söndag, 19 maj, 2024
söndag, maj 19, 2024

Orbán: Globalister största hotet mot nationell självständighet

Det globala nätverk som förespråkar ett “öppet samhälle” har “obegränsade finansiella och mänskliga resurser” och deras målsättning är tydlig: Att skapa “öppna samhällen med blandad etnicitet”. Så skall ske genom ökande invandring och genom att nedmontera den nationella demokratin och lämna över makten till den globala eliten. Men mot eliten har det "nationella motståndet" börjat organiseras och stärkas, med start i Ungern och Visegradländerna. Detta skriver Ungerns premiärminister Viktor Orbán i en lång essä i den ungerska dagstidningen Magyar Nemzet (“Ungerska Nationen”).

Förspel till höstens politiska säsong

Det finns inget sommaruniversitet. Det blev ingen partikongress. Det finns inga konferenser. Det finns en pandemi. Viruset har också decimerat sommarmötena för politiska diskussioner. Ändå skulle det finnas mycket att fundera över och debattera: Frågor som skulle vara svåra att diskutera mitt i den vanliga parlamentariska lunken, och inom ramarna för dagens slagordsbaserade kommunikation. Så i stället för tal har vi text; i stället för fysiskt möte en essä.

Illiberal, Kristdemokratisk, konservativ, liberal

Den kamp för andlig självständighet och intellektuell frihet som vi lanserade för flera år sedan under sommaruniversitetet bär gradvis frukt. Upproret mot politisk korrekthet, mot diktaten i den tokliberala doktrinen, uttryckssätt och stil flyter i en allt bredare ström. Allt fler människor visar allt större mod när det gäller att frigöra sig från bojorna från det kvävande, restriktiva, enda godkända narrativet, det enda godkända demokratibegreppet, och den enda godkända tolkningen av Europa och västvärlden. Att slippa ur greppet i sig är inte enkelt, och risken för sanktioner är stor: uteslutning från det akademiska livet, förlust av jobbet, stigmatisering, gatlopp vid universiteten. Exempel på detta händer nästan dagligen. Men även om vi lyckas undkomma den systematiska övervakningen från välbetalda tokliberala vakthundar, måste vi fortfarande kämpa mot de djupt inbäddade reflexerna hos den ständigt så välmenande allmänna opinionen. Sofistikerade argument hjälper föga: om man lovordar nationalism, kommer tyskarna drabbas av magkramper – en reaktion liknande den som de får av texter av professor Hazony från Jerusalem. Och hur stilla vi än talar om illiberal demokrati är termen skrämmande hård för både tyska och anglosaxiska öron. Detta är fortfarande fallet i dag.

Upproret mot det liberala intellektuella förtrycket ökar inte bara, utan fördjupas också. Det finns ett ökande antal övertygande uppsatser, grundliga studier och viktiga monografier. Vi kan redan se att kejsaren inte har några kläder – trots vägran att erkänna detta i Brysselbubblan. Doktrinen att ”demokrati bara kan vara liberal” – den där guldkalven, den monumentala fetischen – har vederlagts. Nu behöver vi bara vänta på att dammet skall lägga sig och vi kommer inte bara att veta det, utan också se det. Det verkar som om konservativa och kristdemokratiska partier och politiska rörelser äntligen kan fly från liberalernas dödliga omfamning. Från vilka höjder de än deklareras, bokförs nu uttalanden som ”det finns inget sådant som illiberal demokrati” i den politiska dumhetens handbok. Konservativa politiska tänkare har äntligen tagit mod till sig, och visar en klarhet i tanken som till och med överträffar elegansen i matematiska resonemang för att bevisa att liberalism och konservatism representerar två oförenliga ståndpunkter i politisk teori. De har visat på brister i argumenten hos dem som vill dra in konservatismen i liberalismens stora tält. För att uttrycka det vänligt så begår de som hävdar att separationen av makt, de civila och politiska friheterna, skyddet av privat egendom och bestämmanderätt inom begränsningar – som betyder rättsstatsprincipen – endast kan verka inom liberalismens intellektuella gränser, och endast kan genomföras genom liberal demokrati, ett misstag. Naturligtvis finns det också ungrare som har förstått detta, men har insett hur mycket behagligare det är att samla ryggdunkningar i Bryssel och vänliga leenden i vältempererade liberala salonger än att huka sig som svarta får hemma i Budapest. En lätt vämjelig känsla i magen verkar inte vara ett så högt pris att betala. Men idag kan värmesystemen och inredningen i centraleuropeiska salonger och elegansen hos deras gäster – för att inte tala om deras kök – alltmer rivalisera de i väst. Krypandet tillbaka kommer att börja snart – precis som det en gång gjorde från Moskva.

