Det mesta regeringen gör just nu överskuggas av Nato-processen. Trots detta torde det vara angeläget för den att framhäva vad som görs inrikespolitiskt, att visa att det blir en förändring. Det är inte minst viktigt för Sverigedemokraterna att visa att partiet ingått sitt samarbete med regeringen på goda grunder.
Det var därför med stort intresse jag tog del av dagens presskonferens om regeringens migrationspolitik under de första hundra dagarna. Redan själva upplägget, att migrationsministern Maria Malmer Stenergard framträdde tillsammans med Sverigedemokraternas gruppledare Henrik Vinge var i sig en viktig symbol – det illustrerar partiets nära samarbete med regeringen eller ger i alla fall sken av ett sådant. Invandringsfrågan är och förblir också den viktigaste frågan för SD:s väljare.
Henrik Vinge och Maria Malmer Stenergard försökte låta entusiastiska över vad regeringen lyckats åstadkomma under denna tid. Vinge pekade på en välfylld power point med genomförda åtgärder på olika områden.
Också den mest välvilliga bedömare lär dock svårligen ha hoppat av glädje åt rubriker som ”Polisen har fått i uppdrag att öka antalet inre utlänningskontroller (ökning med minst 25 % i förhållande till föregående år)” eller ”Migrationsverket har fått i uppdrag att öka antalet förvarsplatser”. Jag såg för min inre blick en äldre skinnskalle från Sverigedemokraternas 90-tal betrakta presskonferensen och slå sin ölsejdel i bordet. Vad har det blivit av Sverigedemokraterna!
Också jag med mitt litet mer återhållna temperament får säga att det är svårt att ha fördragsamhet med regeringens långsamma förändringstempo. Inte heller det som presenterades som dagens huvudnyhet, att regeringen skall börja informera i utlandet om svensk migrationspolitik i syfte att minska antalet lycksökare med felaktiga förhoppningar, kommer på ett uppenbart sätt minska invandringen till Sverige.
För det som det först och sist kommer an på är totalsumman. Hur många i sig riktiga och väl utarbetade förslag på migrationsområdet som än läggs fram är de noll och intet om inte den demografiska förändringen av Sverige avstannar.
Någon större förändring av själva invandringsvolymen har inte heller kunnat ses under regeringens hundra första dagar, vilket Socialdemokraternas migrationspolitiske talesman Anders Ygeman inte kunde låta bli att notera. Han sade till SvD tidigare i dag: ”De redovisade inga siffror för hur migrationen utvecklar sig och det beror väl på att migrationen inte minskar.” Litet fräckt sagt med tanke på vad Socialdemokraterna tidigare uträttat på området, men samtidigt en i sak riktig poäng.
Över huvud taget förblir det oklart vilket mål regeringen har med den nya migrationspolitiken. Henrik Vinge kunde inte på en direkt fråga svara på hur många invandrare som skulle komma med den nya migrationspolitiken, utan regeringen seglar vidare utan närmare definierad destination.
Det gör det också svårt att utvärdera politiken. Vad som än blir slutresultatet, så kan det sägas vara i linje med regeringens obefintliga målsättning. Detta kanske också är poängen.
För oss som bryr oss om hur samhället utvecklas är det dock väldigt otillfredsställande. Invandringen är ett kumulativt fenomen och för varje år med massinvandring blir de demografiska problemen allt värre – skadorna på Sverige kan te sig i det närmsta irreparabla eller i alla fall allt svårare att lösa.
Paradigmskiftet låter vänta på sig.
