Medier är i allmänhet händelseorienterade. Konflikten i Ukraina är därför ett utmärkt bevakningsområde, då människor i konkret mening sprängs i luften. Det är svårt att dra sig undan de skräckinjagande tevebilderna, att freda sin tankevärld från deras påverkan. Bakom de braskande rubrikerna sker dock strukturella förändringar som i efterhand kan te sig långt mer betydelsefulla än varje enskild händelse.
En av de mest uppenbara, men samtidigt minst diskuterade förändringarna, av Sverige är den demografiska förvandlingen av Sverige från ett av världens mest homogena länder till ett land där ursprungsbefolkningen är på väg att bli en minoritet. Ja, för den som sätter sig in i statistiken är det lätt att uppfatta det som en närmast ohejdbar kraft, som en naturlag, även om det verkliga förhållandet är att bakom denna förändring står politiska beslut som inte hade behövts fattats.
Vi har redan över en tredjedel invånare med utländsk härkomst, och med tanke på att de högre födelsetalen hos invandrarna förstärker den demografiska trenden, så har svenskarnas undanträngning i Sverige blivit till ett självspelande piano, som fortgår även invandring förutan. Invandringen har dessutom inte avstannat utan fortgår med 94 589 beviljade uppehållstillstånd för 2021.
Detta påverkar Sverige på alla nivåer, inte minst möjligheterna att göra något åt detta problem politiskt. Det blir nämligen allt svårare att vinna ett val med endast svenska röster. Under föregående år beviljades 86 889 medborgarskap. Det blir 86 889 nya minoritetsröster att vinna.
I USA där den demografiska förändringen i vissa avseenden gått längre än i Sverige har republikanerna ständigt vunnit de vitas röster sedan Lyndon B Johnson, som var den sista demokraten att vinna bland majoritetsbefolkningen. Trots detta vinner demokraterna gång på gång, genom att appellera till minoriteten. Detta ifrågasätter hela valsystemets legitimitet och kan förklara en del av de påståenden om valfusk som uppkommit, liksom det allt större stödet för så kallad ”secession”, att delar av landet helt enkelt förklarar sig självständiga.
I Sverige finns det inte lika detaljerad statistik över etniskt röstande, men det räcker att studera valresultaten för Sveriges så kallade utanförskapsområden, för att se att det är partierna till vänster, och främst Socialdemokraterna, som har överlägset flest väljare i dessa områden. Socialdemokraterna försöker högst medvetet att upprätta ett slags patron-klient-förhållande till dessa grupper. De överöser dem med bidrag mot att de röstar socialdemokratiskt.
Det är dock naivt att föreställa sig att dessa grupper efter hand inte kommer att kräva representation och en långt mer omfattande anpassning till sina egna krav. Desto större invandrargrupperna blir desto mer högljutt kommer de inte bara kräva att en minister heter Baylan eller Farmanbar, utan också att exempelvis polismakten och åklagarväsendet besätts med deras egna. I Berlin har det redan skett att arabiska klaner infiltrerat polisväsendet.
Hur etniska särkrav och importerade kulturkonflikter kan se ut i ett politiskt sammanhang har vi påmints om denna vecka. Turkiets president Recep Tayyip Erdoğan har haft synpunkter på den säruppgörelse som regeringen slutit med den kurdiske riksdagsledamoten Amineh Kakabaveh, som bland annat innefattar stöd till det kurdiska partiet YPG. Oavsett hur vi bedömer den turkiske presidenten och hans konflikt med kurderna, måste det sägas vara något mycket märkligt att en kurdisk aktivist sitter i Sveriges riksdag för att driva politik i kurdernas intresse, och inte ser sig som en representant för det svenska folket.
Detta är bara en försmak av vad det nya, multikulturella Sverige för med sig. När det inte längre finns någon gemensam berättelse, någon gemensam identitet, att samlas kring, så riskerar hela den politiska arenan tas över av olika typer av etniska särkrav och konflikter.