Den moderna sammansmältningen av konservatism och liberalism kan spåras tillbaka till när konservativa och liberaler lade undan sina grundläggande – och alltjämt uppenbara – åsiktsskillnader under deras stora kamp mot totalitarism. De lade dem åt sidan och bildade en allians mot en gemensam fiende: en allians mot nazismen och kommunismen, mot nazisterna och kommunisterna. Detta var en lång kamp som varade i hundra år. Till vilken utsträckning de allierades tankar, argument och grundprinciper hade blivit hopblandade uppenbarades först när deras allians förlorade sin mening med Berlinmurens fall i väst och tillbakadragandet av sovjetiska trupper i öst.

Politiker, journalister och även forskare är lättsinniga i sin växlande användning av konservativa och liberala termer och begrepp. Länge – alltför länge, i omkring två decennier – verkade det som om det inte var något fel med att vara intellektuellt luddig, eller till och med slarvig; det verkade som om ingen allvarlig skada kunde ske på grund av det. Detta var den attityd som både anglosaxiska konservativa och europeiska kristdemokrater hade. Nu har dock situationen förändrats, och saker och ting har tagit en allvarlig vändning. Vad som tidigare verkade vara ett mindre intellektuellt fel, en dålig position, en acceptabel deformitet, förhindrar nu klarhet i visioner i viktiga frågor. Det döljer det faktum att liberalism och liberaler i dag återigen utgör den största utmaningen och motståndet mot konservativa och kristdemokrater. De grundläggande teserna i det kristdemokratiska och liberala tänkandet är diametralt motsatta varandra. I sina attacker tar liberaler sikte på just de saker som är viktigast för oss, hörnstenarna i den politiska ordning vi önskar, värdena i centrum av det konservativa kristna demokratiska arvet – som nationen, familjen och den religiösa traditionen.

Det finns en uppfattning att om saker och ting fortsätter så här så kommer kristna och konservativa krafter att få uppleva en försvagning av nationerna, avskaffandet av religiösa traditioner, och förnedring och hån av kärnfamiljen. Här i Centraleuropa har denna uppfattning nått till den offentliga och statliga politikens nivå. Här har den röda varningslampan tänts, vi har dragit i nödbromsen, och – i första hand i Polen och Ungern – har vi ringt i varningsklockorna. Här har det funnits tillräckligt med styrka för att dra tillbaka Europeiska folkpartiet (EPP) – kristdemokraternas och de konservativas europeiska politiska centrum – från avgrundens brant. Här har det funnits en överlevnadsinstinkt som är tillräckligt stark och en röst som är tillräckligt hög för att förklara att vi inte får riskera den europeiska kristna demokratins framtid – inte ens av hänsyn till ett så begripligt tyskt krav på att koalitionspartiets struktur i Bryssel skall överensstämma med den i Berlin, eftersom det skulle vara det enklaste sättet att harmonisera de två maktcentrumen.

Om kristdemokraterna i Berlin ingår en koalition med vänstern, så bör EPP enligt denna argumentation följa efter i Europaparlamentet. Om vi antar detta synsätt kommer vi efter det tyska valet att kunna uppskatta skönheten i en koalition mellan EPP och De gröna – en som för närvarande provsmakas i Wiens laboratorium.

