Idag infaller påskdagen och kristna världen över firar Jesu uppståndelse. Ärkebiskopen Nathan Söderblom (1866-1931) har på följande sätt gripande givit uttryck åt uppståndelsens betydelse (ur Kristi Pinas historia från 1928):
Vad mena vi med ett historiskt faktum? Människor hava blivit födda och hava dött. De hava ätit och druckit, verkat och vilat, och mångahanda ting hava dagligen och stundligen inträffat på denna jord. Men för att en händelse skall räknas såsom ett historiskt faktum, bör den hava märkbart inverkat på historiens gång. Icke den isolerade tilldragelsen, utan tilldragelsen jämte dess överskådliga eller oöverskådliga verkningar ger åt densamma karaktären av historiskt faktum. Därför har också mer än en av vår tids störste historiker uttalat de två nära sammanhängande satserna: »Kristi uppståndelse är ett världshistoriskt faktum.» »Intet faktum i världshistorien är mer ingripande och därför vissare än Kristi uppståndelse.»
Denna historiska insikt är oundkomlig för en var, som besinnar påtagliga och elementära sakförhållanden. En judisk rabbin från Nasaret dömes och dödas grymt och nesligt såsom upprorsstiftare och hädare. Hans lärjungar och beundrare skingras som agnar för vinden. De känna sig bittert missräknade. De äro rådlösa. I stället för att framträda i makt och glans såsom folkets befriare och välgörare, utstrykes den förmente Messiaskonungen från sitt folks annaler. Vill man söka hans namn, så står det att finna i raden av brottmålsprocessernas kunder. Så var hans levnad all. Han var icke den ende, som utgivit sig för att vara Messias och en hjälpare. Vi höra talas om upprorsmän i Nya Testamentet. Lagläraren Gamaliel påminde varnande Stora Rådet om Teudas, som fått med sig vid pass fyra hundra män, och om Judas från Galileen, som förledde en hop folk till avfall under tiden för skattskrivningen (Apg. 5:36, 37). Barabbas hade ett upplopp på sitt samvete och ett dråp (Luk. 23: 19).
I judarnas hävder finnas flera sådana antecknade. De äro glömda. Men Jesu saga var icke ute. Ur ett ogenomträngligt halvdunkel framträda åter dessa gestalter, som vettskrämda lämnat skådebanan. Nu äro de icke längre Mästarens osjälvständiga och grovt oförståndiga vänner. Nu äro de hans målmedvetna och hänförda förkämpar. Den korsfäste missdådaren är på deras tunga. De bekänna sig till honom. Vad mera är, de tro på hans seger. Minnet av honom är fullt av jubel och glädje. De äro redo att gå ut och göra alla folk till hans lärjungar. Och de börja med framgång att göra folken till hans lärjungar. Deras värv har blivit fortsatt i tiderna med växande framgång.
Kristi livs och pinas historia blir inom en överskådlig framtid känd av hela människosläktet. Vadan denna förvandling? Att konstatera den, men icke söka dess orsak är att avsäga sig de enklaste anspråk på att tolka och förstå historien. Om svaret råder ingen som helst tvekan. Fråga vi lärjungarna, så säga de med Petrus: »Livets furste dräpten I, men Gud uppväckte honom från de döda; därom kunna vi själva vittna» (Apg. 3: 15). Ett rum var tomt i de tolvs krets. I Judas’ ställe erhöll Mattias jämte de elva platsen såsom tjänare och apostel. Vad betyder det att vara Herrens apostel? Vad innebar denna uppgift? Vi läsa därom i Apostlagärningarnas första kapitel. Petrus stod upp och talade bland bröderna, som voro församlade till ett antal av omkring ett hundra tjugu, »Därför bör nu någon av de män, som följde oss under hela den tid, då Herren Jesus gick ut och in bland oss, allt ifrån den dag, då han döptes av Johannes, ända till den dag, då han blev upptagen och skildes ifrån oss – någon av dessa män bör insättas till att jämte oss vittna om hans uppståndelse» (Apg. 1: 21–22). Apostel betyder vittne om Kristi uppståndelse. »Med stor kraft framburo apostlarna vittnesbördet om Herrens Jesu uppståndelse; och stor nåd var över dem alla» (Apg. 4: 33). Petrus och de andra apostlarna betygade inför Stora Rådet: »Våra fäders Gud har uppväckt Jesus, som I haden upphängt på trä och dödat. Och Gud har med sin högra hand upphöjt honom till en hövding och frälsare, för att åt Israel förläna bättring och syndernas förlåtelse» (Apg. 5: 30, 31).
