Riksföreståndaren som nästan blev kung

Han har gått till historien som Sten Sture den yngre, men det var inte hans riktiga namn. Han föddes som Sten Svantesson (Natt och Dag) vid årsskiftet 1492-1493. Hans exakta födelseår är okänt. Det var först år 1512, när han blev riksföreståndare, som han började kalla sig Sten Sture den yngre.

Sten kom från en ätt som länge deltagit i politiska maktkamper och stridigheter, inte minst efter grundandet av Kalmarunionen år 1397 som kom, som det framgår i artikeln om Sten Sture den äldre (eNyT v 41/2018), att förvärra den redan väldigt spända relationen mellan svenskarna och danskarna.

Sten tillhörde den Stureätt som grenade ut sig ur den gamla ätten Natt och Dag. Då han var ättling till Sten Bosson (Natt och Dag), vars syster Märta varit gift med Sten Sture den äldres farfarsfar hade han mycket avlägsna släktband till både denne mäktige riksföreståndare och den äldre Stureätten (även känd som Sjöbladsätten). Hans farfarsmor, Katarina Svensdotter Sture, tillhörde den yngre Stureätt som härstammade från Danmark och Stens farfar, Nils Bosson, bytte ut sin fars släktnamn till sin mors.

Bo Eriksson noterar i boken Sturarna: Makten, morden, missdåden att Nils Bosson Sture blev en av de närmaste anhängarna till Sten Sture den äldre, som var Sveriges riksföreståndare under åren 1470-97 och 1501-03. År 1493 bröts dock den goda relationen mellan riksföreståndaren och Nils Bosson Sture. Orsaken till brytningen var att Sten Sture den äldre tvingade Nils att byta ut Västerås län mot Stegeborgs slott det året. Detta fick även till följd att Sten Sture den äldre fick en fiende i Nils Bosson Stures son, Svante Nilsson (Natt och Dag), som ställde sig på danskarnas sida och till och med hjälpte den danske kungen Hans att störta den svenske riksföreståndaren 1497. Svante Nilsson (Natt och Dag) försonades dock med Sten Sture den äldre efter att kung Hans började återkräva förläningar av honom. År 1501 blev Sten Sture den äldre åter riksföreståndare, med stöd av Svante Nilsson. Detta ledde i sin tur till fiendskap mellan Svante Nilsson och kung Hans.

Efter Sten Sture den äldres död år 1503 efterträdde Svante Nilsson (Natt och Dag) honom som Sveriges riksföreståndare.

Den blivande riksföreståndaren
Eriksson skriver att riksföreståndare Svante Nilsson (Natt och Dag) tidigt började betrakta sonen Sten Svantesson (Natt och Dag) som sin efterträdare och så fort sonen blivit myndig vid femton års ålder ”fick han ta steget in i den feodala offentligheten och axla rollen av att vara sin fars hjälpare och vapendragare.” Svante sände även sin son på diplomatiska resor till Danmark och Eriksson noterar att Sten även fick ”delta i förhandlingar med representanter för den mäktiga tyska Hansan.”

En annan del av utbildningen till riksföreståndare var även att delta i strid. Eriksson framhåller att på den tiden var det så att den ”som inte förstod att leda trupper i strid kunde inte heller leda ett land i fred.” Sten fick därför, som Eriksson skriver, delta ”i stridigheter mot danska trupper i Västergötland 1510-11.”

År 1511 utsågs han dessutom till ståthållare i Västergötland. Som ståthållare var hans uppgift att, som Eriksson skriver, vara ”kungens högsta representant på ett slott och ansvara för bland annat dess militära beskydd och administreringen av skatterna i området.” I samband med att han tillträdde som ståthållare gifte han sig med den sjuttonåriga, högättade damen Kristina Nilsdotter Gyllenstierna, som var moster till den framtida kungen, Gustaf Eriksson Vasa.

År 1512 dog Svante Nilsson (Natt och Dag).

