Regeringen tillsatte den 7 maj en särskild utredare som skall utreda riskerna för att bidragsbrottslighet uppstår kring de stödåtgärder som etablerats med anledning av coronakrisen. Utredningens uppdrag är att ”analysera och föreslå åtgärder som minskar risken för brott kopplade till de av de coronarelaterade stödåtgärderna som har statsfinansiella och samhällsekonomiska konsekvenser”. Utredare blir en tung jurist, Stefan Strömberg, med erfarenheter som bland annat rikspolischef och nu senast som generaldirektör utan portfölj inom Justitiedepartementet.
De åtgärder som införts till stöd för företag i någon form är följande:
• Omställningsstöd till företag baserat på omsättningstapp:
39 miljarder*
• Korttidspermittering för minskade lönekostnader:
19,5 miljarder
• Tillfälligt sänkta arbetsgivaravgifter och egenavgifter:
33 miljarder
• Tillfällig rabatt för fasta hyreskostnader i utsatta branscher:
5 miljarder
• Utökad avsättning till periodiseringsfond: uppskjuten beskattning, total kostnad ej redovisad.
• Utökat statligt ansvar för sjuklönekostnader
• Anstånd med skatteinbetalningar
• Statlig lånegaranti till små och medelstora företag
• Utökade lånemöjligheter för företag via Almi, Exportkreditnämnden och Svensk Exportkredit
• Statliga kreditgarantier till flygföretag
• Ökat utrymme för Almi Invest att vara en aktiv investerare i innovativa företag
Totalt beräknas dessa stödåtgärder omfatta flera hundra miljarder kronor. De exakta beloppen är svåra att beräkna i förväg, eftersom man inte vet hur många företag som kommer att utnyttja olika delar av paketet. Regeringen har dock begärt att utgiftstaket för staten skall höjas med 350 miljarder, till totalt 1 742 miljarder kronor, för 2020 på grund av coronakrisens åtgärder. Det är en höjning med 25 procent, en fingervisning om hur bokslutet för 2020 kan se ut.
Att åtgärderna omfattar flera olika områden och att det handlar om mycket stora belopp, tillsammans med att de införts snabbt och utan direkt fokus på att skapa säkra system för administrationen av dem, öppnas det naturligtvis möjligheter för dem som vill fuska till sig pengar. Det är därför naturligt att regering och riksdag vidtar åtgärder för att minimera dessa risker. Men bidragsfusk är ingen nyhet.
Bidragsfusk möjliggörs av bristande ledarskap
Problemet med fusk i samband med de aktuella åtgärderna har redan uppmärksammats, till exempel i systemet för korttidspermitteringar. I ett antal fall har det visat sig att företagare har använt korttidspermitteringar och fått del av det statliga stödet för det, samtidigt som de låtit personalen arbeta ändå. Ett sådant agerande är naturligtvis helt oacceptabelt.
Att inte bygga in ett tydligt kontrollsystem, även i den här typen av akuta åtgärder, bäddar för ett bidragsfuskande. Man kan visserligen tycka att det skulle vara självklart att inte utnyttja stöd av olika slag på ett otillbörligt sätt, men tyvärr har det svenska välfärdssystemet byggts upp med en naiv inställning till brottslig verksamhet.
Under en lång följd av år har det förekommit ett mycket omfattande fusk med en rad olika välfärdssystem, där olika aktörer försöker lura systemen och tillskansa sig bidrag som de egentligen inte har rätt till. Det möjliggörs genom en allmänt naiv inställning till sådant fusk från myndigheternas sida. Men det beror också på ett missriktat skydd för den personliga integriteten, när olika myndigheter inte får kontrollera uppgifter som lämnas av bidragssökande, med andra myndigheter.
Bristerna i befolkningsregistret bidrar också till att skapa möjligheter att utnyttja bidragssystemen, till exempel genom att bygga upp parallella identiteter för migranter. Detta är väl kända problem för både regering, riksdag och våra myndigheter. Befolkningsregistrets tillkortakommanden har varit en följetong i skatteutskottet under en lång följd av år. Trots krav från Skatteverket, som administrerar befolkningsregistret, på resurser för att modernisera det, har inte regeringen beviljat dessa tillskott. Och än värre, man har inte ens krävt att myndigheten skall fokusera på att lösa frågan i regleringsbreven.
Det är denna brist på politiskt ledarskap, trots kunskap om problemets magnitud, som är den bakomliggande orsaken till att problemen med bidragsfusk kan fortsätta att öka, utan större risk för bedragarna att åka fast och ställas till svars. Det är samma brist på förutseende i lagstiftningen som leder till att nya snabba åtgärder, som de nu aktuella stödsystemen i spåren av coronapandemin, snabbt börjar utnyttjas av oseriösa personer och företag.
Utredningen begränsas till coronaåtgärderna
Justitieminister Morgan Johansson presenterade utredningens uppdrag vid en pressträff den 7 maj, som att uppgiften är att ”att stoppa fusk och fiffel med Coronastöd”. Han fortsätter:
– Företag vill med ena handen dela ut miljarder och med andra handen ta emot bidrag från staten. Vi har även uppgifter om att det finns fusk med permitteringar. Det är naturligtvis helt oanständigt.
Det är naturligtvis lätt att hålla med i just den ståndpunkten, men lika lätt att förundra sig över att justitieministern inte tar tillfället i akt att låta utredningen omfatta allt bidragsfusk.
Det hade varit en mycket enkel åtgärd att göra utredningen mer generell och rikta in den mot att identifiera alla upptänkliga läckor i välfärdssystemen och att föreslå åtgärder mot uppdagade brister. Prioriteringen borde också ligga på att komma åt de allvarligaste och mest kostsamma bedrägerierna först.
Att senfärdigheten när det gäller att hantera bedrägerier mot bidragssystemen är så monumental får naturligtvis också allvarliga ekonomiska konsekvenser. Mycket tyder på att det är åtskilliga tiotals miljarder kronor som bedrägligt rinner ut ur den svenska välfärden varje år.
Man kan också konstatera att Morgan Johansson retar sig extra på att stora företag delar ut miljarder till sina aktieägare samtidigt som de tar emot statliga bidrag avsedda för krisstöd till företagen. Det är en företeelse som man kan och bör ha synpunkter på, men samtidigt något som borde ha varit en självklar begränsning i stödsystemet redan från start. Det var inte en särskilt oväntad möjlighet för företagen, eftersom politikerna inte hade någon begränsning av aktieutdelningar med i stödvillkoren. Det företagen gör är alltså helt lagligt och per definition inte bidragsfusk.
Det borde inte ha varit så svårt att förutse, ens för justitieminister Morgan Johansson. Han säger själv på presskonferensen:
– Det finns de som tänker: hur kan jag göra för att roffa åt mig så mycket som möjligt av de offentliga medlen? Det får vi inte vara naiva inför.
Men det är precis det som ministern och hans tjänstemän varit naiva inför när de formulerade de aktuella stödsystemens villkor.
Utredningen ska rapportera till Regeringskansliet kontinuerligt och lämna en slutrapport vid årets slut. Bidragsfusk och oönskade åtgärder kan alltså fortsätta i närmare ett år till innan ny lagstiftning finns på plats. Det är en märklig regering(S)brist, att inte kunna rätta till fel och brister i bidragssystemen lika snabbt som man skapar dem.