I Centraleuropa finns det emellertid motstånd mot tanken på en sådan perversion – inte bara på grund av god smak, utan också av sunt förnuft. Skillnaderna mellan liberal och kristdemokratisk politisk teori är viktiga inte bara inom den akademiska världen. De får också allvarliga praktiska politiska konsekvenser.

Utan att detaljera filosofiska argument som sträcker sig tillbaka till Kant, kan vi här säga att liberalerna anser att varje land – även de länder som för närvarande inte styrs som liberala demokratier – måste tvingas acceptera den formen av styre. Kristdemokraterna förkastar däremot den formen av utrikespolitik, eftersom samhällena enligt deras uppfattning hålls samman och upprätthåller freden på en mängd olika sätt; och, som den arabiska våren nyligen har bevisat, den liberala demokratin kan skapa kaos och kollaps, och göra mer skada än nytta. Detta är en anledning till att vi hoppas på ännu en seger för Donald Trump, eftersom vi är mycket insatta i de amerikanska Demokratiska regeringarnas utrikespolitik, byggd på moralisk imperialism. Vi har prövat det – om än under tvång. Vi gillade det inte, och vi vill inte ha en andra omgång.

Vår politik går också isär i den fråga som i Bryssel elegant kallas subsidiaritet. Enligt liberalerna är det bäst att överlåta våra nationella regeringars befogenheter till internationella organisationer –så många av dessa befogenheter som möjligt. I detta ser de universella ideal, europeiska värderingar och att universella mänskliga rättigheter ges ytterligare uppmuntran och erkännande. Det är därför de applåderar artigt, deras ögon blir blanka och deras hjärtan slår snabbare när någon internationell organisation får nya befogenheter och ansvarsområden, och naturligtvis resurser och sanktionsmöjligheter.

Entusiasmen för detta bland kristdemokrater är dock begränsad: De inser att sådana organisationer oundvikligen är benägna att hänfalla till en despotism som de tenderar att kalla ”lagstyre” men som helt enkelt är ”utpressningsstyre”; de är sårbara för infiltration av nätverk i Soros-stil, och om de tvingas välja mellan medborgarna i enskilda nationer och storfräsarna i det globala kapitalet kommer de i slutändan alltid att välja de senare. Medborgarna i de europeiska nationerna insåg snabbt att dagens EU-institutioner inte tjänar dem, utan George Soros och hans likars intressen. De är inte beredda att svälja Bryssels lögn att anledningen till att en finansspekulant som berikar sig genom andras undergång vandrar i korridorerna i Bryssel är att han osjälviskt erbjuder sin hjälp till Europa.

Liberal och konservativ politik krockar också – och är till och med invecklad i en kamp på liv och död – i migrationsfrågan. Enligt tokliberaler finns det ingen anledning att frukta massinvandring, eller ens en flod av invandring; och det finns ingen anledning att frukta den även om de objudna gästernas nationella och religiösa traditioner skiljer sig starkt från våra – eller för den delen motsätter sig våra. Vi får höra att terrorism, brottslighet, antisemitism och framväxten av parallella samhällen bara är tillfälliga oegentligheter, eller kanske födslovåndorna för en strålande ny värld på väg att uppstå. Men det konservativ-kristdemokratiska lägret förkastar ett så oförutsägbart experiment med samhällen och individer, eftersom de anser att riskerna för kroniska interkulturella spänningar och våld är oacceptabelt höga. Om vi inte ignorerar matematikens lagar är det inte svårt att se verkligheten av ett säkert, långsamt, men accelererande befolkningsutbyte.