Från Natt och Dag till Sture
I samband med faderns död bytte Sten namn från Sten Svantesson (Natt och Dag) till Sten Sture. I biografin Furste av Norden: Kristian Tyrann konstaterar Erik Peterson att det var ett enkelt propagandaknep. Det var det också, men samtidigt tydde det på att Sten, som Eriksson noterar, förstod det politiska värdet i namnet Sture. Att Sten saknade nära släktband till riksföreståndaren och den hårde unionsmotståndaren Sten Sture den äldre hade ingen betydelse i sammanhanget. Vad som var av politisk och symbolisk betydelse var att Sten genom detta namnbyte klargjorde för alla att han var den nye Sten Sture – och den nye nageln i ögat på Kalmarunionen och alla unionsvänliga i Sverige. Att göra detta namnbyte var på så vis även del av Stens politik.

Namnbytet innebar även, enligt Eriksson, att namnet Sture fick ”en politisk konnotation och en nimbus som förband Sturarna med historien, främst då med den mäktiga portalgestalten Sten Sture den äldre.”

Kampen om makten
Svante Nilsson hade visserligen avsett att Sten skulle efterträda honom som riksföreståndare, men riksrådet hade andra planer. Under mötet i Arboga i början av år 1512 utsåg de istället Erik Trolle till riksföreståndare. Detta vägrade Sten Sture den yngre att acceptera och tog till en annan politisk metod: Agitation. Han började, som Eriksson skriver, resa runt i landet och ”skaffa sig stöd hos lägre befattningshavare inom statsorganisationen, som häradshövdingar och fogdar, samt hos de breda folkmenigheterna. Han agiterade skickligt på torg, ting och vid marknader och lät hylla sig som ’riksens föreståndare’.”

Detta ledde oundvikligen till att Sten fick mäktiga fiender, inte minst bland riksråden, som i ett försök att motarbeta den envise Sturen förbjöd bönderna att betala skatt till slotten. Det var nämligen så, som Eriksson skriver, att slottsloven (det vill säga befälen över slott, borgar och fästningar) ”var ställda på honom [Sten Sture den yngre] personligen” och ”inte till rådet”. Sten kontrade då, enligt Eriksson, genom att avkräva ”löften av allmogen och lyckades övertyga dem om att även fortsättningsvis leverera skatter till slotten”. På så vis legitimerade han sig inte bara som riksföreståndare utan även, som Eriksson framhåller, ”möjlig tronpretendent.”

Även biskoparna vände sig emot Sten och Eriksson noterar att de ”agiterade mot Sten Sture på kyrkomöten”. Deras ord tycks dock inte ha nått den största delen av befolkningen då Sten Sture förblev mycket populär bland folket.

Sten Sture var mycket medveten om att han hade fiender bland riksråden. Därför anlände han till riksrådsmötet i Stockholm sommaren 1512 med, som Eriksson skriver, ”ett stort militärt följe”, men det hade ”rådet gjort också, och det uppstod handgemäng med blanka vapen under mötet.”

Sten nådde dock sitt mål. Han fick ersätta Erik Trolle som Sverige riksföreståndare, men det fanns ett pris. Eriksson skriver att Sten tvingades att, som en kompensation ”för blodvitet och andra konflikter som uppstått”, gå med på att ”göra politiska eftergifter”, som att låta kyrkan själv utse ämbetsinnehavare och tillåta att riksvårdande ärenden avgjordes av riksrådet. Han tvingades även, enligt Eriksson, ”svära en dyr ed om att följa rådets anvisningar och önskemål”.

Riksråden kom dock snart att inse att de underskattat Sten Sture. Eriksson skriver att när Kristian II efterträtt Hans som kung av Danmark och Norge år 1513 kom riksråden och Sten Sture överens om ”att man i största möjligaste mån skulle arbeta för ett utträde ur unionen men gå försiktigt fram.” Att riksråden ville gå försiktigt till väga var föga förvånande. Sedan 1501 hade två blodiga unionskrig mellan Sverige och Danmark avlöst varandra och vid tiden för kung Hans död rådde vapenstillestånd snarare än egentlig fred. Malmöfreden tycks nämligen inte ha blivit undertecknad av de svenska riksråden av anledningen att, som det framgår i Petersons biografi, fredsvillkoret för Sverige var att acceptera antingen Hans eller Kristian som sin kung eller tvingas betala en summa som inte var fastställd. Förhalningar lär därför ha förekommit från svenskt håll då svenskarna inte ville godta Kristian som sin kung. Dock erkände de, som Peterson skriver, Kristians arvsrätt till Sveriges tron.

