För Nya Tider berättar Søgaard om varför han skrivit boken:
− Jag har alltid haft ett väldigt stort intresse för samhälle och politik, har följt exempelvis amerikansk politik i flera år och är stor konsument av olika informationskanaler.
Det som sker i USA kommer ju till Sverige, bland annat när det gäller människors sätt att agera och bete sig. Jag har ju sett hur man framför allt på vänstersidan har ”copy-pastat” den amerikanska vänstern, där man desinformerar och undanhåller fakta, för att vägen till makten är överordnad allt.
”En otrolig propagandaapparat”
I förordet till boken skriver Runar Søgaard:
”Åsiktskorridorer, politisk korrekthet och idépoliser gör att ständigt fler människor känner en ökande oro och eskalerande skam kring att uttrycka sina egna åsikter och övertygelser. Folk är rädda för att hamna i onåd i sina sociala umgängeskretsar, för att vädra sina tankar, ståndpunkter och uppfattningar.”
NyT: Har inte detta förändrats till det bättre, åsiktskorridoren rämnat något och den politiska korrektheten utmanats på senare tid?
− Ja, på senare tid är det flera som satt ned foten och inte köper mainstreammedias skildringar av händelser och fakta. Det här gör ju som tur är att allt fler människor vaknar, men det som inte har minskat är de här försöken till kontroll och demonisering av de människor som inte låter sig dikteras och kontrolleras åsiktsmässigt.
Att gilla olika är accepterat, så länge som man gillar det som Gammelmedia anser att man ska gilla.
Søgaard menar att människor utsätts för en ”otrolig propagandamaskin som snurrar på hela tiden”, och ger som exempel Aftonbladets kampanj ”Vi gillar olika” från 2010:
− Det visade ju sig väldigt snabbt att det var en av de mest ihåliga slogans den tidningen har lyckats kläcka ur sig. Att gilla olika är accepterat, så länge som man gillar det som de anser att man ska gilla. Varje avvikelse från det, så ska man smutskastas, marginaliseras och slutligen demoniseras. Av det följer ju att man också ska isoleras.
NyT: Det du nu talar om blev du själv utsatt för nyligen av Expressen. I en artikel om just den alternativa bokmässan kallades deltagarna ”högerextrema profiler” och du skulle kommentera den ene och den andre.
− Jag har ju varit med så länge nu, och jag har aldrig egentligen brytt mig om vad tidningarna har skrivit. Det som blev uppenbart var att de försökte koppla mig till någon sorts fabricerade ideologier, som inte har någon förankring i det alternativa mediefolk som kommer. Det handlar inte om några isolerade ”högerextremister”, som springer omkring och gapar på något torg, utan om en folkrörelse i Sverige. Man vill inte längre köpa den här propagandaapparaten som i åratal basunerat ut detta.
Börjar bli legitimt att ”svära i kyrkan”
NyT: Vad ska du göra på denna bokmässa?
− Det som jag brinner för är att försöka, både för egen del och för andra, bryta den här isoleringen och marginaliseringen som media har hållit på med. Vi lever i ett extremt polariserat samhälle, och den offentliga debatten har inte längre en verklig resonans.
Jag skulle vilja se en mer intellektuell och ärlig debatt, där det finns en ömsesidig respekt och förståelse för att människor i dag väldigt mycket har fått nog av det som har drabbat dem politiskt och ekonomiskt, som ett resultat av den politik som framför allt Socialdemokraterna har bedrivit.
I bokens förord skriver Søgaard också att han ser tre olika grundläggande människotyper:
- De som bara står och ser på saker som händer
- De som pratar med allt och alla om det som händer
- De som faktiskt får saker och ting att hända
Han konstaterar därefter:
”Det är med en försiktig optimism jag ser att det börjar pågå en förflyttning från den första och andra kategorin människor till den senaste. Frön av tro, hopp och längtan efter förändring börjar gestalta sig på en mängd olika områden.”
På Nya Tiders fråga vilka tecken han ser på denna förflyttning, svarar Søgaard:
− Det gäller alltifrån föreningsliv, till näringsliv, till vanliga människor i hemmet. För bara några år sedan vågade folk inte yttra alla åsikter, och på valdagen vågade man inte lägga sin röst på några andra än de partier som man i åratal eller i generationer har röstat på.
Men nu inser man att det här är så snett och att det nu är så mycket som går åt fel håll, att nu måste man reagera. Det som förr var att ”svära i kyrkan” börjar nu bli legitimt, och det alstras mod hos folk att stå upp för det man faktiskt tycker. Att man visar lite ryggrad, man visar lite civilkurage och man kan bryta den här bilden av att ”en svensk tiger”.
Han avslutar resonemanget:
− I olika samhällslager, föreningsliv och näringsliv, börjar folk få nog. Det finns ju inte en chans, praktiskt eller ekonomiskt, att bära upp den politik som landets så kallade ”ledare” i åratal har fört.
