Eftersom de socialistiska partierna i västvärlden de senaste decennierna stadigt har förlorat i inflytande så har många socialistledare förstått att enda sättet att bevara makten är att importera nya proletärer till sina länder. Det innebär fattiga från utvecklingsländerna. Bland annat de svenska Socialdemokraterna och det demokratiska partiet i USA har förstått detta och har också agerat utifrån denna insikt. För att underlätta och motivera importen av nya väljare behövdes nya argument och nya definitioner av tidigare begrepp. Kulturmarxisterna förvred då den tidigare innebörden av vissa ord och begrepp, så att de kunde bli till nödvändiga vapnen.
“Alla människors lika värde” har fått funktionen av en helig besvärjelse, som när den uttalas gör mottagaren oangriplig. På samma sätt som när man på medeltiden förklarade något vara emot Guds ord, stoppar idag debatten upp om något förkunnas inte vara förenligt med alla människors lika värde. Men egentligen har den egendomliga makten i orden skapats genom ren bluff – en omformulering av ett uttryck från ett FN-dokument – till att bli den bräcka som används för att bryta ned västerlande
I FN:s allmänna förklaring om mänskliga rättigheter står i §1: ”All human beings are born free and equal in dignity and rights”. Det baseras på synen om ett universellt människovärde och har i Sverige av något skäl felaktigt översatts till: ” Alla människor är födda fria och lika i värde och rättigheter”. Men ordet ”dignity” kan inte översättas till ”värde” utan till ”värdighet”, vilket har en annan innebörd. Och när rättighetsförklaringen skrevs utgick man i första hand från människan i nationalstaten och avsåg en likabehandling av alla medborgare i en stat oavsett ras, kön, bakgrund etc. Den diskriminering avseende ras som hade skett i Tyskland var en central motivation.
Sedan tänkte man också internationellt och då till exempel på situationer såsom när individer kommer i kläm under krigshandlingar, behandlingar av utlänningar i länder med bristande rättssystem och dylikt. Rätten att söka asyl togs upp i §14 i rättighetsförklaringen. Att den förklaringen innebar en legal rätt att flytta vart man ville och i det nya landet blir omhändertagen så gott som en medborgare var aldrig avsikten med paragrafen. Däremot hade individer rätt att flytta från ett land – om man kunde finna ett som mottog en.
När invandringsförespråkarna i Sverige idag diskuterar vem som har rätt att vara här, försöker man – förutom att i första hand använda “alla människors lika värde” och kanske asylargumentet – också ge intryck av att regeln om likabehandling inför lagen av svenska medborgare innebär att utlänningar allmänt ska behandlas som svenskar. Men likabehandlingen gäller bara medborgare (och personer med uppehållstillstånd) bortsett från vid brott, när samma straffskalor i princip gäller för alla (utlänningar kan eventuellt också utvisas efter att straffet avtjänats).
Det universella människovärdet innebär främst att inga tvångsåtgärder godtyckligt kan ske mot någon – medborgare eller ej. Alla har ett skydd för liv och lem. Rättigheterna i övrigt i FN:s förklaring är en önskelista som tolkas mycket annorlunda i olika länder och gäller deras medborgare. Men att ingen stat, organisation eller person får begå övergrepp mot andra individer inklusive utlänningar innebär ett förbud att handla på viss sätt.
När kulturmarxisterna genom en felaktig översättning först etablerar ett nytt begrepp – “alla människors lika värde” – som alltså inte finns i FN-dokumentet, inför man sedan i nästa steg en ny informell “morallag” när man använder uttrycket. Det påstås nämligen betyda att alla medborgare i alla länder aktivt ska tvingas göra något på grund av begreppet. Efter att ha lanserat ett falskt begrepp, ger man det sedan ett falskt innehåll.
Efter att ha lanserat ett falskt begrepp, ger man det sedan ett falskt innehåll.
Men det är en milsvid skillnad mellan ett universellt människovärde, som främst förbjuder fientliga handlingar mot en människa, till att kräva att alla andra – exempelvis svenska medborgare – ska tillåta fri invandring, och att svenska medborgare därefter ska tvingas arbeta för de nyinvandrade. Alla bidrag vid invandringen och ofta decennier därefter (kanske i invandrarens hela liv) innebär de facto tvångsarbete för svenskarna i syfte att försörja sina nya landsmän. Och det är just vad kulturmarxisterna kräver.
Det finns i en demokrati bara ett sätt att godkänna sådana stora gåvor till främmande, och det är genom folkomröstning. Bara därigenom kan medborgarna visa att de upplever att massinvandringen har ett tillräckligt personligt värde för dem för att motiverar denna “humanitära” ordning.
Ett minimikrav i detta skede är att alla nya politiska beslut om ökade volymer måste godkännas genom folkomröstning, vilket bör slås fast i grundlagen. Och alla kommuner bör dessutom ha rätt att genom en kommunal folkomröstning neka underhållskrävande icke-medborgare att bo i kommunen.
Dan Ahlmark är ekon lic och jur kand. Efter arbete i industrin och konsultföretag i Sverige och utlandet samt forskning vid EFI/HHS startade han ett konsultföretag 1980 med inriktning på affärsutveckling och konkurrensstrategi. Han gav förra året ut boken ”Vakna upp! Dags att dö! Libertarianism och den Civila VälfärdsStaten”.
