lördag, 19 juni, 2021
lördag, juni 19, 2021

PK-isterna behöver vår hjälp

Vill vi verkligen rädda svenska folket så är vi tvungna att göra något åt den polarisering som demokratin skapat. Ända sedan demokratins införande har det funnits en splittring i kulturen. Mellan höger och vänster, och nu, mellan kritiker och PK-ister. Det är dags att erkänna att det vi sysslat med hittills inte kommer att lösa några problem. Vi (invandrings)kritiker måste inse att det inte går att övertyga motståndarna med starka argument och fakta. Vi har försökt det i 30 år utan framgång och det är hög tid att inse att det inte biter.

Anledningen till att det inte funkar är att samhällsdebatten är lika splittrad som samhället. Vi diskuterar inte ens samma sak. Vår sida diskuterar vad som är rätt och riktigt. Deras sida diskuterar, eller gestaltar, vem som är god eller ond.

Notera hur de argumenterar så förstår du vad jag menar. Du försöker övertyga dem om att t.ex. invandringen är vansinnig, men de försöker inte övertyga dig om motsatsen. De försöker bara underminera dina argument.

Det beror på att de egentligen inte vill övertyga dig, de vill bara försvara sin världsbild och självbild som god. Faktum är att om de faktiskt skulle lyckas övertyga dig så är det en förlust för deras del. En förutsättning för att de ska kunna tillhöra “de anständiga” är att det finns någon annan som inte är det.

Fall inte i deras fällor. Försök inte hitta källor och definiera vad massinvandring är eller hur länge invandringen har förekommit. Det är enbart argumentationsfel och ett sätt för dem att fördröja och komplicera diskussionen. Ska du diskutera så diskutera det som är den egentliga diskussionen: deras falska självbild.

Alla blir vinnare
Detta innebär att samhällsdebatten har kört fast eftersom det skapas en dynamik där båda sidor känner sig som vinnare utan att ha gjort några framsteg. Vi får känna oss smarta genom att det finns en motståndare som är helt galen. Det är en väldigt trevlig situation för oss. Vi får känna att vi säger och står för det självklara och kan blåsa upp vår självbild som intelligenta och sansade, utan en tanke på att det knappast kan vara en bedrift att säga det självklara.

Deras sida har byggt upp ett irrationellt moralsystem utifrån vad gruppen tycker. De gör anspråk på empati och känslor, men det är inte deras egna känslor främst, utan deras uppfattning om gruppens känslor. Utifrån det moralsystemet, värdegrunden, så engagerar de sig i diskussioner för att avgöra vem som är en god människa eller för att bli en god människa genom att ”ta kampen”. De får känna sig som vinnare eftersom de försvarar de goda åsikterna, medan du använder dig av fakta som hotar de goda åsikterna, vilket innebär att du ”går mörka krafters ärenden”. Deras självbild av att vara god blir uppblåst på samma sätt: genom att det finns en motståndare som står för motsatsen. Och precis som i vårt fall så handlar det om att de ser det som att de har de självklara åsikterna och kan känna sig goda trots att det inte borde ses som en bedrift att ha självklara åsikter.

På så sätt kan denna icke-diskussion pågå i evigheten.

Samhällsdebatten förs alltså mellan två läger av självgoda dårar.

Vi måste mötas som riktiga människor igen
Denna demokratiska polarisering har lett till en allt dummare och plattare debatt där ideologierna reducerats till karikatyrer av skattehöjare och skattesänkare, eller för eller emot invandring/klimatet/genus/osv. En svartvit världsuppfattning som omöjliggör verkligt tänkande och kännande, och som gör människorna själva till platta karikatyrer som bara upprepar ideologiska fraser de inte begriper innebörden av, och som är helt irrelevanta sett till de verkliga problemen.

Min önskan är att vi istället börjar mötas som människor. Människan är inte platt och enkel, och inget i hennes värld är heller platt eller enkelt. Så länge vi håller fast vid en endimensionell världsbild så kommer vi att vara endimensionella karikatyrer av människor. Människans natur kan inte kategoriseras på det sättet. En människa som är hel är motsägelsefull och paradoxal. En sådan ryms inte inom ideologier. Ingen människa passar heller in i de kategorier av rasist, PK-ist, liberal eller socialist på det sätt vi försöker använda dem.

Dessa människor behöver hjälp
Det vår sida måste göra är att erkänna att det inte är rationella människor vi har att göra med, och att vi själva inte heller är rationella som så länge upprepat samma beteende och hoppats på ett annat utfall. Dessa människor behöver inte övertygas, de behöver hjälp.

Vi måste därför börja med att ställa oss utanför höger-vänster-polariseringen och fråga oss ”vad är det egentligen som måste göras?” utan att hemfalla åt enkla ideologiska svar som ”mindre stat” eller ”bara vi får bort sossarna från makten”. Bara dårar resonerar så.

