Socialdemokratin regerade Sverige oavbrutet under 40 år fram till den borgerliga regeringen Fälldin tog makten 1976 och har därefter fortsatt att dominera svensk politik trots några perioder av borgerligt styre. Man kan därför säga vi under det senaste seklet haft en övervägande socialdemokratisk dominans i svensk politik. Det är genom socialdemokratin och partiets uppgörelser med Miljöpartiet men också på senare tid liberaler inom Centerpartiet och Liberalerna som Sverige fortsatt med massinvandring, liksom också försatt hushåll och företag i en energikris. Det är socialdemokratin som byggde den svenska modellen med en stor offentlig sektor och allmän välfärd och det är också socialdemokratin som varit porten för vänsterradikalismens intåg på samhällets institutioner.
Under denna tid kan vi också konstatera att socialdemokratin utöver en reforminriktad social politik experimenterat med daghem och skolpolitik, med utbildningsväsende liksom med det svenska försvaret och polisen. Det var exempelvis socialdemokraterna som saboterade Palmeutredningen initialt genom att tillsätta deras egen ”man”, Hans Holmer, som ledare för spaningsarbetet. Det var socialdemokratin som också ingick uppgörelser med islamska organisationer som cyniker kan se som ekonomiska medel i utbyte mot röster.
Det är också socialdemokratins förtjänst att svensk offentlighet utvecklats mot ett matriarkat där staten intar rollen som ”moder” och både bemöter och behandlar sina gamla och nya medborgare som om de är i behov av vård, stöd, omsorg och vägledning. Vi lever således inte i en patriarkal struktur. Tvärtom avvisas förslag om skärpt straffrätt och en mer dynamisk bekämpning av brott i förening med uppstramning av migrationspolitiken som att den som far med sådana åsikter själv lider av problem. Länge stämplades kritiker av svensk migrationspolitik som psykiskt sjuka på gränsen till elaka. Hur kunde en vettig person, menade man, ifrågasätta den moderliga omsorgen om fattiga flyktingar till det rika och välmående svenska samhället? I ett matriarkat som det svenska behandlas därför också våldsbrott på samma sätt som den politiska oppositionen, det vill säga som något som man måste bemöta med omsorg och ytterst terapi.
I grunden för denna modell finner vi en syn på rättvisa och livet som påminner om hedonistisk utilitarism. I grunden handlar denna syn om att staten ser som sin uppgift att fördela nytta tolkat som välfärdsmedel och att livet levs bäst genom att undvika lidande, sjukdom och politiskt okänsliga åsikter och idéer för att istället bestå av cirkus och underhållning. I detta nyttotänkande träder experter in och undervisar om kondomer och sexuell hälsa, samtidigt som andra verksamheter samordnar ekonomiska transfereringar och Public Service samordnar ”Mello”.
Livet i det socialdemokratiska samhället går med andra ord ut på att lust övertrumfar lidande och att allt som motverkar upplevelserna av lust som sjukdomar, lidande och kritiker av välfärdsfördelning till migranter därför måste motarbetas politiskt.
Bakgrunden till denna socialdemokratiska moralsyn finner vi upplysningsfilosofin. I Upplysningens dialektik för filosoferna Max Horkheimer och Teodor Adorno en intressant diskussion om upplysningens etik och 1700-tals filosofen Markis de Sade. Upplysningsfilosofen Immanuel Kants imperativ: att du endast skall handla utifrån den maxim genom vilken du samtidigt kan vilja att den (maximen) blev en allmän lag, anger endast vad moralen bör vara med avseende på formen för moraliska beslut. Imperativet säger m.a.o. inte vad en sådan maxim bör innehålla. Kant var besatt av att finna en teknisk formel för moralen a priori (före erfarenheten) eftersom han ansåg att vi ej kan finna något stöd för moralen i naturen.
Naturen var för Kant opersonlig och amoralisk: den kunde betraktas som om den var en produkt av Gud, men ingenting i naturen kunde bekräfta att den var skapad av Gud. Vi måste således titta utanför naturen för att finna moralen. Moralen borde även vara universell, gälla i alla sammanhang, i alla tider och för alla människor. Konsekvensen blev en moralisk formel abstraherad ovanför sociala sammanhang och konkreta situationer.
