Medan den svenska opinionen åter gör Socialdemokraterna till största parti med högt över 30 procent i opinionen så får det tyska originalet (SPD) helt enkelt nöja sig med 15. Det klassiska liberala partiet Fridemokraterna (FDP) får endast fyra procent. Tysklands femprocentsspärr blockerar småpartier i alla val till Förbundsdagen och delstaterna men den gäller inte (sedan de senaste två valen) val till EU-parlamentet. Ett annat parti som backar är Alternative für Deutschland (AfD) som får 9 procent. Det kan bero på de interna konflikterna och uteslutningarna, då AfD i mars låg runt 14 procent kort innan bråken i partiet blossade upp. Det största partiet i Tyskland är CDU som tillsammans med det bayerska systerpartiet CSU uppnår 39 procent av opinionen. Die Linke stöds av 7 procent medan Bundnis 90/Die Grünen, alltså miljöpartiet, stöds av hela 20 procent. De många övriga småpartierna stöds av 6 sammanlagt procent.
Siffrorna från Forschungsgruppe Wahlens politbarometer talar sitt tydliga språk. Trenderna bekräftas även genom övriga instituts mätningar. Socialdemokraterna, SPD, är i bästa fall ett 15 procentsparti, under andra halvåret 2019 hade partiet så lågt stöd som 11-13 procent i flera mätningar. Inför senaste förbundsdagsvalet 2017 nådde SPD 31 procent i diverse mätningar, men erhöll i valet endast 20,5. Fallet har alltså gått mycket fort och 2021 års val till Förbundsdagen närmar sig. Däremot har partiet helt olika stöd i delstaterna vars val ligger helt åtskilda från förbundsdagsvalen. I delstaterna har på sina håll populära gestalter kombinerat med uppskattad politik lyckats hålla uppe väljarstödet, men långt ifrån i alla delstater. I början av juni kungjordes från Hamburg att valvinnarna i februari på nytt gjort upp maktfördelningen i Hamburgs borgerskap. Den populäre socialdemokraten doktor Peter Tschentscher fortsätter som Förste Borgmästare. Genom senatskoalitionen med die Grünen har SPD och Tschentscher säkrat makten i Hamburgs senat, som delstatsregeringen benämns.
Men centralt, på nationell nivå, har SPD har inte bara haft ledningsproblem och ständiga byten av partiledare. Den mångåriga tiden som koalitionspartner med CDU och CSU i förbundsregeringen under Angela Merkel (CDU) har också kostat på i kompromissande och möjligheterna att profilera sig har varit obefintliga. Hoten om att lämna samarbetet har inte heller tagits på allvar. Ett allvarligt problem för SPD har också varit ungdomsförbundet JSU som positionerade sig till vänster om die Linke. Ordföranden i JSU (Junge Sozialdemokraten) Kevin Kühnert spelade sitt eget spel och började 2018 med att kräva förstatligande av alla privatägda hyresfastigheter i Tyskland, kort därpå uttalade han idéer om att även de stora börsbolagen borde förstatligas. Själv kallar han det att vilja införa en demokratisk organisering av företagen. Det ställningstagandet står i stark motsats till många andra socialdemokrater som värnar det privata näringslivet, inte minst den tidigare kanslern Gerhard Schröder som har suttit i Volkswagens styrelse och är viktig profil inom den ryska energisektorn
Socialdemokrater tappar stöd när de tar ansvar för nationens väl
Det är inte bara klimattrenden som lett till att istället miljöpartiet, Bündnis 90/die Grünen, blivit framgångsrikt bland unga väljare. SPD lockar inte mainstreamliberala väljare. Man får också ta i beaktande att die Linke bildades 2005 av de gamla kommunisterna och en vänsterfalang ur SPD som anslöt sig efter de stora förändringarna i välfärdspaketen ALG (arbetslöshets pengar) och Harzreformerna som nu har bortåt 20 år på nacken och utarbetades under SPD och Schröders tid som förbundskansler och infördes 2003–2005. Till exempel skars arbetslöshetsersättningen ned till endast ett år, därefter utbetalades en mycket låg ersättning som om man aldrig hade jobbat, men enligt domstolsbeslut 2010 förklarades att ersättningarna var så låga att de ansågs olagliga och fick justeras. De reformerna sågs av många som värre än att Socialdemokraterna med militärens hjälp slog ner de revolutionära arbetarråden som försökte ta makten i januari 1919. 2005 förlorades valet, och den stora koalitionen mellan CDU/CSU och SPD tillträdde. Förbundskanslern kom åter från CDU, det vill säga Angela Merkel. Efter valet 2009 lämnade SPD förbundsregeringen som istället tog in FDP. 2013 byttes FDP ut mot SPD i Merkels tredje regering. Efter valet 2017 fortsatte SPD som regeringsdeltagande parti trots alla motgångar och interna konflikter, men med en mycket svagare position än tidigare.