Vi måste se verkligheten som den faktiskt är och börja behandla människor utifrån hur de faktiskt agerar, inse att de inte är mentalt friska, att kulturen haft en skadlig effekt på deras tänkande – och på vårt.

Vi måste sluta försöka övertyga galningarna med fakta och sanningar och istället försöka hjälpa dem att hitta tillbaka till verkligheten genom att ta dem ur den falska självbilden. Vi måste agera som ”kulturterapeuter” och hjälpa människor att se sina automatiska tankar och beteenden, och visa på hur dessa är irrationella och skadliga. Vi måste hjälpa dem att hitta tillbaka till sina verkliga känslor och förklara att det inte är friskt att oroa sig för rasister istället för de våldtäkter och skjutningar som invandringen fört med sig; att den sortens felprioriterande rädsla är en inlärd störning.

Vi måste hjälpa pk-isterna att hitta tillbaka till sina verkliga känslor och förklara att det inte är friskt att oroa sig för rasister istället för de våldtäkter och skjutningar som invandringen fört med sig; att den sortens felprioriterande rädsla är en inlärd störning.

Det kräver att vi håller en personlig distans och inte dras in i en konflikt med den sjuke. För deras övertygelse bygger på dessa konflikter, att det finns en motståndare som bekräftar deras världsbild av gott mot ont. Det är ur den kampen som de hämtar sin energi som hjälper dem att hålla tvivlet borta. Var inte deras motståndare, var deras medmänniska.

Detta kräver att du också tar dig ur dina egna tvångstankar och fixeringar. Du måste lära dig ödmjukhet och erkänna att du inte är särskilt klok och sansad egentligen. Hade du varit det hade vi inte hamnat i den här situationen. Din övertygelse om din egen intelligens bygger bara på att du jämför dig med dem som helt tappat kontakten med verkligheten.

Det här kräver också att du hittar tillbaka till dina känslor – och framförallt, att du kommer ur din skräck för den andra människan. Det krävs mod att våga visa känslor, och det finns ingen effektivare metod för att komma nära en annan människa än att visa känslor, att visa sig mänsklig.

Om du bemöter deras rasistanklagelser med något annat än ilska eller rädsla, utan istället ärligt och öppet säger eller visar att du faktiskt blir ledsen och att det känns väldigt orättvist, så går luften ur konflikten. Det förväntade mönstret av ”men du då” uteblir och den andre måste förhålla sig till att det är en människa den talar till, med allt det ansvar det innebär.

Den avhumaniserande rasistanklagelsen
För en avgörande del i upprätthållandet av polariseringen är just denna avhumanisering som man gjort genom att stämpla människor som rasister. Det är ett sätt att komma undan den naturliga empatin, som annars skulle sätta gränser för vad man kan göra emot en annan människa. Man måste avhumanisera den andre för att kunna ha sina enkla sanningar och få känna sig god eller smart.

Genom att visa sig mänsklig och vägra acceptera deras avhumaniserande stämplingar så gör man den sortens beteende synligt för både mobbarna och svansen. Det blir svårare att t.ex. försvara utfrysningen av Sverigedemokraterna när svansen – den breda PK-allmänheten – börjar tvivla. Det framstår då inte bara som barnsligt utan som rent ondskefullt eller sjukligt. Och det om något är en kil i den falska självbilden som god.

De ständiga utfrysningarna som sker i toleransens namn är mycket allvarliga; för den mänskliga kontakten och erkännandet är något fundamentalt, och det sätter djupa psykologiska sår som kan bli permanenta ärr. Ilska mot en sådan behandling är väldigt berättigad, men den är inte konstruktiv. Den förstärker bara polariseringen genom att i efterhand legitimera elakheterna för PK-isterna. För dem blir det berättigat att mobba en person för att han reagerar och genom sin ilska visar att han är en fiende. Det är därför vi ser dessa återkommande, uppenbara provokationer. Det bygger på ett tvivel på den egna självbilden. PK-isten som tvivlar på sin egen godhet måste utagera för att provocera fram en respons.

Vi måste bli vuxna
Vi måste sluta spela med i deras spel och börja peka ut deras beteende för dem själva. När de beter sig som barn så ska vi inte sänka oss till deras nivå och ”ge igen” eller lillgammalt förklara att vi vet bättre. Vi ska ta rollen som vuxen och visa att om de beter sig som barn så blir de behandlade som barn. Om de vill bli respekterade och tagna på allvar så måste de börja bete sig som vuxna.

Men det kräver förstås att vi själva är tillräckligt mogna för rollen. Och nej, det är inte vuxet och moget att komma dragande med demokratiska principer eller liberala idéer om friheter. Det är lillgammalt. Det är att upprepa den förra generationens sanningar utan att förstå att dessa sanningar är orsaken till den nuvarande situationen. Dagens samhälle är resultatet av gårdagens samhälle.

Att vara vuxen är att se sitt eget ansvar för samhället och inse att det inte finns någon annan att peka finger mot.

Senaste