Flera gånger har jag fått anledning att komma in på den så kallade konservativa revolutionen, och vad som idag ibland med en vag och svepande term kallas “radikalkonservatismen”, med vilket menas senare intellektuella och politiska riktningar som under andra namn och på olika sätt kanske kan sägas vara mer eller mindre relaterade till den konservativa revolutionen. Fastän de kan rymma viktiga delsanningar, är inte minst de filosofiska eller mer allmänt åskådningsmässiga skillnaderna avsevärda mellan dessa riktningar och de traditioner inom vilka, eller snarare utifrån vilka, och genom ett visst slags kombination av vilka, jag försökt föreslå att det skulle vara möjligt att på ett meningsfullt sätt tänka vidare, också på den politiska filosofins område.
De som är förtrogna med mina texter vet att dessa senare primärt utgörs av aspekter av den filosofiska idealismen, personalismen, den värdecentrerade historicismen, och den på visst sätt tolkade traditionalistiska skolan. Jag bygger här dels på min egen filosofi-, teologi- och idéhistoriska forskning om vad jag föreslår är personalismens tidiga utveckling i olika slags relation till 1800-talets idealism, dels på min sedan mitten av 80-talet pågående filosofiska dialog med Claes G. Ryn som infört termen värdecentrerad historicism, och dels slutligen mitt motsvarande utbyte, fram till hans bortgång 2001, med Tage Lindbom.
Mycket av invändningarna mot den konservativa revolutionen och “radikalkonservatismen” har jag uppfattat att det är möjligt att sammanfatta med Ryns lärare Folke Leanders term lägre romantik. Det gemensamma drag som den lägre romantiken utgör hos dessa riktningar gör såväl deras kritik som deras egna alternativ bristfälliga, om än förvisso inte i allo oriktiga och ointressanta. De gör att dessa riktningars radikalism och revolution inte utgör hållbara helhetliga alternativ till den modernitetens huvudströmning som sedan länge tar form av “liberal demokrati”, och som de ibland med men ibland också utan rätt identifierar problematiska aspekter av.
Termen “alternativ modernitet” har använts om och även av dem själva, och är inte alls missvisande i denna användning. Utan tvekan utgör de ett alternativ till en dominerande form av modernitet, och helt visst kvarstannar detta alternativ ändå inom ramen för en med denna form gemensam modernitet. Men jag har uppfattat det som beklagligt att termen begränsas till denna användning, eller överhuvudtaget används i denna betydelse. Inte därför att den inte i den angivna meningen är deskriptivt adekvat, utan just därför att det alternativ den beskriver från mitt perspektiv är otillräckligt och som helhet ohållbart. Därför har jag insisterat på att termen kan och bör användas också för ett annat alternativ till den dominerande moderniteten, ett alternativ som bestäms av vissa allmänna drag i de av mig försvarade riktningarna, och dem närliggande och liknande.
När jag försökt artikulera dessa riktningars på visst sätt samordnade perspektiv, deras specifika alternativa modernitet, i dess politiska dimension, har jag ofta gjort det i termer av ett visst slags konservatism, exempelvis, med en klumpig term, en europeisk post-paleokonservatism, och, med en mer lätthanterlig och vanlig, socialkonservatism. Det finns en inbyggd svaghet i detta terminologiska val som den konservativa revolutionen och radikalkonservatismen undgår. Redan deras namn signalerar nämligen deras systemkritiska innebörd och syftning. I sig uppvisar deras systemkritik förstås just de svagheter jag ovan antydde. Men det är en styrka att dessa riktningar överhuvudtaget är systemkritiska, eller mer exakt, systemkritik är en styrka som dessa riktningar generellt äger, även om just de inte generellt representerar en acceptabel version av den.
Så ter det sig förstås inte för den burkeanska konservatism som dagens mer eller mindre “liberalkonservativa” ansluter sig till. Ordsammanställningarna med “radikal” och “revolution” indikerar systemkritik, och det är just det radikala och revolutionära som från den burkeanska konservatismens perspektiv begripligen tenderar att definiera all systemkritik. Perspektivet är delvis giltigt, utifrån denna konservatisms förståelse av inte bara den systemkritik utan den faktiska omstörtande systemförändring den historiskt vänt sig mot.
Det är givetvis fullt naturligt att begreppet systemkritik ofta förknippats med vänstern, ja med vänsterns former av radikal och revolutionär socialism, och i all synnerhet i marxismens teoretiskt avancerade form. Men redan i den historiska situation i vilken vad som kan sammanfattas som det konservativa tänkandet växte fram blev det snart angeläget även för det att börja formulera något av just vad som kan beskrivas som en systemkritik, en kritik, som i sig måste bli mer eller mindre systematisk, av det nya, postrevolutionära, mer renodlat borgerliga och liberalkapitalistiska samhällssystem som då snabbt var på väg att etablera sig.
