Alla finanskrisers moder
Att vi går mot en ny finanskris, oavsett coronaviruset, har varit en ”snackis” i finansvärlden under lång tid och de flesta verkar anse att vi är på väg dit. Det har skrivits spaltkilometer om det lite överallt de senaste åren. Att coronaviruset påverkar världsekonomin, enskilda länders, företags och enskildas ekonomi är också en uppenbar effekt.
En av etablissemangets frispråkiga ekonomer, Nouriel Roubini även kallad ”Dr Doom” som är professor i ekonomi och tidigare rådgivare till Clintonadministrationen, menar på den globalistiska portalen ”Project Syndicate” att ”Om inte pandemin stoppas, kommer ekonomier och marknader runt om i världen att fortsätta i fritt fall. Men även om pandemin kan kontrolleras, mer eller mindre, kommer troligen inte den totala tillväxten ändå att ta fart under 2020. /…/ Så ekonomier kommer att dras ner igen och marknaderna kommer att krascha igen”. Han säger också: ”Risken för en ny stor finanskris ökar, alla finanskrisers moder”.
Ökad skuldsättning leder till konkurser
Företag i ett antal svårt drabbade branscher, till exempel turist- och besöksnäringen, handeln med andra varor än mat och byggmateriel (!) men också fordonsindustrin och flyget, har drabbats svårt och konkurserna ökar snabbt i några av dessa branscher när intäkterna plötsligt uteblir.
Kraven på snabba åtgärder för att rädda företag och minska de effekter som den redan snabba ökningen av konkurser leder till har, som Nya Tider skrivit om i flera av de senaste utgåvorna, lett till en lång rad lagförslag om olika typer av stöd. Det har varit stöd som riktas till företag, till exempel sänkta arbetsgivaravgifter, eller enskilda, till exempel slopad karensdag vid sjukdom.
De ekonomiskt största åtgärderna i Sverige har dock varit riktade till banksystemet. Riksbankens extra kreditutrymme på enorma 500 miljarder kronor – nästan hälften av statens totala skatteintäkter under ett år – dessutom till nollränta för bankerna, har som syfte att garantera tillgången till kreditkapital för företag. Regeringens lagförslag om stöd till företag har till stor del också varit åtgärder som handlat om att öka skuldsättningen för företagen, till exempel uppskov med skatteinbetalning till Skatteverket.
Om ett aktiebolag blir så hårt skuldsatt att halva aktiekapitalet har ”ätits upp”, måste man upprätta en kontrollbalansräkning och om missförhållandet inte kan rättas till går företaget i konkurs. Samtliga de åtgärder som regeringen genomfört, som innebär att skulderna ökar om åtgärden nyttjas, riskerar alltså att leda till en konkurssituation. Förutom att företagets ägare, eventuella anställda, kunder och leverantörer drabbas ekonomiskt av en konkurs, leder en sådan också till att staten förlorar obetalda skatter och sociala avgifter samt att banker och andra fordringsägare förlorar oamorterade lån och krediter.
Resultatet blir att tidigare anställda blir arbetslösa, med minskad konsumtion som följd av lägre inkomster. Leverantörer kan gå miste om betalning för levererade varor och tjänster, vilket kan leda till ekonomiska problem även för det företaget. Staten blir av med skatteintäkter och får kostnader för arbetslöshetsförsäkring med mera. Bankerna drabbas regelmässigt av kreditförluster vid konkurser, och här har vi kärnan till det stora problemet – finanskrisen.
EU uppmanar till ”flexibilitet” i tillämpning av krav på bankers kapital
Banksystemet är extremt komplext och omgärdat av ett mycket omfattande regelverk för alla möjliga olika situationer. I EU-länderna styrs dessa regler av EU:s lagstiftning, förordningar och direktiv. Under en lång följd av år har EU utarbetat långtgående krav på, bland annat, bankers och andra finansiella företags kapitalbas. Något förenklat kan man säga att det handlar om bankernas förmåga att hantera kreditförluster, till exempel de som uppkommer genom konkurser och andra problem. Reglerna tillkom som en lärdom av den förra finanskrisen 2008.
Syftet med många av de EU-lagar som finns på detta område är att minska risken för att samhället, det vill säga i slutänden skattebetalarna, skall drabbas av att en bank går i konkurs. Istället är tanken att, i första hand, bankernas ägare och i andra hand bankernas långivare, skall få ta de ekonomiska riskerna för en kris i enskilda banker eller i hela banksystemet. Ett stort problem i detta sammanhang är att de grundläggande kraven på bankernas förmåga att själva hantera sådana förluster är extremt svaga.
Svenska banker anses vanligen vara ”väl kapitaliserade”, med ett så kallat eget kapital på i genomsnitt cirka 4,5 procent. Det betyder att av 100 kronor som banken lånat ut har man själv teckning för cirka 4 kronor och femtio öre. Resten är lån i andra finansiella institut och pengar som lånats till banken av sparare genom insättningar på konton. I andra länder kan det vara både bättre och sämre beställt med bankernas förmåga att ”absorbera förluster”, som det brukar heta.
Bankerna i Sverige har redan börjat redovisa en kraftig ökning av kreditförlusterna till följd av coronakrisen. Det gör hela branschen nervös och det är för att hindra en nervös finanssektor att överreagera som Sverige går ut med stöd till banksektorn på hundratals miljarder kronor. Detsamma sker i andra länder, men också EU har vidtagit liknande åtgärder.
En oroande faktor är att EU, genom ett förslag den 28 april om att ”fullt ut använda flexibiliteten i bestämmelserna för EU:s bankverksamhet och föreslå riktade lagändringar för att bankerna ska ha möjlighet att upprätthålla flödet av likvida medel”, tar ett stort steg tillbaka i de regelskärpningar för bankers kapitalkrav som man tidigare beslutat om. Kommissionens syfte är att ”maximera bankernas förmåga att låna ut pengar och absorbera förluster i samband med coronaviruset”.
”Flexibilitet” betyder i detta sammanhang att länder kan välja att tolka EU:s regelverk så att det passar det egna landet. Man kan alltså redan innan denna uppmaning att kringgå andemeningen i EU:s lagar välja vilken nivå man önskar tillämpa EU-lagarna. För Sveriges del, som i stort sett alltid väljer att bokstavstolka EU:s regelverk, blir resultatet att vi är ett av de länder som mest slaviskt följer EU:s lagar. Det leder inte sällan till nackdelar för svenska företag och vår nationella konkurrenskraft i förhållande till unionens övriga länder.
Det politiska spelet för att den extremt låga kapitaltäckningsgraden i banksystemet inte skall leda till en ny finanskris tar sig alltmer groteska former. Det blir särskilt tydligt när EU offentligt uppmanar medlemsländerna att vara ”flexibla” med de krav på kapitaltäckning som tillkommit för att skydda samhället mot en finansiell härdsmälta i banksystemet. Det blir dessutom extra allvarligt i en tid när de ekonomiska problemen ökar blixtsnabbt i hela världsekonomin. Problemet nu är att man inte agerat för att öka kraven på bankerna kraftigt för länge sedan och därigenom minskat riskerna i systemet. Det är sådan politik som skapar nya finanskriser.
