Ett vanligt fenomen hos traditionsfientliga individer är att kontra goda argument för konservativa värden med glåpord som är tänkta att angripa den konservative som person. Valet av glåpord återspeglar ofta de egenskaper som den vänsterliberala eliten hatar. Ett klassiskt exempel är ”bonde”, vilket betyder att du inte kommer från den urbana storstan – tillräckligt för att väcka misstankar om att du kan vara sverigedemokrat.
Ett annat sådant ord har kommit att bli ”incel”. I det sexualiserade (och porrifierade) samhället, där sexualiteten helt frikopplats från sitt verkliga syfte, ses ett växande antal män som en sociokulturell underklass som förtjänas att häcklas. De är nämligen inte förmögna att uppfylla vänsterliberalens ultimata mål: ett liv av ständiga kickar och evig individuell njutning. Det handlar om att tillfredsställa den del av själen som Platon kallade epithymia, ”begäret” – att enbart agera utifrån vad som göder den del av människan som vi har gemensam med djuren, alltså basala instinkter.
Enligt den vänsterliberala logiken blir det därför syntax error när människor agerar på ett sätt som inte göder begären, när människor gör uppoffringar, agerar altruistiskt, pliktskyldigt eller bara tänker långsiktigt. I linje med samma logik måste också dessa avvikelser vara sprungna ur något fel med individen själv, exempelvis att den haft en svår uppväxt, blivit hjärntvättat, vuxit upp i en efterbliven/lantlig miljö, eller är just en incel.
Om nu epithymisk njutning är målet så kan inte individens handlingar bero på enkom logik, idealism, moraliska ledstjärnor eller ett värnande av det allmänna goda. För vänsterliberalen existerar nämligen inget högre än individen, vilket betyder att saker som samhälle, ideal och tradition bara är hinder på vägen mot den paradisiska hedonismen.
Mot den bakgrunden är det knappast konstigt att incel blivit det dominerande ”motargumentet” när traditionalister kritiserar fenomen som ökad promiskuitet, HBTQ-rörelsens grepp om samhället eller bara dekadens i allmänhet. Deras så kallade ”argumentation” är snarare en spegling av det egna inre. Bara för att de själva är söndersexualiserade tänker de att alla andra är likadana.
Om det är några vars argument på riktigt har sin källa i personliga karaktärsdrag så är det just människorna med incel-tourettes. Deras ofta aggressiva ton är inte sällan sprungen ur en dekadent kultur de själva valt att anamma. En bekväm men ärolös livsstil som sker på bekostnad av den helhet de inte sällan negligerar. Det är ett dekadensens självförsvar – en strid om vilka ideal som skall vara rådande. En strid om vem som i framtiden kommer behöva anpassa sig eller marginaliseras. Att du som konservativ måste ta striden handlar inte bara om din egen självbevarelsedrift. Det är ditt ansvar gentemot det allmänna goda, en konservativ dygd. En vän till mig uttryckte det väl:
”Värdekonservatism är lite av ett IQ-test. De flesta förstår problemen med invandringen eftersom den ger snabba och konkreta konsekvenser i den enskildes vardag. Sociala förändringar tar tid och innebär inte alltid uppenbara individuella konsekvenser. Se det som ett sätt att skilja agnar från vete.”
Det finns som tur är gott om människor i detta land vars ledstjärna snarare är plikt, rättvisa, etik och kärleken till det naturliga. Människor som väljer bort den personliga bekvämligheten för ett större och ärofullt syfte. Det är sådana människor som i slutänden förändrar samhället. Skriver in sig i historien. Som man reser statyer över. Som hamnar på sedlarna. Inte dem som valde att följa med strömmen.
Vägen mot ett konservativt genombrott må vara kantad med glåpord. Men vad gör det när man förändrar historiens gång?!