Andra upplysningsfilosofer som Jeremy Bentham och Henry Sidgwick kom fram till en hedonistisk utilitarism. Bentham utgick från följande: individens goda är synonymt med hans lycka, lycka är synonymt med pleasure (den närmaste motsvarigheten på svenska är lust), samhället är endast summan av alla individer och lyckan kan beräknas, fördelas och optimeras.
För Horkheimer och Adorno var det ingen annan än Markis de Sade som insåg vilka möjligheter som hade öppnats inom dessa etiska ramar. Markis de Sade gav uttryck för en av upplysningens mörkaste sidor. I ”Historien om Juliette” och ”Sodoms etthundratjugo dagar” ser vi det instrumentella förnuftets relation till människan som sexuellt objekt. Förnuftet är här helt emanciperat från det samhälleliga livet och moraliskt ansvar. Det beräknar, planerar, söker metoder och koordinerar. Förnuftet blir ett instrument för den sexuella dominansen över det åtrådda objektet. Allting skall utföras effektivt, punktligt, noggrant och utan reservation. Kropparna skall utnyttjas maximalt: de är värdefulla endast så länge och i den mån de kan användas. Detta kräver självdisciplin. Juliette utför allting med stor koncentration och målmedvetenhet. Jämför nu denna relation mellan subjekt och objekt med den totalitära statens relation till folket. De Sade insåg nämligen på ett skrämmande sätt hur hans privata laster kunde upplyftas till allmänna dygder.
Följande passage är från Markis de Sades egen berättelse om Juliette:
”Just det, genmälde fursten, regeringen måste själv reglera befolkningens storlek, den måste ha alla medel i sin hand att utplåna den om den fruktar den, och att öka den om den så anser nödvändigt. Och det får aldrig finnas någon annan måttstock för dess rättskipning än dess egna intressen eller lidelser…”
Översatt på ”socialdemokratiska” är regleringen av befolkningens storlek genom exempelvis massinvandring och demografi bara en del av politiken, eftersom man också via utbildningspolitiken och offentligt påbjudna och finansierade perspektiv som normkritik, intersektionalitet, mångkultur och genusexpertis aktivt söker påverka hur befolkningen ser på sig själv och ytterst på den stat som erbjuder bröd och cirkus i utbyte mot demografiska och kulturella experiment. I dess matriarkala struktur innebär det också att staten, modern, går in som den som reglerar och står för omsorgen i dessa projekt.
Som kontrast till denna etik och denna modell kan vi ställa den klassiskt konservativa synen på människan och det politiska som betonar att människans liksom politikens ansvar är att förbättra samhället och slå vakt om de värden och institutioner som medför att människan ges förutsättningar för sin familj, sitt släkte och släktets förlängning som brukar kallas nationen. I den senare synen har varken staten rollen att bedriva sociala och kulturella experiment med befolkningen, att reglera den genom massinvandring eller att föra den mot ökad globalisering ekonomiskt och kulturellt. Tvärtom har både människan och staten ett ansvar för att garantera människans frihet och rätt till sig själv, sitt land och sin identitet. Staten måste motverka det som skadar dessa gemenskaper som exempelvis brott och hot från främmande makt.
Den traditionella synen ser därför på exempelvis på adidaskalifatet som i våra förorter förenar islamism med kriminell verksamhet som några som staten borde bekämpa snarare än som ”offer” som staten erbjuder omsorg och terapi. Den ser inte den svenska staten som adidaskalifatets moder, utan som den makt som håller adidaskalifatet utanför landets gränser.
Det är därför den verkliga oppositionen till den socialdemokratiska modellen inte idag kommer från de borgerliga partier som har övertagit flera av socialdemokratins idéer och ideal, utan från de konservativa partier som verkar för Sverige betraktat som ett land och svenskarna betraktat som ett folk med rätt till en egen plats på jorden.