Det finns också oförenliga skillnader i utbildningspolitiken. Enligt de konservativa måste vi fokusera på karakteristiska nationella traditioner, och syftet med utbildningen är att våra barn skall kunna bli patrioter som kan föra våra beprövade traditioner vidare. Samtidigt förväntar sig kristdemokraterna också att skolorna skall förstärka den könsidentitet som Skaparen har tilldelat varje barn vid födseln: att hjälpa flickor att bli fina och beundransvärda kvinnor; och att hjälpa pojkar att bli män som har möjlighet att ge trygghet och stöd till sina familjer. Skolorna bör skydda familjens ideal och värderingar och hålla minderåriga borta från genusideologi och regnbågspropaganda. Liberalerna ser detta som medeltida efterblivenhet i bästa fall, och som prästerlig fascism i värsta fall. Enligt deras uppfattning kan syftet med skolutbildningen endast vara att leda barn mot sitt inre jag, göra dem kapabla till självförverkligande, introducera dem till den universella politiska ordningens skönheter och därför skala bort de omslutande lager av tradition som ärvts från livet för deras far- och morföräldrar, och generationer innan dem.

Liberalerna anser också – och av någon mystisk anledning detta är vad de försvarar allra hårdast – att en tillräcklig förutsättning för rättvis och moraliskt grundad styrning är allmänt, universellt förnuft, och det finns inget som helst behov av absoluta värden som skapats av Gud, och de religiösa och bibliska traditioner som har vuxit ur dessa. I själva verket, säger de, måste en skiljemur byggas mellan kyrka och stat, och religionens inflytande måste förvisas från det offentliga rummet. Ungerska allmänheten vet inte mycket om bredden, djupet och de bittra kamperna i denna debatt som sträcker sig över hela den västerländska civilisationen. De tror att detta bara är sedimentära avlagringar av vår ungerska existens, eller kanske vår existens som en ”eländig liten centraleuropeisk stat”. Därför kan de inte förstå – och kanske inte ens ana – den orubbliga och insiktsfulla grundprincipen i vår nationella kristna konstitution, enligt vilken staten och kyrkan agerar på distinkta parallella spår. Samtidigt som man bevarar kyrkans och statens autonomi, syftar detta till att ersätta separation med integration av religion i samhällslivet, genom att upprätthålla en anda av tolerans för religiösa åsikter. Kristdemokrater anser faktiskt att, för att stärka rättvisa, allmän moral och det allmänna bästa, är behovet av religion, bibliska traditioner och våra kyrkor större i dag än det har varit på århundraden.

Liberalernas politiska strategi bygger på att dela upp politikens värld i två delar. På ena sidan finns liberaler, som är ärliga, goda människor som accepterar att alla ärliga, goda människor måste komma till samma politiska övertygelser och slutsatser på grundval av förnuftsreglerna; och på andra sidan finns de som har avvikit från fältet liberalism eftersom deras okunnighet eller uråldriga instinktiva hat hindrar dem från att följa med tiden och med historien – det självklara målet som är att leda oss till lycka som liberala universella värderingar, världsfred och världsstyre. Därför, ur tokliberalernas synpunkt, utgör de följande en enda grupp: Trump och Johnson, kristna som står på nya testamentets grundvalar och judar som står på Gamla testamentets grundvalar, alla typer av ayatollor, diktatorer av varje slag, kommunister och nazister och utan tvekan vi centraleuropeiska kristdemokrater. Detta upprepas i 90 procent av västerländska medier.

Vi kristdemokrater använder oss dock av vårt eget intellektuella system för att beskriva politikens universum. Med vederbörlig blygsamhet kan man säga att detta är intelligentare än den för närvarande dominerande men trångsynta liberala skildringen av den värld som styr internationella organisationer.

Den enda chansen för kristdemokratin är att den deltar i en öppen intellektuell och politisk kamp. Om den slutar avvika från sanningen, och slutar agera som en dumskalle som inte ser eller förstår vad som händer. Om den står upp för sig själv och tydligt artikulerar de fyra uttalanden som kan förändra hela den europeiska politiken: Våra grundläggande nationella och kristna principer är inte liberala; de kom till före liberalismen; de står i opposition mot liberalismen; dagens liberalism förstör dem.

