Hagia Sophia var kristendomens största kyrka under mer än 900 år. När ottomanerna erövrade Konstantinopel 1453, ombildades kyrkan till en moské och användes i det syftet fram till 1930-talet. Den var sedan ett museum från 1935 tills Recep Tayyip Erdoğan beordrade omvandlingen av byggnaden till en moské. Därigenom satte sig den turkiske presidenten, som är pressad inrikespolitiskt, helt och hållet på den islamistiska sidan av historien. Hans beslut är en osminkad utmaning till Europa och den illa åtgångna sekularismen i Turkiet. Erdogans ekonomiska och militära politik, liksom hans symboliskt laddade kulturpolitik, syftar till inget mindre än ett återskapande av det osmanska riket med honom själv som ny sultan.
Den turkiske författaren Asli Erdoğan bekräftar att det är just detta som det handlar om. Genom att omvandla UNESCO:s världsarv till en moské visar AKP-regimen att ”från och med nu är det osmanska riket den nya modellen för dagens Turkiet. Denna regim kommer inte längre att uppehålla sig vid moraliska värderingar som tillskrivs västvärlden eller det samtida samhället, inte heller med allmänna västerländska begrepp om modernitet”. De kommer inte att tillåta sådana saker som lag och demokrati att ”stå i vägen för deras stora erövring. Erövringen av den absoluta makten.” Återislamiseringen av Hagia Sophia (grekiska: ”Gudomlig visdom”) är en påminnelse om hur den största kyrkan i den tidiga kristendomen föll i turkarnas händer.
Under senare delen av kejsare Basil II:s regeringstid (958–1025) nådde det bysantinska riket toppen av sin makt. När kejsaren dog började ett långsamt förfall av supermakten i det östliga medelhavsområdet som varade i århundraden. Den långvariga konflikten mellan bysantinerna och ottomanerna nådde sitt blodiga klimax när den unge sultanen Mehmed II tog över och intensifierade sina föregångares ansträngningar att erövra Konstantinopel.
I april 1453 anlände han med en enorm styrka, inklusive modernt artilleri, framför murarna till det östromerska rikets huvudstad.
Försvararna var mycket underlägsna till antalet och kämpade mot den muslimska tsunamin med förtvivlans mod. Efter veckor av hårda strider stormades Konstantinopel den 29 maj 1453. Konstantin XI, den siste kejsaren av Bysans, föll i strid, och de invånare som hade överlevt massakrerna från ottomanerna blev slavar enligt islamiska krigslagar. Den magnifika staden plundrades, men förstördes inte, eftersom den skulle bli huvudstad i det ottomanska riket. Konstantinopel, som omedelbart befolkades med muslimska turkar, var turkisk huvudstad under namnet Istanbul fram till 1923.
Mehmed II, som fick smeknamnet Fatih (”Erövraren”), beordrade omvandlingen av Hagia Sophia till en moské som ett tecken på sin triumf. Kyrkan byggdes under Justinianus I:s (527–565) regeringstid på bara några år. Östroms kejsare hade använt nästan 150 ton guld till kyrkan, där alla bysantinska härskare hade krönts sedan det sjunde århundradet. Efter ottomanernas erövringen av staden blev basilikan med sin hisnande kupol en stor moské för dyrkan av Allah. Sultanen höll omedelbart en islamisk bön där. Segrarna ersatte kristna insignier med muslimska, och halvmånen ersatte korset. Ikoner togs bort, mosaiker och väggmålningar täcktes och på marmorgolvet lades en heltäckningsmatta. Den första av fyra minareter byggdes snabbt för att visa alla att den ”gudomliga visdomen” som tornar upp sig ovanför gamla stan nu tjänade en annan religion.
År 1934 fattade den sekulärt sinnade grundaren av staten Turkiet, Mustafa Kemal Atatürk, beslutet att Hagia Sophia skulle omvandlas till museum året därpå och att de kristna symbolerna skulle visas igen. Han förkastade expansionismen hos det forna osmanska riket, som han ansåg hade gått under på grund av dess utbredning. Atatürk ville lära av detta och myntade mottot ”Fred hemma, fred i världen” för att beskriva sin vision om ett självförsörjande, neutralt Turkiet.
