Jag skrev tidigare i veckan om turerna inom KD. Jag framhävde då att Sara Skyttedal måste straffas, då hon använt en ogrundad anmälan som en del i ett internt maktspel. Jag pekade också på den kristdemokratiska ledningens svaghet, då den på denna grund ansåg det rimligt att under förnedrade former göra sig av med Ingerö.
Nu har det dock blivit etter värre. Ebba Busch har gått ut och kritiserat Johan Ingerös arbete i starkast tänkbara ordalag. Hon säger att det var en felrekrytering, att han inte kunnat hantera det organisatoriska och att många i organisationen är glada över beslutet att sparka honom.
Jag personligen har väldigt svårt att förstå varför dessa hårda ord anses nödvändiga. Även om det kan finnas extraordinära omständigheter då en medarbetare måste kritiseras offentligt, så måste ändå grundregeln vara att en medarbetares arbetsinsatser kritiseras internt och inte offentligt. Det märkligaste är att Ingerö tidigare varit presschef och policyansvarig i Kristdemokraterna och partiledningen borde således före anställningen haft en god bild av Ingerös färdigheter. Även om det kan tänkas att han var sämre rustad för det slags organisatoriska roll som en partisekreterare är, så borde det rimliga vara att på ett elegant sätt omplacera honom till en sådan roll som passar hans färdigheter, i stället för att försöka offentligt skada hans anseende. Minst av allt finns det anledning att fortsätta smutskastningen långt efter han avgått.
Det blir dock värre. Ebba Busch menar att hon uppmanade Sara Skyttedal att anmäla det påstådda brottet, även om det var preskriberat. Busch förefaller alltså mena att det är rimligt att anmäla ett högst eventuellt brott som är preskriberat som en del i en partiintern strid. I stället för att försöka undvika den uppkomna skandalen verkar det alltså snarast som att Busch varit pådrivande, att hon gjort vad hon kan för att den skall uppstå.
Detta ställer mycket allvarliga frågor om Buschs omdöme, men egentligen bör det inte komma som någon överraskning. Buschs likgiltighet inför hur partiet drabbas av hennes handlingar har vi sett förut.
Ingen kan exempelvis rimligen ha glömt de evighetslånga turerna kring hennes husköp. Det värsta i denna historia var att hon begick uppenbart förtal av sin motparts ombud. Alla som vet något om förtalslagstiftningen vet att det inte är tillåtet att sprida uppgifter om en persons tidigare kriminalitet om det saknar relevans i sammanhanget, trots detta valde Busch att göra så. Jag förstod direkt när jag läste hennes senare förtalsdömda Facebook-inlägg att det var förtal och så blev det också. Om nu Busch skulle ha synpunkter på förtalslagstiftningen – KD förespråkar ingen förändring av den – borde hon driva det politiskt i stället för att utmana lagstiftningen i sitt privatliv.
Frågan är vilket slags politiker Busch är över huvud taget. Hon har profilerat sig lika mycket som en influencer som en politiker och till hennes vänkrets tillhör Margaux Dietz, en influencer som gjort sig känd för den breda allmänheten efter att hon gjorde ”content” av en utslagen man i sin trappuppgång. Buschs influencer-beteende har ibland tagit sig rent extrema uttryck, som när hon med närmast ojämförbar brist på takt poserade i ukrainsk designerklänning utanför den ryska ambassaden. Hennes instagraminlägg avslutades med den klassiska influenceruppräkningen som i normala fall görs för att generera sponsoravtal och reklamintäkter: ”Klänningliv/topp: @frolovheart. Kjol: @idalanto_couture, remake av @larswallindesigner på NK Atelier. Hår: @stylistagenten Smycken: @stohnatelier och @edbladofficial. Naglar: @studiofridaselkirk Foto: @hmarcussen.” Att använda det ukrainska blodbadet för att dra uppmärksamheten till sitt eget utseende och modeintresse är för mig helt ofattbart, och borde ha generarat betydligt mer kritisk uppmärksamhet än det fick.
Hur kan då en ung kvinna som vill vara influencer över huvud taget hamna i politik? Det är kanske inte så långsökt som det kan verka. I dagens medialiserade politiska verklighet erbjuder få arenor en så god möjlighet för en ung, narcissistisk kvinna att synas som just politiken. På detta sätt har Busch också blivit Sveriges kändaste influencer, långt mer känd än alla Instagram- och Tiktok-kändisar. Ur hennes eget perspektiv kan framgången knappast ifrågasättas.
Frågan är kanske snarare, hur länge Kristdemokraterna skall tillåta detta beteende, när partiet skall finna det motiverat att städsla en mer seriös politiker. En kvalificerad gissning är att opinionsutvecklingen blir avgörande.