Europa och dess plats i världen

I mitten av det nya millenniets första årtionde kom 81 procent av alla investeringar i världsekonomin från Väst och 18 procent från Öst. I dag, drygt ett decennium senare, kommer 58 procent av alla investeringar från öst och 40 procent från väst. Den tekniska utvecklingen är svår att förstå. Europa, som tänker sig teknisk konkurrens baserad på ekonomin i den civila sfären, ligger så långt efter att de har tappat Förenta staterna och Kina, som konkurrerar på grundval av ekonomin på den militära sfären, ur sikte. Och eftersom all epokgörande teknik och innovation i civila ekonomiska system har kommit från militär forskning kan Europa inte ens delta i denna tävling förrän det finns en europeisk armé av en storlek som kan tas på allvar – med andra ord en gemensam armé.

För knappt tjugo år sedan meddelade Europeiska unionen att euron inom tio år skulle konkurrera med dollarn i världsekonomin, vi skulle skapa en inre marknad från Lissabon till Vladivostok, och Europa skulle vara i framkanten i den globala kapplöpning som tekniska framsteg utgör. Det var målen. Det som har hänt har hänt: Dollarn har slagit ut euron, vi använder sanktioner för att skära av oss från den ryska marknaden och vi köper viktig teknik från våra konkurrenter.

EU kände att saker och ting inte rörde sig i den riktning och på det sätt som de hade föreställt sig. År 2012 konstaterade EU-kommissionens generaldirektorat för forskning och innovation att EU 2010 hade bidragit med 29 procent till den totala världsproduktionen, och förutspådde att den skulle minska till 15–17 procent år 2050. I dag, 2020, har detta redan skett – så trettio år tidigare än vad som förutspåtts. Detta fina generaldirektorat förutspådde också att demografiska problem skulle leda till att Europeiska unionen stöder ökad migration, särskilt från Nordafrika och Mellanöstern. Allt detta skrevs 2012!

En annan uppskattning var att 20 procent av Europas befolkning – exklusive Ryssland – år 2050 skulle vara muslimer. Idag verkar det troligt att vi år 2050 kan förvänta oss majoritetsmuslimska befolkningar i större västerländska städer.

Det är inte förvånande att de centraleuropeiska länderna har valt en annan framtid, fri från invandring och migration. Det är inte heller förvånande att visegradländernas politiska fokus ligger på att förbättra konkurrenskraften, även om Bryssel vill gå i exakt motsatt riktning: Klimatmål som eftersträvas till den grad att det är absurt, ett socialt Europa, ett gemensamt skattesystem, ett mångkulturellt samhälle.

Det är ingen överraskning att det som var förutsebart med lite sunt förnuft verkligen har hänt. Väst har förlorat sin attraktionskraft i Centraleuropas ögon, och det sätt på vilket vi organiserar våra liv verkar inte särskilt önskvärt för Väst. Under de kommande åren måste vi hålla ihop Europa samtidigt som vi inser att det inte verkar finnas någon chans till en förändring av denna historiska trend. De kan inte tvinga sin vilja på oss, och vi kan inte övertyga dem om att byta sitt nuvarande intellektuella och politiska spår. Även i detta dödläge måste vi hitta ett sätt att samarbeta, tills Europas framtid är avgjord i Italien: till höger eller vänster. Förenade kungarikets utträde kan innebära en tillbakagång i makt för dem som stöder nationell suveränitet, motsätter sig migration och tror på ekonomier som bygger på konkurrens. Men dessa krafter har lyckats förhindra att Bryssel ingriper för att driva bort de polska kristdemokraterna från makten, i åratal har de stabiliserat sina positioner i Kroatien och Serbien, slovenerna är också på rätt väg mot att uppnå detta, och överlevnadschanserna för det bulgariska regeringspartiet och premiärministern – som är under full attack – är inte heller dåliga. Babiš och Fidesz håller ut, och den nya slovakiska regeringen har inte lämnat visegrad-lägret. Det system för utpressningsstyre som kallas lagstyre har inte införts. Även om Nederländerna på ett iögonfallande sätt tar avstånd från Europeiska unionen, och deras position alltmer påminner om Förenade kungariket före Brexit, har vi lyckats hålla dem inne hittills. Vi har också lyckats upprätthålla överlevnadschanserna för euroområdet, förhindrat att drabbade stater i södra Europa kollapsar och bevarat den centraleuropeiska ekonomiska dynamiken. Och vi har ännu inte fastnat mellan kvarnstenarna i den globala kampen mellan Kina och Förenta staterna.