Den nuvarande turkiska presidenten tycker lika illa om detta som han gjorde om användningen av Hagia Sophia som museum. Det är därför Recep Tayyip Erdogan använde alla till buds stående medel för att återställa Hagia Sophia till en moské i islams tjänst. Omgående slog Turkiets högsta förvaltningsdomstol den 10 juli 2020 fast att museibeslutet från 1934 var ogiltigt. Erdogan meddelade att han två veckor senare skulle ”öppna Hagia Sophia för fredagsböner”.
Representanter för den ortodoxa kristendomen reagerade med oro och fasa. Nikos Christodoulides, utrikesminister i Republiken Cypern, fördömde kraftigt beslutet. Greklands premiärminister Kyriakos Mitsotakis och Rysslands president Vladimir Putin krävde att Hagia Sophia skulle bevaras i sin nuvarande form som en ”skapelse av hela mänskligheten”. Den rysk-ortodoxa patriarken Kirill hade varnat redan inför domstolsbeslutet: ”Alla försök att förnedra eller skada det tusenåriga andliga arvet från Konstantinopels kyrka har uppfattats, och kommer att uppfattas, med bitterhet och upprördhet av det ryska folket, både tidigare och nu.” Hotet mot Hagia Sophia-kyrkan är ”ett hot mot hela den kristna civilisationen och därmed mot vårt prästerskap och vår historia”.
Men Erdoğan gav som väntat sådana ord ingen uppmärksamhet. Den 24 juli 2020 hölls en krigisk fredagsbön i Hagia Sophia efter att byggnaden hade tjänstgjort som museum i 85 år. Under två veckor hade arbete utförts dag och natt för att få den kristna symboliken att försvinna och för att lägga nästan 4 000 kvadratmeter heltäckningsmatta. Så småningom ropades bönen ut från alla fyra minareterna. I presidentens närvaro klättrade chefen för den turkiska religionsmyndigheten, Ali Erbas, upp i predikstolen med ett svärd i sin högra hand. Hans predikan andades en lust för erövring: ”Idag är både en dag av ära och blygsamhet. Oändligt tack går till Allah till den Allsmäktige, som har gjort det möjligt för oss denna hedervärda dag att träffas i moskéer, de heligaste platserna på jorden, och att stå framför honom här i Hagia Sophia.” Sedan yttrade han en mening som sägs komma från profeten Mohammed: ”En dag kommer Konstantinopel att erövras. Välsignad är den härskare som lyckas.”
Den regeringsvänliga turkiska dagstidningen Sabah utbröt i jubel: ”President Tayyip Erdogan, arkitekten bakom beslutet, som har tillfredsställt längtan efter dyrkan i turkisk-islamiska städer och har inspirerat 1,7 miljarder muslimer runt om i världen, kommer att bli ihågkommen i deras böner.” Den 10 juli var den dag ”på vilken det erkändes att slaget vid Manzikert 1071 är inte över, att befrielsen av Istanbul inte slutfördes 1453, att denna erövring kommer att fortsätta in i evigheten, tills apokalypsen”.
Detta är det tydliga budskapet i den nyottomanska imperialismen. Hänvisningen till slaget vid Manzikert i augusti 1071 är ingen tillfällighet: Då triumferade de turkiska seldjukerna under Sultan Alp Arslan över en bysantinsk armé vilket säkrade kontrollen över Anatolien, som hade styrts av Konstantinopel fram till dess, men som hädanefter blev islamiserad. Mycket symboliskt lät Erdoğan modellera sitt nya regeringspalats efter seldjukisk förebild. Även här spelade segern över Bysans och inledningen av turkiska landerövringar i Anatolien en central roll. Herren över den pampiga byggnaden, vars integrerade moské är tänkt att rymma 5 000 troende, klargjorde det hela: ”Vårt budskap måste vara att Ankara är en seldjukisk huvudstad.”
