I jämförelse med den stora uppmärksamhet som riktas mot vad som sker på Helgeandsholmen i Stockholm torde intresset för vad kyrkans förtroendevalda gör i Uppsala vara relativt begränsat. Samtidigt är Sverige ett kristet land sedan tusen år och Svenska Kyrkans medlemmar är ännu fler än fem och en halv miljon. Jag uppfattade det därför som berättigat att leta mig ned till Uppsala domkyrka för att under gårdagen åse kyrkomötets öppnande.
Det hela började med en Gudstjänst ledd av Luleå Stifts biskop Åsa Nyström. Predikan handlade om Jakob och himmelsstegen. Möjligen att den inte innehöll några direkta felaktigheter, men den saknade det religiösa allvar som man föreställer sig att en biskop i äldre tid skänkte – att 1958 års beslut i ämbetsfrågan har en stor roll i förändringen går nog inte att trolla bort. Ett moment erinrade dock om en annan tid: kungafamiljen var väl representerad av deras majestäter Kungen, Drottningen och Kronprinsessan. En möjligen ytlig eller sentimental känsla av vördnad föddes hos mig under det att de satte sig på sina platser ett tjugotal meter bort från min plats hos pressfolket.
I övrigt var Gudstjänsten den i Svenska kyrkan vanliga blandningen av högt och lågt – normala liturgiska moment och traditionella psalmer blandades med samisk jojk och flummiga, vagt andliga popsånger.
Det alla väntade på var förstås ärkebiskopens framträdande, men innan henne skulle också Kyrkomötets ordförande, centerpartisten Karin Perers tala. Talet blev en märklig uppvisning i Centerpartiets schizofrena blandning av förment landsbygdsparti och den politiskt korrekta globalistklassens spjutspets. Å ena sidan uppträdde hon i folkdräkt och citerade ymnigt Dan Andersson, å andra sidan hyllade hon mångkultur.
Så, efter ett antal timmar, stod äntligen prästen i predikstolen. Antje Jackelén, kyrkans ärkebiskop, skulle tala. Det hade sitt särskilda intresse, då det var sista gången hon öppnade Kyrkomötet, då hon lägger ned korset och staven 30 oktober. Det skulle finnas anledning att tro att talet skulle bli som ett slags summering.
Denna föraning kom dock på skam. I ett långt mindre polemiskt tal än vanligtvis framhöll ärkebiskopen att kyrkan står stark, att förtroendet för Kyrkan ökar, att utträdena minskar i förhållande till inträdena. Ja, att det finns hopp för framtiden.
Detta kan ses som ett försvar mot den starka kritik hon fått för att utöva det kyrkliga ledarskapet på ett politiserande och polariserande sätt. För det framstår för mig som stående utom varje tvivel att hon kommer ihågkommas för att drivit kyrkan i en alltmer världslig och politiskt korrekt kurs. Kyrkan har alltmer kommit att uppfattas som ännu ett huvud på värdegrundshydran, ännu en röst som talar om invandring, klimatet och feminism. Inte minst har hennes hållning mot islam varit oklar, vilket också försvagat den egna kristna trons gränser.
I ärlighetens namn skall det dock sägas att de förtroendevalda i Svenska kyrkan knappast är bättre än prästfolket. Om de fick bestämma oinskränkt skulle de införa något slags vigseltvång för homosexuella, en minst sagt radikal åtgärd i en kyrka som i alla tider värnat äktenskapet mellan man och kvinna.
Denna vecka skall dessa förtroendevalda i kyrkomötet framför allt bereda beslutsärendena i olika utskott, medan själva besluten fattas i plenum i november. Med tanke på den stora bredden i nomineringsgrupper finns också i motionsfloran en klar bredd i åsikter och perspektiv. Exempelvis motionerar nyinvalda Alternativ för Sverige om bland annat att psalmen Fädernas kyrka ska återinföras och SD har en hel drös med motioner, exempelvis att utreda ett säkrare valsystem och att dela ut Nya Testamentet till 18-åringar.
Till sist vinner dock alltid de två stora grupperna Socialdemokraterna och POSK (Partipolitiskt obundna i Svenska kyrkan), för Svenska kyrkan är en värdegrundskyrka och Antje Jackelén är dess översteprästinna, i alla fall några veckor till.
