Sverigedemokraterna har ofta varit mycket hårda mot vad de kallar ideologisk avvikelse. Ja, 2015 valde partiet att bryta med hela ungdomsförbundet, då det sades att det inte accepterade partiets tolkning av begreppen socialkonservatism, svenskhet och demokrati. Det kan diskuteras om det hela var ett svepskäl för att göra sig av med för partiledningen misshagliga individer, men konsekvensen blev ändå en stark signal om att ingen fick gå för långt i konservativ eller nationalistisk riktning. Detta särskilt då detta budskap hela tiden upprepas och leder till ständigt nya uteslutningar.
Men frågan många ställer sig är: finns det någon gräns i den andra riktningen? Går det att vara för liberal för SD? Om partiet menar sig vara så noga med den ideologiska vakthållningen borde inte gränsen mot liberalismen också bevakas?
Frågorna blir särskilt aktuella efter en minst sagt häpnadsväckande video från den öppet homosexuelle EU-parlamentarikern Johan Nissinen. I klippet förespråkar Nissinen ett snabbspår för vuxna ”transpersoner”, så att dessa psykiskt förvirrade människor skall kunna utsättas för genomgripande fysiska ingrepp utan medicinsk motivering ännu snabbare. Som om detta inte vore nog, så syftar snabbspåret till att det skall frigöra resurser till barn som ”behöver det här mest”. Intrycket väcks att barn är de som mest av allt skulle behöva få sina kroppar vanställda.
Nissinen kom senare med vad som kunde uppfattas som en viss nyansering. Han skrev: ”Förtydligande! Ingen under 18 år ska genomgå könsbyte. Det inget jag förslår. Mer resurser till personer under 18 menas noggrannare utredningar. Det finns unga som har könsdysfori och de som inte har. De som har det ska kunna få diagnosen för att veta varför de mår dåligt. ”
Detta ”förtydligande” är dock svårt att bli klok på. Han menar fortsatt att barnen skall stärkas i sina vanföreställningar, men att de får vänta tills att de blir vuxna innan kirurgin början – och då skall den dessutom gå snabbare. Ingenstans sker något slags problematisering av fysiskt friska personer på grund av rena villfarelser utses för en behandling som får forna tiders elchocker att blekna.
Det skall sägas, vilket Insikt24 har rapporterat om, att flera lokala företrädare markerat mot videon, däribland kända profiler som Kent Ekeroth och Jonathan Othén. Samtidigt är frågan: räcker detta verkligen? Om nu Sverigedemokraterna menar allvar med att de utesluter ideologiskt avvikande måste inte en så extrem avvikelse inte bara mot socialkonservatismen utan mot normal anständighet leda till uteslutning? Partiledningen har inte ens markerat mot tilltaget, medan exempelvis Björn Söders korrekta, om än möjligen något otaktiskt formulerade, kritik mot Prides pedofila inslag slogs ned på. Kanske kommer Nissinen rent av väljas om som EU-parlamentariker, trots sin uppenbara extremism.
Det stora problemet med strategin att aldrig markera mot liberalismen är dock att det leder till att partiet med automatik liberaliseras. Dynamiken är följande: liberalerna har fritt spelrum att vädra hur radikala åsikter som helst och att ta in vilka personer som helst som röstboskap. De konservativa hamnar däremot på defensiven och tar i varje konfrontation en risk att bli uteslutna eller marginaliserade. De kan inte heller använda sig av mer radikala element för att inkassera röster för sin sak i interna omröstningar, då det inte är tillåtet att associera sig med dessa. Detta slags spel blir alltså automatiskt riggat till liberalernas fördel.
Om Sverigedemokraterna inte vill att denna process skall fortsätta måste en gräns också dras mot liberalismen.