Det rådande läget förklarar riksrådens att vilja gå försiktigt till väga. Dock tröttnade Sten Sture, enligt Eriksson, ganska snart på den försiktiga linjen. Han ville snarare konfrontera Kristian direkt, skriver Eriksson, vilket var bland det sista riksråden ville.

Sten Sture kom även på kant med riksrådet när det gällde slottsloven i riket som var ställda på honom. Rådet ville, konstaterar Eriksson, ta kontrollen över slottsloven i Olofsborg och Viborg, men Sten Sture svarade då med att bege sig till Finland och riva upp det beslutet och sedan lät han ställa till med ”bondeoroligheter hos förläningstagare för att påverka och få dem att lägga slottsloven på honom.”

Den agitatoriska politik som Sten Sture den yngre förde gav honom en fiende i ärkebiskop Jakob Ulfsson. När Ulfsson avgick på grund av sin höga ålder år 1514 utsåg han därför Gustav Trolle till sin ersättare. Den nye ärkebiskopen var son till just den Erik Trolle som Sten Sture fått avsatt. Då Gustav Trolle var unionsvänlig hade nu Unionspartiet fått en stark ledare och Sten Sture en mäktig fiende.

Kampen mot Trolle och dess följder
Gustav Trolle fick, enligt Eriksson, rätt av påven att ”å Uppsala domkyrkas vägnar” förfoga över borgen Almarestäket och det län som denna borg låg i samt rätten att ”föra befäl över en styrka på 400 man.” Peterson noterar även att Trolle dessutom fick befogenheten att ”införa det som enligt den kanoniska lagen kallas för interdikt och som innebär att vissa personer eller grupper förbjuds att delta i mässan”.

Eriksson noterar att Sten Sture krävde att Trolle ”skulle svära länsed” till honom ”som han tvingat andra att göra vid sitt maktövertagande, men ärkebiskopen slog biskopskräklan i golvet och sade bestämt nej”.

Som det framgår i Erikssons bok var visserligen Almarestäket ärkebiskopens egendom, ”men länet som lydde under borgen var kronans.” Sten Sture menade, enligt Eriksson, att ärkebiskop Trolle ”inte kunde tjäna två herrar samtidigt.” Trolle var då tvungen, enligt Sten Sture, att visa vem han var lojal mot. Att Trolle vägrade svära länseden till Sten Sture ledde därför till att riksföreståndaren belägrade Almarestäket hösten 1516, vilket blev början på en våldsam konflikt mellan honom och den unge ärkebiskopen.

Peterson, däremot, tar upp en mycket intressant detalj när det gäller Almarestäket och varför borgen kom att bli så viktig i stridigheterna som snart blossade upp mellan Sten Sture och Trolle hösten 1516 och det är borgens läge. Enligt Peterson var det så att ”Almarestäket låg på en mycket betydelsefull plats för den som hade makten i Stockholm, för här passerade både Enköpingsvägen – vilket var den stora landsvägen upp mot Bergslagen – och även sjövägen mellan Stockholm och Uppsala genom Mälaren. Den som kontrollerade borgen kunde därmed utgöra ett stort hot för den som ville kontrollera landet norr om Stockholm.” Sten Sture var, som det framgått, en mycket ambitiös ung man och flera av hans handlingar tyder starkt på att när det handlade om makt så var det allt eller inget som gällde. För Sten Sture fanns inget mellanläge. Även Eriksson noterar detta när han konstaterar att Sten Sture krävde ”ovillkorlig lydnad av både kyrka och råd.”

Detta för oss till en annan viktig orsak till stridigheterna, som Peterson tar upp, vilket var ”inflytandet över den östra delen av unionen [Sverige]. Sten Svantesson hade nämligen hoppats på att kunna utnyttja att Jakob Ulvsson avgick som ärkebiskop till att kuva kyrkan, men nu såg det ut att bli precis tvärtom. Som kyrkans ledare hade ärkebiskopen även varit dominerande i riksrådet, och Sten Svantesson behövde stöd och enighet i riksrådet för att ha en tillräckligt stark ställning för att kunna möta Kristian.” Peterson benämner Sten Sture som Sten Svantesson i sin biografi över Kristian II.

