Regeringen är väldigt duktig på att kommunicera att invandringen skall bli stram. Den allestädes närvarande migrationsministern, moderaten Maria Malmer Stenergard påtalar det ständigt. Hon säger rent av i en intervju till DN: ”Vi är beredda att göra allt som krävs för att uppnå en minskad invandring.” Det är ord och inga visor.
De som är skeptiska till Moderaterna, visa av erfarenheten från Reinfeldt-åren, låter sig kanske övertygas av Sverigedemokraternas inställning. I en bisarr scen i den mycket välgjorda SVT-dokumentären Maktspelet råder halleluja-stämning inom Sverigedemokraternas ledning i Tidö-förhandlingarnas slutskede. Jimmie Åkesson säger sig vara ”mer än nöjd”. Henrik Vinge menar att partiet har ”överträffat alla förväntningar”. Chefsförhandlaren Gustav Gellerbrandt säger rent av att man i princip fått igenom Sverigedemokraternas migrationspolitik.
Nöjdheten känner inga gränser, men har den täckning i verkligheten? Den som läser Tidö-avtalet noggrant, vilket jag ibland får känslan av att praktiskt taget ingen har gjort, möter något annat. Det finns inga konkreta siffror, utan endast vaga utfästelser om att det i slutet av mandatperioden skall ske skärpningar till EU:s juridiska miniminivå. Vad det i praktiken kommer att innebära är höljt i dunkel. Varje skarpt förslag kan stoppas av två liberala riksdagsledamöter och EU:s asylpolitik kan ändras över tid.
Under tiden pågår massinvandringen. I november beviljades 6 285 uppehållstillstånd, en ansenlig siffra, också om de drygt halvtannat tusen asylsökanden från Ukraina skulle räknas bort. Hur många uppehållstillstånd som är regeringens målsättning under mandatperioden vill regeringen inte svara på. Så länge migrationen inte ligger på minussiffror, att fler återvandrar än invandrar, försämras situationen år för år.
Om regeringen inte tar initiativet så låter den också i hög grad omvärldsfaktorer styra. Migrationsverket meddelade nyligen i en så kallad rättstolkning att alla afghanska kvinnor skall få asyl i Sverige – konservativa könsroller är alltså ett tillräckligt asylkriterium för kvinnliga asylanter. Detta kan få stor inverkan på den kommande invandringsnivån, men regeringen sitter passiv.
Andra omständigheter eller konflikter kan påverka Migrationsverkets kommande bedömningar, liksom de nuvarande förhandlingarna om EU:s asylpolitik. Regeringen hade kunnat ta initiativet i frågan, men finner det bekvämare att skylla på faktorer utom dess kontroll.
Varje månad med massinvandring måste ses som ett misslyckande, för regeringen, men kanske särskilt för SD, som valt att identifiera sig med regeringen och dess mål.
Än så länge har invandringsdebatten denna mandatperiod kommit i skymundan av framför allt energi- och inflationsdebatten som känns mer påtaglig på kort sikt. Med tanke på att den främsta opinionsbildaren i dessa frågor, nämligen Sverigedemokraterna, nu tagits ur tjänst är detta inte att undra på.
Många har också förvirrats av de starka försäkringar om stram migration som kommit från Tidö-partierna och inte minst Sverigedemokraterna. Om Sverigedemokraterna, som av etablissemangsmedia till och med tillvitas ett nazistiskt förflutet, säger att invandringspolitiken skall vara hård måste den väl vara det.
Invandringsdebatten kommer dock att komma tillbaka. Om inte skarpa åtgärder kommer snart måste bluffen synas. Jag tycker debatten kan börja redan nu.