Vi måste fortsätta på den inslagna vägen med avtal och kompromisser, och – oavsett vad Europaparlamentet säger – måste vi genomföra de övergripande finans- och budgetplaner som vi framgångsrikt slutförde under sommaren. Detta är möjligt, förutsatt att tyskarna lyckas hantera processen för att installera förbundskansler Angela Merkels efterträdare utan att överskrida 4 på Richterskalan.

Viruset, skydd och framtidsutsikter

Den andra vågen av viruset är här. Vi ser det redan. Det har kommit– vilket kunde förväntas, och som vi förväntade oss. Precis som den första vågen har den kommit från utlandet. Det fördes till Ungern från utlandet. Detta är en global pandemi och vi lever i en globaliserad värld, där alla får sin del av inte bara fördelarna, utan också stora utmaningar, som viruset. Ungern försvarade sig väl under våren. Vi var bland världens 25 mest framgångsrika länder. Andra kunde inte hålla tillbaks spridningen av viruset så effektivt som vi gjorde, och gav därmed viruset chansen att blossa upp.

Vi måste försvara oss igen. Det kommer att uppstå kritiska situationer, men alla som behöver vård kommer att få det. Vi kan och kommer att skydda människors liv och hälsa. Vi rådfrågade Ungerns folk i tid: i den nationella undersökningen hade alla möjlighet att uttrycka sin åsikt. Nästan två miljoner människor gjorde det, och bestämde därmed hur vi skulle skydda oss under hösten. Folkets vilja var enhällig: Ungern måste fortsätta att fungera! Vi kan inte låta viruset åter förlama landet, ekonomin, skolorna och vardagen. Därför måste vi försvara oss mot viruset, samtidigt som vi skyddar livet för riskgruppen äldre människor, upprätthåller våra skolors och förskolors funktion och räddar arbetstillfällena.

Denna taktik skiljer sig från den vi använde under den första vågen. Situationen skiljer sig från den på våren. Då var vi tvungna att stänga ner helt, eftersom vi stod inför en okänd fiende. Vi var tvungna att vinna tid, så vi kunde förbereda hälso- och sjukvårdssystemet. Och det lyckades vi med. Vi vann första slaget. På våren plattade vi till kurvan för pandemin, och kunde därigenom förbereda landet. I dag behöver vi inte längre oroa oss för att någon inte får anpassad vård, eftersom det ungerska hälso- och sjukvårdssystemet nu också är berett att ta itu med massinfektioner. Nu finns allt vi behöver för att skydda oss: Vi producerar den utrustning som krävs själva, så mycket av allt som behövs. Sjukhusen är i beredskap för sjukdomsbekämpning. Vi vet vilka sjukhus som tar emot covidpatienter och när, och vi kan också skicka läkare och sjuksköterskor dit de behövs. Tusentals kvalificerade yrkesutövare ser efter ungrarnas liv. Den som blir sjuk kommer att vara i goda händer på sjukhus.

Den nya vågen av pandemin kommer att kräva större ansvar från oss alla. Hur väl försvarsinsatsen lyckas kommer att bero på om vi alla följer reglerna eller inte. Vi måste ta särskilt hand om våra äldre föräldrar och släktingar. Familjen är inte komplett utan dem: De är oersättliga.