I samband med belägringen av Almarestäket gick Sten Sture till anfall mot Nyköpingshus och dess herre, unionsanhängaren Sten Christiernsson (Oxenstierna), som han genast fängslade. Enligt Erikssons bok visade det sig att Oxenstierna hade ”fört hemliga samtal med Trolle och den danske kungen” och under förhören avslöjades detta samarbete.

Efter att belägringen av Almarestäket inletts sände Kristian II trupper till Sverige 1517 för att undsätta ärkebiskopen, men de danska trupperna slogs snart tillbaka och i november samma år, noterar Eriksson, ”förklarades Gustav Trolle som landsförrädare och avsattes som ärkebiskop.” I samband med denna händelse utfärdades ett dombrev i vilket stormännen förklarade att Trolle skulle förbli avsatt samt att Almarestäket skulle rivas. Detta brev kom senare att bli inte bara bevismaterial mot Stureanhängarna utan även deras dödsdom i november 1520 när de dömdes för kätteri i en andlig domstol direkt efter Kristian II:s kröningsfest i Stockholm.

Jakob Ulfsson försökte medla mellan Sten Sture och Trolle, men den unge riksföreståndaren var obeveklig och år 1518 jämnades Almarestäket med marken.

Kristian II följde händelserna mycket noga och Peterson noterar att både han och Sten Sture började vid den här tiden att bombardera påven med brev. Sten försökte, avslöjar Peterson, få 1499 års valbrev ”underkänt av påven”. Historien bakom detta brev var, enligt Peterson, följande: ”Den 29 maj 1499 samlades stadens befolkning på Stortorget [i Stockholm] framför rådhuset och där upprepade de sitt val av Kristian som rikets tronföljare.” Detta skedde, noterar Peterson, i enlighet med landslagen, vilket innebar ”att lagmannen tillsammans med tolv ’förståndiga och kloka’ män som representerade varje landsaga ute i riket valde Kristian.” Därefter fick allmänheten, skriver Peterson, frågan om de godtog Kristian som Sveriges tronarvinge och inga invändningar hördes. Sedan svor Kristian kungaeden. Denna händelse dokumenterades mycket väl i ett brev. Det var detta brev, var innehåll vägde mycket tungt, som Sten Sture försökte få påven att underkänna. Kristian II, däremot, försökte, enligt Peterson, ”få Sten Svantesson bannlyst av påven för sitt ingripande mot den svenske ärkebiskopen.”

Sten Sture lyckades inte få brevet som befäste Kristian II:s rätt till Sveriges tron underkänt. Istället blev riksföreståndaren bannlyst av påven omkring år 1519.

Kampen mot Kristian II
Sten Sture och Kristian II var mer lika än vad de själva kanske insåg. Båda var de starka, beslutsamma män som visste vad de ville och inte lät sig vare sig kuvas eller hindras när de väl bestämt sig för något – och ett gemensamt mål de hade år 1518 var makten över Sverige. Kristian II ville inta den tron som var hans medan Sten Stures ambition var att härska över ett Sverige som var självständigt från unionen. Kriget var nu oundvikligt och sommaren 1518, skriver Peterson, ”siktades Kristians flotta på åttio fartyg ute på fjärden utanför Stockholm.”