Det öppnar sig här ett vitt spektrum både av olika typer av konservatism och av olika grader och nivåer av vad som alltså i viss mån även i konservatismens fall kan benämnas systemkritik. Att det inte finns någon enhetlig och entydig Konservatism med stort K och i bestämd form singularis har jag ofta framhållit. Det är knappast kontroversiellt, de flesta grundligare och utförligare introduktioner till ämnet betonar det. Redan en snabb blick på de ledande europeiska kulturnationerna under 1800-talet avslöjar, parallellt med de gemensamma drag och influenser mellan dem som förvisso också finns, och som gör att de alla på ett plan kan benämnas på samma sätt, som i högre eller lägre grad konservativa, en rad mycket framträdande skillnader mellan de olika former av konservatism som i dem växte fram, och även sådana skillnader mellan olika former under olika perioder inom varje nation. Därför är givetvis också deras mer eller mindre genomförda systemkritik – politisk, samhällelig, kulturell och så vidare – olikartad.
Termen systemkritik kan förvisso förefalla i sig radikal och revolutionär, såtillvida som den rör systemet som sådant och som helhet (eller åtminstone är detta kanske en rimlig förståelse av den som de flesta är överens om, en rimlig definition). Men det följer inte av detta att den också med nödvändighet resulterar i förespråkandet av en radikal och revolutionär omstörtning av det kritiserade helhetliga systemet (och även bland radikaler och revolutionärer har ju funnits olika uppfattning om hur den radikala och revolutionära förändringen närmare ska gå till). Systemkritiken kan också resultera i andra slutsatser rörande systemets förändring. Men den upphör inte därmed att vara systemkritik.
Dock är det alltså en svaghet inte minst i den burkeanska typen av konservatism att den tenderar att avfärda systemkritiken på grund av dess helhetliga – och därmed förment radikala och revolutionära – karaktär som sådan. Det genererar ofta en analytisk ytlighet ifråga om den framväxande och sig i ständigt alltmer komplexa former utvecklande moderniteten, och förblir ensidigt tillbakablickande på ett sätt som är icke-konstruktivt och döljer innebörden av de förändringar som sker. Den tenderar att förbli systembevarande, formellt systembevarande tenderar att bli konservatismens innebörd, alldeles oavsett vilket det förhandenvarande systemet än substantiellt kommit att bli. Att inte laga det som inte har gått sönder blir en tillräcklig allmän hållning. Därmed blir det ofta omöjligt att urskilja de verkliga orsakerna till varför, så att säga, vissa saker går sönder, ja till och med vilka saker som, i någon mening, har gått sönder och vilka som inte har det.
Den värdecentrerade historicismen har i väsentliga avseenden korrigerat och kompletterat den burkeanska konservatismen och historicismen i filosofiskt avseende, främst med hjälp av några moment i den hegelianska idealismen. Ifråga om såväl den samhälleliga som den historiska analysen kan ytterligare moment av idealismen här tillföras, och, för den delen, övrigt, selektivt tillägnat modernt tänkande på dessa områden – på det allmänna sätt den värdecentrerade historicismen principiellt visar att det måste göras.
Detta är nödvändigt för utvecklingen av en kvalificerad konservativ systemkritik, och en som inte bara blickar bakåt utan framåt. Här representerar vad som kan sammanfattas som socialkonservatismen, som en urskiljbar tendens under 1800-talet, ett avgjort framsteg i förhållande till “liberalkonservatismen”. Inte minst därför att denna tendens redan på sitt tidiga stadium när den var som bäst tillägnade sig väsentliga insikter i de ovan nämnda tankeriktningarna, eller åtminstone några av dem, i deras egna respektive tidiga stadier. Ja, man kan säga att den i dess europeiska form ofta definierades av dem, även om andra riktningar kanske också kan räknas till den, som exempelvis den katolska sociallärans.
Idag finns, föreslår jag, ett stort behov av en helhetlig, fördjupad, och uppdaterad konservativ systemkritik. Och den form av konservatism som kan prestera en hållbar och acceptabel sådan, skild från den konservativa revolutionens och “radikalkonservatismens”, är fortfarande utan tvekan just socialkonservatismen. Och, mer specifikt, den socialkonservatism som i tillräcklig utsträckning fortsätter tillägna sig de här antydda intellektuella resurserna, och vidareutveckla dem på ett nyskapande sätt som förmår hantera dagens och morgondagens verklighet.