Det är nu dags för våra experter. Det är de som återigen kan tala om för oss hur vi skall skydda oss väl och framgångsrikt. Ett väl förberett sjukvårdssystem, samvetsgranna yrkesutövare, ett brett samarbete. Vi lyckades redan en gång under våren; vi kommer att lyckas igen tillsammans under hösten.

Ett gammalt skämt från kommunisttiden: ”Vi vet vad som kommer att hända, men vad händer med oss tills dess?” Vi vet att det kommer att hållas val under våren 2022. Tills dess kommer det att finnas beredskap. Enligt de mer optimistiska virologerna kan ett vaccin mot coronaviruset utvecklats till våren 2021. På grund av hemlighetsmakeriet hos läkemedelsföretag som skyddar sina kommersiella intressen och en kapplöpning mellan stormakterna, förvirrar en uppsjö av falska nyheter hoppfulla människor, och uppmuntrar tiotusentals eller hundratusentals självutnämnda virologer att ägna sig åt spekulationer. De av våra forskare som deltar i den Operativa gruppens arbete hoppas också att goda nyheter kan komma någon gång nästa år. Och när vaccinet är klart måste vi fortfarande skaffa flera miljoner doser, varefter vi kan påbörja den planerade vaccinationen av de som ansöker om att få det. Under tiden måste vi kontinuerligt stärka vårt beredskapstillstånd och vårt hälso- och sjukvårdssystem som kommer att bära den största bördan, uppgradera ledningssystemet, påskynda digitaliseringen, rationalisera administrativa bördor och skapa ordning i det trassliga rättsläget. Utöver den redan pågående löneökningen på 70 procent för sjuksköterskor måste vi ge läkarna ett genombrottslöneavtal. Och vi måste göra allt detta samtidigt som vi försvarar landet och fortsätter de olika formerna av omstrukturering som vi påbörjade under våren.

På samma sätt förväntar vi oss att den ekonomiska Operativa gruppen skall utforma ekonomiska åtgärder som kan skydda arbetstillfällen, familjers levnadsstandard och pensionstryggheten. Och i själva verket förväntar vi oss ännu mer av dem. Det är de som måste vända landet från försvarsläge till anfallsläge. Vi vill inte bara skydda den nivå och standard som Ungern har uppnått under de senaste tio åren, utan också se till att alla, även efter pandemin, kan ta ett steg framåt varje år. Mellan 2015 och 2019 ökade bruttonationalprodukten per capita (BNP) med 39,65 procent, medan Tysklands bruttonationalprodukt ökade med 13,3 procent och Frankrikes med 10,1 procent. Efter en sådan framgång kan vi inte vara nöjda med mindre; vi har bevisat att vi är kapabla till det, och att vi har den talang, styrka, kunskap och viljestyrka som krävs. Ungern får inte dra sig tillbaka i sitt skal som en snigel, utan måste fortsätta att gå framåt, flyta, öka och stiga – som en rapsodi av Liszt, eller ett mousserande vin. Detta är en enorm uppgift, och det är därför [finansminister] Mihály Varga kommer att vara Ungerns minst avundade person 2021.

Det är min förhoppning att vi kan försvara oss framgångsrikt mot viruset fram till valet 2022, och att ha ett stärkt hälso- och sjukvårdssystem, ekonomisk tillväxt som har drivits till aldrig tidigare skådade höjder, full sysselsättning, en bostadsskapande boom som överskuggar till och med den föregående, och en trettonde månadspension, som håller på att återinföras.

Under tiden kommer vi inte att lämnas fred av vänstern, som vi inte kan vara beroende av – inte ens nu, mitt i de största svårigheterna och i en global pandemi. Allt vi kan räkna med från dem är att knivhugg i ryggen och munhuggning, underminering av nationell styrka och solidaritet, prickskytte på politiska ledare och experter som leder landets försvarsoperation, skvaller och svek i Bryssel, sabotage och knep. Det här är vänstern vi fått. Dessutom blandas de nu in med Jobbik. Tillsammans jäser detta hopkok i en förseglad burk. Man vet inte om man skall skratta eller gråta.

