Frankrike har bevittnat en vecka av fruktansvärda scener. Såväl byggnader som människor har attackerats och delar av Frankrike liknar nu mest en krigszon. Det är intuitivt väldigt lätt att tala om ett krig, ett inbördeskrig mellan fransmän och invandrare från Mellanöstern och Nordafrika. En som använt sig av detta ord i en aktuell intervju är den uppmärksammade TV-personligheten och politikern Eric Zemmour.
Samtidigt ställer en sådan beskrivning vissa frågor. Om det är ett inbördeskrig – önskar de påstådda revoltörerna ta över makten över staten? Hur skulle de kunna ha kapacitet till något sådant? Framför allt är det svårt att se att en högteknologisk militärmakt som Frankrike skulle förlora mot en invandrarpöbel.
Den som tänker över situationen litet noggrannare torde se ett annat mönster. Det är inte så att det sker ett slags formaliserad konflikt mellan den franska staten och en invandrargerilla. Om en sådan skulle utbryta, så skulle fransmännen i kraft av sin institutionella, civilisatoriska och intellektuella överlägsenhet vinna utan någon svårighet. Frankrike förmår att utkämpa reguljära krig, naturligtvis kan de besegra en invandrarpöbel.
Frågan är vad invandrarbefolkningen i Frankrike över huvud taget skulle förmå på egen hand. Den är till stor del beroende av statliga bidrag, av statens institutioner och infrastruktur. Ja, den är ett transferiat, som inte kan sörja för sig själv. Invandrarnas institutioner inskränker sig till moskéer och klannätverk, men knappast något som kan konkurra med den franska staten i organisation och kapacitet. Den franska befolkningen får omvänt inte ut särskilt mycket av transaktionen, utan skulle klara sig bättre utan denna befolkning i landet.
Det är alltså inte en fråga om en någorlunda jämn spelplan, en kamp om territoriet mellan jämnstarka grupper. Situationen är en helt annan. Det rör sig om en på många sätt stark fransk befolkning som medvetet gjort sig svag, som valt svagheten framför styrkan.
Frankrike har valt massinvandringen och också valt att inte göra något när dess följder blivit uppenbara. Olika historiska förklaringar, som avvecklingen av kolonialimperiet, kan nämnas för att förstå skeendet, men trots allt så är det så att ett val har gjorts. Det hade varit möjligt att stänga gränserna och föra en annan politik.
I stället har utvecklingen bara åsetts av de ansvariga. Den demografiska statistiken, att fransmännen varje år blir färre i förhållande till invandrarna, har varit möjlig för alla att ta del av. Egentligen behövs inte ens någon statistik, utan det räcker att se med egna ögon.
Likaledes har fransmännen precis som alla andra kunnat ta del av berättelser om brutala gruppvåldtäkter, kriminalitet och i Frankrikes fall till och med flera terrordåd. I själva verket är det obegripligt att fransmännen kan acceptera att en enda av deras egna söner eller döttrar offras på multikulturalismens altare.
Vänstern brukade förr tala om ”falskt medvetande”, att arbetarklassen vilseleds av kapitalismen till att inte förstå sina egna intressen. På samma sätt kunde hela västerlandets ursprungsbefolkning sägas vara präglade av ett falskt medvetande, att de är tränade till att inte förstå och försvara sina egna intressen. De lider av en liberal, självförgörande ideologi som inte gör dem rustade till motstånd.
Invandrarna känner mycket väl denna svaghet. Svaret på upplopp och våldsamheter har i många fall blivit ytterligare anpassning och undfallenhet. I BLM-kravallerna i USA, som på samma gång som i Frankrike sattes i gång efter ett polisingripande som ansågs gå för långt, blev svaret att ordningsmakten ytterligare drog sig undan. I stället för att reagera mot situationen med styrka svarade amerikanerna med ytterligare svaghet.
Det positiva i allt detta är dock följande: den dag som européer vill ta tillbaka sina hemländer, så låter det sig göras. Att det inte görs beror endast på själva inställningen.
