fredag, 3 februari, 2023
fredag, februari 3, 2023

Vad väntar oss 2023?

År 2022 innebar slutet på corona-hysterin. I stället har Ukrainafrågan upptagit en stor del av vår energi och orsakat svårigheter för den oppositionella rörelsen. De återkommande kriserna skapar dock inte enbart problem, utan också möjligheter till verklig samhällskritik. Det har visat sig redan under 2022 och kommer sannolikt att bli ännu tydligare 2023.

Det är inte lätt att spå framtiden har det visat sig de senaste åren. Corona-hysterin kom oanmäld och svepte in som en stormvind över hela världen. I år har vi i stället sett Rysslands invasion av Ukraina, något som få bedömare anade vid årets början. De utvecklingar som verkligen betyder något tilldrar sig dessutom ofta skymundan, genom långsamma förskjutningar av de rådande idéerna, i förändringar av den sociala och ekonomiska strukturen.

Med detta sagt förverkligade sig förhoppningen som jag uttryckte i förra årets nyårskrönika, att det till sist inte skulle vara möjligt att hålla liv i corona-hysterin, att längtan efter det normala livet skulle bli för stor. Även om covid-19 och flera andra sjukdomar nu sprider sig i samhället, finns det liten efterfrågan på restriktioner. Till och med i corona-repressionens förlovade land Kina har regimen till slut fått ge med sig, då protesterna mot nollcovid-strategin blivit för omfattande.

Pandemin var negativ för nationella och konservativa oppositionsrörelser, det måste konstateras. Även om det för den klarsynte var självklart att inskränkningarna var oproportionerliga, att opposition var det rätta, visade sig ett sådant budskap vara mycket svårsålt. De politiska ledare som försökte sig på en sådan strategi, såsom Jair Bolsanaro och Donald Trump, förlorade stöd i befolkningen. Det skall dock sägas att de kortsiktiga förluster som kritik mot corona-hysterin innebar, också innebär långsiktiga vinster för de som vågade ifrågasätta den. På motsvarande sätt kan de populistiska partier i Europa, såsom Sverigedemokraterna i Sverige, som spelade med i etablissemangets pandemispel förlora långsiktigt i trovärdighet.

”Ur askan i elden” är ett uttryck som sällan kändes mera självklart. Fru Coronas grepp över vår fantasivärld ersattes plötsligt av något annat, mer dramatiskt – tanken på det stora kriget. Efter att Ryssland tröttnat på västvärldens ovilja till förhandlingar valde landets ledning att göra något mycket drastiskt, att invadera Ukraina.

Ukrainakrisen kan på flera sätt synas påminna om pandemin – ett dominerande medienarrativ som kväver allt annat och som inte får ifrågasättas. Men vid en närmare betraktelse är skillnaderna i själva verket himmelsvida. Ukraina-krisen påverkar inte medborgarnas vardag till närmelsevis lika mycket som pandemin och möter därför inte ett lika stort intresse. Pandemin kunde för många innebära att det blev förbjudet att gå till arbetet, ja, i vissa europeiska länder krävdes till och med en blankett för att ta en promenad. Något liknande kan inte sägas om Ukrainakrisen, utan den äger mer rum i bakgrunden, ungefär som Balkankriget en gång kunde utspela sig, utan att konsumera samhällets hela uppmärksamhet.  

Opinionsutvecklingen har därför också blivit annorlunda. Flera etablissemangskritiska partier har vunnit stora framgångar i val; konservativa Fratelli d’Italia till och med lyckats lägga beslag på premiärministerämbetet. De partier som vågat ifrågasätta sanktionspolitiken har inte heller straffats på det sätt som de som vågade ifrågasätta pandemipolitiken gjorde. Nationell samling i Frankrike och FPÖ i Österrike, som bägge kritiserat sanktionspolitiken, noterar mycket höga resultat i opinionsundersökningar.

I Sverige har den stora händelsen förstås varit regeringsskiftet och regeringspartiernas samarbetsavtal med Sverigedemokraterna. Regeringen samt dess stödparti Sverigedemokraterna har tyvärr fullständigt krökt rygg för atlanticismen och dess utrikespolitik riskerar att bli sämre än en socialdemokratisk regerings, men deras inrikespolitiska agenda förtjänar ett mer positivt intresse. Den omfattar framför allt energipolitiken, kriminalpolitiken och invandringspolitiken.

Missnöjet med el- och bränslepriserna var ett starkt skäl till att regeringen blev vald och kring detta har det förekommit en omfattande svekdebatt. Sänkningen av bränslepriserna har varit högst begränsad och långt ifrån vad partierna utlovat. Den utlovade elpriskompensationen har också blivit fördröjd.

Regeringen måste på något sätt göra folket nöjt på kort sikt, men den måste också komma till en mer långsiktig lösning av problemen. Det hela är uppenbart ett systemfel och jag bedömer deras inriktning mot kärnkraft som baskraft i energisystemet som en realistisk långsiktig lösning.

Samtidigt bär denna fråga också ett annat, mindre diskuterat element i sig. EU-regler sägs hota en större sänkning av reduktionsplikten och därmed drivmedelspriserna. Regeringens första modell för elstöd till företagen har inte klarat prövningen mot EU:s regler och måste omarbetas. Sveriges elpriser påverkas också till stor del, men inte helt och hållet, av anslutningen till det europeiska prissättningssystemet.

Också på andra områden, till exempel vad avser det av regeringen prioriterade migrationsområdet, sätter EU:s lagstiftning klara gränser för vad som kan göras och inte. Vill regeringen få något gjort måste den alltså våga utmana EU. Nästa år är Sverige dessutom ordförandeland i EU, vilket gör att frågan kommer ytterligare i fokus.

Jag förutspår alltså att EU-frågan under året kommer att bli betydligt mer uppmärksammad och omdiskuterad än den varit på senare år. Den erbjuder också en möjlighet för Sverigedemokraterna att hitta en egen profil i regeringssamarbetet, då inställningen till EU inte är direkt reglerad i avtalet. Partiet har förvisso tonat ned EU-kritiken under senare år, men inte mer än att en omsvängning under rätt auspicier skulle vara möjlig.    

Jag förutspår också att invandringsfrågan kommer tillbaka i debatten, när väljarna börjar inse att massinvandringen och den demografiska förändringen inte upphör med den nya regeringen. Sverigedemokraterna har svårt att driva denna fråga, då partiet hyllat Tidö-avtalets vaga utfästelser på området – ja, menat att det motsvarar partiets egen politik. Det åligger oss i alternativ media och andra röster utanför parlamenten att driva dessa frågor i SD:s ställe.

Det blir också vår uppgift att allting inte reduceras till dagsländeartade pseudodebatter om småsaker, utan att den kvalificerade kritiken mot den liberala världsordningen och tidsandan också får plats.

Jag önskar Insikt24:s prenumeranter och läsare ett gott nytt år!

Senaste