torsdag, 8 december, 2022
torsdag, december 8, 2022

SD kan inte längre tiga om utrikespolitiken

SD har haft som strategi på senare år att tiga i alla utrikespolitiska frågor. Med tanke på de stämningar som finns i de borgerliga regeringspartierna riskerar den linjen dock, att göra partiet till en medlöpare när främmande intressen sätts över svenska. Ja, att partiet agerar på ett sätt som utsätter Sverige för allvarlig säkerhetspolitisk fara.

Sverigedemokraterna har ofta kritiserats för sin utrikespolitik. Det har varit en vanlig strategi för motståndare som vill tvåla till partiet, ett sätt att hitta någon annan angreppspunkt än invandringspolitiken, då invandringsdebatten är svår att vinna. Det har också varit en stötesten för de borgerliga partierna och försvårat samarbeten med dem. Detta har ofta skapat irritation hos olika Sverigedemokratiska företrädare, som i grunden inte är intresserade av utrikespolitiska frågor och inte vet hur partiets linje skall försvaras.

Fram tills nyligen fanns det dock vissa personer i ledningen som hållit emot, som har varit intresserade av frågorna och ridit spärr emot en fullständig anpassning till etablissemanget. I detta sammanhang kunde exempelvis nämnas de tidigare försvarspolitiska talespersonerna Mikael Jansson och Roger Richthoff. Alla har dock på det ena eller andra sättet försvunnit, inte sällan genom uteslutning.

Nu har Aron Emilsson utsetts till utrikespolitisk talesperson, en person som i högre grad gjort sig känd för kultur- och kyrkopolitiskt engagemang än utrikespolitiskt. Han har inte heller gjort något avtryck på sin post, utan har i den mån han över huvud taget sagt något jamsat med i etablissemangets, och särskilt samarbetspartiernas, diskurs.

Vissa skulle säga att detta är en intelligent strategisk avvägning, att inrikespolitiken är viktigare än utrikespolitiken. Problemet är att utrikespolitiken inte bara är något slags arena för posörer, utan att den också kan ha högst reella konsekvenser.

Sveriges säkerhetspolitiska situation har kraftigt försämrats på grund av stödet till Ukraina och viljan att ansluta sig till Nato. Neutralitetslinjen är den linje som hade givit Sverige bäst chanser att stå utanför stormaktskonflikterna. Bättre än att diskutera vilken sida som bäst skulle tillvarata Sveriges intressen vid en konflikt är att helt enkelt stå utanför konflikten.

Flera argument för Nato bygger också på felaktigheter. Ett vanligt argument har varit att Sverige inte skulle ha något att sätta emot vid ett eventuellt ryskt anfall och att Nato skulle vara den enda räddningen. Argumentet har säkert ofta framförts med den vällovliga ambitionen att öka försvarsanslagen, men det är inte desto mindre felaktigt. Den som betraktar Rysslands anfall av Ukraina ser att också ett genomkorrumperat och illa fungerade land som Ukraina kan försvara sig med den äran.  

Dessutom så är Natos berömda artikel 5, att Nato skall stödja ett Nato-land som blir attackerat, inte på något sätt en garanti för något. Det är en vagt formulerad princip som inte ger några garantier för vilka åtgärder som skall sättas in. Med eller utan Nato-medlemskap är vi hänvisade till övriga Nato-länders välvilja.

Nato innebär också en inskränkt frihet för Sverige. Vi kommer i allt högre grad att behöva underordna oss utländska intressen. Nu talas till och med att inga förbehåll skall göras för att placera kärnvapen eller utländsk trupp i Sverige. Efter hand kan detta börja anta ockupationsliknande förhållande – att hysa permanent amerikansk trupp är en förnedring som bland annat gjort stor skada för Tysklands självbild.

Frågan är vilken gräns som finns för SD? När känner partiet att det måste tala? För regeringspartierna är det inte uppenbart att det finns någon gräns för i vilken utsträckning amerikanska intressen kan prioriteras framför svenska. Dessa partier är inte nationalistiska, utan den liberala världsordningen har prioritet framför svenska intressen.

Jag anser att SD måste tala nu och helst igår.

Senaste

Experimentekonomin