Krav på hårdare straff, ökade polisbefogenheter eller upphävda medborgskap utlöser förutsägbara reaktioner. Den senaste veckan har vi sett hur Sverigedemokraternas krav på utvisningsbeslut för anhöriga till grovt kriminella, liksom Ebba Buschs uttalanden om att polisen borde ha haft en mer offensiv strategi gentemot koranupploppen, utlöst något som närmast kan beskrivas som en hysteri i media.
Migrationsminister Anders Ygeman och andra har kallat SD:s förslag för ett exempel på ”kollektiv bestraffning” och menat att detta strider mot grundläggande rättsprinciper. Buschs uttalande har om möjligt väckt en ännu större avsky. Polisförbundets kvinnlige (sic!) ordförande sade att uttalandet inte hör hemma i en rättsstat.
Kritikerna mot en hårdare rättspolitik har en viss poäng, i så måtto att det innebär ett avsteg från den svenska rättstraditionen, såsom den sett ut under efterkrigstiden. Men vad de inte tycks förstå är att all rätts- och kriminalpolitik beror på historiska omständigheter. De svenska lagarna har utvecklats under en tid, då vi hade en förhållandevis låg kriminalitet och en enhetlig svensk kultur.
Det går att kosta på sig att ha en slapphänt kriminalpolitik, om det inte begås brott i någon högre utsträckning. Det går att vara restriktiv med utvisningar, om det inte finns stora, till Sverige fientligt inställda invandrargrupper. Det går att vara mild mot upploppsmakare, om det inte sker några allvarligare upplopp.
Den svenska rättstraditionen har inte alltid sett ut så här. De medeltida lagarna ter sig för oss som ofattbart stränga, genom att exempelvis utdela döds- eller kroppsstraff för en lång rad företeelser. En berömd formulering ur Äldre Västgötalagen från omkring 1350 är ”Varder lekare slagen, skall det alltid vara ogillt”. Det var alltså fritt fram att attackera en kringvandrande underhållare och till och med att taga honom av daga.
Medeltidens rätt präglades av ett betydligt hårdare samhälle, men också av att fängelseväsendet inte var ordentligt utvecklat. Rätten uppstår inte ur ett vakuum utan är ett svar på konkreta historiska förhållanden.
Samma sak gäller för de för oss ofta obegripligt hårda straffen i Mellanösterns rättssystem. Visst är det svårt att försvara exempelvis dödsstraff för apostasi, men rättens generella inriktning beror på ett helt annat typ av samhälle, med en helt annan nivå på kriminalitet och asocialt beteende. Detta förstår inte liberala och neokonservativa som tror att västerlandets nuvarande modell kan exporteras till hela världen.
I takt med att vi går från en svensk enhetskultur till ett mångkulturellt samhälle ökar konfliktnivån i samhället, och därmed kommer rop på alltmer drakoniska åtgärder. Denna utveckling går endast att stoppa genom att utvecklingen mot ett mångkulturellt samhälle stoppas. När politikerna fattat migrationspolitiska beslut har de utan att förstå det själva också fattat rättspolitiska beslut.
Medborgarna nöjer sig nämligen inte med mindre än att de problem som finns i samhället löses. Världen förundrades över att Filippinerna valde Rodrigo Duterte till president 2017, en presidentkandidat som bland annat förespråkade summariska avrättningar. Hur kunde de filippinska väljarna få förtroende för en sådan kandidat? Svaret är att de helt enkelt inte kunde leva under knarkkartellernas välde och sökte någon som kunde lösa problemet, kosta vad det kosta ville.
Om vi inte vill ha en liknande situation i Sverige, så måste vi helt enkelt skapa ett samhälle som gör att efterfrågan på denna politik inte uppstår.