Den konservativa turkiska tidningen Karar ser det som en befrielsehandling från västvärlden att minareterna i Hagia Sophia kallar till bön igen. Detta ”påminner oss om vår ärorika historia och får oss att glömma de nederlag vi har lidit intellektuellt, ekonomiskt, politiskt och militärt mot väst på senare tid. Det är hoppets symbol att återuppliva detta majestätiska förflutna en dag.” Men det finns också kritiska röster i Turkiet om det hela. För den prokurdiska webbsidan Arti Gercek visar omvandlingen ”i princip en brist på självförtroende”. Beslutet är avsett att säkerställa Erdoğans och hans sjuka parti AKP:s politiska överlevnad, enligt den ”kemalisttrogna” dagstidningen Sözcü, som förväntar sig att nyval kommer att hållas snart. ”Trumfkortet Hagia Sophia” är tänkt att dölja den akuta ekonomiska krisen och locka den religiösa basen inom AKP till valurnorna.
I Tyskland reagerade AfD:s parlamentsledamot Volker Münz ilsket: ”Turkiets president Erdogan provocerar Europa och den kristna världen genom att omvandla Hagia Sophia till en moské. Hagia Sophia är ett världsarv och tillhör därför inte enbart muslimer.” Den tyska regeringen och de två stora tyska kyrkorna måste kraftfullt protestera mot denna ”islamistiska provokation från Turkiet” uppmanade Münz. Parlamentarikern från Göppingen anser att det är ”okunnighet om historia och kultur” att många är likgiltiga när man ”på mer än femtio platser i Tyskland hyllar den grymma erövringen av det kristna Bysans och Hagia Sophia i Fatih-moskéer”.
Erdoğans senaste skymf är inte någon engångsföreteelse, den ansluter sig till en hel kedja av provokationer från ”låtsassultanen”. Han är aktivt involverad i det syriska inbördeskriget och bekämpar den sekulära nationella regeringen i Damaskus tillsammans med jihadister. Han är en stridslysten aktör i det splittrade Libyen och vill etablera permanenta turkiska militärbaser i landet för att kunna kontrollera migrationsströmmarna till Europa även därifrån. Man borrar också olagligt för gas och olja i grekiskt territorialvatten. Den turkiska regeringen bagatelliserar sina krigshandlingar i Mellanöstern och Libyen som ”gränsöverskridande operationer”. Det handlar om militär dominans, utvinning av nya energiresurser och godtyckliga nya sjögränser. Experter hävdar att Turkiet är inom grekiskt territorium nära Kreta och Dodekanesiska öarna, där stora naturgasfyndigheter misstänks finnas.
Med tanke på turkarnas aggression kommer grekerna ihåg att Erdogan upprepade gånger har ifrågasatt Lausannefördraget (1923) med stark retorik. Efter det grekisk-turkiska kriget (1919-1922) reglerade fördraget bland annat gränsen mellan de två staterna och tvångsförflyttningen av turkiska men främst grekiska befolkningar. I Lausanneavtalet fick Atatürks Turkiet, hatad av Erdoğan, sina gränser, vilket den turkiske envåldshärskaren beskrev som en skam i oktober 2016, och beklagade högljutt överföringen av Egeiska öar till Grekland.
Olivier Bouquet påpekade i den franska tidningen Le Monde att inte ens Turkiets agerande i östra Medelhavet kan göras utan att förhärliga erövraren av Konstantinopel, Fatih Sultan Mehmed. Historikern skrev: ”Under högtidlighållandet av erövringen av Konstantinopel den 29 maj lästes den 48:e suran i Koranen (’Erövringen’) i Hagia Sophia. Samma dag tillkännagavs provborrningar i det grekiska havsområdet. Ett av fartygen i operationen kallas ’Fatih’.” Bouquet har hittat ett passande namn för den nyottomanska omvandlingen av Atatürks Turkiet: Erdoğanism.