Många ledarbyten och interna problem i SPD
Efter Gerhard Schröders avgång har SPD bytt partiledare ett otal gånger. Franz Münterferring som var partiledare två gånger efterträddes av Sigmar Gabriel som efterträddes av Martin Schulz 2017, Schulz, som var en maktspelare internationellt efter 23 år som den mest tongivande socialdemokraten i EU (även talman 2012–2017 i EU-parlamentet), siktade givetvis på både partiledarskap och kanslersämbetet i Tyskland. Flera kontroverser satte käppar i hjulen och sedan var den store maktspelaren helt utmanövrerad efter endast elva månader och fick lämna posten som SPD:s partiledare. Då, 2019, sattes hoppet till den yngre och fräschare och vänsterorienterade kvinnan Andrea Nahles, men inte heller hon blev långvarig. Efter det misslyckade EU-valet utsattes hon för öppen kritik och anklagades även för alkoholproblem. Sedan dess är SPD utan vald partiledare och istället sitter en tillfällig trepersonsledning där den mest kända är förra familjeministern i förbundsregeringen(2013–2017) Manuela Schwesig som är ministerpresident för Mecklenburg-Vorpommern sedan 2017.
De tidigare partiledarna Franz Münterferring och Sigmar Gabriel är i utlandet också mer bekanta som ministrar i förbundsregeringarna med CDU och Merkel, men som partiledare för SPD var de mindre lyckosamma. Peer Steinbrück är också viktig att nämna. Som finansminister 2005–2009 hade han den otacksamma uppgiften att vara Tysklands och Merkels ansvarsfulle rikshushållare under finanskrisen 2008, trots att Tyskland klarade det bättre än de flesta länder. Om dessa tunga SPD-ledare påminner bara det usla förbundsdagsvalet 2009 då SPD endast fick 23 procent av rösterna. Den måttliga ökningen till 25,7 procent 2013 var ringa, men eftersom FDP föll för femprocentsspärren var SPD tvunget att ta regeringsansvar i ny koalition under CDU och Merkel. 2017 straffades partiet för det och erhöll endast 20,5 procent i förbundsdagsvalet, men fortsatte ändå som koalitionspart i Merkels fjärde regering som är den nuvarande.
Miljöpartiet andra största parti – kyrkliga konservativa kopplingar
En radikal skillnad mot Sverige de senaste åren är att miljöpartiet i Tyskland blivit ett stort parti, die Grünen har 20 procent i mätningen. Förklaringen är att partiet i Tyskland inte liknar det svenska. Die Grünen är ett liberalt parti som lika ofta samarbetar med CDU som Socialdemokraterna i delstatsregeringar. I Sverige vägrar miljöpartister sådana borgliga samarbeten om inte borgarna helt viker ner sig i kommuner eller regioner. De tyska miljöpartisterna belastades förr av företrädare som Daniel Cohn Bendit (mångårig EU-profil) och Joschka Fischer. Under tiden som utrikesminister konfronterades Joschka Fischer med anklagelser om politiskt våld från sina unga år i 68-rörelsen. Men 1998–2005 satt alltså die Grünen med i förbundsregeringen med SPD och Gerhard Schröder. Därefter är det också intressant att detta miljöparti på tio år nästan har fördubblat sitt medlemsantal från 52 991 år 2009 till 96 487 år 2019. Miljöpartiet har en stark ställning i Hamburg och andra nordtyska områden, de senaste valframgångarna har Nya Tider skrivit om, men partiets långsiktiga förändring och öppenhet för borgligt samarbete på olika håll får tillskrivas en stark betydelse.
En intressant förklaring till die Grünens starka framväst på senare år är att miljöpartiets ledargestalter många gånger har kyrkliga kopplingar som till exempel Katrin Göring-Eckardt som var toppkandidat för die Grünen i förbundsdagsvalet 2017. Hon är anhängare av en värdekonservativ grön livsstil. Den så kallade Realo-Flügeln med borglig inriktning började på 1990-talet samtala med CDU på en pizzeria i Bonn, det kallas för Pizza-Connection. Katrin Göring-Eckardt och Realo-flygeln har oftast varit de som sytt ihop olika regeringar med CDU de senaste tio åren som det förekommit i delstaterna. Tyska miljöpartister som Karin Göring-Eckardt är för ökat samarbete med Ryssland och hon skrev under det tvärpolitiska uppropet i Förbundsdagen 2014 där man motsatte sig varje konflikt med Ryssland. Till saken hör att hon på 1990-talet av religiösa skäl stödde Kosovo-kriget mot Serbien, men sedan utträdde hon 2013 ur Atlantikbrücke, en USA-vänlig förening med lobbypåverkan (grundad 1952 av bland andra bankiren Warburg). Brytningen med USA-vänliga grupper i en tid där handelskrig och ett tyskt allmänt närmande till Ryssland kan ha stor betydelse, De nuvarande opinionssiffrorna ger CDU möjlighet att välja koalitionspartner och spela ut SDP och die Grünen mot varandra. 2021 äger nästa förbundsdagsval rum.
