayne lägger barnet på bardisken i en saloon och i förvecklingarna som följer slipper det mesta av straffet han gjort sig skyldig till som bankrånare.

En annan film är Vera Drake (2004) om en änglamakerska (de kallades ju så, de som hjälpte unga olyckliga flickor att bli av med sina graviditeter). Hon anklagas i domstol för “brott mot personen“, vilket bär den kristna kulturens särskilda signum. Begreppet person är ju en kristen uppfinning ägnad att sprida ljus över treenigheten och denna person är vi ett med alltifrån konceptionen, då inkarnationen äger rum. Man kan studera Augustinus’ människosyn t ex i Christian Braws bok Åter till Gud, trons mönster hos Augustinus, 1994: Människan är Ande, själ och kropp i en hel person. Man kan tänka sig detta som ett slags hierarki, där anden s.a.s. är “finast” och “Anden från stoftets världar lyfter sitt vingepar”, men det avråder Braw från som gnosticism, liksom Stefan Gustavsson, chef för Apologia. Vi bör i stället tänka oss människan som en helhet av kropp och själ och ande – allt i ett – för kroppen är inget mindervärdigt som vi skall bli befriade från: Den skall ju uppstå på den yttersta dagen och inträda i Guds härlighet med alla sina gåvor i takt med Guds uppdrag! Augustinus talar om “abditum mentis” längst inne i vår ande, där Gud når fram.

Begreppet person har alltså kristet ursprung. Läkaretiken har däremot ett hedniskt dito, hos den gamle greken Hippokrates på Kos, läkekonstens fader, och läkaretiken nämner i särskild ordning regeln att aldrig ge en kvinna något fosterfördrivande medel. Alltså var de svenska politikerna tvungna att göra en omskrivning av läkaretiken för att kunna genomföra abortlagen 1974. Jag skriver en del om det i boken utifrån ett starkt stöd i källorna. När urkyrkan började sprida det kristna ljuset i romarriket, fick det till följd att patria potestas, fadersmakten att döda efter eget gottfinnande och utan förskoning, upphörde. Katolska kyrkans katekes vittnar entydigt, liksom alla påvarna, för den livets helgd som blivit den röda tråden i kyrkans, kyrkornas budskap alltsedan dess. Det var samma livets helgd i protestantiska kyrkor. Abort var förbjudet i svensk lag till 1938 då rättspositivismen slagit igenom och t o m belagt med dödsstraff i Sverige till 1864. Därefter straffarbete. Alltså: Den världsvida kyrkan står för livets helgd och talar idag även mot dödsstraff (skyldigt mänskligt liv); lika för katoliker, protestanter och Sverige i princip faktiskt till 1975. Undantag, vad läkaretiken beträffar, har funnits där man trott på besjälning av fostret efter en viss tid eller på annat sätt skilt på fostret och människovärdet; hos de gamla grekerna var det Platon och Aristoteles, så romarna som vi har sett, och olika sidospår där man ifrågasatt det naturliga människovärdet. Torbjörn Tännsjö i boken Du skall understundom dräpa som dock erkänner den kristna kyrkans rätt att hävda livets helgd eller rätten till liv, och på så sätt tydligt erkänner kyrkans stringens. Tännsjö är inte lika illa däran som de moderna filosofer som vill införa rätt att döda spädbarn, upp till fem års ålder, s k infanticid; australiern Peter Singer, Michael Tooley USA. Det är så skrämmande att man inte vill tro på deras allvar. Ett starkt, övertygande starkt skäl mot abort är därför att de filosofer som förespråkar abort, liksom infanticid, finner det närmast löjligt och lite sjåpigt att göra skillnad på dödandet med hänsyn till barnets ålder och hur mycket man vet om det. Man ser ju inte ett barn i livmodern. Utan livets helgd blir också den ståtligaste demokrati endast pöbelvälde. Vi påminns vid varje presidentval att USA är ett så rått samhälle att skolskjutningarna inte är något att förvånas över.

2 Juridiken har ändrats.

Man sedan gammalt skiljer mellan naturlig rätt och positiv rätt. Distinktionen mellan naturlig och positiv rätt finns t ex hos Tomas av Aquino på högmedeltiden.

Naturrätten har traderats sedan äldsta tider. Den är oföränderlig och återfinns i t ex läkaretiken, i folkrätten och internationella fördrag och manifestationer, som Genèvedeklarationen, Barnkonventionen och FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna 1948. De människorättsliga och folkrättsliga domstolarna, t ex när nazismens förbrytare dömdes i Nürnberg. Artikel 3 i FN.s deklaration är just rätten till liv. Den positiva rätten ändras av parlamenten och regeringarna som ett sätt att forma samhället. Hägerströms plädering i sina föredrag på 1920-talet finns med i Person och politik. Han krävde att staten skulle “äga” rätten helt och hållet och att allt snack om naturliga rättigheter var ovetenskapligt. Han hade nog inte kunnat gå på som han gjorde, om han hade levt efter andra världskriget och det Tredje riket. Efter Andra världskriget har även rättspositivister varnat för missbruk av läran, t ex H L A Hart: Tanken att det inte finns någon objektiv rätt, utan att rätten är själva lagboken, missbrukades av Hitler och nazismen. Det var förbjudet att gömma judar, en plikt att ange dem, en skyldighet att bära Davidsstjärnan osv. Det finns många kusliga vittnesbörd om hur nazisterna förslaget utnyttjade rättspositivismen för att genomföra den slutliga lösningen av judefrågan, och frågan om andra undermåliga raser och individer för den delen. Man låg ju inte särskilt väl till om man var zigenare heller, eller förståndshandikappad. Det var illa nog om man målade modern konst. Och i Jönköping hade vi Tattartoget, nu Östra torget. Där bor jag, på Tyska maden, bara ett stenkast från platsen där Sellergren bodde och ett från Kristinegården, där han gick i skolan och ett rum har uppkallats efter honom.