Detta försök att inta Stockholm misslyckades dock. Slaget vid Brännkyrka den 27 juli 1518 var visserligen, som Peterson skriver, först framgångsrikt för Kristian, men efter att Sten Stures trupper började utnyttja terrängen som kungens trupper hade svårt att klara vände krigslyckan. Kristian tvingades dra sig tillbaka och, som Eriksson skriver, inleda ”förhandlingar med det svenska riksrådet.” Enligt Peterson rörde sig förhandlingarna om vapenstillestånd. Under dessa förhandlingar, som ägde rum hösten 1518, sände Sten Sture sex av sina viktigaste män som gisslan till Kristian. I Petersons bok framgår att kungen och riksföreståndaren kom överens om stilleståndet skulle gälla i två år och fram ”till dess skulle Stockholm och andra städer i öster vara fria att handla både med Hansan och staden Danzig.” Det var nämligen så, enligt Peterson, att Hansan lovat Kristian att sätta in en handelsblockad mot Sten Sture om det skulle bli krig. Man kom även överens om, skriver Peterson, att utväxla gisslan vid Österhaninges kyrka, men så förbjöd plötsligt Sten Sture ”Stockholms borgerskap att sälja mer livsmedel till Kristians trupper.” Orsaken till att Sten Sture gjorde detta är oklar, men vad som är säkert är att det ledde till att han retade upp Kristian i onödan. Detta fick Sten Sture ångra bittert, för Kristian visade sig vara en farlig fiende. Peterson noterar nämligen att den ursinnige Kristian skrev två brev i vilka han klargjorde att Hansan och Danzig genast skulle ”upphöra med all handel till Stockholm.” Han mötte inte heller Sten Sture vid kyrkan i Österhaninge och när riksföreståndaren insåg att Kristian lurat honom seglade Kristian till Danmark med de sex svenska stormännen som fångar.

Under månaderna som följde, skriver Peterson, värvade Kristian fler soldater till sin armé medan Sten Sture drabbades av allvarliga bekymmer. Riksföreståndaren började få ont om pengar och kunde därför inte, som Eriksson skriver, värva de soldater han behövde inför de kommande stridigheterna mot Kristian och hans tyska knektar. Kristian kunde till följd av detta, noterar Eriksson, utan några större problem bege sig till Öland sommaren 1519 och där inta Borgholms slott. Samma år blev dessutom Sten Sture bannlyst av påven. Denna bannlysning var allvarlig då den bland annat innebar, enligt Eriksson, att Kristian II fick ”en i den nordiska kyrkans ögon moralisk rätt att angripa Sten Sture och det svenska riksrådet samt alla andra som vågade ansluta sig till riksföreståndarens baner. Ingen fick längre lyda riksföreståndaren eller ta tjänst hos honom”.

För Kristian kom detta som en skänk från ovan, men han ville även, noterar Peterson, ”ha en direkt bannlysning av Sten Svantesson”. Ärkebiskopen i Lund skrev en sådan som Kristian lät sprida och enligt denna bannbulla, får man veta i Petersons bok, behövde ingen längre betala skatt till riksföreståndaren som dessutom skulle ”betala 100 000 dukater i böter för sitt brott mot Gustav Trolle”.

Kristian hade dessutom, som Peterson framhåller, sett till att effektivt isolera den svenske riksföreståndaren och gjort det omöjligt för honom att söka någon hjälp. Vid samma tid lät Kristian, enligt Eriksson, skövla Västergötland vintern 1519. Sten Sture hade alla odds emot sig, men han vägrade ändå ge upp.

Den 19 januari 1520 mötte Sten Stures här den danska hären, som leddes av Otto Krumpen, vid sjön Åsunden. Slaget kom dock att avgöras mycket tidigt. Sten Sture träffades nämligen i benet av en kanonkula som sårade honom allvarligt och dödade hans häst. Den tredje februari dog Sten Sture i släden när han färdades över Mälarens is mot Stockholm. Han blev bara 27 år.

Hans änka, Kristina Gyllenstierna, begravde honom och sedan övertog hon ledningen. Hon kämpade tappert mot Kristian II, men tvingades kapitulera. Kristian kunde till sist inta både Stockholm och sin tron.

Sten Sture fick dock inte vila länge i sin grav. Under Stockholms blodbad lät Kristian II gräva upp hans lik och kasta det på bålet där de avrättade brändes.

Sten Stures kamp för svensk självständighet är dock inte glömd. På en minnessten vid Skottek, som restes 1914 står följande:

”Riksföreståndaren

Sten Sture d.y.

sårades dödligt på Åsundens is

den 19 januari 1520

under strid mot rikets fiender

för Sveriges själfständighet

vid Skotteken restes denna vård

år 1914

för att hugfästa minnet af

en bland Sveriges ädlaste män”