tisdag, 16 april, 2024
tisdag, april 16, 2024

Sverigedemokraterna satsar på bränslepriserna

Det har funnits en osäkerhet kring hur Sverigedemokraterna skall positionera sig i förhållande till den nuvarande regeringen. Nu verkar det som att de framför allt avser att fokusera på sänkta bränslepriser, att försöka driva regeringen framåt i denna fråga. Det behöver inte vara fel i sig, men den starka betoningen på frågan i förhållande till annat kan uppfattas som att SD övergivit alla ambitioner på att bli ett socialkonservativt eller nationalistiskt parti.

Sverigedemokraterna har inte haft det helt enkelt att positionera i förhållande till regeringen. Tidöavtalet, och särskilt partiets entusiastiska hyllande av det, har inneburit en hämsko som försvårat möjligheten till egen profilering.

De senaste veckorna har partiet avvikit mot regeringen, då det framstått som den ende principielle försvararen av svensk yttrandefrihet, i jämförelse med regeringens ryggradslösa svassande för regimen i Ankara. Sverigedemokraterna har knappast sökt denna konflikt själva, men den har ändå fallit ut till partiets fördel. Det Sverigedemokraterna säger här torde ha en bred folklig förankring.

I övrigt har dock partiet framför allt markerat sitt avstånd från regeringen i frågor som rör bränslepriserna. Partiet drev frågan kraftigt – tillsammans med elpriserna – redan i valrörelsen. De lovade där prissänkningar på 10 kronor ”vid pump”.

Med tanke på att Tidöavtalet inte säger något explicit om frågan är den uppe för diskussion, egentligen vid varje budgetförhandling. Vid första försöket blev det endast en marginell sänkning och Oscar Sjöstedt skyllde på Liberalerna.

Det kan uppfattas som negativt för Sverigedemokraterna att partiet ännu inte levererat en större sänkning, men det kan också bli en fråga där partiet har möjlighet att sticka ut och driva en egen linje. Nu driver partiet att reduktionsplikten, en prishöjande andel biodrivmedel som måste blandas in i varje liter bensin, inte endast skall sänkas till fem procent som lovats i valrörelsen, utan till noll procent.

Det har funnits diskussioner om detta är förenligt med EU:s regler, men SD:s klimatpolitiske talesperson Martin Kinnunen slår fast i intervju i DN att han inte ser några sådana gränser, utan nu avser att driva noll procent reduktionsplikt.

Att SD nu väljer denna fråga som sin viktigaste strid mot regeringen kan uppfattas som att frågor kring bränsle- och energipriser hamnat i centrum för SD:s uppmärksamhet. Detta intryck förstärks av att klimathotsskeptikern Elsa Widding rekryterats såsom riksdagsledamot.

Det handlar om att exploatera en opinion som är om inte direkt avvisande till klimatförändringarna, så i alla fall skeptiska till hur frågan framställs i etablerade medier. Det kan röra sig om en så enkel sak att man tycker överkomliga el- och bränslepriser också bör värderas vid sidan av koldioxidutsläpp.

Det är inte fel att Sverigedemokraterna ger sig in i dessa frågor, varken sakligt eller opinionsmässigt. Det finns ett öppet politiskt fält att ta i besittning, en ny flank att försvara. Samtidigt kan betoningen på frågorna diskuteras, liksom den fullständigt oreserverade uppslutningen vid bilismen, vilket mer seriösa ekokonservativa kan ha synpunkter på.

Sverigedemokraterna har inte valt att på samma sätt ta strid i invandringsfrågan, utan där nöjt sig med Tidöavtalets vaga utfästelser. I utrikespolitiken hörs direkt anti-nationalistiska tongångar från den försvarspolitiske talespersonen Sven-Olof Sällström som till och med försvarar att skänka bort svenska stridsvagnar till Ukraina. Hans Twitter avslöjar ett större engagemang för Ukraina – eller uppriktigt sagt: den liberala världsordningen – än för Sverige.

Jag bedömer det som en utveckling inom Sverigedemokraterna bort från både nationalismen och socialkonservatismen. På ett sätt är det inte alls oväntat. Principprogrammets formuleringar om att Sverigedemokraterna är ett socialkonservativt parti med nationalistisk grundsyn har haft mycket liten praktisk betydelse. Det har inte funnits något intresse att fördjupa dem och de räknas inte i den interna debatten.       

Den ideologi, i den mån den över huvud taget kan kallas så, som SD i stället på ett uppenbart sätt gjort till sin egen är populismen. Det handlar om att mobilisera en folklig opinion mot eliten, ofta utifrån enskilda opinionsmätningar och tillfälliga mediala stämningar.

Jag personligen tror inte att det i längden räcker att mobilisera folket mot eliten, genom att nyttja tillfälligt missnöje i någon enskild sakfråga, utan att en mer grundläggande systemkritik måste till. Politik på längre sikt handlar om en riktning, om att omskapa samhället utifrån principer. Populismen är riktningslös och också hållningslös. Den handlar snarare om affekter än intellektuellt motiverade ståndpunkter. Den riskerar att bli slav åt alla möjliga intressen och har dessutom svårt att attrahera den typ av elitgrupper som behövs för att omskapa samhället på riktigt.

Ett exempel på ett klar mer systemkritiskt och ideologiskt parti är österrikiska FPÖ som i helgen firade triumfer i ett delstatsval och som i flera opinionsundersökningar är största parti. I Ungern har Viktor Orbán lyckats omskapa hela det politiska landskapet genom träget arbete och en långsiktig politisk vision. För att verkligen göra ett avtryck krävs mer än drivmedelsmissnöje.

Senaste