Vad rättspositivismen betyder för abort kan man se om man tänker på patria potestas i Romarriket. För kejsarkulten var livet inte heligt utan det var en pragmatisk kultur. Familjefadern, husbonden, hade all rätt att besluta om familjens och tjänstefolkets liv. Detta ändrades alltså till något helt annorlunda när kristendomen gjorde sitt intåg via urkyrkan. Av det förstår vi att abortmotstånd är naturligt för kristendomen. Bibelställen i GT, Psaltaren, profeterna. NT, Lukas 1, Galaterbrevet 1. Man bör vidare tänka på att det självklara inte alltid skrivs ut. Gud kan kalla en människa redan i moderlivet, men ordet abort finns inte i Bibeln och företeelsen berörs bara sporadiskt. Inte heller nämns abort för sig i FN:s rättighetsdeklaration, men när artikel 3 om rätten till liv skrevs var livets helgd en självklarhet för de katoliker och muslimer som arbetade med dokumentet. T ex var en thomistisk filosof med, Jacques Maritain, liksom en muslim. Ordförande var presidenthustrun Eleanor Roosevelt. När ovana människor ställs inför det här kan de lätt begå misstag. Jag har till exempel fått höra från en kyrkoherde, att “det står ju ingenting i bibeln om abort”. Men det står ju om människovärdet på snart sagt varenda sida, särskilt i Nya testamentet. 

3. Medicinskt

Medicinskt är barnet en egen individ från början. Eget DNA, arvsanlag, genetisk kod, eget hjärta och blodomlopp. Allt detta är personligt och oberoende av modern. Så allt snack om barnet som “en del av moderns kropp” är bara bullshit av det politiska slag som alltid skyfflas runt i samhället. Det är vår uppgift att skona både kvinnor och barn, men eftersom det handlar om människans värde är det mänskliga rättigheter som skall vara i fokus, med, naturligtvis, motivation och sisu från den åskådning man åberopar, i vårt fall klassisk kristen tro. Fri abort är en avskyvärd politisk doktrin som kyrkan måste ta itu med, om hon vill fortsätta att vara en kyrka. Sedan abortlagen infördes har det utförts över en miljon aborter i vårt land, av utbildade läkare som skulle värna livet. 37.000 om året att jämföra med ett par tusen om året under den gamla lagen. Det är fritt fram för denna omoral i Sverige mer än i andra EU-läder, och några länder har kvar ett abortförbud, t ex Irland. Man kan notera, för svenskt vidkommande, att Alf Svensson gav upp sin hjärtefråga för att få in KDS i riksdagen, och det har blivit värre under Hägglund och Busch. Många upplever Kd som det bästa partiet, eftersom det vuxit ur den europeiska kristdemokratin efter andra världskriget. Och därmed ur den katolska socialläran. Att kalla kd kristdemokratiskt blir ändå fel. Hägglund har även gått i bräschen för abortturism 2007 och skrev i sammanhanget en artikel i DN Debatt: Av yttersta vikt att abort erbjuds utländska kvinnor. Det har banat vägen för könsselektiva aborter, man aborterar flickebarn, som danska kvinnor gör i Skåne. Det är dock viktigt att inte skuldbelägga vanliga människor som har valt att göra abort. De följer ju lagen. De har vilseförts av staten och politikerna. Jan Fridegård förutsade detta i sin roman Offer på trettiotalet. Sverige var ett kristet land när abortlagen genomfördes med stöd från de stora politiska instanserna. De professionella var däremot antingen reserverade eller helt emot abortkommitténs förslag; det var läkare, barnmorskor, präster och lekmän. Lekmannaförbundet jämförde med nazismen i en kommentar om den eugeniska indikationen i den gamla lagen från 1938. Alla kristna kyrkor åberopade ärkebiskopens svar och ställde sig som en man bakom Svenska kyrkan i en total förkastelse av förslaget som man ansåg skulle komma att äventyra hela civilisationen och vår rättssäkerhet. Svenska kyrkan har naturligtvis svikit å det grövsta efter abortlagens tillkomst, så ni har helt rätt alla ni som har känt det på er. Hedendomen har återinförts i vårt land och man har krävt kyrkans välsignelse för detta dåd, och väl i stort sett också fått kyrkans välsignelse över den här gudlösa politiken. Om någon tvivlar på det jag säger så är det bara att jämföra kyrkans hemsida idag med vad ärkebiskopen skrev i sitt remissutlåtande mot abortkommitténs förslag 1972. Fri abort går inte att förena med en kristen syn på människan och skapelsen. Bo Giertz’ bok Kampen om människan 1947 visar detta med all önskvärd tydlighet. Och så var det fortfarande när ärkebiskopen skrev sitt remissvar och alla de andra slöt upp bakom honom: Det är bara fyrtio år sen. Den moderna demokratin har på en generation raserat vad det tog hundra generationer att bygga upp av kristen samhällsmoral. Så sent som 1972 och även senare talade katoliker och protestanter med en röst.

Senaste