onsdag, 5 oktober, 2022
onsdag, oktober 5, 2022

Vilket slags kung blir Charles III?

Charles III tillträder i hög ålder som kung över Storbritannien. Även om det finns en del frågetecken kring bland annat hans klimatengagemang, har han bland annat i sitt stöd för klassisk arkitektur och i sitt artikulerande av en traditionalistisk åskådning visat att han är en regent som är värd att hålla ögonen på. Det kan bli till en nytändning för monarkin som institution.

Charles III tillträder nu, först vid 73-års ålder, sitt ämbete som kung för Storbritannien. Det kan tyckas som en svår uppgift, givet att han under hela sitt liv stått i drottningens skugga, vilken regerat under nästan hela hans levnad. Samtidigt finns det sådant som skulle kunna tyda på att Charles är mer skickad för uppdraget än vad många kanske tror.

Charles har varit en påfallande engagerad kronprins. Mycket uppmärksamhet har hans attacker på arkitektetablissemanget fått. Han kallade bland annat en tillbyggnad av National Gallery i London, ”en varböld i ansiktet på en mycket älskad vän”.

Engagemanget för klassisk arkitektur har dock inte bara tagit sig uttryck i enkel polemik, utan han har bland annat i bokform formulerat en sammanhängande vision om en annan syn på arkitektur. Han har också omsatt dessa tankar i handling, genom projektet Poundbury, ett försök att bygga ett område i klassisk stil. Kungen har också understött utbildningsinsatser för dem som arbetar med traditionella tekniker.

Bakom dessa tankar ligger också en traditionalistisk åskådning, vilken kortfattat kan sammanfattas som en andlig världsbild som är kritisk mot den materialistiska och scientistiska reduktionismen, som menar att något väsentligt förlorats i den moderna världen. Den innebär en tro på eviga världen, en tidlös filosofi, som finns uttryckt bland annat i de traditionella religionerna.

Det bör framhävas att Charles III ibland gått vilse, exempelvis har hans miljöengagemang, vilken i grunden har en traditionalistisk impuls, ibland lett till allianser med tvivelaktiga element av klimatrörelsen, som har helt andra drivkrafter. I likhet med många andra traditionalister har han enligt min bedömning också en alltför okritisk syn på islam. Det går också att kritisera hans äktenskap med den flärdfulla och ytliga prinsessan Diana, som slutade på ett minst sagt förskräckande sätt.

Men det står trots detta klart att han har en åskådning av ett djup och en seriositet som söker sin like bland nutida monarker. Det är ännu oklart vilket uttryck detta kan få i hans regentskap, rollen som kung kan både innebära begränsningar och möjligheter. Det är möjligt att han särskilt på grund av sin framåtskridna ålder inte har kraften att uträtta det som den mer optimistiske kan hoppas på.

Men jag ser i alla fall att det finns en potential, en öppning för att Charles III som kung skall betyda mer än bara en ytlig, ceremoniell dekoration. Vissa skulle kanske säga att tiden då kungar kunde spela en viktig roll är förbi, att det inte finns några sådana möjligheter i den moderna, demokratiska världen.

Men jag ser det tvärtom så att just i denna tid, då demokratins moraliska och intellektuella bankrutt framstår som tydligare än någonsin, skulle en regent kunna få en ökad betydelse, kunna stå för något annat. Det skulle kunna vara en person som ställer sig över splittringen, den tomma retoriken och egenintresset hos den politiska klassen – som samlar folket.

I hög grad kommer det an på personliga karaktärsegenskaper; många kungahus har med minskat ansvar helt förlorat det slags egenskaper som skulle krävas. Men för den som har viljan och dådkraften är vägen öppen. Vi får se om kung Charles kan bli en sådan man.

Senaste