Och även om det kan vara underhållande så är insatserna enorma, som vanligtvis är fallet här i regionen. Frågan 2022 kommer återigen att vara vår frihet.

De vanliga misstänkta

Frihet är rätten att bestämma själv. Den centrala frågan under mer än 1 100 års historia i regionen har alltid varit bevarandet eller återställandet av ett fritt och självständigt Ungern. Varje dag var vi tvungna att kämpa för att förvärva eller behålla rätten att själva fatta beslut. Denna tanke genomsyrar den ungerska historien; det är denna frihetsgemenskap som förenar de människor som bor här.

Det största hotet mot det nationella självbestämmandet i dag är det nätverk som främjar ett globalt öppet samhälle, och som försöker avskaffa nationella ramar. Målen för ett nätverk av George Soros-stil, som har obegränsade ekonomiska och mänskliga resurser, är tydliga: att skapa öppna samhällen av blandad etnicitet genom påskyndandet av migration, att avveckla det nationella beslutsfattandet och överlämna det till den globala eliten.

Mot detta såg Europa utvecklingen av en nationell motståndsrörelse i början av 2010-talet, för att stärka den nationella strukturen, där Ungern har varit en avsevärd pådrivande kraft från allra första början. Regeringsskiftet i Ungern 2010 och den konstitutionella revolutionen gav möjlighet att avveckla de ramar och strukturer som tjänar den liberala och koloniserande globala elitens intressen. I detta syfte antogs en ny grundlag och en rad nya lagar och oortodoxa åtgärder antogs. Den nationella politiken har brutit sig loss från ett smalt elitistiskt ideologiskt styre och har skapat den nya politiska ordningen genom åtgärder i linje med samhällets önskningar. Grunden för detta är frihet, eller förmågan till självständigt beslutsfattande.

Striden mellan den globala eliten och det nationella motståndet är inte över. Det är uppenbart att den globala eliten inte självmant tänker låta politik som går emot dess intressen slå rot i Centraleuropa.

Vi såg vad som hände i det polska presidentvalet. På våren verkade det som om den polska vänstern fortfarande var i ruiner, och att deras eviga stridigheter skulle ge deras kandidat noll chans att vinna. Men det är inte vad som hände. På bara några veckor tvingade vänsterkandidaten – med Soros nätverk, Brysseleliten och de internationella medier som stod bakom honom – den nationella sidan till att göra en stor insats. Till kunde Andrzej Duda bara övervinna sin vänsterrival i en mycket nära kamp.

Vi bör inte lura oss själva: Den globala eliten kommer att tillämpa samma strategi i Ungern i valrörelsen 2022.

Deras instrument är vänstern, som redan har misslyckats flera gånger. Ledare för detta är Ferenc Gyurcsány, dess ungdomsorganisation är Momentum, och dess miljardärsponsor är George Soros. De är de krafter från det förflutna som redan har förstört landet en gång.

Även om olika partilogotyper fortfarande finns på oppositionssidan, och vi ibland kan höra ljudet av gräl från deras led, finns det faktiskt inte längre några partier med egen fri vilja. Arbetet är klart: alla från Jobbik till LMP har slipats ner och korvstoppats. Grupper som en gång hade oberoende identiteter har ersatts av en vänsterkantens folkfront som tjänar Soros nätverk.

De förbereder sig för en avgörande strid 2022. Bakom sig kommer de att ha de internationella medierna, Brysselbyråkraterna och de icke-statliga organisationerna i skepnad av det civila samhällets organisationer. Vi kan inte tvivla på att de kommer att göra allt som är möjligt för makt och pengar. Tiden är inne för oss också, att samla våra styrkor. Efter svåra år av regerande måste vi nu återvända till valslagfältet. Det är dags att samla ihop vår utrustning, så att vi när tiden är inne kan rida ut till strid. En stor strid väntar oss 2022. Förbered er på det.

Senaste