När Annie Lööf fördömer ”ytterkantspartier” ger hon dumheten ett ansikte. Hos henne finns inte en skymt av analys eller reflektion. Vad har skapat dessa partier med deras reaktionsbildningar? Kanske de är ganska begripliga och till och med har något att bidra med? Många frågor väcks när de små rösterna ifrågasätter makten. Men Annie Lööf lyssnar inte på det örat. Hon talar om V och SD som politisk ohyra – något man bemöter med insektsspray.
Hennes attityd är extrem, och är givetvis politiskt betingad. Men den är inte ovanlig. I det som de valt att kalla ”populistiska” partier har dagens mäktiga aktörer funnit en tacksam måltavla för alla slags projektioner. Svart- och brunsmetning ska göra jobbet med att överskugga etablerade partiers svagheter och rädsla för att mista det stöd som de äger.
En välkommen motvikt till debatten om populism är Donald T Critchlows nya bok In Defense of Populism: Protest and American Democracy (University of Pennsylvania Press, 224 s.). Där går Critchlow igenom en handfull rörelser som fått etiketten ”populistiska”. Han resonerar också om vad de haft för motiv och orsaker, och vad deras politiska och kulturella inverkan har blivit.
Att det mesta som kunnat åsättas ”populismens” etikett i USA har fått utstå smälek är klart. Sin förmenta jämlikhet till trots är USA ett skiktat samhälle. Att tillhöra den så kallade WASP-eliten är viktigt. Det står som bekant för ”White Anglo-Saxon Protestant” och betecknar den ursprungliga, samhällsbärande amerikanska befolkningen med dess självmedvetna etos och stolta rötter i koloniernas moderland England. Numera starkt utmanad av andra folkgrupper har WASP ändå bevarat sin prestige och sin ärvda ambition att föra ett slags modifierat puritanskt, aristokratiskt arv vidare.
Det har sagts att när den franske politikern och författaren Alexis de Tocqueville på 1830-talet företog sin berömda resa till och genomlysning av dåtidens Amerika, glömde han bort denna viktiga hierarki och såg (eller föredrog att se) det land han besökte som rakt igenom folkligt, ett medelklassens idealsamhälle.
När den amerikanska ”nykonservatismen” efter 1945 uppstod blev inte konflikten mellan de WASP-konservativa och den folkliga konservatismen genast tydlig. Fienden var de i de konservativas ögon ödesdigra steg mot en socialistisk eller socialdemokratisk stat som den demokratiske presidenten F D Roosevelt hade tagit, främst med sitt omfattande stödprogram New Deal. I polemik mot detta program gällde det nu att hävda medborgarnas och familjernas frihet från statlig inblandning ansåg de konservativa.
De första nykonservativa i USA var alla svåra att klassa som ”populister”. Personer som Russell Kirk, Clinton Rossiter, James Burnham och Peter Viereck med flera de var utpräglade akademiker vars insats gick ut på att påvisa hur den tidens ”liberals” (närmast motsvarande europeisk vänster) brutit med klassisk tradition och vart detta skulle leda. De aktiva konservativa ägde inte populismens böjelse för att haussa den så kallade ”Main Street,” alltså folkets breda lager, men de hade heller inte elitens benägenhet för att ta avstånd från dessa gruppers värderingar.
Att med en känd definition av populism driva ”gräsrotsaktivism i form av sociala rörelser riktade mot etablerade eliter” var inte en ny företeelse. Redan på 1800-talet möter exempel på populism, även hos vissa presidenter. Syftet med sådana rörelser har däremot växlat kraftigt. Att sådan populism har fått dåligt rykte får dock till stor del tillskrivas vissa historiker. En är Richard Hofstadter som skildrade populister som lantliga, antimoderna och amatörmässiga. Fastän Hofstadter flerfaldigt har påvisats ha fel, lever hans stereotyper och missförstånd ännu kvar.
Critchlow driver i stället tesen att de initiativ som ”populisterna” drivit ofta upptogs av etablerade partier och omvandlades till förslag i den vanliga politiska processen. Härigenom kan man säga att populismen blev en källa till förnyelse av den demokratiska politiken.
Critchlow väljer ut fem exempel på rörelser, som svarar mot detta mönster. Han börjar med de agrara populisterna under 1800-talet, vars aktivism bland annat ledde fram till federala antitrustlagar och Federal Reserve (den myndighet om bär ansvar för penningsystemet och dess stabilitet).
