Efter Jungs bästsäljare Der Links-Staat, som han skrev tillsammans med Torsten Groß 2016, visar den nya undersökningen hur rötan har satt in, utan att allmänheten märker utvecklingen.
Valsegern för de röd-gröna i det federala valet 1998 förebådade en vändpunkt för Tyskland, enligt Jung. För i den nya regeringen under förbundskansler Gerhard Schröder, ingick för första gången politiker från 68-rörelsen – inklusive vissa som hade varit aktiva i terroristgrupper.
”Påverkan av kommunarder, maoister och kommunistiska kaderorganisationer nådde toppen av staten”, påpekar Jung. Tillsammans med sin utrikesminister och vicekansler Joseph [Joschka] Fischer, en gång gatukämpe och aktivist i den vänsterextremistiska organisationen Revolutionärer Kampf, utropade Schröder dessa individer till ”anständiga” 2001.
Sedan dess har miljontals skattebetalares pengar strömmat in i ”kampen mot högern”, som, i motsats till politikers försäkringar, faktiskt har gynnat vänsterextremistiska och ofta våldsorienterade grupper, hävdar Jung.
Före murens fall var DDR-ledningen den viktigaste finansiären av vänsterextremism i Tyskland. I dag är det de tyska skattebetalarna som måste stödja statens fiender. Antifa, en mottagare av offentlig finansiering, även expanderat betydligt under ledning av den ”borgerliga” Angela Merkel.
Gruppen har haft en expansion utan motstycke under de senaste 20 åren och är alltmer aggressiv både mot rättsstaten och dess företrädare och mot politiska oliktänkande.
Men det statliga stödet är inte begränsat bara till ekonomiskt stöd för den vänsterextremistiska rörelsen. Med sin ensidiga informationspolitik tonar myndigheterna, som skall skydda konstitutionen och genomföra brottsutredningar för både den federala regeringen och de federala staterna, ner den fara som radikala vänsteranhängare i Tyskland utgör.
Utifrån en kritisk analys av officiella uppgifter visar Jung att inte bara den vänsterextremistiska våldspotentialen, utan även vänsterorienterade brott och våldshandlingar systematiskt förminskas eller mörkas av de ansvariga. Samtidigt överdrivs extremhögerns kriminalitet. Även omfattningen av vänstervåld mot poliser, som utsätts för allt brutalare attacker av Antifa och anarkister i sin vardag, slätas över med hjälp av falska uppgifter, enligt Jung.
Opinionsjournalister på de traditionella mediernas redaktioner gillar att ta fasta på den förfalskade officiella statistiken och med sin manipulativa rapportering hjälpa till att lura allmänheten gällande den verkliga omfattningen av det hot som vänsterextremismen utgör mot den fria och demokratiska grundordningen i Tyskland.
I en historisk retrospektiv visar författaren hur inte bara många av de tidigare aktivisterna från 1968, utan också sympatisörer till terroristorganisationen Rote Armee Fraction (RAF), som uppstod från den vänsterinriktade studentproteströrelsen, för närvarande generöst blir överösta med skattebetalarnas pengar, även inom asylbranschen.
Jung avslöjar hur de ser som sin uppgift främst att förhindra kriminella utlänningar från att deporteras från Tyskland med hjälp av en utlänningslag som, som under inflytande av vänsterpolitik, har alltmer urholkats till förmån för illegala invandrare.
En av Jungs särskilda förtjänster är att avslöja de många kopplingar som existerar mellan de vänsterpartier som finns representerade i förbundsdagen och den vänsterextremistiska rörelsen.
Die Linke, SPD och De Gröna, har gått samman i olika allianser med vänsterextremistiska grupper och gör ofta gemensamma uttalanden. Framför allt gör gröna ungdomar och unga socialister ingen hemlighet av sin sympati för vänstern. Jung ger många väl underbyggda exempel på detta i sin bok.
Jung undersöker också fallet med Alternativ för Tyskland (AfD), för vilka helt andra normer tillämpas när det gäller att klassificera partiet som ett ”misstänkt fall” av omstörtande verksamhet. Han förklarar i detalj i sin bok hur den uppenbara dubbelmoralen är ytterligare bevis på att den inhemska säkerhetstjänsten inte är en oberoende myndighet, som lagen kräver.
Efter att ha läst den faktarika boken bör det stå klart för varje läsare att Tyskland har drivit längre och längre till vänster under förbundskansler Angela Merkel (CDU), och är på väg mot en allians med de vänsterextremistiska gröna i den federala regeringen.
I det forna Östtyskland förs vänsteranhängare in i de högsta statliga ämbetena med stöd av CDU. Ett exempel är fallet med Barbara Borchardt, en av grundarna av Antikapitalistischen Linken [den antikapitalistiska vänstern], som valdes till konstitutionsdomare i Mecklenburg-Vorpommern tack vare stöd från den parlamentariska CDU-gruppen.
I Thüringen möjliggjorde CDU, på motsvarande sätt, ett omval av den vänsterradikale premiärministern Bodo Ramelow. I själva verket har de tyska kristdemokraterna i dag blivit de facto-drivkrafter för den ”antifascistiska enade fronten”.