Stefanus var den förste bland dem som fått avgiva vittnesbörd med sitt eget liv. Petrus upphörde icke att predika och säga: »Likväl upphängde man honom på trä och dödade honom. Men honom har Gud uppväckt på tredje straffet förlorat sin tro och sedan genom uppståndelsen på dagen och låtit honom bliva uppenbar» (Apg. 10: 39, 40). I Cesarea vid besöket hos Cornelius yttrar sig Petrus närmare om uppståndelsen. Gud har icke låtit sin tjänare bliva uppenbar inför alla människor, utan endast för ett utvalt fåtal. Han har låtit honom bliva uppenbar, »väl icke för allt folket, men för oss, som redan förut av Gud hade blivit utvalda till vittnen och som åto och drucko med honom, sedan han hade uppstått från de döda» (Apg. 10: 41).
Ingenting har i människosläktets historia åstadkommit verkningar jämförliga med dem, som härledas från den korsfästes uppenbarelser för de förlamade och skingrade lärjungarna. Det brann under askan i lärjungarnas hjärtan. Mörker inhöljde dem. Trons låga var dold, nästan förkvävd. Det behövdes en gnista från ovan för att återtända elden. Även Paulus undergick en förändring. Han var icke en av Jesus vunnen lärjunge, som genom det nesliga dödsstraffet förlorat sin tro och sedan genom uppståndelsen på underbart sätt vunnit ny levande troskraft. Paulus hade med hela den rasande lidelsen i sitt temperament förföljt förförarens lärjungar. Han skriver själv: »I haven ju hört, huru det var med mig, medan jag ännu vandrade i judiskt väsende: att jag då övermåttan våldsamt förföljde Guds församling och ville utrota den, ja, att jag gick längre i judiskt väsende än många av mina samtida landsmän och ännu ivrigare nitälskade för mina fäders stadgar» (Gal. 1: 13–14).
Plötsligt förvandlades han till att bliva Herrens störste apostel. Tvivelsutan hade evangelium verkat i hans själ. Hätskheten och våldsamheten i hans förföljelse var ett krampaktigt försök att värja sig för Nasaréens andliga makt. Han spjärnade emot udden. Men uppenbarligen berodde omslaget på en bestämd tilldragelse. I skenet från himmelen, som kringstrålade honom, när han på sin färd nalkades Damaskus, hörde han en röst, som sade: Saul, Saul, varför förföljer du mig? (Apg. 9: 4).
Fråga vi Paulus efter hans livs hemlighet, så svarar även han: Kristi uppståndelse. »Gud täcktes i mig uppenbara sin Son» (Gal. 1: 16). Måhända hade Paulus känt Jesus under dennes kropps dagar, men nu hade han en andlig kännedom om honom. I uppståndelsekapitlet (1 Kor. 15) anger sig Paulus uttryckligen själv såsom uppståndelsens vittne. »Allra sist visade han sig också för mig, som är att likna vid ett ofullgånget foster» (1 Kor. 15: 8).
Kristi pina skedde på världens öppna torg, synlig för alla. Hans uppståndelse var förbehållen ett fåtal utvalda vittnen. »Ännu en liten tid, och världen ser mig icke mer, men I sen mig. Ty jag lever, I skolen ock leva» (Joh. 14: 19).
Här var mellan ljuset
Och mörkret en strid;
Dock segrade ljuset
För evig tid.