På den vägen kan vi nå fram till en alternativ modernitet präglad av, i Leanders allmänna termer, den högre romantiken i stället för den lägre. Och det är i det sammanhanget som, på alla plan, och inte minst, i filosofiska termer, det etiska, fenomenologiska och existentiella, personalismen är av inte bara förblivande utan ännu outtömd, ja oupptäckt relevans. Genom sitt fokus på personbegreppet i relation till den mänskliga individualiteten och subjektiviteten, har den inte bara ställt den dialogiska relationen mellan personer i centrum. Inte minst flera av 1900-talets personalister har också, just på grund av detta fokus, starkt förnummit ett behov av att relatera denna personliga nivå och dessa personliga sammanhang till det större samhälleliga och historiska skeendet, att på bestämt sätt förstå de förra i relation till de senare och vice versa. att insistera på att de måste ses i förhållande till varandra för att ensidiga förvrängningar och begränsningar av perspektivet i den ena eller andra riktningen ska kunna undvikas.
När det gäller de filosofiska principerna för denna strävan finns, menar jag, för dagens personalism ännu en del att återupptäcka och lära av hur det tidiga personalistiska tänkandet förhöll sig till den mer eller mindre hegelianska idealismen. På denna väg kan den i kvalificerad mening humanistiska åskådningen förenas med den approximativa helhetsuppfattning som när, som idag, behov föreligger, möjliggör en likaledes kvalificerad samhällelig systemkritik. Och den på denna väg utvecklade systemkritik borde också kunna börja identifiera och tentativt ange framkomliga vägar till den ävenledes nödvändiga förändring, som skiljer sig från radikalers och revolutionärers både till höger och till vänster.
Allt detta låter abstrakt, och är det också utan tvekan. Men det innebär inte att det inte kan konkretiseras, och inte heller att det är meningslöst i denna abstrakta form. Mitt syfte här är bara att mycket allmänt ange ett konceptuellt ramverk inom vilket det är möjligt att argumentera för den även för många socialkonservativa på vad jag tror är ett potentiellt fatalt sätt främmande föreställningen om en konservativ systemkritik, om en systemkritisk konservatism.
Systemen förändras, var jag inne på ovan. Och systemkritiker, medvetna och beslutsamma, som ofta spelar en stor roll i denna förändring, finns av alla slag. Det samhälleliga och politiska system vi har idag är i hög grad ett system som etablerades av kritiker av 1900-talets mer eller mindre socialistiska, nationella välfärdsstater. Det fanns förvisso saker att legitimt kritisera i det. I Sverige var har de nyliberala Moderaterna och deras allierade organisationer under de senaste årtiondena varit uttalade systemkritiker när det gällde det systemet: systemskiftet var vad som stod på deras agenda, ett systemskifte som var internationellt eller snarare supranationellt i sin målsättning. Med tiden kom Fredrik Reinfeldts radikalism i detta avseende, i synnerhet när han började mobilisera massinvandringen i skiftets tjänst, att bjärt kontrastera mot de kvarvarande dragen av burkeansk liberalkonservatism i hans parti.
Idag viker stödet för denna systemkritik, och framför allt för det nya system han och hans parti ville sätta och till stor del lyckades sätta i det föregåendes ställe. Ja, i hög grad utmanas det av en ny tid och nya krafter, på det sätt som på flera sätt är oundvikligt. Det utmanas av den populistiska nationalismen. Dess företrädare talar redan spontant systemkritikens språk, betecknar ofta sig själva som systemkritiker. Det bekräftar den goda början som en rätt hanterad populistnationalism utgör för dagens nödvändiga politiska förändring. Men för att dess systemkritik ska utvecklas, eller fortsätta utvecklas, i rätt riktning, utan de urspårningar som i dess sammanhang förblir en ständigt närvarande och historiskt välkänd risk, krävs att den kompletteras av en socialkonservatism utrustad med tillräckliga analytiska instrument och referensramar.
Det är inte bara populismens och nationalismens benägenhet att urarta i riktning mot den lägre romantiken och dess politiska rörelser som är problemet här. Dess otillräcklighet i sig själv, som spontan reaktion mot konkreta missförhållanden med en begränsad vision av samhället som befriat från dem, utan tillräcklig ideologisk hjärna för att verkligen förstå vare sig missförhållandena eller deras avhjälpande, utsätter den också för den idag mycket större risken att koopteras av det rådande systemet, att oskadliggöras och inordnas som ett mäktigt stöd för det. Populistnationalisternas systemkritik är hittills alltför ytlig. Det är lätt att se genom vilken typ av illusionspolitik och vilka bedrägliga kosmetiska förändringar den, trots all dess berättigade reaktion mot missförhållanden som är uppenbart systemimmanenta, systemgenererade och systemspecifika, ändå kan komma att sluta som systembevarande. Utan den ideologiska uppstramning jag har antytt, riskerar dess konstruktiva systemkritiska potential att gå förlorad.