Nästa exempel är 1930-talets radikala populister med bland andra Huey Long, en man som bidrog att skapa stöd för New Deal innan de bröt med F D Roosevelt. En annan 1930-talspopulist, Francis Townsend, byggde en massrörelse till stöd för ålderspension vilket i sin tur banade väg för den amerikanska välfärdspolitiken.
En märklighet noteras av Critchlow. Drivna av medelamerikaners krav på ett mer expansivt folkstyre, fick dessa rörelser till följd att en byråkratisk stat uppstod som till stor del levde skyddad från den reguljära politiken. De folkliga kraven modererades, men de banade också väg för framtida populism riktad mot ”Big Government”.
Så tar sig Critchlow an mer sociala rörelser, i form av den som på 1960-talet krävde fördjupade civila rättigheter. En del skulle kanske överraskas av att Critchlow kallar den civila rättighetsrörelsen så, men det har sina skäl. Det var en gräsrotsrörelse driven av afroamerikaner med visst stöd av vita i norr. Man slogs mot en fast rotad elit av vita i Södern, hängiven uppgiften att vidmakthålla de segregationslagar som med början under 1860-talet och enligt devisen ”jämlika men separata” har förknippats med Jim Crows namn.
Denna rättighetsrörelse kom att på djupet förändra Amerika och blev som vi vet med tiden en institution inom landets rättssystem och i den statliga byråkratin.
Men Critchlow ägnar också ett kapitel åt den ”andra vågens” feminism och hävdar att även denna var en populistisk rörelse. Klart är att denna feminism skapade enorma förändringar i landet. Samtidigt engagerade den främst förmögna och välutbildade vita kvinnor, medan svarta kvinnor förhöll sig skeptiskt till dess krav. Att se en gestalt som Betty Friedan som ”populist” ter sig exempelvis ganska udda.
Man kan jämföra med 1920-talets nykterhetsrörelse – som Critchlow också behandlar. Den var onekligen en gräsrotsrörelse men därför inte populistisk. Uppenbarligen var den framgångsrik. Men den drevs inte av grupper som ansåg sig förbisedda, och den var heller inte en emancipatorisk företeelse då det snarast handlade om social kontroll. De som drev den riktade sin agitation mot de stora bryggeri- och spritföretagen men den var i grunden ett initiativ som tog av den förmögna medelklassen.
Critchlows sista studie ägnas den populistiska höger som framträdde efter 1960 och riktade sig mot allt från kommunismen, Vietnamkriget, de fria aborterna, jämlikhetstillägget (equal rights amendment) och de höga skatterna – en rörelse som anses ha banat väg för valet av Ronald Reagan till president år 1980.
Ställd inför dagens populistiska rörelser menar Critchlow att de skiljer sig genom att de är finansierade av förmögna donatorer och därmed inte har den folkliga prägel som sina föregångare. Dagens USA-eliter har stora intressen i de gräsrotsrörelser som agerar i olika frågor, såväl på vänster- som högerkanten.
Ett gemensamt drag hos de rörelser han har valt är att de snarare uppfattats höra hemma på den politiska vänstersidan. Dessa utmanar auktoriteter och normer, och de framstår även som skeptiska mot kapitalismen. De som framträtt med starka krav har ofta bidragit till en reglering som utvidgat den ”stora staten”. Att populisterna från början valt att agera utanför den vanliga politiken hindrar inte att de också bär fram en politisk inställning, vilket leder till traditionell höger-vänsterkonflikter. De som kallar sig höger inom nyare rörelser har sannolikt inte större sympati för dem som uppfattar sig som vänster – och tvärtom.
Critchlow säger dock inte att modern populism ”egentligen” är vänster eller höger. Han vill snarare söka förstå vad som driver de båda och vad som har blivit effekterna av deras agerande. En slutsats är att ett liberalt folkstyre behöver den säkerhetsventil som ett visst utomparlamentariskt agerande erbjuder. Att denna väg anlitas utgör ett tecken på att de vanliga instanserna inte förmår ta sig an nya krav på ett meningsfullt sätt, vilket ökar den politiska konfliktnivån och polariseringen.
Critchlow konstaterar att på vänstersidan leder populistisk agitation ofta till våld eller hot. På högersidan däremot hotar populism att avlägsna varje spår av mer traditionell och varsam konservatism. Lika klart är att teknokratiska eliter liksom storföretag cyniskt utnyttjar politisk korrekthet och kulturkrig för att främja sina egna intressen.
Slutsatsen blir att en företeelse som populism speglar en brist eller svaghet hos modern demokrati. Critchlow försvarar den historiska populismen men bygger också under iakttagelsen att dagens politiska obalans inte visar större tecken på att rättas till.
