fredag, 3 februari, 2023
fredag, februari 3, 2023

Richard Jomshof och Carl Schmitt

Enligt den liberala tyckareliten gjorde Richard Jomshof bort sig storligen, då han nyligen kommenterade en tingsrättsdom. Det sades strida mot rättsstatens principer. Men också andra politiker kan sägas ha kommenterat enskilda domar och domstolars verksamhet. Det intressanta är vem som har rätt att sätta upp spelreglerna.

Den ledande sverigedemokratiska företrädaren och ordföranden i justitieutskottet Richard Jomshof har en tendens att yttra sig på sätt som blir mycket uppmärksammade. Det får antas att det är en funktion av hans temperament, att han är en känslo- snarare än en tankemänniska. Detta har inte endast nackdelar. Många kan uppleva det som en befrielse att någon ger utlopp för äkta känslor, att det som behövs sägas blir sagt.

Härförleden var dags igen och som så ofta skedde det på Twitter. Jomshof kommenterade en friande dom mot invandrare som misstänkts ha kastat sten under korankravallerna. Han skrev samtidigt som han länkade till en artikel i Samnytt: ”Vansinnet fortsätter. Elva män som stod åtalade för våldsamt upplopp i samband med korankravallerna i Rinkeby, frias helt av Solna tingsrätt. Detta trots att flera av dem har erkänt att de kastat sten.”

Detta fick ett stort antal politiker, opinionsbildare och juridiskt sakkunniga att gå i taket. Vice ordföranden i Justitieutskottet Ardalan Shekarabi sade bland annat: ”Han har tydligt uttalat kritik mot rättstillämpningen hos en domstol, och det strider mot den bestämmelse vi har i vår grundlag – att domstolar är oberoende i sin rättstillämpning”. Så sent som idag publicerades en starkt kritisk artikel av representanter från Sveriges domstolar, som hävdade att Jomshofs yttranden var ett hot mot rättsstaten.

Exakt vad som är problemet har det funnits litet olika bud om. Vissa har hävdat att problemet är att han över huvud taget reagerar på en enskild dom, även om tanken skulle vara att föreslå ny lagstiftning. Andra har menat att problemet är att han kritiserar domarna snarare än lagstiftningen som ligger till grund för domen. (Det är för mig något dunkelt om han verkligen gör detta; han tycks reagera på domen, men inte närmare precisera om det är domslutet eller lagstiftningen som har varit problemet.) En tredje variant är att han kommenterar en dom som ännu inte vunnit laga kraft.

Oavsett på vilken av dessa tre punkter han anses ha gjort fel, så går det att hitta exempel på politiker från andra partier som gjort liknande yttranden. Det händer inte varje dag att politiker kommenterar enskilda domar, men de gör det när det finner det påkallat att göra så. Det finns ingen lagstiftning som hindrar någon att göra så, utan det enda hinder som finns är det egna omdömet.

Det intressanta här är vem som bestämmer när det är lämpligt att frångå en norm. Carl Schmitt inledde en essä från början av 20-talet med en formulering som blivit berömd, ”att suverän är den som bestämmer över undantagstillståndet.” Det är alltså inte när alla håller sig inom de definierade ramarna som vi ser vem som verkligen har makt.

Många skulle anse att Jomshof tänjer på konventionens gränser på ett bra sätt, när han väljer att reagera på en orimlig dom ifrån tingsrätten. De som motsätter sig Sverigedemokraternas agenda vill dock inte under några omständigheter tillåta det, utan försöker göra allt för att få honom att rätta sig i ledet, att tvinga honom att ta tillbaka sina ord. De var å andra sidan tysta när en rad politiker yttrade sig om den så kallade kulturprofilen, Jean-Claude Arnaults skuld, långt innan någon domstol fastställt denna.

Den som försöker göra detta till en rent formell fråga, till en fråga om Jomshof följt vissa rättsprinciper eller inte, missar poängen. Det hela handlar om makt över den allmänna diskursen och vi som vill se en annan agenda än den politisk korrekta bör försvara Jomshof i detta fall.

Senaste