Vissa EU-länder har en lugn inrikespolitik, färre invandrare och några har regeringar, som syns vara brett populära (som Ungerns och Polens), och vilka systematiskt söker eliminera orsaker till stort missnöje. Minst en regering – Spaniens – är nog skyddad genom landets historia, eftersom kunskapen om fasorna förknippade med ett inbördeskrig fortfarande är levande.
Större nationer med betydande politiskt missnöje är Frankrike och Italien, och där en fortsatt ökning av motviljan och misstänksamheten mot regeringen syns troligast i Frankrike. Men skälen till missnöje syns i mycket vara ekonomiska, vilka i intensitet knappast skapar förhållanden, vilka leder till brett och konsekvent fysiskt våld. I Italien är invandringen en mycket kontroversiell fråga, och som inte främst gäller ekonomi.
Grymma och spektakulära brott av invandrare mot italienare kan eventuellt leda till våldsamma reaktioner, men dessa blir troligen inte främst riktade mot regeringen. Tillgången till vapen för vanliga medborgare är låg i bägge länderna, och respekt finns för legala normer. Väpnade kontinuerliga konfrontationer mellan grupper syns därför osannolika idag.
Genom det ökade intresset för nationalism i många stater (med nationalism menas här rörelser, som vill att det egna landets befolkning har rätt att självständigt besluta i alla viktiga frågor och klart prioriterar landets intressen och sedvänjor (2)) är nog sannolikheten för väpnat våld så småningom mest förknippad med den möjliga omvandlingen av länder till medlemsstater i en federal EU-union.
En sådan leder till, att makten främst ligger i Bryssel, och de nationella regeringarnas – bortsett från Tysklands och Frankrikes – förmåga att agera och skydda sina medborgares intressen kommer sannolikt att vara mycket begränsad. Dessa frågor kommer att ha diskuterats utförligt före de val/folkomröstningar, som föregår bildandet av unionen, och motståndarna mot en sådan omvandling av EU kommer att vara välinformerade och någorlunda välorganiserade. Ett nederlag i det valet skulle säkerligen snabbt – liksom skedde i Storbritannien efter folkomröstningen 1975 att kvarstanna i EEC – bli inledningen i många länder till politisk aktivitet inriktad på att så småningom åstadkomma en omprövning av valet/folkomröstningen.
Om ett antal kontroversiella beslut sedan fattas i Bryssel, vilka av medborgarna i ett visst land uppfattas som skadliga samt en del av landets media understödjer missnöjet, kommer den nationella oppositionen kunna förbli samlad och välinformerad. Politik beslutad av EU, som syftar till ”avnationalisering” i olika länder, kan bli symbolfrågor och få motsatt verkan. Allvarliga sådana kan driva missnöjet mot våldsamma utbrott. Dessa aktivister står sig dock slätt mot det europeiska gendarmeri, som då kommer att finnas och som sätts in vid allvarligare upplopp, men sådana sammanstötningar kan få oförutsägbara konsekvenser på opinionen. En hård repression av en delvis redan uppretad befolkning i länder, där EU på intet vis representerar några liknande värden, som nationalismen brett står för, kan just förstärka länders nationalism. Möjligheten att någon form av ”EU-nationalism” skulle snabbt kunna inta samma roll – och i en situation där en stor minoritet redan ser federalismen som fiende – är osannolik.
Den nationalistiska oppositionen i olika länder kommer med all sannolikhet samarbeta mycket nära och snabbt lära av varandras erfarenheter och framgångar. Men om inte den federala regeringen begår spektakulära misstag, kan troligen möjligheten att via val nå beslut om EXIT från den politiska unionen hålla den politiska utvecklingen fredlig i EU-länderna, såvida inte några särskilt brännbara frågor inverkar.
Invandringens roll
Ifall EU genomför sina planer på stor fortsatt invandring från Afrika och Mellanöstern och utnyttjar kvoter för placering av dessa i olika länder, förvärras dock den politiska atmosfären. Detta torde komma att bli ett tungt skäl för opposition i olika delar av Europa, och som leder till rätt kontinuerliga protester och även våld mot och från tungt beväpnade och utrustade gendarmer. Ifall dessa ändå inte klarar medborgarprotesterna, kommer så småningom militär sättas in, vilket är mycket problematiskt. Om den då utgörs av EU-styrkor, skapar det möjlighet för nationalisterna att formulera slagkraftiga ockupationstema. Allt beror på hur skicklig och diplomatisk den egna regeringen är och hur anpassligt EU-regeringen agerar.
Eftersom invandringen till EU drivits på för att genom nya medborgare försvaga länders nationalism och stötta invandringsvänliga regeringar genom importen av utländska proletärer, kommer konflikter mellan invandrare och medborgare/nationalister självfallet också påverka synen på EU. Den organisationen ses ju med rätta som ett huvudskäl till inflyttningen av främmande människor med annan kultur och religion. Så minst två brännande frågor – medlemskapet i en federal europeisk union samt stor invandring – kommer tillsammans påverka attityden till EU. Det gör läget mera kritiskt. Men invandringen har också en självständig – och potentiellt ödesdiger – religiös och kulturell dimension.
Den troliga framväxten inom olika länder av en islamistisk rörelse med egen politisk representation i parlamenten, samtidigt som muslimer– på liknande sätt som i Sverige – också utgör en mycket viktig grupp inom de socialistiska/socialdemokratiska partierna, har viktiga politiska följder. Det kommer troligen att leda till allt starkare försök att islamisera länderna, där muslimer p.g.a. befolkningsutvecklingen får en allt större betydelse. Med tanke på integrationspolitikens misslyckande – inte bara i Sverige – och de socialistiska och socialliberala partiernas kravlöshet gällande invandrare, kommer de partiernas ständiga reträtter i religiösa/kulturella frågor att leda till direkta konflikter mellan islamister och nationalistiska (enligt definitionen ovan) medborgare.
Skälet är inte motsättningar mellan religioner – många medborgare är praktiskt sett ateister – utan orsakas antingen av islamska religiöst grundade krav på ingrepp i befolkningens mänskliga rättigheter eller krav på rätt för muslimer att separera i olika avseenden. Men religiös segregation på många områden är skadlig för den nationella samhörigheten och lägger en grund för framtida konflikter. Det förstärker viljan att antingen skapa ett allt betydelsefullare och självständigare parallellsamhälle eller krav att införa sharia-regler inom nationen. Det kan direkt orsaka allvarliga konflikter, vilka urartar till politiskt våld. Oavsett om EU eller en inhemsk socialistisk regering då stöttar de muslimska kraven p.g.a. sitt politiska beroende av muslimer, kommer konfliktnivån snabbt höjas vid sådana konflikter. Dessa kan utvecklas till ett direkt hot mot samhällsfreden, eftersom ingen sida ser skäl att ge efter. Den inhemska befolkningen vet, att den inte kan retirera längre. Muslimerna kan dock finna skäl att vara mera taktiskt flexibla, tills de vuxit ännu mera i storlek och styrka, vilket uppskjuter konflikten någon tid.
