Länge syntes den svenska demokratin vara relativt konfliktfri. Visst finns det ibland skarpa konflikter, särskilt i ekonomiska frågor, men även i en del andra frågor – man kunde nämna till exempel kärnkraftsfrågan och kvinnofrågan. Men vi hölls samman av en gemensam berättelse om vilka vi var. Vi var svenskar och den svenska regeringen företrädde svenskarnas intresse.
Detta är alls ingen självklarhet längre. Gradvis har stora delar av det politiska spektrumet börjat anse att det inte finns någon skillnad mellan medborgliga och universella rättigheter. Detta innebär att en invandrare skall ha samma rättigheter som en svensk, och att det är inhumant, eller kanske rasistiskt, att förvägra honom detta.
Det kontroversiella med Sverigedemokraterna har inte varit deras ”rötter” eller något sådant, utan att de radikalt brutit med denna idé. De har i stället hävdat att det finns ett svenskt folk som har särskilda rättigheter i sitt eget land.
Regeringen som fälldes i dag har hållits samman av den motsatta idén, vilken positivt brukar karaktäriseras som anti-fascistisk, men som jag hellre skulle vilja kalla anti-svensk. Den har ansett att det inte har någon betydelse om svenskarna trängs undan i sitt eget land eller vilka övriga konsekvenser massinvandringen kan ha, bara ett nationalistiskt parti, som anser att det finns ett svenskt folk, inte får inflytande.
Detta har gjort att antal partier, vilka egentligen inte har mycket gemensamt, kunnat fungera som regeringsunderlag. Det socialistiska Vänsterpartiet har kunnat samsas med det nyliberala Centerpartiet. Socialdemokraterna, som i alla fall historiskt har vunnit sina segrar på sociala reformer, har för att hålla ihop regeringen föreslagit reformer som underminerar de system de själva utformat, bland annat för arbetsmarknaden och bostadsmarknaden.
Vänsterpartiet markerade i dag, genom att fälla regeringen på hyresfrågan, att anti-nationalismen inte är allt, utan att de ekonomiska frågorna betyder något. Kan det vara början på ett systemskifte, där multikulturalismen eller oikofobin, hatet mot det egna, inte längre är överordnat alla andra frågor? Går det att tänka sig en situation där ”antifascismen” blir förhandlingsbar, där andra frågor äger företräde?
Ett sådant scenario skulle öppna för ett helt nytt politiskt landskap. Kunde man tänka sig en situation i framtiden, där det är möjligt att vara aktiv i Vänsterpartiet och förespråka ekonomisk socialism, men samtidigt vara invandringskritisk? Skulle man rent av kunna tänka sig en miljöpartist som värderar miljöfrågorna högre än invandringen? I en mycket optimistisk framtidsvision skulle det till och med gå att föreställa sig att Socialdemokraterna köper Sverigedemokraternas röster genom eftergifter i invandringsfrågan.
Allt detta är mycket avlägset och den nuvarande regeringskrisen innebär inte att det politiska landskapet förändras över en natt. Men klart är att regeringen Löfven sjunger på sista versen och att den gamla politiska ordningen inte längre kan äga bestånd.
