Muharrem Demirok har verkligen inte gjort någon större succé under den första tiden som partiledare. Hans förtroendesiffror är i botten och många svenskar vet knappt vem han är. Centerpartiets opinionssiffror är usla och partiet ligger nu nära riksdagsspärren.
Almedalstalet är alltså en bra chans för Demirok att profilera sig, sämre än nu kan det inte gärna gå. Det var också en hel del som letat sig ned i Almedalsparken – många var nog nyfikna på vem den mystiske turken egentligen var.
Demirok byggde sitt tal kring sin egen personliga berättelse. Han talade om ett svenskt löfte och beskrev hur hans far en gång slagit ned bopålarna i Sverige: ”Min pappa lyssnade till det löftet som sjuttonåring. Han bröt upp från tryggheten, vännerna och familjen hemma i Turkiet, satte sig på ett tåg genom Europa och kom till Sverige.”
Demiroks far gjorde enligt vad som uppgavs i talet rätt för sig. Han arbetade hårt och integrerade sig i det svenska samhället. Men samhället var också där för honom. Det var öppet och välkomnande och allt fungerade som det skulle. Talets budskap var att samhället skall vara så. Det skall vara utformat på ett sådant sätt att livsresor av detta slag blir möjliga.
Genom denna berättelse försökte Centerpartiets partiledare inte bara sälja en bild av samhälle, utan också en bild av sig själv, som den lyckande, integrerade invandraren. Han har sitt ursprung i Turkiet och är uppväxt i ett mångkulturellt område, men lyckades till och med att bli partiledare. Vilken succé! Demirok försöker här ge ett slags positiv motbild till invandringskritikernas negativa beskrivning av invandringen.
Det finns flera problem med detta. Först och främst, så har Demirok knappast varit någon mönstermedborgare. Hans liv har delvis präglats av tung kriminalitet, med två allvarliga, oprovocerade fall av misshandel som lett till fällande domar. Ressentimentet mot det svenska samhället har på senare tid tagit mindre våldsamma uttryck, men finns dokumenterat i form av anti-vita yttranden på Twitter.
Ett annat problem är att Demiroks liv knappast är den typiske invandrarens, att låta det bilda något slags utgångspunkt för en samhällsdiskussion blir direkt oseriöst. Är en partiledare ett väl valt idealtypiskt fall som bildar en god utgångspunkt för en samhällsdebatt om invandring? Självfallet inte.
Vidare, och det är kanske det allra mest problematiska, tas i Demiroks värld ingen hänsyn till Sveriges ursprungsbefolkning. Sverige skall vara ett slags administrativ yta som skall stå öppet för var och en att nyttja. Att Sverige är ett land byggt av svenskar är för Demirok helt oväsentligt.
Turken Muharrem Demirok verkar inte vilja se att också svenskarna har rättigheter, också svenskarna har rätt att känna sig hemma i sitt eget land och sätta sin egen prägel på det. Demirok tycker helt enkelt att det var bra att han kunde få ett bra liv i Sverige och vill att alla andra skall kunna få det också. Det oavsett vad svenskarna själva tycker.
Denna brist på empati med svenska folket visar att han i själva verket inte är så integrerad som han tycks tro.